Det är mycket nu. Många känslor, surrande bakgrundsstress, mycket att hålla reda på, upp som en sol och ner som en pannkaka. Inspelade minnen om fornstora da’r och en annan tid, inte alltid så gammal eller god. Hopp och rädslor blandade med praktiska göromål och utrensning. Det är inte alltid lätt att svara på frågor från barska sjuksköterskor när man oroar sig för att hålla reda på om 95 är okej som syresättning eller som blodvärde, eller kanske inte som något av dem. Att veta att ens älskade föräldrar båda är på väg mot en oundviklig ändhållplats till vilken tidtabellen verkar vara synnerligen komplicerad och helt irrationell gör det inte helt lätt att hjälpa och stötta, men jag är otroligt tacksam över det nätverk som finns runt omkring dem. Så mycket kärlek. Peace.
Samtidigt som allt detta ogreppbara pågår tuffar vardagslivet på i sakta mak precis som vanligt. Ibland händer det dock att turschemat ändras. I morgon är det till exempel dags för äldsta dottern att pröva sina vingar genom att påbörja en ny och spännande utbildning. Heja!
Lämna ett svar