Idag firar vi min syster på hennes 42-årsdag. Hurra! M är smart, god, kreativ och en ständig källa till inspiration. Jag har snott ett av min svägerskas foton på henne och passar på att göra reklam för henne också då hon är en fantastisk fotograf!
Om bullar och annat viktigt.
Solskenspromenad, tvätt, privatundervisning i kardemummabulletillverkning för kusin, sjukdomar som bara inte ger med sig, grannleverans av traditionsenlig (men vi tar den inte för given) påskkorg, gråtfantastiskt kort från tysk syster. Peace.
Vardagsglädjor.
Just nu är det lite för mycket elände på andra sidan Atlanten för att det ska kännas riktigt bra. Jag försöker hitta det goda, det fina, det vackra, det roliga, det underbara, allt för att hålla skeppet flytande och fortsätta sträva framåt.
Trots allt har den senaste veckan bjudit på många små högtidsstunder. Det var så roligt att ha T och N här! Den grillade måltiden var fantastiskt god och lakritsen de hade med sig… Jag och äldsta dottern fick sjunga barbershop och umgås med svenskamerikansk vän som jag inte träffat på väldigt länge. Yngsta dottern närmar sig slutet av regelbundna tandregleringsbesök. Vi har haft riktigt sköna vårdagar. Påskliljorna har börjat slå ut. Allt praktiskt inför New York-resan med döttrarna är spikat. Konserten i onsdags var ett trevligt mitt-i-veckan-inslag. Sonen gör framsteg i sitt jobb. Jag har skickat iväg några paket som jag hoppas kommer fram till Sverige snart. Äldsta dotterns high school graduation närmar sig med stormsteg. Se där! Även om det är jobbigt att ens nära och kära mår dåligt finns det lyckligtvis annat att balansera med.
Lapptäcket är skickat till lilltjejen som ska få det.
Maten var god i lördags…
… men sällskapet var trots allt det allra bästa med den grillmiddagen!
En vanlig dag på väg hem. Nu är det inte länge till vi kan njuta av snötäckta bergstoppar, så det gäller att passa på.
Mitt favoritnummer i onsdags på Körfestivalen framfördes av den kvinnliga delen av Cantorum Chamber Choir här ifrån trakterna: Ergen Deda, komponerad av Peter Lyondev. Sjukt roligt framförande! Musik är glädje på så många olika plan!
Ett annat favoritnummer stod BYU University Singers för. Den norske kompositören Kim André Arnesen har komponerat Flight song som fått ord av den walesiska poeten Euan Tait. Jag tycker resultatet påminner om Eric Whitacres musik. Gråtvackert och kvällens rysare.
Skitcancer.
Skit, skit, skit. Jag behövde bara få ur mig det innan jag går och lägger mig.
Dagens upptäckt.
Både maken och jag har pluggat in våra släktforskningsuppgifter i familysearch.org. Idag hittade jag den roliga sidan relativefinder.org, ett program som jämför ens familjeträd med olika ”kändisars”, till exempel kungligheter och klassiska kompositörer. Det visade sig att jag är släkt med Sibelius genom min morfar! Har man bara en enda kändis i släkten tycker jag han är ett bra alternativ. Här kan du få höra och se min favorittolkning av Finlandia, Sibelius storverk. Det känns helt plötsligt som att mitt stora musikaliska intresse kanske har sin förklaring, hehe.
Vi visste redan att maken är släkt med Gustav III:s syster Sofia Albertina genom sin mormor, så vi förväntade oss lite kunglig glans i hans sökning. Det rasslade till med 888 kändissläktingar!!! Jag ska gå igenom dem i morgon. Det blir spännande!
Edit: Tja. På olika sätt är maken visst släkt med mängder av europeiska kungligheter (inte så konstigt med tanke på Sofia Albertina), men också en massa amerikanska presidenter, många inblandade i Salem witch trials, Lucille Ball, Edgar Allan Poe, Jesse James, Emily Dickinson, Davy Crockett och, tada, Jean Sibelius, haha! Vi är alltså släkt någonstans längs med vägen långt borta i fjärran. Skillnaden i Ks och mina resultat har till stor del att göra med att släktbasen K har är nästan 28 000 personer stark, medan min bygger på 363 personer.
Dagens Bridal Veil Falls.
I eftermiddags kom min syster och svåger för några intensiva timmars umgänge med oss. Hurra! En dålig maträtt till frukost Las Vegas i går ställde till med matförgiftning, så vi var inte ens säkra på att de skulle kunna komma. De åker nämligen vidare i morgon igen.
