05 dec

Tre år utan mamma.

Jag är mest uppfylld av tacksamhet idag. Tacksam över mina föräldrar, men också över den stora, fina familj som finns kvar. Från mitt håll, från makens håll. Ett nätverk av fina människor.

Igår nåddes vi av budskapet om att en familjefar hastigt avlidit. Så tragiskt. Tankarna om vad som kan göras rent praktiskt leder automatiskt åt vår situation 2017. Alla hanterar sorgen olika. Vissa behöver mycket stöd, andra behöver vara ifred. Sedan går tiden och det är omöjligt att ta hand om alla andras sorg. Ingen av oss kan bära allt som ryms i den på våra axlar. Vi kan dock visa att vi finns här och visa medkänsla. Det är inte nödvändigtvis stora åthävor som tröstar.

01 dec

Glad första december!

Idag firar vi lillasysters födelsedag, decembers intåg, alla adventskalendrar som ska öppnas och de numrerade ljusen som aldrig brinner lagom snabbt. Hoppas att du har en riktigt fin månad framför dig.

Jag kan inte låta bli att lägga upp en bild på min extrasysters adventskalender. Hon målade den till sina föräldrar då hon var utbytesstudent i vår familj 1992. Vilket konstverk! Det här är min barndomshem och dess omgivningar. Så fint fångat!

30 nov

Hej advent!

Idag avslutas Trettio Tacksamma Dagar för den här gången. Uppenbarligen behövde jag denna månad i tacksamhetens tecken mer än jag trodde. Tacksamhet är fantastiskt givande på olika plan. Den här gången fick jag uppleva hur jobbigt det kan vara för andra att se på andras tacksamhet utan att bli äcklade/störda/irriterade. Otroligt intressant reaktion! Annars har jag mest sett hur många som blivit uppbyggda, både i mitt lilla forum och av hashtaggen #givethanks. Jag fortsätter försöka hitta något att vara tacksam över varje dag. För det mesta är det lätt, men det är dagarna då det är svårt som är extra värdefulla för mig.

Vi har haft ungdomarna hemma i helgen och det har varit så mysigt! Jag förstår mammas längtan efter att vi skulle komma hem och hälsa på. Huset har varit fullt av sång, skratt, stök… Lillasyster tycker alltid det är lite jobbigt då syskonen åker. Hur mycket hon än älskar sina gamla föräldrar tillför de andra något som vi inte riktigt har.

Nu är huset advents- och julpyntat upp till taket. Jag har alltid älskat den här tiden på året oavsett hur jag har bott. Till och med vår bajsbruna lägenhet i Philadelphia blev mysig(are) av juleljusen. Det traditionella får alltid något litet nytt eller nygammalt tillskott. I år blev det glaskulorna till ljusgrenen, vår fina, polska Tradera-krubba och ett par vackra väggbonader som jag också hittade på Tradera. ”Cirkulärt ägande” kallas det visst när någons hyllvärmare blir någon annans fynd.

Jag älskar fotominnena som kommer upp på telefonen. Jag rensade grovt i början på året, men har kvar en mapp med renoveringsprocessen och hemmet i olika skepnader sedan 2016. Igår kom detta foto från 2016 upp. Adventsljusstakarna hade jag satt upp dagen innan, men det var första gången soffan stod i sitt nya hem. IKEA-soffan från Orem visade sig passa perfekt. Det här fotot med mamma som sitter och pratar i telefon och brorsan som måste ha varit helt slut är guld värt för mig. P gjorde stordåd för att få huset redo att ta emot sina nya hyresgäster till jul och hade här byggt kök hela dagen. Mamma kände sig också som hemma.

Nu har det gått precis fyra år. Såhär ser det ut i år. Mamma har gått vidare. Brorsan kommer ofta förbi eftersom han numera påbörjat ett nybyggnadsprojekt på tomten som han styckade av från den här innan han sålde till oss. Samma, men ändå så annorlunda.

29 nov

Thanksgiving 2020.

Särskilda omständigheter. Det bjöd det här året på. Inte dåligt alls, bara annorlunda. Vi brukar ha en stor Thanksgivingmiddag med ganska många inblandade, men vi delade upp sällskapet lite i år. Det blev Thanksgiving ändå och en finfin sådan! Faktiskt en av de bästa jag varit med om.

14 nov

Ofrivillig storstädning.

