07 Nov

Mellan det ena och det andra.

Hösten är min favorittid på året. Maken har aldrig förstått min förtjusning då han själv alltid längtar till solen och värmen, att ligga i skuggan under en palm medan en ljummen bris fladdrar omkring honom. Jag har inte något emot ett sådant scenario, inte alls, men det är något med de flammande färgerna och den perfekta temperaturen mellan ”för varmt” och ”för kallt” som faller mig i smaken. Jag har med andra ord haft några fina månader nu då hösten hållit i sig länge. Inatt slog dock frosten till på riktigt, så kanske ska jag acceptera det faktum att vintern gjort sitt intrång? Jag hittade några stackars blommor som verkade lite darriga efter nattens isande temperatur, men jag tog in dem och hoppas att de hinner stå ett par dagar innan de lämnar in handduken de också.

I arbetsrummet står mammas novemberkaktus som stått ute hela sommaren och just precis idag upptäckte jag att den har börjat slå ut. Jag tycker inte den har lika många knoppar som den har haft annars om åren? Tror jag skulle ha varit mer aktsam med avrinningen av regnvatten, men den har iallafall överlevt!

Bredvid kaktusen står begonian som jag fick i tack efter mitt vikariat på SärVux. Den har blommat helt fantastiskt fint hela sommaren och den fortsätter leverera trots att jag har tagit ett helt gäng sticklingar från den. Jag har resolut skurit av en hel ”gren” och låtit den rota sig antingen i ett glas vatten eller direkt i en kruka med såjord. Båda metoderna har varit framgångsrika och jag hoppas att denna planta ska spridas och få fortsätta blomma både hemma hos oss och hos andra.

Sonen hjälpte mig få ner de Ingrid Marie som var värda att spara eller göra något med. Det var inte direkt någon imponerande skörd vi hade att komma med, men en Konsumkasse full kan väl räcka ett litet tag? Äpplena är inte riktigt mogna än, så jag ska lägga upp dem på ladans vind i silkespapper så som Elsa och Anton, husets förrförra ägare, brukade göra. Gick det bra för dem ska det väl funka för oss också?

Det är något med röda äpplen, alltså…

Smällbären verkade fortfarande må bra trots frysgraderna. De har spridit sig på alla håll och kanter och nästa år får de kanske se sig undanskuffade av något annat. Nu låter jag dem iallafall skina i all sin prakt och det gör de med den äran.

06 Nov

Fira, fira…

Sex syskon hemma på samma gång! Det händer inte ofta och var därför värt att dokumenteras.

Innan på dagen hade jag varit hemma med familjen hos min härliga svägerska för att fira hennes fyrtioårsdag. Imorgon åker hon till lillasyster i Australien. Så underbart för dem båda! Jag hoppas de får det riktigt härligt tillsammans de här veckorna.

30 Okt

Advent i oktober.

I lördags sov stora dottern över och frågade om jag och maken ville följa med henne på en morgonpromenad på söndagen. Det är lätt att säga ja när man inte ligger i en varm och mjuk säng, så det var på håret att jag tackade nej då det väl begav sig. Det var tur att jag värderade kvalitetstid med dottern högre, för det var en magisk morgon och sådana får man kanske vanligtvis inte så många i november. Vi trampade ner till Östersjön på den leriga grusvägen i blåst och fantastiskt morgonljus och jag tackade mig själv för lager på lager och mössa!

Jag slutar aldrig fascineras av höstfärgerna och är så glad över att vi just i år har blivit bjudna på en sådant långt och färgsprakande färgspel. Det har verkligen hjälpt mig få själsfrid och jag behöver inte ”stå ut” så länge innan det är dags för adventsljus och all den värme som jultiden ger.

Sanningen är att mamma är väldigt trött nu. Sjukdomar som kidnappar kroppar och långsamt tar över är plågsamma inte bara fysiskt, utan också mentalt. Min syster fick en snilleblixt och bestämde att vi skulle ha ett tidigt adventsfirande, sätta upp adventsljusen och käka risgrynsgröt med alla tillbehör nu medan mamma orkar vara med. M fixade gröt, lussekatter, frallor och pepparkaka och två andra systrar såg till att plocka fram stjärnor och ljusstakar och sedan var det bara för oss andra att festa loss. Vinner vi utmärkelsen ”Årets tidigaste julbord”?

Alltså, apropå att njuta… Det här ger mig hopp om framtiden, om livet och om kärleken:

28 Okt

Personbästa.

Nu är det några månader sedan jag gav mig på C25K-programmet. Jag har överlevt att springa (eller vad man ska kalla det jag gör) fem kilometer och gått i mål, så nu jobbar jag på att upprätthålla träningsrutinen. Tre gånger i veckan brukar jag därför ta någon av rundorna här i våra vackra omgivningar. I morse gav jag mig ut i stormen och fixade personbästa på sju minuter per kilometer. Det är inget att skryta om, men för mig är det stort och jag är tacksam över att jag lyckas driva på mig själv utan att ge upp. Detta är med andra ord ett ”heja, du kan också”-inlägg till dig som inte kommer igång fast du vill. Börja idag! Din kropp kommer att tacka dig.

25 Okt

Självömkan?

Hur reagerar du på sjukdom, störning, svaghet, svårighet, orättvisa? Är du en ”livräddare”, någon som inte kan låta bli att hjälpa fast du kanske till och med vet att det inte är din sak att ingripa? En sådan är jag. Just nu har jag fullt upp med att försöka hålla döden stången, men i vanliga fall vill jag så gärna hjälpa alla att vara glada och nöjda med livet.

Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag varit en av de avstängda, de som inte ser när andra personer mår dåligt eller ens bryr sig om de faktiskt märker något. Inte för att jag längtar dit, snarare önskar jag att fler kunde ta sitt ansvar. Om inte för andra så åtminstone för sig själva…

Den här texten läste jag för ett tag sedan och kunde inte låta bli att spara den. Om livskunskap fanns som ämne för svenskarna borde detta vara obligatorisk kurslitteratur. Vill man få ordning på sin situation måste man ta kommandot över sitt eget liv. Negativa mönster rotade i självömkan är så svåra att förändra!

24 Okt

Från en annan dag.

Idag har det varit jobbigt på flera sätt. Jag önskar jag kunde sätta min hjärna i ordning så jag kunde uttrycka mig igen. Jag har alltid älskat, eller åtminstone tyckt om, att skriva. Under en lång tid har jag dock inte bara haft skrivkramp, utan hjärnstopp! Jag är ändå jag och följande ord från en tid tillbaka sedan känner jag mig fortfarande hemma i:

The finish line faded away as I slowly started seeing what had been there all along
There never was a race, the destination was to be found within myself
Heartbeats filled my head while sadness filled my heart
And I had to let go of regrets and empty promises

Fear will never rule me again