17 nov

Tacksamheten.

Jag har inte så mycket tid att skriva här i bloggen nu när jag driver ”Trettio Tacksamma Dagar” på Facebook. Det är okej. Allt har sin tid och allt det där. Något annat år har jag tänkt slopa bloggen helt under november, men i år har jag landat i att det helt enkelt får bli lite långsammare här inne tills det är dags för advent.

Häromdagen fick jag en färdiguppstammad Dr Westerlund av min väninna. Perfekt! Jag ska låta den växa till lite innan jag toppar den. Hur har det då gått med mitt projekt att få till något liknande det här praktverket?

Tja, jag har inte gett upp och den verkar må ganska bra. Den har dock uttryckt en önskan om att INTE bli jämförd med sin pimpade sociala medier-version.

Jag gillar den här doktorn. Han ska få en fin lerkruka nästa gång han planteras om och dessutom ska jag se till att han inte ser ut att ha trillat ner i källaren. Han fick nog för lite jord runt fötterna senast det begav sig. Det är ändå rätt imponerande att projektet fortgår! Detta ”träd” började som stickling i februari 2018 från en doktor som mamma fått av sin väninna G-B 2017. Jag ärvde den och har sedan dess delat ut sticklingar hit och dit. Det hade varit roligt att se hur eller om de har tagit sig i sina nya hem!

15 nov

Om att få saker gjorda.

Det är kanske nya tiden, vad vet jag? Hur som helst kändes det lite mer Kalifornien än Sturkö att vara ute i trädgården och gräva och plantera idag, den 15 november. Jag var så glad och tacksam över den här ”extratiden” så jag kunde få det sista på min planttantslista avbockat.

Det verkar dröja ett tag tills det blir minusgrader, så jag låter Muhlenbeckian stå kvar i kokosfettslådan. Däremot bytte jag ut den lite smådöda ljungen mot en julros som jag fyndade för 39,90 kr för någon vecka sedan. Den är lite klen, men kanske klarar den hela vintern där? Muhlenbeckian får flytta in när jag hittat något annat som kan ta dess plats. Höstpumporna fick flytta in och en av dem blev till en rätt mesig pumpasoppa. Jaja, vi fick något varmt i magen i alla fall.

Idag använde jag allt i jordfabriken då jag satte ner makens 50-årspresent (svart vinbärsbuske som stått i stor hink sedan i mars) i landet och klematisen som jag fick då jag firade samma födelsedag.

Det var min faster och farbror som föreslog att klematisen skulle få slingra sig upp för tallen, så jag tog dem på orden!

Svart vinbärsbusken har nu fått en massa bokashijord runt fötterna. Maken hade först grävt en rejäl grop. Dessutom täckte jag med lite av allt flis som har producerats under året. Kompostkvarnen har verkligen fått jobba hårt! Jag klippte också in busken lite, allt enligt instruktioner på någon sida jag hittade på nätet. Nu hoppas jag bara att jag gjorde rätt!

Kanske ser du den lilla grenen sticka upp? Det är början till stordåd. Här ska vinrankan Schyler slingra sig upp längs stolpe och nät och oj, så mycket vindruvor vi ska få! Tack till lillafaster för denna födelsedagsgåva. Jag är så tacksam över att kunna förknippa växtlighet av alla de slag med olika personer. Samma faster som gav mig vinrankan gav mig också en kruka ”Malins änglavingar”. Döm om min förvåning då jag kom till Blomsterlandet och såg att de kallade en liknande växt forellbegonia… Vem vill inte hellre vara en änglavinge än en forellbegonia?!

Slutligen måste jag få visa klematisen som fick sin plats under Ingrid Maries krona tidigare i år! Den höll på att stryka med under den långvariga torkan, så jag blev innerligt glad då jag idag upptäckte ett par klena, nya skott och den här blomman som hade hamnat lite olyckligt. Tjoho! Än finns det hopp.

14 nov

Julgransmatta av juldukar.

Idag har jag sytt en julgransmatta av en jutematta och ett gäng dukar som jag fått av svärmor.

Svärmor skickade med mig materialet hem när jag var där för några veckor sedan. Hon gav mig fria händer och en inspirationsbild.

Jag klippte, mätte och sydde utan någon särskild plan annat än att det skulle bli någorlunda symmetriskt.

Strykjärnet fick jobba hårt som sig bör då det handlar om lappteknik. Det gäller att hålla sömsmånen jämn och isärpressad.

