… och nu är jag verkligen närmare 50 än 40. Jag är tacksam över livet på så många olika sätt och vis. Idag tänker jag särskilt på årets ord fortsätt. Uppåt och framåt!
Plötsligt händer det!
Jag tillhör en familj med sju barn och en extrasyster som blev kvar i familjen efter ett utbytesår från Tyskland. Det är underbart när vi kan träffas så många som möjligt på samma gång. Vanligtvis sker det under några få sommardagar. Det blir ofta trångt och intensivt, men eftersom vi har den stora ynnesten att ha tillgång till vår stora sommarhusträdgård, det gamla sommarhuset och våra föräldrars nybyggda hus brukar det funka riktigt bra. Jag älskar de där stunderna som ger mig något som jag inte kan få någon annanstans. Jag vill inte måla upp någon falsk Bullerbylycka. Alla familjer har sina tokerier. Vår också. Vi är alla väldigt olika i allt från intressen till politiska och religiösa övertygelser, men jag känner en trygghet hos min familj som jag inte känner någon annanstans och det finns ingenting jag inte skulle göra för min familj om det behövdes.
I helgen som gick hade plötsligt och utan vidare planering nästan alla syskon tillfälle att komma för att hälsa på hos sina gamla föräldrar. Min äldsta lillebror som syns till rätt ofta här i bloggen var dessvärre tvungen att jobba hela helgen. (Hans fru och sönerna var dock här.) Skottlands- och Tysklandsfamiljerna var också hemma hos sig, men resten var här:
Jag är storasyster till alla dessa fina människor. Det fanns stunder då jag förbannade stjärnan jag var född under och undrade varför just jag skulle ha så många syskon att hjälpa till med då jag var yngre, men för det mesta tyckte jag faktiskt att det var roligt. (Inte när jag skulle hjälpa till att göra välling mitt i natten, för den som undrar.) Jag sitter här och är lite tårögd av tacksamhet till mina föräldrar som gav oss en så fin barndom trots allt som de måste ha slagits mot. All heder till dem. Och puss och kram till er, mina älskade syskon! Jag älskar er. Och era barn. Och era respektive.
Höstlov.
Just nu sitter jag med önskelistan inför Nynäshamns- och Stockholmsbesöket som jag och yngsta dottern har framför oss. Vi ska försöka göra sådant som vi båda tycker om. Ett besök på något av konstmuseerna står inbokat, liksom ett nostalgibesök till Skärholmens köpcentrum. (Okej, jag känner ingen nostalgi för det stället, men jag tänker passa på att få håret fixat av en av mina duktiga gamla elever och äta lunch med en kompis.) Jag vet att dottern gärna fikar på Vete-Katten, men jag har svårt att släppa tanken på att man får bröd OCH fika för en hel familjs veckobehov hos Andréns Bageri här på Sturkö för samma pris som det kostar för oss två att fika… Nåja, vi får väl se. Vi kommer definitivt att ta en tur till Adolf Fredriks skolgård och då är vi i princip nästan framme vid Tehuset Java, en av mina (få) favoritbutiker! Vilka av följande rooibosteer skulle du köpa med dig hem?
Heta Chokladdrömmar (min favorit)
Rooibos Chai (måste ju bara vara god)
Rooibos Rabarber Grädd (en av favoritsmakerna från då min syster bodde i Tyskland, men har inte provat det här)
Rooibos Wimbledon (Positiv vinnarboost?)
Tehuset Javas Rooibos lakritste (Ett te som passar bra att göra glass av, med lakritssmak, låter för bra för att vara sant, men…)
Vad skulle du göra om du hade en långhelg i Stockholm?
Allt som varit, nytt som blir.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Både mormor och farmor blev ”jättegamla” och morfar och farfar dog alltför tidigt pga orsaker som inte direkt är ärftliga, så jag hade tänkt mig att mina föräldrar skulle leva för evigt. Typ. Såvida inga stora mirakel slår till här i huset kommer det inte att bli så. De har båda drabbats av svår sjukdom och deras liv kantas numera av sjukhusbesök, undersökningar, provtagningar, medicinburkar och annat (o)hälsorelaterat. Det känns onekligen lite märkligt att bo hemma hos dem igen, men jag är glad över att ha fått chansen att sluta ihop säcken. Det gör inte så mycket om renoveringen drar ut på tiden (möjligtvis för min svägerska och brorsönerna som går miste om rätt mycket tid som brorsan istället lägger på Huset).
Det är inte utan att det blir rätt många samtal med nostalgiska förtecken, i alla fall om man är barn till mina föräldrar. Jag gillar att höra roliga historier om gamla poliskollegor och spännande släkthistorier som jag aldrig hört talas om förut. Det är mysigt att minnas alla fina minnen jag har från min barndom och känns bra att våra ungdomar får en chans att lära känna det som en gång var en stor del av det som är jag. Det ges också en unik chans att allt som oftast göra saker tillsammans med mina föräldrar.
Idag passade mamma, S och jag på att åka till Ronneby så fort S hade slutat skolan. Vi hälsade på några av Fars syskon, deras respektive och lite barn, barnbarn och hundar. Det var så himla mysigt att jag fortfarande sitter här och är tacksam. En av mina ”småkusiner” (hon är väl över trettio och är kurator och sedan tio dagar tillbaka trebarnsmor) kom hem till min faster och farbror/sina föräldrar och jag fick den stora ynnesten att gosa med hennes yngsta lilla förmåga. Finns det något ljuvligare än att få mysa lite med en nyfödd bebis?!
Efter första stoppet var det dags för besöket på det härliga caféet Mandeltårtan i Brunnsparken/SoftCenter. Där ”bjöds det” på perfekt fika och en otroligt härlig stämning. Jag rekommenderar varmt Brunnsparken, Mandeltårtan och träning/massage/annan behandling hos mina kusindöttrar. Vad härligt det är med driftiga ungdomar! S passade på att vara med på Acro-Yoga-fest i Badhus no. 1 medan jag och mamma åkte vidare till nästa farbror/faster.
S hade en magiskt fantastisk acrokväll och har bestämt sig för att träna i Ronneby en gång i veckan framöver. (Vi får väl se vad den här mamman pallar då det gäller skjutsande och trixande för att få ihop tiden.) Mamma och jag hade det också trevligt och jag fick gosa med Harry, en Lagotto Romagnolo som är hur charmig som helst. (En Lagotto Romagnolo är för övrigt en svamphund om du nu undrar.) Jag fick också några sticklingar som kommer att göra vårt nya hem lite mer inbott när det väl är dags att boa in sig och göra mysigt hemma.
Nu har jag suttit här och skrivit, fixat bilder och lyssnat på Kents sista ”Best of”- album som också bjuder på fyra nyskrivna låtar. Tänk att Kent inte ska finnas kvar i den form vi har lärt känna dem. Märkligt. Det är onekligen ett år fullt av ”märkligheter”.
Om du visste vad du ville (en av Kents fyra sista-på-riktigt-låtar)
Det fanns en tid för blodigt allvar
Det är dags nu, vi ska sluta leka
Vi kommer aldrig vara säkra på vår sak
Vi kommer alltid tveka
Du kommer alltid ha en plats
I mina drömmar, mina minnen som den rätta
Men i bruset är det svårt att höra ljudet av ett annat hjärta
Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Vi kommer aldrig hitta vägen om vi inte tillåts misstag när vi letar
Det finns frågor ingen ställer, som har svar som ingen av oss vill veta
Jag kunde se i dina ögon att jag inte var ett svar på dina frågor
Men jag har alltid haft så lätt att bara surfa, glida, stjäla andras vågor
Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag
Allt jag vill göra är att låsa upp din dörr
Söka skydd i ditt mörker och spela dig som en sång på repeat
Det vi har är oändligt mycket större än vanlig jävla kärlek
Åh spela mig som en sång på repeat
Bortom snön som täcker landet
I skydd av mörkret över staden
Ligger våren tyst och väntar
Som en laserman på taken
På en tyrannisk barndomssommar
Som regerat våra minnen
Från en tid svältfödd på bilder
Låt nu revolutionen komma (komma, komma)
Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag
Allt jag vill göra är att låsa upp din dörr
Söka skydd i ditt mörker och spela dig som en sång på repeat
Det vi har är oändligt mycket större än vanlig jävla kärlek
Åh spela mig som en sång på repeat
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
18 år i tacksamhet som tvåbarnsmor.
LYCKANS MINUT
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.
Erik Lindorm
För några veckor sedan flyttade hon hemifrån, vår fina E. Hon jobbar och pluggar och sjunger och fixar och är en fröjd för sina gamla föräldrar. Livet är inte precis lätt att navigera, så jag önskar att hon ska hitta hopp i förtvivlan och styrka i utmaningen, kärlek i sorgen och humor i eländet. Du är verkligen fina E på så många plan och jag är tacksam.
Långhelg i Irland.
Vilka dagar jag har haft! Maken jobbade i Dublin förra veckan och föreslog att jag skulle komma på torsdag kväll för att vi skulle kunna få en långhelg tillsammans. Jag var inte särskilt nödbedd… Min syster som har resbloggen Resfredag, långt mer avancerad än mitt krattande här på monnah.se, frågar ofta om andras drömresmål och tips på vart hennes kommande äventyr ska gå. Jag svarar ständigt ”Nya Zeeland och Italien”. Jag har fortfarande inte kommit till Nya Zeeland, men i Italien har jag varit flera gånger och vill dit igen (och igen och igen) trots jordbävningar och maffia. Nästa gång hon frågar har jag ett nytt tips. Irland!
Vad nu, tänker du kanske? Jag har ju alldeles nyss kommit därifrån? Jag blev bara så förtjust i landet, allt det gröna, det fascinerande språket iriska (namnet Niamh uttalas Ni:v, eh), musiken, vinden, vägarna och allt det andra. Vi hann besöka Dublin, Galway, Doolin, den östraste Aranön Inisheer, Ennis och Limerick innan det var dags att lämna tillbaka hyrbilen på flygplatsen i Dublin igen och vara tacksamma över att ha överlevt vänstertrafiken! Här kommer en liten bildkavalkad.
Dublin
Molly Malone, den prostituerade fiskhandlaren.
Trinity Colleges otroliga bibliotek.
Påminnelse om hur tacksam jag är över att leva i frihet.
Snälla P, kan jag få det här golvet till toaletten? Det har legat i Christ Church Cathedral i ganska många hundra år och verkar klara svängningar i modet bra.
Samuel Beckett Bridge, läckert byggd som en harpa. Harpan har varit Irlands symbol åtminstone sedan tolvhundratalet.
Doolin
Jag kunde ha suttit på puben i Doolin och lyssnat på den här duktiga trion hela kvällen. De ser lite uttråkade ut här, men deras musik var allt annat än tråkig.
Wild Atlantic Way
Som klippt ur ett resemagasin. Maxfarten 100 km/h kan inte ens uppnås om man försöker. Noll vägrenar, cyklister på vägarna och knappt plats för två bilar i bredd, men utsikten är magisk! Och kringelikrokig…
Inis Oírr (Inisheer)
På ett ungefär 250 invånare lever tillsammans så gott de kan på denna lilla ö, längst österut av tre ”Aran islands”, och tar hand om alla turister som söker sig dit. De har 25 elever i primary school och 30 elever i secondary school. De trettio högstadieeleverna har åtta olika ämneslärare. Det låter som ett skämt när man i dagens svenska skola får vara glad om en lärare har mindre än 30 elever i sin klass.
Cliffs of Moher
Ungefär här hängde jag över relingen med en plastpåse i handen och spydde upp den lyxiga frukosten. Klipporna var kvar hela tiden och visade upp sina imponerande 120 m i strumplästen trots detta missöde. Vi skyller på galen sjögång.
Book of Kells och Trinity College Library.
En dröm har gått i uppfyllelse.
Plus och minus.
I går inträdde officiellt hösten. Vi flyttade upp till mina föräldrars hus från sommarhuset som passar bäst som boende just om sommaren. Alla jobbar och går i skolan och livet här på Sturkö känns ändå rätt ”normalt” trots att vi väntar på det permanenta boendet och vårt liv mestadels ligger nerpackat i flyttlådor.
Helgen tillbringades i Nynäshamn och Stockholm och det var underbart att få hänga med syrran och hennes familj. I går kväll kom min uppdragsgivare och vän, fina L, på besök. Tänk att kunna sitta ner i lugn och ro, äta kålpudding med hemodlad potatis och bara prata i många timmar… Inte dumt! Lite i taget slipas min stora saknad efter Orem och det liv vi hade där av. Det känns rätt och bra att vara här och det är det viktigaste. Peace.
Åh!
Min syster fixade så jag och döttrarna fick träffa hennes kördirigent Staffan Sundås. Vilken härlig människa! Nu får tjejerna testa att sjunga i Anna Jeftas flickkör och jag hittar förhoppningsvis hem hos Karlskrona Motettkör som alt 1. Jag kan bara inte förklara hur roligt det känns att ha det här att se fram emot…
Konstverket är målat av den egensinniga konstnären Kjell Hobjer och hänger på Karlskrona lasarett. Hobjer är en komplicerad människa, något som man märker på en gång då man träffar honom. I går tog jag mig tid att stanna framför denna tavla på väg hem från besöket hos mamma som har varit inlagd på lasarettet. Hur lätt det är att hamna i den stora massan utan möjlighet att bryta sig loss… Kostnaderna blir för höga, det gör ont att sticka ut allt för mycket. Vad tänker du när du ser Hobjers gubbar?
Dagens intryck.
Dotterns skola? Håll ut ett år! Tre elever i klassen. De andra två ville inte hänga med till biblioteket ”för de gillar inte att läsa”. Mentorerna är jättetrevliga enligt utsago. Heja Sverige, friskt humör. En skola för alla?
Mammas hälsa? Goda nyheter! Inga tumörer på de vitala organen än. Hurra!