Idag är jag med och firar makens födelsedag för trettiotredje året på raken. Vi var 23 när vi lärde känna varandra och har numera tillbringat 59% av våra liv tillsammans. (Ja, lite drygt hälften hade man ju också kunnat säga.) Jag pratade med min morbror igår och han sa ”jag känner mig så gammal med såna här gamlingproblem”. Då lät jag hälsa att isåfall är vi också gamla, för vi ligger bara några år efter honom. Och det stämmer, tänker jag. Rent teoretiskt är man som 56-åring gammal för ett barn. Grått hår, rynkor och fallna kroppsdelar är bevis nog. Vad man gör med det som finns inuti är något annat. Jag älskar att befinna mig i den här åldern. Känner att jag har på fötterna gällande både det ena och det andra och behöver inte längre förställa mig. Det är inte alls så att jag gått omkring och spelat teater innan, men jag är verkligen mer mig själv idag än för tjugo år sedan.
Födelsedagsflaggans snöre hade pajat, så jag fick plocka in den stora bordsflaggan från verandan. Jag kände inte för att springa upp och hämta björntråd och laga den innan uppvaktningen skulle ske.
”Hmmmm, kan det vara strumpor?!” Samma önskan varje år. Nya strumpor. Jag köper likadana svarta ”kostymstrumpor”, så är det bara att para ihop uddastrumpor om det går hål och bara en behöver kastas i soporna. Dessa är gjorda i viskos av bambu. Får se hur bra de håller.
Årets riktiga gåva var annars en Lursta pannkakslagg. Nu hade förvisso maken önskat att jag skulle hålla ögonen öppna efter en liten gjutjärnspanna att steka ägg i. Denna tipsade min brorsa om efter att ha införskaffat en likadan. Nu ska nog mina pannkakor bli toppen, men även ägg stekes enligt utsago perfekt. Här hittar du länken till Arvet, som laggen heter. Skriver du upp dig för deras nyhetsbrev får du 10% rabatt på första köpet, så då blir frakten ”gratis”. (Hälsningar Snålis.)
Igår fick vi möjligheten att fira syrran och maken med en fantastiskt Klackamåladag. Det är som att våren alltid bestämmer sig för att leverera årets bästa dag. Jag inser att det låter märkligt att det skulle vara så. Det kanske är känslan av att hänga med personer som jag gillar, att vi jobbar hårt tillsammans och äter gott som ger solen lite extra stuns? Igår samlades alla fyra syskon som bor i närheten och de i våra familjer som kunde komma, så det var fullt av liv och rörelse på gården.
Brorsan och brorsonen åkte ut för att hämta stockarna som skulle klyvas. Det är nu veden ska torka för att sedan värma slott och stuga till nästa vinter.
Vedklyvning är ett tungt jobb, men roligt. Efter en dag här vaknar man med träningsvärk på ställen man inte visste fanns, eller inte hade varit medveten om sedan förra våren. Det är precis som att hänga i köket – det är här det händer! Kul att prata med alla som är med.
Barnen som var med hängde med svägerskan ut i skogen för att hänga vid något slags koja. Jag tog mig inte tid att följa med, men de verkade glada.
En viktig grej de här dagarna är naturligtvis att äta gott, både mat och tårta. Igår bjöds det på klassikern korv med eller utan bröd, ketchup, senap, rostlök och räksallad, samt chips. Jag vet att denna måltid kanske inte uppfyller något slags näringscirkelskrav, men gott var det iallafall. När alla var mat-mätta och bara efterrättsmagen hade plats fick vi byta fokus.
Svågern hade fixat läsk på glasflaska (City Gross) och en väldigt vacker prinsesstårta med både blommor och kottar. Det verkar som att någon på Gylles har gått fortsättningskurs gällande dekorationer, för de var både uppfinningsrika och fina. Jag hade bakat en mazarinkaka, syrran napoleonhattar och så fanns det både kexchoklad och bananer i fars Klackamåla-anda. (Det var bara nyponsoppan som saknades, haha.)
Efter maten började barnen hjälpa till att räfsa fjolårsgräs och kreativa som de är började de bygga en ny koja. Efter en stund kunde brorsonen bära detta hus som vore han själva Skalman. Det bestämdes dock att huset skulle göras större och fick så småningom formen av en höborg. Vi får väl se om den står kvar nästa gång någon kommer dit.