Jag vet inte riktigt vad som hände igår, men jag lyckades med hjälp av min axel radera alla mejl i min inbox på telefonen från 2017 till nu. Fråga mig inte hur det gick till och vart alla mejlen tog vägen, för jag hittade dem inte i soptunnan när jag så småningom upptäckte misstaget. Som tur är brukar jag sortera viktiga mejl på datorn mer eller mindre varje dag (företaget, personligt, viktigt, osv), så egentligen var det jättebra att det här hände. Jag kände mig rent lättad efter att helt maniskt ha suttit och fixat ”resten” i flera timmar mitt i natten.

Jag blev faktiskt så inspirerad av den ofrivilliga rensningen att jag tog itu med den här bokhyllan som jag tänkt ordna upp i flera år. Något förefoto blev det inte, men såhär såg det ut då det var färdigt. Jag har slängt skräp, organiserat släktforskningen, lagt ett fåtal grejer i hallen för vidare transport ut till ladan, organiserat böckerna åtminstone lite efter ämne och hemfallit åt ändlös nostalgi. Fler böcker ska byta plats med sådant som står i sovrumshyllan, men det blir ett projekt för en annan dag. Tänk, vad befriande det är med en riktigt rejäl rensning!

Jag hittade detta fina kort på farmor, faster, fars faster, far och farbror. Vilken underbar bild! Detta är alltså min fars första föräldrahem. Det revs för att ge plats för ett modernare hus på 40-talet. Det är så roligt att min faster och farbror har rustat upp det riktigt fint för att bosätta sig där permanent. Min envise lille far – jag ser verkligen hans personlighet i detta korta ögonblick! Jag påmindes återigen om hur viktigt det är att vi dokumenterar både med text och bild. Bilden lade jag upp i släktforumet på Facebook och fick där rätt svar på vilka som är avporträtterade. Det visade sig att jag hade gissat rätt på alla utom fars faster, men mina barn hade antagligen inte känt igen någon. Oj, vad jobb jag har framför mig!

31 okt

I ljust minne bevarad.

Sorgen. Den böljar, kommer och går i vågor. Vågorna ändrar karaktär. I början är saknaden så intensiv att den för många manifesterar sig rent fysiskt. Det gör ont på riktigt. Den sitter kanske som en klump i magen, ett tryck över bröstet, pirr i händerna eller tjut i öronen. Jodå, det finns psykologiska och fysiologiska namn på dessa sensationer, som ångest, tinnitus eller något annat, men du vet ju att det är SORG. När det gått ett tag börjar dagarna ändra karaktär, en ny verklighet utan den älskade närvarande rent fysiskt. Allt känns helt okej, men ett foto kan framkalla okontrollerade snyftningar, någons minne blir livsviktigt eller du är kanske säker på att du såg skymten av din saknade i trädgården. När det gått ytterligare tid har sorgen landat. Den går inte över, men den gör inte ont på samma sätt. Processen kan ta flera år. För de flesta blir tanken på den som dött ett vackert minne. Kanter som funnits där slipas bort och kvar blir kärnan, det finaste. För några väcker saknaden bitterhet och ilska. Sorgen fortsätter vara intensiv och det är för dessa som vänner och bekanta kan upplevas som oförstående och plumpa då de påstår att man har fastnat och ”behöver gå vidare”. Vi är olika. Vi har olika processer.

Idag är det dags för årets kanske vackraste högtid. Jag är glad att jag har den att tänka lite extra på de som har gått vidare. Jag upptäckte den kanske på riktigt då vi bodde i USA och det varken fanns ”rätt sorts” kyrkogårdar eller tända ljus till allhelgonahelgen. Man saknar inte kossan förrän båset är tomt, eller vad det är man säger. I torsdags fixade vi till mormors, morfars och mammas gravar och igår kväll var vi ett gäng i Klackamåla och tände ljus i fars skog. Så fint! På väg hem stannade jag vid kyrkogården och gick en runda bland alla de upplysta gravarna. I ljust minne bevarad, på riktigt. Fint. Hoppas att du får en fin dag som inte gör allt för ont.