Till den här mattan gick det åt fem dukar i olika storlek och en kvadratisk golvduk i jute. Jag sydde helt enkelt upp ett lapptäcke och kviltade sedan upp det på stadig juteväv. Kul projekt!

14 nov

Ofrivillig storstädning.

Jag vet inte riktigt vad som hände igår, men jag lyckades med hjälp av min axel radera alla mejl i min inbox på telefonen från 2017 till nu. Fråga mig inte hur det gick till och vart alla mejlen tog vägen, för jag hittade dem inte i soptunnan när jag så småningom upptäckte misstaget. Som tur är brukar jag sortera viktiga mejl på datorn mer eller mindre varje dag (företaget, personligt, viktigt, osv), så egentligen var det jättebra att det här hände. Jag kände mig rent lättad efter att helt maniskt ha suttit och fixat ”resten” i flera timmar mitt i natten.

Jag blev faktiskt så inspirerad av den ofrivilliga rensningen att jag tog itu med den här bokhyllan som jag tänkt ordna upp i flera år. Något förefoto blev det inte, men såhär såg det ut då det var färdigt. Jag har slängt skräp, organiserat släktforskningen, lagt ett fåtal grejer i hallen för vidare transport ut till ladan, organiserat böckerna åtminstone lite efter ämne och hemfallit åt ändlös nostalgi. Fler böcker ska byta plats med sådant som står i sovrumshyllan, men det blir ett projekt för en annan dag. Tänk, vad befriande det är med en riktigt rejäl rensning!

Jag hittade detta fina kort på farmor, faster, fars faster, far och farbror. Vilken underbar bild! Detta är alltså min fars första föräldrahem. Det revs för att ge plats för ett modernare hus på 40-talet. Det är så roligt att min faster och farbror har rustat upp det riktigt fint för att bosätta sig där permanent. Min envise lille far – jag ser verkligen hans personlighet i detta korta ögonblick! Jag påmindes återigen om hur viktigt det är att vi dokumenterar både med text och bild. Bilden lade jag upp i släktforumet på Facebook och fick där rätt svar på vilka som är avporträtterade. Det visade sig att jag hade gissat rätt på alla utom fars faster, men mina barn hade antagligen inte känt igen någon. Oj, vad jobb jag har framför mig!

12 nov

Låtsasvinter.

Underbara Clara ”håller inte tillbaka en dag till”. Jag hade redan tjuvstartat julförberedelserna som du kanske märkt. Kanske är det coronavirusets fel, kanske är november bara extra grådassigt, kanske har jag bara fått sämre impulskontroll. Hur som helst vill jag inte heller vänta på att bjuda in julmyset. Vissa blir stressade av sådant här, men i år torde väl julstressen bli minimal om man bara fokuserar på det rent praktiska. Inga julkonserter, inga lussetåg, inga adventsfikor, ingen shopping på stan. Åtminstone om man ska lyda smittskyddsexperterna. Vad jag har hört har inte några begränsningar angående julpyntet basunerats ut.

När jag satt och pysselrekade hittade jag den här bilden:

Snöflingor på en tråd, så fint! Det där kan ju inte vara helt svårt att fixa själv tänkte jag och berättade för min pyssliga syrra. När hon var här i helgen satt vi därför och klippte snöflingor på löpande band. Det var ruskigt roligt och jag kände nostalgiskimret kicka in så till den grad att jag vägrade städa upp stöket på golvet på två dagar. Utan småbarn i huset är det ju så städat jämt!

Längst fram i bild ser du dotterns ”jag vill testa själv”-försök. Det blev som du ser inte godkänt resultat på att vika en kvadrat två gånger.

Jag och syrran följde Martha Stewarts instruktioner. Det funkade utmärkt. Här hittar du den tutorial vi följde.

Jag fick ut två stjärnor på varje papper. Vi använde vanligt billigt A4-kopieringspapper. När stjärnorna var färdigvikta gällde det att vika om så att vartannat veck gick upp och vartannat gick ner (se ovan). Jag bestämde mig också för att slå en öljett i varje stjärna för en lite annorlunda uppsättning.

Jag fäste mina stjärnor med vanlig sytråd, knöt fast varje stjärna runt ett tunt jutesnöre som jag fått av syrran.

Här går det lite lättare att se hur stjärnorna hänger på snöret. Jag valde det här sättet för att stjärnorna inte ska vända sig, utan hänga som ett halsbandshänge.

Och här är det slutliga resultatet! Det är 10°C ute, men inne har vi vinter.