Det har gallrats i björkplanteringen, men det märktes knappt. Jag försökte att gå en bit ifrån, som här, men jag kunde verkligen inte se skillnad. Gissar att jag helt enkelt inte har betraktat den här vyn lika noggrant som jag trodde.
Så småningom droppade en familj efter den andra av. Maken och jag fixade den sista klyvningen och var hemma till 18.30-tiden. Då var vi båda så trötta att vi nog hade kunnat gå och lägga oss på en gång. En tände en brasa i kakelugnen då vi var lite solruggiga efter den långa dagen ute och en annan bakade en chokladfudgetårta till gästerna som kommer för att fira födelsedag idag. Härlig dag, alltså! Nu känner jag att det kommer att vara roligt att jobba ute i trädgården igen och jag ser fram emot att fortsätta hålla kroppsarbetsmusklerna igång.
Promenaderna börjar kännas mer livgivande för varje dag. Hälsporren är ett minne blott, att få gå på fötter som inte gör ont är UNDERBART! Jag njuter verkligen och försöker komma ihåg att vara tacksam varje gång jag tar en runda. Senast tänkte jag faktiskt på detta igår kväll då jag var på väg till bilen efter kören. Det räknas inte som en promenad att gå över torget bort till biblioteket, men för bara ett halvår sedan var dessa steg fyllda av smärta och jag fick uppbåda enormt mycket energi för att klara det. Att gå en runda i butiken för att bara köpa lite mjölk gjorde jätteont. Jag tog inte en enda långpromenad med syskonen i Bredavik på hela sommaren. Nu går jag utan smärta igen och hoppas att det får fortsätta så foreverandever.
Runt omkring oss väntar skönhetsexplosioner som är väl dolda bakom förmultnande löv och ospruckna knoppar. Skönheten finns där såklart redan, men både färger och former är mer dämpade och försiktiga. Det enda som inte är det minsta försiktigt är fågelsången. Det kvittras och flirtas och sjungs i högan sky. Den där skira, vackra, glädjefyllda våren ska nog komma till oss i år också.
Jag tycker att det fortfarande är för kallt för att det ska vara roligt att pyssla i trädgården. Att promenera funkar dock perfekt. Det är fortfarande mösstemperaturer, men nu i helgen kommer det att skifta. Perfekt, för då ska vi fira syrrans födelsedag i Klackamåla. Det är som att våren alltid siktar in sig på att imponera just den lördag vi brukar samlas där, så också i år. Innan dess ska jag ha veckans sista jobbsamtal, städa och förbereda för att det också kommer gäster hit för att fira makens födelsedag i helgen. Heja mars! Inget är som väntans tider och nu kommer snart själva levererandet. Trevlig helg!
Gerda Bengtssons mönster som säljs via Haandarbejdets Fremme tillhör mina favoriter. Alla broderier med småttiga stygn gillar jag. Tja, kanske inte alla, men nog tycker jag generellt om dessa bättre. Jag broderar inte längre, eller kanske mer för tillfället. Den vackra duk jag fick till min trettioårsdag från Brodera Mera är ju ett pågående projekt som har hållit på i 25 år. När jag plockade upp det för att fortsätta häromsistens hade dock nålen försvunnit, så då fick pausen fortsätta. Däremot har jag något slags second hand-fixering vid vackra broderier, särskilt om de säljs för en spottstyver. Denna tavla hittade jag på Pingstis för några månader sedan för inga pengar alls. Broderiet var fint monterat, men på en kartong av dålig kvalitet som blivit helt brungul och som därmed missfärgat själva broderiet. När jag skulle montera isär ramen satt monteringstejpen stenhårt, men igår bestämde jag mig för att ta i med hårdhandskarna.
Här ser du både den missfärgade kartongen och tejpen som satt bättre än gorillalim. Jag har aldrig varit med om något liknande! Markus som hade fått broderiet 1979 uppskattade antagligen inte tavlan och så hamnade den på Pingstis. Nu blev jag alldeles svettig av att dra ur monteringsromberna/spikarna/knivarna och av att pilla tejp. Limmet satt som sagt stenhårt och blev kvar på själva tyget. Det kan nämnas att limmet fanns kvar också efter tvätt. Jag tänker att det ger sig vid nästa montering.