Det är inte bara det att både syster och svåger är osedvanligt trevliga att hänga med. De hade också med sig DET HÄR. Har du sett något liknande? Verkligen (o)tur att de kom.
Ännu en strålande vårdag inbjöd till trädgårdsarbete för mig, maken och yngsta dottern innan besöket hade hunnit fram. Jag gillar när S hoppar ihop innehållet i trädgårdsavfallstunnan. Vår trädgård är nämligen så stor att vi hade behövt fem sådana här tunnor runt den här tiden på året. Ja, ja. Vi får göra vad vi kan med det vi har.
I går satte vi lite penséer i ett par krukor. Det blev Sverigetema den här gången. Det syns kanske inte riktigt, för de blå blommorna har inte slagit ut lika mycket som de gula. Trädgårdens första påskliljor passade på att slå ut dagen till ära. Så fint!
Besökarna hade önskat att få komma till Bridal Veil Falls, så vi tog med dem på en strapatsrik promenad. Vissa delar av vägen mellan Vivian Park och fallen var fortfarande snötäckta, som här.
Medan vi plumsade i snö var det andra som roade sig med att paddla. Sekunderna efter att det här fotot togs trillade vår paddle boarder i vattnet. Huuuuu!
Anledningen till att T och N är i USA över huvud taget är att de passar på att fira Ts 40-årsdag tillsammans med sin bröllopsresa. Den blev nämligen aldrig av för femton år sedan. Bättre sent än aldrig får en särskild mening vissa gånger, eller hur?
Yngsta dottern och maken. Fint.
Söstra mi, hon är fin, hon. För några månader sedan var min likaledes fine bror här. Synd att vi inte fick till ett sådant här ”spana in i framtiden”-foto tillsammans.
I natt förlorar vi en timme på grund av den fåniga sommartiden och eftersom jag och tjejerna ska åka in på Music and the Spoken Word för att få in lite obligatoriska körlyssningstimmar för äldsta dottern är det nog bäst att hoppa i säng nu. Det här blev en finfin dag. Den lägger vi i plus-korgen! Peace.
Ett lapptäcke till lilla L.
För ett tag sedan fick en vän som jag mötte i scrapbookingens underbara värld en efterlängtad dotter. Jag är så glad över den här lilla familjen och kände att jag ville sy ett lapptäcke. Bebisen fick välja från tre olika färgställningar (eller kläder från GAP) och hon valde min favoritkombo. 😉
Den här maskinen inhandlades på Costco för drygt 20 år sedan och fungerar trots att den stått största delen av sitt liv instängd i ett garage. Jag är glad över att den klarar raksöm och sicksack, men mycket mer är det inte. När man syr lapptäcken är det viktigt att kunna styra lite över trådspänningen, men det går bara att sy överhuvudtaget om inställningen står på ”0”, så det blev lite klurigt då jag skulle kvilta ihop fram och baksida med stoppningen. Jag hade tänkt mig dubbel stoppning (någon modern slags ekologisk bomullsfilt) för att få lite värme, men se, det gick inte. Ett lager filt funkade, så täcket blir åtminstone varmare än bara ett påslakan.
Flanellrutorna skar jag ut från en volangkjol som fyndades på DI. Baksidan är ett ton-i-tonmönstrat kvilttyg. Det verkade helt omöjligt att hitta en passande baksida i en dovare, vinröd ton, så jag tog den här som åtminstone plockar upp färgen i två av rutorna.
Det var ännu svårare att bestämma om jag skulle avsluta med blått eller rött kantband. Ingen av dem passade särskilt bra, men efter att ha velat fram och tillbaka blev det ändå blått till slut. Jag är nöjd med beslutet. Tur det, för det är alltid jobbigt att ångra något sådant när man väl är färdig med alltihop.
Det var länge sedan jag sydde med kantband. Det är något som jag verkligen inte gillar. Tur att jag inte är lika perfektionistisk som jag var då jag var yngre… Bandet kom med hela vägen runt då jag avslutade med sista sömmen. Vad mer kan man be om?
När en tonårstjej kan dra täcket runt axlarna är det inte för litet. Nöjd! Det här var ett roligt litet projekt! Jag har flera grannfruar som syr avancerade lapptäcken med mönster och pilliga små bitar och handbroderade sagor över själva rutorna. De hade väl skrattat åt det här, men to each her own, eller hur?
Vila i frid.
Det känns som att ”viktiga” människor, sådana som har varit viktiga både för mig och väldigt många andra, går bort på löpande band i år. De senaste är Beatles producent Sir George Martin och skådespelaren och musikern Jon English.