16 okt

Stockholm, Stockholm, stad i världen…

Ibland saknar jag Stockholm. Inte stressen i kollektivtrafiken, inte de tomma blickarna, inte allt det svarta och inte känslan av ensamhet i myllret. Jag saknar själva stan, arkitekturen, konserter och ”kulturlivet”. Med tanke på vad coronaviruset ställt till med är det därmed mycket som jag kan lägga åt sidan. Det finns helt enkelt inte att tillgå ens om man bor i Stockholm.

Någon gång släpper väl de där restriktionerna och jag får gå på Kulla-Gulla, luciatåg och annat som fyller min själ med ljus.

Hur som helst njöt jag av en stan-dag med de här pinglorna i måndags. Nagelfix, shopping, lunch i Hötorgshallen och årets första julinspiration. Japp. Till och med jag tycker att halva oktober är lite tidigt för jul, men det har blivit lika ”illa” här som i USA. Jultorget på Åhléns City är i alla fall trevligt att besöka om du har vägarna förbi.

De här två visar hur deras relation ser ut i verkligheten. Storasyster och lillasyster. Ska det alltid vara så här? Hehe.

Äldsta dottern hade blivit tipsad om Tokyo Diners goda sushi, så vi gick dit. Så fina uppläggningar och riktigt gott var det också. Jag uppskattade att bitarna var lite mindre. Jag gillar att äta maki, men ofta får man liksom stuva in bitarna i munnen på ett mindre graciöst sätt eftersom de är lite för stora. Dessa var dock perfekta!

Mat ska avnjutas, avsmakas, intas. Jag kan tycka att dagens alla matbilder blir lite för mycket, men dessa visar jag för att tipsa dig som befinner dig i Stockholm ibland och gillar sushi. Hoppas att du tar till detta så att du, om du är sugen och befinner dig nära Hötorgshallen en dag, kan plocka fram informationen ur minnet.

11 okt

Fira kungligt!

Min kära mormor hävdade alltid att jag var ”kunglig”. Jag fick aldrig någon förklaring till vari det kungliga låg, men benämningen förpliktigar. När maken föreslog att vi skulle samlas hela familjen på Prins Eugens Waldemarsudde blev jag jätteglad! Jag hade inte varit där sedan 1993 och ingen annan hade varit där alls, så det blev en riktig fullträff. Trots att regnet hängde i luften blev det ett jättefint besök.

Här har du alla våra fina ”barn”! Jag blir så glad av att hänga med dem.

Pussgurkorna.

Ingenjören inspekterar.

Trädet i trädet.

Jag kom inte ihåg att drottning Margareta var så trädgårdsintresserad. Kanske var det mitt eget ointresse för trädgårdar då jag var 23 som gjorde att Waldemarsuddes trädgård hamnat i glömska. Buketterna inne på slottet bestod dessutom alla av egna blommor. Vilka buketter, sedan!

Vårt besök föranleddes av John Bauer-utställningen, men hela övervåningen bjöd på en stor Lena Cronqvist-utställning. Vi började där och jag sörjde över mental ohälsa i allmänhet och Lenas personliga livsöde i synnerhet. Vilken tung och mörk konst! Jag hade haft svårt att hänga psykoser och elchocker på väggarna. Cronqvists skulpturer däremot älskar jag!

Det kanske inte förvånar någon att detta verk blev min favorit.

Sedan var det dags för John Bauer. Han producerade mer skönhet under sitt 36-åriga liv än de flesta 100-åringar lyckas åstadkomma. Varje tavla fick mig att förundras över detaljrikedom och precision. Magiskt! Jag rekommenderar verkligen denna utställning, Trollbunden. (Inte bara John Bauer, men främst.) Du har gott om tid på dig då den håller på tills den 24/1 2021. Lena Cronqvist-utställningen stänger dock 25/10.

Elisabeth Henrikssons glas- och tennkonstverk talade verkligen till mig. Is, vinter, trollkonst, Narnia.

Favoritfotot som ”bara blev”. Efter promenaden i trädgården började det regna så mycket att det inte kändes okej med picknick utomhus, så vi satte oss i bilen och bullade upp. Så mysigt ändå! Dagar som denna gör mig så glad under lång tid.

14 sep

Grattis på födelsedagen!