Här ser man missfärgningarna i duken rätt bra. Efter att ha tagit denna bild lät jag broderiet ligga i ljummet vatten med bikarbonat och citronsyra för att ljusa upp det gula och efter några timmar körde jag en runda i tvättmaskinens finprogram. Resultatet blev riktigt bra! (Och nej, jag tvättade det inte tillsammans med städtrasorna som hänger där bakom på bilden längst upp.) Nu funderar jag vidare på hur jag ska göra. Min vän som är inramningsproffs har rätt material och även om jag inte vill lägga tusentals kronor på en montering hos henne kanske jag kan få köpa en syrafri kartong att montera upp det pressade motivet på. Mina textila räddningsaktioner fortsätter.
Hej och hå. Varje år är det samma sak. Jag är nästan rädd för att gå in i Bredaviksköket för att hämta hem pelargonerna då det kan vänta både det ena och det andra gällande mina kära krukväxter. Ruttna rötter, uttorkade rötter, resterna efter musfester och fjärilslarvsfester… Som min kompis sa, ibland kommer frågan ”Varför håller jag ens på??!!” i första rummet. I år slapp jag hämta hem alla krukorna, det gjorde maken då han hjälpt brorsan att ta hand om häcken. Snacka om kärleksgärning. Då de stått och väntat på sin spabehandling tillräckligt länge var det dags för mig att hämta in jord (jaja, jag använder köpejord) och ladda upp sopsäcken i vasken. I den häller jag ut alla döda pellisar med jord och allt, men även den gamla jorden (helt eller delvis) från de andra krukorna. Denna jord återanvänds sedan med bokashi för att få nytt liv.
Jag har tre stora krukor som brukar stå vid lilla verandatrappan. Jag har haft alla länge och de har klarat sig mer eller mindre helskinnat varje år. Denna hängpelargon har varit hårt ansatt varje år, men det har alltid funnits liv kvar. Så också i år! Den fantastiskt stabila Mårbacka som jag fick av min syster hade dessvärre lämnat in. Det var tre plantor som satt i samma kruka och en levde fortfarande. Den satte jag därför i en mindre kruka och ska låta den stå i pelargontrappan. Samma sak var det med den vita ICA-pelargon vi fick av våra vänner för många år sedan och som sedan har vuxit sig större med hjälp av sticklingar. I år var bara en av tre fortfarande vid liv. Av pelargonerna som står i trappan hade sex stycken lämnat in, vilket är ett ganska normalt antal jämfört med andra år.
Här är den vita pelargonen med ny jord och mer luftighet runt rötterna. Jag ser att det finns en del till att plocka bort i form av döda och gula blad, men det kan jag göra då jag flyttat upp allt till syrummet. I Willyskassarna står dahliorna och mår bra! De har klarat sig utmärkt. I år tänker jag faktiskt sätta alla direkt i backen och strunta i att försätta dem i plastpåsar med jord. Det känns lite busigt, men jag tror jag klarar det. Det är ett steg tillbaka från trädgårdshetsen jag utsatte mig för i början av mitt planttanteri då jag hängde på Facebook och trädgårdsforum som väl sabbade mitt trädgårdssjälvförtroende i grunden. Bra tips och allt det där, men om det innebär stress och hets är det bara att lägga ner. Åtminstone funkar jag på det sättet. Allt eller inget-tankar är annars något som jag lätt hänfaller mig åt och det är i princip aldrig särskilt hjälpsamt.
Så här såg det ut när allt var klart. Till vänster är mina klenisar till utepelargoner. Jag har alltid skurit ner dem till 3-5 cm långa stumpar och gillat resultatet, men i år testar jag en annan stil. Till höger ser du min syrras innepelargoner som inte beskurits lika hårt som mina. De står rätt mörkt inne i stan där solen inte riktigt kommer åt, men som du ser mår de annars bra. Mina är precis som träden här ute på Sturkö som är mindre, krokigare och lite ”segare” då de utsätts hårt för väder och vind. Jag brukar ställa dem under tak då det ska regna rejält, men annars får de ju helt andra förutsättningar än om de stått inne i verandan. Jag gillar trots allt min pelargontrappa, tycker den är något av det finaste vi har i uterummet. Nu ska jag drömma en kortis om hur det kan komma att se ut i sommar:
För mig som är som jag är känns det viktigt och roligt att följa årets skiftningar också inomhus genom att rota lite i skåp och lådor för att ändra om lite i inredningen. Den stora hönan (godisgömman) i vitt opalglas är min favorit. Hon börjar värpa först i påskveckan, men jag hör nog att maken lyfter på locket för att kolla läget mest varje dag tills det verkligen händer… De vackra, målade äggen köpte jag på World Market i SLC då vi bodde i Orem. De gör mig orimligt glad! Har olika favoriter varje år.
