Hur långt kan vinden bära en tanke? Ändrar den form innan den når fram, eller löses den bara upp?
Midsommar 2016.
Vilken midsommar! Solen gassade från klarblå himmel, sillen var god och vi fick besök av båtfolk som underhöll såväl stor som liten framåt kvällen. Jag körde dans runt midsommarstången med ovanligt många engagerade deltagare och femkampen var också lyckad. Grannarnas festljud nådde ner till vårt hus då det sent omsider var dags att sova och den svenska sommaren kändes som en magisk dröm. Härligt!
Visuell uppdatering.
Välkommen till Sturkö!
Och så är allt som vanligt igen…
Ögonblick från sista kvällen på Carterville Road.
På väg ”hem”.
I Amsterdam möttes vi av åskoväder och spöregn. På något sätt kändes det rätt skönt att allt var precis som förväntat.
Sist vi var i Karlskrona fick Saaben punka. Den här gången mådde den bättre. Brorsan och två av hans söner agerade mottagningskommitté och lämnade för sista gången över bilen som de tagit hand om (förutom under somrarna) de senaste fyra åren.
Jag är så tacksam över alla som fixat och trixat på Sturkö. Nu kom vi ”hem” till mammas födelsedag, tårta, levande ljus, bäddade sängar, torkade golv och lite annat smått och gott som gör livet lite bättre. Vi sov så gott och nu ser vi fram emot att ta tag i livet här i Sverige och få till vardagen och allt som tillhör den!
Sista minuten.
Tack och hej, leverpastej. Vår tid här har varit fantastisk på så många sätt och vis och både jag och min familj tar med oss allt vi upplevt med stor tacksamhet. Livet är allt bra förvirrande ibland. På samma gång som jag gläder mig åt att få träffa föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, och alla andra släktingar och vänner, så gråter jag över att behöva lämna de finaste vänner som tänkas kan. När man flyttar ändras saker och ting och relationer tar en annan form. Nu ser jag fram emot att få fördjupa gamla vänskaper och lära mig att bo på ett mindre ställe som jag behöver lära känna och älska igen.
Den här dikten fick jag av en av mina väninnor tillsammans med ett foto på de majestätiska berg som jag har kommit att älska så mycket:
Blessing
In the leaving
in the letting go
let there be this
to hold onto
at the last:
the enduring of love
the persisting of hope
the remembering of joy
the offering of gratitude
the receiving of grace
the blessing of peace.
Jan L. Richardson
Grattis på 74-årsdagen, Far!
Det är alltid lika intressant att Fejstajma med föräldrarna. Man får väl vara glad att ljudbiten funkar som den ska. Dagens utsikt över en födelsedagspanna:
Hej tisdag!
Allt handlar om ”sista gången” nu. I går kväll hade våra kompisar avskedsfest för oss och det var så fint på alla sätt och vis! Kommer du ihåg blyglasfönstren jag berättade om? Vi kommer att få ett eget att hänga upp i ett fönster! Motivet är vår utsikt från balkongen, minus grannens hus i förgrunden. Design av Mark Bigelow, konstnären, och våra vänner. Här talar vi fulgråt från min sida. Fy sjutton, så glad och tacksam jag blev! Maken kommer lite senare i sommar då motivet ska vara färdigt. De har tänkt på allt! Storleken är till och med anpassad till att passa i ett handbagage… Jag får visa det färdiga konstverket när det är färdigt! Jag har dessvärre inte ett enda foto att visa från gårdagen eftersom allt gick i ett och det fanns så många att prata med och krama om.
Dagens sista: Tandreglering, läkarbesök, fotoframkallning, konstskola, ridlektion.
Annars fortsätter vi packa och städa ut allt. Containern kommer på måndag morgon och vi åker på måndag eftermiddag. Det känns på något vis skönt att maken blir kvar ett tag och kan knyta ihop alla löst hängande ändar!
Eftersom jag inte tagit så mycket foton på sistone delar jag med mig av en favorit i repris. Budskapet tål att tänkas på.
Hej på ett tag, släkten!
Idag är det många som hävdar att familj och släkt inte längre är så viktiga som de var förr i tiden. Förr handlade allt om gruppens överlevnad, om att knyta band mellan olika släkter för att stå starka ekonomiskt och säkerhetsmässigt och om att vara strategisk. Om man hittade på dumheter som resten av släkten fick skämmas över kunde det hända att man blev arvslös, att man förlorade ekonomiska eller känslomässiga fördelar eller att man till och med miste livhanken. Tur att vi har så mycket frihet idag att vi slipper detta hemska… (Eller, nja, det stämmer kanske inte riktigt.)
Hur som helst är jag så tacksam över att vi har haft förmånen att lära känna min mammas kusin och hennes familj så mycket bättre då vi har bott här! Kusin C och hennes man G bor i närheten och har bjudit oss på spelkvällar med soppbuffé och chokladiga efterrätter, vi har blivit tipsade om lokala smultronställen och vi har haft kul tillsammans. Jag känner mina sysslingar och deras familjer mycket bättre och är så glad över att de idag kunde komma tillsammans med morbror, moster, kusiner och deras familjer (inte i bild)! Min syssling i det långa håret drömmer om en röd stuga i Sverige och är nog inne på Hemnet mer ofta än jag. En vacker dag…
Huj, här går det undan!
Dagarna går i ett och vi försöker fixa att packa och städa parallellt med att säga ”på återseende” till alla fina vänner som kanske inte kommer att finnas till hand så där i en handvändning framöver. Det har hunnit gå fyra år sedan vi sist gick igenom detta elände… Att flytta ifrån är inte roligt någonstans. Tur att det ändå brukar bli rätt trevligt att flytta in på ett nytt ställe och det är definitivt trevligare att packa upp än att packa ihop. En fördel med den här flytten är att vi åker till sommarstället och får träffa nästan hela min och makens familjer och dessutom kommer svägerskan hem från Australien med sin man och två små döttrar. Hurra! Småtjejerna har vi aldrig träffat IRL, så det ska bli så otroligt roligt. Nu för tiden är världen som ”ett litet rum”, men vi kommer inte ifrån att det fortfarande både tar tid och kostar mycket pengar att fara mellan olika kontinenter.
Tid och rum, förändring, nystart, tillbakablickar. Jag blir så lätt nostalgisk i sådana här situationer. Det är inte bara flytt och sjukdom som knackat på mitt nostalgiska hjärta. Härom veckan dog Bosse Johansson, legendarisk lärare och körledare från Adolf Fredriks Musikklasser. Jag kunde inte annat än att skicka en tacksam tanke till honom och det han gjorde för vår dotter under den termin hon hann lära känna honom. Här kan du läsa ett reportage och lyssna på en intervju med Bosse som åtminstone jag fann inspirerande. Vi behöver fler eldsjälar i världen! Äldsta dottern i randig tröja längst till vänster i bild. I följande video sjunger samma dotter i en trio efter att flickkörens nya ledare Karin hade tagit över, svenska tongångar från en annan tidsålder: