Pengar och sånt.
En dag vaknade jag upp med ett ryck och trodde att den svenska ekonomin hade kraschat. Några dagar senare hörde jag något uttalande om att den svenska ekonomin är så otroligt stabil, så staten behövde låna betydligt mindre än beräknat. Efter det har tankarna rört sig mycket runt just försörjning, minimalism (mer än vanligt), självförsörjning och hur man bäst tar sina resurser tillvara. Jag undrar nämligen om svenska politiker och invånare på allvar tror att ”pojken med guldbyxorna”-verkligheten kan fortgå för evigt.
Har du en buffert för oförutsedda utgifter? Lån eller avbetalningsplaner för onödiga prylar eller semestrar? Bor du för dyrt för din plånbok? Hur ser matbudgeten ut? Praktiserar du empati eller självömkan? (Tycker du synd om dig själv tenderar pengar, tid och ansträngningar att gå till ”tröst” av olika slag…) Köper du mest sådant du behöver eller sådant du vill ha? Hur ser din budget ut, eller har du ens någon budget? Har du en Plan B? Det finns mycket att tänka på då det gäller ekonomi, men många tenderar att skjuta dessa tankar åt sidan då de kan kännas som feljäsande surdegar.
Har du barn? Har du lärt dem om ”sanning och konsekvens”? Har de koll på läget, eller tror de att det bara är att gå till närmaste Bankomat om pengarna tar slut? (Självupplevt scenario med en då mycket ung dotter.) Tjänar de sina egna pengar? Tror de att barnbidraget är något som ska sparas till deras kommande behov såsom körkort och lägenhet? Har du introducerat dem till second hand-affärer?
I går lyssnade jag på en intervju med Tanja Bergkvist, en av makens bekanta som är matematiker och stark motståndare mot genusvetenskap och fördumningsindustri. I samband med Internationella Kvinnodagen kändes det som ett slag i ansiktet att så mycket tid och resurser läggs på galenskaper. Nåja. Den miljon som gick till de två genuspedagoger som bestämde att en gaffel är feminin jämfört med en kniv och maskulin jämfört med en sked (och därmed lyckades sexualisera bestick) samt ”provocerade och utmanade” genom att sitta och gresa med benen någonstans i Simrishamn kan nog anses vara kastad i sjön. Jag kan tänka mig många långt bättre sätt att göra världen lite bättre för en miljon kronor. Peace.
Upptäcktsfärd i blåbärsriset.
Idag hittade vi en ny runda. Den är fantastiskt fin, så det får uppväga det faktum att jag var alldeles blöt och lerig om fötterna då vi var hemma igen. Jag tror att vi hittade stenbrottet med de vilda guldfiskarna, men de håller lite låg profil vid den här tiden på året.
För några timmar sedan somnade mammas gudmor in. Hon fyllde 100 år förra året och har fått gå igenom så mycket under sin livstid! Jag unnar henne verkligen vila. Moster E har varit viktig för mamma och jag skäms över vilken dålig gudmor jag varit till min guddotter i jämförelse. Nåja! Allt har sin tid. Peace.
Tisdagskärlek.
Det snöade hela dagen. Solen bjöd till sist på en spektakulär solnedgång detta till trots. Maken har betat av en massa från ”att göra”-listan, men någon ser till att ständigt fylla på med nya uppgifter. Undrar just vem?!
Så här ser förresten vår i vinterskrud ut:
Tills vi möts igen.
Livet. Så underbart, märkligt och svårt. Jag älskar det oftast, men ogillar det ibland. Efter att ha varit med på Fars minneshögtid och samlingen efteråt förstår jag det mer än någonsin. Att se saker för vad de är, det var Far bra på. Han ångrade en del saker på sin dödsbädd. Bland annat bad han om ursäkt till mamma för att han inte hade varit hemma tillräckligt med henne och oss barn och att han hade hjälpt en del ”fel” personer. Jag kan konstatera att han har hjälpt många fler ”rätt” personer och är så glad över att jag fick bli hans dotter. Livet fortsätter. När jag ser den yngre generationens livsglädje och känner deras förundran känner jag hopp. Nu gäller det att göra något bra av det.
Tack för allt Far!
Jag kan inte tänka mig en finare dag än den vi fick idag med över 200 personer i Sturkö kyrka. Minnesstunden var helt enligt Fars önskan och det blev hans fru, flera barnbarn, svärsöner, ett syskonbarn och en vän som fick en svår stund att bli ljus och vacker. Samlingen efteråt blev riktigt festlig. Så mycket kärlek! Så mycket tacksamhet! Så många härliga minnen! Tack till dig som var med och hjälpte oss i familjen genom detta svåra.
Glad Alla Semlors Dag!
Han är hemma igen.
Fem i familjen tillsammans i Uttorp. Det var ett tag sedan sist! 16-åringen tycker att det är såhär det ska vara jämt. Själv inser jag att livet går vidare, men jag passar på att njuta ändå.
Campingen var alldeles tom på folk och kanadagäss, men solen gav hopp om varmare dagar och mer inbjudande tådoppstemperaturer i vattnet. Jag kan inte annat än att förundras över vilken skillnad det gör i humöret då solen börjar ta sig ton!
Vissa dagar känner jag mig lite mer dansk än andra.
Man kan inte ta paus från sorg, men man kan få lite andrum. Det är fortfarande en vecka kvar till minneshögtiden och varje dag som går bjuder på nya påminnelser, minnen, tröstande ord, blombuketter, praktiska åtaganden och oväntade vändningar. Frukostsmoothien blev lite extra god. ”Denna skulle morfar säkert ha gillat!” De ringde från tandläkaren för att kalla dit far och mamma fick meddela att det inte kunde bli något med det besöket. Vardagsrummet ser inte längre ut som en blomsterbutik, men det står fortfarande många vackra buketter där. Livet fortsätter även om det aldrig blir sig likt igen när balansen har rubbats.
Stackars S har inte fått mycket uppmärksamhet de senaste månaderna med allt som har varit på gång runt omkring oss. När hon fick frågan vad hon ville göra på sportlovet svarade hon ”åka till Italien”. Det blev en tur till Kristianopel i solsken istället, så jag vill nog påstå att vi kom ganska nära att uppfylla hennes önskan. I morgon kommer maken hem, så det är väl värt en halv Italienresa bara det!
Pittoreskt så det förslår. Jag älskar verkligen den här lilla byn som en gång var var Nordens första renässansstad. Japp, du läste rätt. Jag fick inte riktigt ihop det när jag strosade omkring i hamnen, men på 1600-talet var det full rulle här omkring. Danskar och svenskar bråkade och brände så till den milda grad att det så småningom inte fanns någon större nytta av befästningarna längre. Tänk så lite man vet om framtiden och så lite man lär sig av historien.
Två pangbrudar i solskenet. Varje dag i februarisolsken är en bra dag.
Hoppet brukar vara det sista som överger en. Jag känner ofta detta talesätt komma till tröst.
I vintras blev hela södra Sverige översvämmat längs vissa delar av kusten. Café Sött och Salt hade vatten upp över öronen och vi kunde fortfarande se hur långt havet sträckte sig då det var som värst. Så konstigt det kändes idag då allt annat var ”som vanligt”.
Där går den, muren som skulle skydda danskarna från svenskarna. Jag undrar just hur behjälplig den var. Kristianopels betydelse som gränsbefästning minskade när Blekinge efter freden i Roskilde blev svenskt 1658. Efter 1658 iståndsattes dess befästningar. 1663 bestämdes att de genast skulle rivas, men 1670 och 1672 reparerades de och 1673 beslöts att Kristianopel skulle ”konserveras”. (Wikipedia)
Den här hamnen är alltid fullbelagd under sommaren, åtminstone då jag har varit på besök. Nu ekade det tomt här.
Jag älskar Kristianopels kyrka (Heliga Trefaldighetskyrkan). Det är något med trapptak som gör mig lite extra glad.
Här i hamnen brukar rosorna prunka överallt. Att se ett hav av vintergäck (inte gulsippor) i en av rabatterna kändes därför lite konstigt, men jag är inte den som misstycker. Blommor i alla former och färger är välkomna hem till mig.
Slutligen vill jag bjuda på en ofrivillig, och väldigt söt, Mimmi Pigg. Någon resa till Italien blev det inte den här gången, men väl solsken och Fish and Chips på Blomlöfs Rökeri. Sämre kan man faktiskt ha det.
Sådant som gör världen bättre.
1. En av mina härliga fastrar.
2. Stunden då solen plötsligt vinner över det jämntjocka och hjärtat tar ett glädjeskutt.
Goda grannar.
Goda grannar är värdefulla på många sätt och vis. De bästa hjälper och stöttar, blir goda vänner, delar fina minnen och växer tillsammans med en. Idag bjöd ”Dalet” in mamma, mig och sin storasyster på smörgåstårta, Budapestrulle och Ulla Mårtenssons första och senaste platta. När man kan dela både glädje och sorg med sina grannar vet man att man har haft tur. Tack för ett ljus i mörkret, god mat, nostalgi och många skratt! Den här dagen läggs till pluskontot.