Vi har en enda björk i trädgården och den kändes inte aktuell att anlita som björkrisleverantör, så jag klippte grenar från en liten sälg på vår sida nätet som gränsar till grannens åker. (Den styckades av från den här gården en gång i tiden.) Vill ändå ta bort den då vi klipper gräset där för att komma runt viltnätet som sitter runt trädgårdslandet. Jag satte grenarna i vatten då jag gärna vill bjuda in våren lite mer konkret, men riset har chans att hålla sig fint längre utan vatten. Dessa färgglada fjädrar återvinner jag år efter år, vill inte gärna köpa nya påskfjädrar.
Glasäggen från svenskt tenn och de tovade äggen från Panduro samsas i ljusgrenen. Där svävar de ovanför en lite mindre godisgömma och en kruka påskliljor från ICA. bredvid vår vackra (eh) mikrovågsugn. Alltså, den hade jag gärna sluppit ha framme och jag har en idé gällande den som kanske kommer att genomföras i vår.
Årstidsbordet har både naturen, den sekulära och den kristna påsken representerade. Hittar du vad som är vad? Egentligen är det bara tändsticksasken som inte alls har med påsk att göra. Nu saknar jag bara lite mer blomster och några björkriskransar. Ska ner till campingen och se om jag kan plocka upp ris som blåst ner på lekplatsen. Inte lika lätt att jobba med då det torkat, men det funkar det också.
Jag hör det runt omkring mig. Om mörkret som äter upp mina medmänniskor. En sitter bortkopplad från frun genom hörlurar och padda för att han är så fokuserad på varenda uppdatering om Iran, Israel och USA. En är bekymrad över att AI ska ta över alla programmeringsjobb. (Jag gillar makens kommentar till denna, att det är som att säga att en elektrisk borrmaskin ska ersätta alla snickare.) En är orolig över den värld som hens barn ska växa upp i, att allt ska bli ”ännu värre” (vad nu det innebär).
Att vara människa är inte helt lätt, det kan vi konstatera utan att behöva gräva särskilt djupt eller leta långt in i garderoberna. I nära relationer, i arbetsliv och i samhället i stort finns det mörker som kan suga in oss om vi tillåter det. Ett liv i detta mörker är dock onödigt tungt, för det finns ljus att tillgå för oss alla. För somliga är det svårare att hitta det än för andra. Det är helt förståeligt, men man behöver inte vara ”löjligt positiv” eller överdrivet klämkäck för att bjuda in ljuset. Min favoritteknik är tacksamhet, men har man inte övat mycket på det kan det kännas överväldigande och kanske som att man är ”dålig” för att man inte har förmågan att känna sig tacksam i stunden. Något som jag tidigt fick lära mig var att hjälpa någon annan då man har svårt då tjänande/service även bidrar positivt till den som hjälper. Det finns de som säger att det inte alls hjälper att veta att ”det alltid finns någon som har det värre än en själv” och för en del kanske det inte finns det. Inte ens om man anstränger sig. Att då letar efter acceptans över att det är som det är kan då vara det allra mest effektiva sättet att hitta tillbaka till något slags ljus.
Jag gillar verkligen kroppsscanning som en metod att släppa ältande och oro. I den stunden handlar det bara om att uppmärksamma vad som sker i och omkring en själv och många tycker att det är mycket avslappnande och lugnande. Det finns många uppladdade på YouTube och Ingrid Thorngrens röst gillar jag.