Sir Martin var supermegakänd och tydligen ruskigt trevlig enligt svärmors kusin som blev bjuden på öl av honom en gång i en pub. Jon English känner kanske inte lika många till. Jag tittade på någon repris av teveserien Mot alla vindar som tonåring och blev väldigt förtjust i den dramatiska historien och det fantastiska ledmotivet Six Ribbons. Jon English spelade huvudrollen, men sjöng också Six Ribbons.
Finn ett fel.
Listan.
- Musikalisk upplevelse. Vocal Points 25-årsfirande bjöd på sedvanlig musikalisk fest samt fart och fläkt av skönsjungande gossar. Något som vi i publiken fick som bonus var två uppträdanden med många av flydda dagars medlemmar. 60+ män med lena stämband sjöng det här arrangemanget av Nearer My God to Thee, skrivet av James Stevens, solist både i musikvideon och på konserten. Tiden stannade. Magiskt. Vi stod upp och dansade i bänkraderna till andra låtar, så spännvidden i det musikaliska utbudet var väldigt stor.
- Överraskningsfest. Vår kompis/självvald släkting fyllde 50 i veckan som gick och hans fru och barn hade fixat en fest värdig den sportfantast J är. Vi var bjudna till Boondocks, ett ställe som erbjuder allt från go-kart och arkadspel till laser tag. Kul! Maten var väldigt god och sällskapet var superbt. Jag har förstått att alla inte uppskattar att hänga med okända människor (typ ingen i min egen familj till exempel), men jag tycker det är väldigt trevligt, särskilt om man får balansera lite med goda vänners sällskap också.
- Storstädning. Inte hela huset och inte allt som behövdes göras, men ändå. Känslan att gå på ett nytorkat köksgolv innan det börjar smulas ner igen är rätt svårslagen.
- Bekanta på middag. Under en kort tid då jag var rätt mycket yngre sjöng jag barbershop med en kvinna och hennes två tonårsdöttrar i Stockholms utmarker. Det var väldigt roligt kan jag säga… Hur som helst presenterade jag mamman (som var frånskild) i familjen för en gammal bekant från Karlskrona. De träffades på en blind date, jag presenterade dem för varandra, sa tack och hej och the rest is history. De har nu varit gifta ungefär lika länge som K och jag. Mellandottern i familjen flyttade till Utah med sin familj för några månader sedan och idag kom de på middag. Det var väldigt trevligt! Tänk så stor och så liten världen är på samma gång. Jag förundras över detta faktum rätt ofta.
- Körrepetition inför påskprogrammet. Det har varit lite si och så med körmedlemmarnas engagemang de senaste månaderna då vi har bytt övningstid. Idag var vi dock mer än full styrka och det var så mäktigt! Vi kommer att sjunga med en 11-årig solist som har en röst som en glasängel… Mhm. Det här kommer att bli bra.
- Våren är här. Krokusarna visar färg och påskliljorna kommer snart att slå ut. I natt ska det visst snöa lite, men väderprognosen säger 10-18° de närmaste dagarna.
- Syster och svåger på ingång. Ja, alltså inte den här helgen utan nästa, men iiiiiiiiihhhhhhh!
- Meditation och begrundan. Att leta inåt ger styrka att hantera livets motgångar. I Filipperbrevet i Nya Testamentet står det i runda slängar tänk på allt som är sant, värdigt, rätt, rent, älskligt och värt att bry sig om och gör det som är rätt så ska fridens Gud vara med er. Med tanke på vad som händer i världen och runt mig känner jag att jag inte tackar nej till lite frid. Jag tänker alldeles för mycket och jag HATAR när framtiden gör mig olycklig och bekymrad, särskilt när jag tänker på vilket slags liv våra barn står inför. Det är alldeles för lätt att fatta fel beslut. Det här är våra modiga kompisar och grannar. De är knappast ensamma om sin historia och jag kan säga att grannskapet nästan bokstavligt har vibrerat av känslomässiga vågor sedan de gick ut officiellt med sin historia. De har fått hur mycket respons som helst från när och fjärran. Livet är inte lätt, inte rättvist och för det mesta blir det inte alls som man har tänkt sig. När man inser att man själv är kapten på sitt eget skepp blir det lättare att navigera rätt. ”Om du vill ha en vän måste du själv vara en” som min fröken Christine skrev i poesiboken för mer än 35 år sedan håller än. Själv försöker jag för tillfället bli vän med mig själv. Jag har upptäckt att något som fungerar bra för mig är att hjälpa andra. Tror du att det skulle funka för dig också kommer här tipslistan som jag gjorde och skrev ut häromdagen. Nu står den på hyllan i vardagsrummet som inspiration för alla som behöver sådan. Peace.