Vår älskade dotter kom till världen påhejad av kraften i de fem kvinnor som var med i rummet den där morgonen på 90-talet. Maken hade redan flyttat till Filladellfisa, som storebror sa, så det föll på min mamma och min moster att följa med till BB som doulas. Vi hade hela tiden vetat att om allt gick som det ska kommer jag att antingen behöva föda själv eller ha med mig någon annan än maken. För mig var alternativet solklart. Kunde inte maken vara där fick ingen annan heller vara där. Ju närmare förlossningsdagen vi kom, desto mer lockande kändes min mosters erbjudande att hoppa in som födelsecoach. Min förlossningsrädda mamma ändrade sig helt plötsligt och sa att hon också ville vara där och att hon kunde gå ut om det blev för jobbigt. Det slutade med att de båda blev till ett helt fantastiskt stöd. Trots att slutskedet blev kaotiskt av olika anledningar var det överlag riktigt bra. Min barnmorska sa att hon aldrig hade varit med om något liknande och att hon aldrig skulle glömma kvinnokraften i förlossningssalen.

Fotograf: Karin Vivar

E har varit stilsäker ända sedan hon kunde börja klä på sig själv. När hon tittar i fotoalbum undrar hon varför vi lät henne klä sig så tokigt. Jag hävdar att det är just detta som gjort henne till en av de mest stilsäkra människor jag känner. Hon kan se snygg ut i en skitig målartröja. Att innan två års ålder veta att glasögon och hårband kan lyfta vilken outfit som helst måste väl vara en superkraft?!

Det är roligt med stora barn som inte längre är barn, utan härliga och fantastiska vuxna. Det är också lite tråkigt att inte kunna vara en del av deras liv på samma sätt. Balansen är hårfin. Jag vill ju att de ska klara sig själva! Vissa saker är ändå svåra att släppa. Som födelsedagsfirande och frukost på sängen till exempel. Svärsonen och jag konspirerade och fixade så att allt blev rätt i morse. Födelsedagsbricka fixade han, jag ordnade födelsedagsduk och flagga och skickade i hemlighet i förväg.

Den välbroderade rosduken plockade jag upp på loppis förra året med tanke på att en dag omvandla den till just detta ändamål. Nu var jag lite seg, förstås. När dottern för några veckor sedan ringde och önskade en födelsedagsduk sa jag ”nja, deeeet hinner jag nog tyvärr inte fixa med så kort varsel”, men det var ju bara ljug. Jag hittade ett matchande typsnitt i korsstygn och räknade mitten hit och mitten dit, och så det där med att bokstäver och ord skulle separeras med lagom stora mellanrum. Resultaten blev fint tycker jag och tipsar vidare om att inte låta alla vackra handarbeten rinna genom fingrarna som förspilld kvinnokraft! (Brickan på fotot är vår egen, vid det här laget rätt misshandlade sådana.) Grattis igen till vår älskling! Du är bäst.

09 sep

Fira mer!

I söndags var det dags att uppvakta barnens kusin på femtonårsdagen. Jag kommer ihåg henne som liten bebis, mjuk och gosig. Gosig är hon fortfarande och hon ger världens finaste kramar! Jag har ibland svårt att hänga med i tiden och har fått stor förståelse för alla gamla tanter som utropade ”oj, så stoooor du har blivit” eller ”men HUR mycket har du vuxit sedan vi senast sågs” då jag själv var liten. Jag håller på likadant själv, kan liksom inte hejda mig. Det får vara så. Hur som helst: fira livet! Varje födelsedag är värd att uppmärksamma och lyfta, oavsett ålder på födelsedagsobjektet. Och finns det ingen födelsedag i sikte kan man alltid fira något annat. Min fina vän i Orem överraskade ofta familjen med middagar efter en kalender liknande denna.

Något annat att fira är att jag tog en av de tre militärskjortorna och skickade med i makens urblekta favoritshorts färgbad. Jag älskar den nya färgen! Nu finns det lite variation bland arbetskläderna. Jag kanske ska färga in en av de andra också. En härligt chokladbrun skjorta hade varit kul, tänker jag. Nitors färger är kanonbra och jag har fått jättefina resultat på både bomullsplagg och textilier i andra material. Det gäller bara att välja rätt sorts färg och temperatur på tvättprogrammet. Man ska stoppa in plaggen i maskinen genomvåta för att få ett jämt resultat. Här hade jag lite för bråttom, så man ser vid sprundet och på rygginfodringen att färgen är lite mer grön än på resten av skjortan. Det är helt okej. Skjortan må vara pimpad, men det är ändå ett arbetsplagg.