Gällande denna skylt kan man ju fundera på om man vill och/eller kan vara någon som andra kan hämta kraft hos. Depression och mörker smittar nämligen. Inte bokstavligen, men det blir en ”emotionell smitta” som man behöver vara medveten om. Därför är det viktigt att balansera både sitt eget och närståendes mörker genom att aktivt söka ljus på olika sätt. Träning, mat, sömn, socialt umgänge och rutiner kan kännas svårt att sköta när man mår dåligt, men faktum kvarstår. Dessa är alla mycket viktiga för att man ska kunna må bättre. Idag jobbar jag som vanligt, men jag har stunder mellan jobbsamtalen så jag ska fylla på med den bästa sorts ljus jag vet: planttanteri! Maken hämtade alla pelargoner i Bredavik i förra veckan och nu har de stått och väntat på sin spabehandling på vårt köksgolv tillräckligt länge. Heja det riktiga solljuset! Inte konstigt att hela Norden lever upp när dagarna blir längre och solen mer synlig…
Hej lille Hjalmar. I fredags plockade jag upp min vän från tåget för en mysdag tillsammans. Vi gick en mil i våra vackra omgivningar och hade riktig tur med vädret. Pratade om högt och lågt, vitt och brett. Dryftade livets mörka sidor och skrattade tillsammans. Njöt av naturens intensitet och det nya liv som börjar spira underifrån. Rundan avslutades efter tre timmar på kyrkogården för att besöka mammas grav. Jag visade vännen vår gravstenskyrkogård, något hon aldrig hade sett och fascinerades av. Själv fastnade jag framför Hjalmars gravsten. Jag har sett den förut, har undrat över vem Hjalmar var. Idag tog jag mig äntligen tid att leta upp honom i kyrkböckerna. Lille Hjalmar föddes som son till slaktaren på Kullen mitt under första världskriget och dog trettio år gammal strax innan andra världskriget avslutades. I dödboken står han som ”sinnesslö” och dödsorsaken anges som ”allmän sjuklighet”.
Jag har en vän som bor i Tel Aviv (inte samma som kom på besök). Jag bekymras över att veta att hon befinner sig mitt i ett krig. Jag har andra vänner som har familj i Iran. Under krig måste livet ändå fortsätta. De glädjor och bekymmer som fyller livet i fredstid är i mångt och mycket samma som de som fyller livet under krig. Sedan tillkommer naturligtvis den ständiga oron över att döden ska stå och banka på dörren en vacker dag. Krigstidens Sverige motsvarade väl inte Tel Aviv 2026, men jag tänker ändå att Hjalmars föräldrar kanske oroade sig över sitt kommande barns framtid. Hur skulle det bli för honom? Vilka hopp och önskningar hade de för honom? Vilka förväntningar? Och hur blev det när de insåg att han inte var som de kanske hade förväntat sig? Var det så att han föddes med en intellektuell funktionsnedsättning, eller blev han förlossningsskadad? Gav han mycket kärlek och fick han någon? Jag tänker att han var älskad, han fick ändå en egen gravsten med datum. Hans mamma var 44 år då han föddes, hade han Downs syndrom? Eller blev det en komplicerad förlossning då hon var äldre? Hjalmar hade en storasyster, Elna, som föddes sexton år innan honom. Mamma Hulda hade varit i Amerika, men av någon anledning kom hon tillbaka till Sturkö. Var hon besviken? Eller var hon tvärtom mycket nöjd med livet i Amerika, träffade sin Pehr under ett besök i moderlandet och bestämde sig för att bli kvar? Hulda och Pehr gifte sig 1/7 1899, Elna föddes i augusti. Barnet föddes i äktenskapet, men tiden fram tills dess var kanske inte helt okomplicerad. 1902 föddes lillasyster Märta som dog redan innan sin tvåårsdag. Anledningen till det står inte angiven i dödboken. Efter det hittar jag inga fler barn till Hulda och Pehr förrän Hjalmar föds. Tänk vilken glädje för föräldrarna! Nu kom Pojken! (Detta var en annan tid och jag antar att Slaktaren var särskilt glad över att se en son i familjen.) Jag hoppas att Hjalmar fick ett gott liv, även om det blev väldigt kort.
Idag skänker jag en tanke till alla som lever sina liv i krig, de som älskar, kivas, är rädda och hoppfulla. Jag skänker en tanke till alla som har levt sina liv här på Sturkö, som har begravts här på kyrkogården. Och jag skänker en tanke till Hjalmar och tackar honom för påminnelsen om att leva i tacksamhet.
