En dröm har gått i uppfyllelse.

I går inträdde officiellt hösten. Vi flyttade upp till mina föräldrars hus från sommarhuset som passar bäst som boende just om sommaren. Alla jobbar och går i skolan och livet här på Sturkö känns ändå rätt ”normalt” trots att vi väntar på det permanenta boendet och vårt liv mestadels ligger nerpackat i flyttlådor.

Helgen tillbringades i Nynäshamn och Stockholm och det var underbart att få hänga med syrran och hennes familj. I går kväll kom min uppdragsgivare och vän, fina L, på besök. Tänk att kunna sitta ner i lugn och ro, äta kålpudding med hemodlad potatis och bara prata i många timmar… Inte dumt! Lite i taget slipas min stora saknad efter Orem och det liv vi hade där av. Det känns rätt och bra att vara här och det är det viktigaste. Peace.

Min syster fixade så jag och döttrarna fick träffa hennes kördirigent Staffan Sundås. Vilken härlig människa! Nu får tjejerna testa att sjunga i Anna Jeftas flickkör och jag hittar förhoppningsvis hem hos Karlskrona Motettkör som alt 1. Jag kan bara inte förklara hur roligt det känns att ha det här att se fram emot…

Konstverket är målat av den egensinniga konstnären Kjell Hobjer och hänger på Karlskrona lasarett. Hobjer är en komplicerad människa, något som man märker på en gång då man träffar honom. I går tog jag mig tid att stanna framför denna tavla på väg hem från besöket hos mamma som har varit inlagd på lasarettet. Hur lätt det är att hamna i den stora massan utan möjlighet att bryta sig loss… Kostnaderna blir för höga, det gör ont att sticka ut allt för mycket. Vad tänker du när du ser Hobjers gubbar?

Dotterns skola? Håll ut ett år! Tre elever i klassen. De andra två ville inte hänga med till biblioteket ”för de gillar inte att läsa”. Mentorerna är jättetrevliga enligt utsago. Heja Sverige, friskt humör. En skola för alla?

Mammas hälsa? Goda nyheter! Inga tumörer på de vitala organen än. Hurra!

Två barn (nästan) ute ur boet, två sjuka föräldrar varav en fick stanna kvar på sjukhuset idag efter undersökning, ett barn som ska fixa minst godkänt betyg i åtta ämnen det här läsåret för att bevisa att hon klarar att gå i gymnasiet. Där har du allt – vård, skola, omsorg…

Sommarvikarien på Sturkö-ICA, nybakad student från naturvetenskaplig gymnasieutbildning, ska jobba som ma/no-lärare det här året på en svensk högstadieskola. Jag antar att det innebär betygsättning, eller ska hon bara vara barnvakt? Jag är lärare med svensk lärarutbildning som undervisat mitt barn själv enligt (ganska) svensk läroplan i fyra år, men jag får inte yppa något om hennes eventuella betyg. Hemskola, liksom ba’! Om hennes lärare på Fischerströmska inte kan möta dotterns behov har jag ett och annat att gnälla om inför skolledningen.

Hej och hå! Nu blir det kanske mer spännande? Gipsskivor på väggarna i sovrummet och i badrummet. Du ser inte all el här på bilderna, men mycket är fixat! Heja P. Nu ska vi se om köksplaneringen faller honom i smaken.

Så där, ja. Flytt nummer tre avklarad. Idag har maken, yngsta dottern, brorsönerna och Far (och jag, lite grann) lyft, omfördelat och staplat lådor till förbannelse. Vad ligger i lådorna? Mest rätt onödiga grejer, böcker till ett mindre bibliotek, köksprylar, sängkläder, böcker, verktyg, böcker, leksaker, fotoalbum, böcker… Nu står det mesta som vilat hemma hos min bror och svägerska i fyra år i sommarhuset istället. Fyra grabbar blev fem under tiden vi bodde i USA och det kändes som att det verkligen var dags att frigöra rummet som våra prylar lagt beslag på under så lång tid! Jag tänker att det kanske är lättare att leta igenom lådor i lugn och ro för att ta nya beslut om vad som bör sparas och vad som kan säljas och ges bort. De två äldsta håller på att flytta hemifrån, men de har inte plats med så mycket. Kanske får vi ordna ett litet lekrum med barnens alla böcker och leksaker uppe på loftet i ladan?

Roligast idag? Att hitta råsaftcentrifugen och göra fantastisk äppelmust av några Transparente Blanche! Tack L & L. Julklappen håller än!

Jobbigast idag? Mamma ska till sjukhuset i morgon för uppföljning. Vi hoppas på goda nyheter så klart.

22 år tillsammans med maken i ur och skur, nöd och lust, berg- och dalbana. Tiden har flugit förbi… Vi behöver åtminstone aldrig säga ”alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet”. Vi är fullt medvetna om hur lätt det är att förlora fotfästet och hur viktigt det är att omgruppera trupperna då och då för att kunna göra rätt prioriteringar, för att orka stå starka mot världen. Kärleken är värd att jobba hårt för!