För ett tag sedan frågade Annika mig om jag inte kunde skriva lite mer om min upplevelse av att hemskola barnen och varför vi gjorde det. Åren har gått och en del har blivit luddigt, men jag ska göra mitt bästa. När vi flyttade till USA 2012 hade jag varit lärare i nästan tjugo år (tog examen i december 1992). Jag skulle vilja påstå att jag var ganska erfaren. Något jag och maken hade varit oense om sedan vi träffades var att svenska skolan bjöd på en mycket mindre värld än vad som var möjligt och att den dessutom var mycket politiserad. Hans ex gick också på lärarhögskolan, så han hade god insikt i den värld som på den tiden skapade de lärare som kom ut i skolan. Med tiden började jag förstå lite mer av vad han menade.
Då vi flyttade till Kalifornien 1994 fick jag en chock över hur dum jag kände mig, och hjärntvättad. Jag hade alltid varit mycket säker i mina övertygelser och att jag ”hade rätt”, att det svenska systemet var det enda rätta, men hjälp, så mycket min världsbild förändrades. Stanford, där maken pluggade på ett utbytesstipendium, var en fantastisk plats. Där samlades intelligenta ungdomar och spännande professorer från jordens alla hörn. Jag fick uppleva oändlig ”diversity” gällande hudfärg och hemland, men det var väldigt homogent gällande kognitiv förmåga… Jag som hade varit en av de bästa i klassen under hela grundskolan, hade gått med mycket smarta klasskamrater på Natur under gymnasiet och läst på lärarhögskolan utan minsta problem var helt plötsligt ”dummast” i snart sagt alla sammanhang. Jag blev naturligtvis inte ointelligent på resan över Atlanten, men jag upplevde hur det var att inse att även om jag var bra på engelska var det något helt annat att ha intelligenta diskussioner på detta språk, jag kände att det helt plötsligt fanns en massa förklaringsmodeller som inte alls skulle ha funkat hemma i Sverige men som funkar på andra håll i världen, jag upplevde att andra ”slängde sig” med referenser som jag var den enda som hade noll koll på – ja, det var en omvälvande tid! Det var också en fantastisk tid. Jag fick möjlighet att expandera mitt sinne och öppna mig för att inte alltid vara så säker på att det jag såg som rätt VAR rätt. Det kanske var en förklaringsmodell bland många andra. Jaja, jag var kanske lite sen i utvecklingen och att du som läser detta hade insett det redan som tonåring, men just detta är en av de viktigaste lärdomarna jag tog med mig efter året i Palo Alto. Som Glinda och Elphaba sjunger i Wicked: ”Because I knew you, I have been changed for good”.
Vi flyttade hem till Sverige, men tog några år senare en runda till Philadelphia då maken pluggade för att ta en ”master i business administration”, en sk MBA. Ännu en gång fick vi möjlighet att hänga med fantastiska människor av olika slag. Här fick vi också uppleva en annan slags ”diversity”. Genom kyrkan lärde vi känna mycket fattiga människor, som bodde på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Kackerlackor krypande längs väggarna och möblerna, en kost som bestod av läsk och skräp istället för mat… Jag fick uppleva rasism riktad åt mig (hade lärt mig att bara vita människor kan vara rasister) och jag hängde mer eller mindre varje dag med goda vänner från Israel, Tyskland, Sydkorea, Japan, Mexiko och ett gäng andra länder. Ännu en gång fick mitt sinne expandera. Jag fick en större insikt i hur påverkade vi blir av vår miljö och att det finns människor som är mer frihetliga, medan andra mår bättre av konformism. Jag fick börja lära mig att både ifrågasätta mina egna övertygelser och landa i vad JAG egentligen tyckte, inte vad jag hade lärt mig ”var rätt”. Detta var en process som sedan fortsatte i Sverige och jag blev liksom argare av mig och LITE mindre naiv. Vi flyttade hem till Sverige, fick vår yngsta dotter och levde ett helt vanligt, svenskt småbarnsliv där barnen gick hos dagmamma (åtminstone de två yngsta) och i skolan (vår äldste fick börja i sexårs ett år tidigare då vi kom hem) och vi arbetade. Våra tre barn är otroligt olika varandra, precis som barn är. De hanterade skolan på helt olika sätt. När 2012 kom hade vi i hushållet en frihetligt sinnad pappa som var mycket trött på Sverige, en fruktansvärt skoltrött son som var färdig med grundskolan, en mellandotter som drömde om the American Dream och tyckte att det var synd att hon varit för liten i Philadelphia för att komma ihåg något och yngsta dottern som fick kämpa otroligt hårt i en skola som var väldigt dåligt anpassad för hennes behov. Maken fick ett jobberbjudande från sina gamla pluggkompisar, jag som ville stanna i Sverige blev nedröstad och så flyttade vi till Orem, UT. Att hemskolning var ett alternativ kändes helt rätt för maken, medan jag kom med min lärarhögskola i bagaget och tyckte att det bara var knäppskallar som hemskolade. Men tack och lov fick jag möjlighet att tänka om. Det fanns ett väl utbyggt nätverk med hemskolare dit vi flyttade. Sonen säger själv att han hade blivit hemmasittare i Sverige, nu fick han möjlighet att läsa High School via det lokala universitetet som erbjöd online-skola. (Mind you, detta var innan Covid och något som jag bara trodde existerade på den australiensiska landsbygden. Jag hade ju sett Doktorn kan komma.) Han fick träffa fantastiska professorer genom sina olika kurser och förutom ma/NO-läraren på högstadiet hade han aldrig mött någon lärare som hade kunnat utmana honom eller ge honom relevant undervisning. Han tillhörde helt enkelt de ”duktiga” eleverna som sitter uttråkade utan att störa medan nyfikenheten och lusten till lärande dör. Det hade börjat redan i ettan då ”han väl kunde sätta sig med Tove i hörnet och läsa” då han redan kunde allt de andra jobbade med. Jaja. Det blev som det blev. Och alternativet med online-skola funkade bra då han också var mycket deppig under denna period. Vi hade fantastiska grannar som var med och bidrog till det sociala livet och själva bjöd vi hem gäster varje vecka för att låta oss själva och barnen träffa människor av alla de slag. (Jo, för frågan kom från ALLA håll om hur vi skulle hantera det faktum att hemskolningen skulle göra barnen asociala.)
Vår mellandotter gick på tre olika high schools, något som hon själv har tyckt var jobbigt efteråt. Vi skulle bara ha satt henne på Orem High där de flesta grannbarnen gick. Anledningen att hon gick på den första skolan var att de erbjöd IB-programmet och att hon och hennes storebror därför skulle gå där. (Sonen tog en teknikklass i veckan där, resten ville han läsa online.) Tyvärr drogs pengarna för de klasserna in just då våra barn skulle börja eftersom alla pengar hade gått till ett nytt ”football field”, så efter första året flyttade dottern till vad som skulle vara den bästa skolan lite närmare oss. I USA har man scheman som bygger på A- och B-dagar. Hon hemskolades halva tiden och resten tog hon klasser på highschool och så fortsatte det till sista året då hon gick på heltid med grannkompisarna på Orem High. Som sagt, när IB-alternativet nu inte fanns hade det antagligen varit bäst för dottern att bara köra vanlig highschool hela tiden. MEN, det kan vi inte veta. Annat var det för yngsta dottern. Hon hade haft det så tufft i skolan och skulle alltid göra extra läxor och tyckte att det var jobbigt att hänga med i skolan så fort folk blev lite pratiga. Det blev också värre med stigande ålder, kanske för att hon upplevde att hon hamnade efter mer och mer. Då hade hon ändå haft föräldrar som suttit med henne varje dag efter skolan. När vi flyttade till USA fick hon möjligheten att jobba hemma i lugn och ro. Jag bestämde mig för att i mångt och mycket följa en svensk läroplan eftersom vi inte visste om vi skulle flytta tillbaka till Sverige igen. En lärare på en elev, inte dumt! Och vi funkade väldigt bra tillsammans, det var ingen självklarhet att det skulle bli så. Vi hittade en fin gemenskap med andra hemskolande familjer och yngsta dottern tog också klasser tillsammans med andra hemskolade barn. Vi gjorde många utflykter som följde studierna, studiebesök helt enkelt. Dottern hängde också med grannarna hemma efter skoltid, precis som vem som helst.
När vi kom tillbaka till Sverige fick alla tre barnen göra en del anpassningar för att kunna få nytta av sin amerikanska skoltid. De två äldsta fick läsa in gymnasiesvenskan för att ha möjlighet att söka till högskola och universitet här hemma. Det var dags för yngsta dottern att börja gymnasiet, åtminstone åldersmässigt, så det trodde vi att hon skulle kunna göra. Jag hade med mig både betyg som jag satt, papper från det amerikanska skoldistriktet att undervisningen var godkänd och prover på sådant som dottern hade sysslat med, men det blev tvärnej på att godkänna det. Att jag var svensk grundskollärare hjälpte inte, eftersom hon inte varit inskriven på en svensk skola. Hon var tvungen att gå ett upphämtningsår tillsammans med ett gäng klasskompisar som inte kunde särskilt bra svenska, som hade skolkat för mycket för att få slutbetyg i nian eller som hade mått eller mådde för dåligt för att gå i skolan. Lärarna var förvånade över att hon gjorde alla uppgifter, lämnade in alla läxor, kom till alla lektioner och klarade alla prov. De hade aldrig haft en sådan elev på detta program. De satte till och med högre betyg på henne i ett par ämnen än vad jag hade gjort. Jaja, vi får se det som att hon fick ett extra års erfarenhet och att vi alla fick bevis för att hemskolningen både hade varit ett bra alternativ för henne och att hon hade lärt sig det hon skulle.
Så här i efterskott ångrar jag ingenting. Vi fick med det bästa USA hade att erbjuda alla våra tre barn. Jag förstår att hemskolning inte funkar för alla och det av en massa olika orsaker. Jag är fascinerad då jag tänker tanken att jag ansåg att detta sätt att lära sig livskunskap skulle vara helt fel för alla elever. Jag tänker på alla hemmasittare vi har i Sverige idag och hur föräldranätverket ”Rätten till utbildning” anger att det finns närmare 19 000 sådana barn och ungdomar. Att anse att hemskolning inte är ett skolalternativ tänker jag är knasigt, inte minst med de erfarenheter jag har i bagaget. MEN, jag förstår att det också är svårt i ett samhälle där det i princip krävs att båda föräldrar jobbar heltid. Jag vill gärna skriva mer om detta en annan dag. Kanske har du bara fått fler frågor gällande hemskolning? Skriv gärna ner dem i kommentarerna isåfall så ska jag se om jag kan svara.
Har precis pratat med lilla Titti som har blivit ganska stor. Hon gillar att titta på mina pysselgrejer här i arbetsrummet och det är ett kul sätt att umgås över video. I början av juni flyttar de hit till ön och vi kommer att träffas betydligt oftare.
Jag pratade med dottern om hur det är att vara förälder till en två- och ett halvt-åring med all frigörelse som pågår samtidigt som man ska behöva hävda sin plats gentemot en lillasyster. Man är samtidigt både jättestor och jätteliten. Ibland vill man absolut göra själv, andra gånger vill man ”komma” (komma upp i famnen). Ibland överöser man sina föräldrar med kärlek, men andra dagar vill man säga att man inte älskar mamma. Det är en tid i livet som är splittrad på många sätt. Jag kommer så väl ihåg hur svår denna tid i livet var för vår äldste son. Pappa flyttade till USA medan vi blev kvar hos mina föräldrar för att jag skulle föda lillasyster. När hon var fem veckor gammal flyttade vi över Atlanten och kom till en bajsbrun lägenhet där bara människorna var desamma som han var van vid. Allt annat var annorlunda. Ingen storfamilj, andra omgivningar, andra människor, ett nytt språk, pappa som pluggade jättemycket. Det var inte lätt för honom och det var inte lätt för mig som mamma. Med ett mer utvecklat språk blev det bättre och bättre. Jag var en mycket kärleksfull och samtidigt sträng mamma. Hade jag velat ändra något? Kanske skulle jag idag ha större förståelse för att det inte är en maktkamp man behöver ha med sina barn, utan att möta samma frustrationer som också vi vuxna upplever med mer förståelse. Jag kramades mycket, men tror faktiskt att jag kunde ha kramats ännu mer. Och busat! Skrattat! Det gjorde jag för lite. Tur att jag får ta revansch på barnbarnen…