Min syster följde inspirationsbilden lite mer troget. Hon fick ut fyra stjärnor på varje A4 och fäste varje stjärna med gluedots längs snöret. Jättefint och nätt!

Så Anja, här har du två exempel på att man kan sätta upp sitt eget julpyssel hemma! Och snart åker sonens julkrubba i fimolera fram. Då är det jul på riktigt, hehe.

11 nov

Vad roligt att se dig igen!

Jaha. Mr Topeng hade tydligen med hjälp av Montuquenzha hackat både den här bloggen och min hemsida. Kul för dem tänker jag. Jag tänker också att det väl var synnerligen onödigt och rätt trist för mig. Tack till dig som hört av dig och undrat vad som hänt. Vi (alltså ingenjören) har testat lite olika rensningar. Man skulle kunna dra paralleller till laxermedel, lavemang och annat spännande, men det gör jag naturligtvis inte. Mest handlar det nämligen om märkliga kodsekvenser som ”någon”, aka Mr Topeng, hade klämt in någonstans i WordPresskoden. Usch, sådant här tycker jag verkligen illa om. Tur att det finns andra som åtminstone vet vad det rör sig om.

06 nov

Förberedelser.

Jaja, jag vet. Julen ligger en bit fram och det är tolv grader varmt ute, men i mitt sinne behöver jag verkligen hålla tanken på min favorittid levande. Som vår kördirigent brukar säga då vi börjar öva på ett framförande som ligger lååångt fram i tiden: ”det är fem minuter kvar”. I verkligheten innebär dessa fem minuter sju veckor kvar till jul, men första advent är här om bara tre veckor. Det innebär att jag har tagit mig an förberedelserna för att hinna med allt som jag vill göra.

Sedan några år tillbaka brukar vi lägga fram en skärbräda och några minipepparkaksformar på köksbänken så fort småcitrussäsongen är igång. Jag ber familjemedlemmarna att försöka hålla skalen så hela som möjligt och stansar sedan ut så många figurer jag kan ur varje skal. Figurerna pressas sedan mellan dubbelvikta bakplåtspapper under några tunga böcker för att plattas till och läggs några dagar senare på ett papper för att torka klart. Förut brukade jag göra hål med en stoppnål medan skalet var färskt, men numera stansar jag ett litet hål när figurerna är torra. Dessa clementinfigurer använder jag sedan för att dekorera julklappar och annat med. Jag tror jag tipsar om detta varje år här i bloggen, men gillar verkligen den här traditionen!

05 nov

Bocka av listor.

Se där. Det blev faktiskt lite kort gjorda mellan kapitlen i ”Beteendeanalys steg för steg”. Verksamheten går långsamt att bygga upp, men jag behöver väl vara lite mer aggressiv i min marknadsföring. Under tiden passar jag på att fortbilda mig, vidga min förståelse och försöker få nya insikter. Jag orkar inte sitta och läsa i den här typen av litteratur allt för långa perioder, så det är skönt att varva med några stickade varv eller att sätta några klistermärken på ett kort.

Nu är kortförrådet påfyllt och det kändes bra att använda lite av allt det där materialet jag sitter på. Och vad roligt det var! Tiden försvinner när man sitter där och skär papper, positionerar och klistrar. Jag är helt klart rostig och utövandet var minst sagt drulligt jämfört med hur det var då jag var ”i min höjds dagar”. Blommor och blad vågade jag inte ge mig på. Jag kunde knappt välja rätt klistermärke till det här kortet, hahaha.

Första sockan är färdig och den andra är påbörjad. Om du är intresserad av ett par hemstickade sockor till dig själv eller till någon annan kan du kila in till Trettio Tacksamma Dagar och följa instruktionerna där.

04 nov

Ofärdiga projekt och drömmar.

Jag har mer pysselmaterial hemma än de flesta. En stor back på hjul med vackra scrapbookingpapper/kartong i storlek 30×30 cm, en massa glitter, washitejp, bling, klistermärken och etiketter. En hel låda med olika limprodukter och flera hundra kuvert utan färdiga kort att stoppa i dem. Sorterade och osorterade ”grejer” i flertalet förpackningar. Allt är mycket noggrant organiserat och det ser, om jag får säga det själv, ordnat och snyggt ut trots att det är rätt mycket prylar.

Varje gång någon fyller år är det samma sak. Jag sitter här med en hel uppsjö av sådant som skulle kunna bli finfina födelsedagskort, men personerna som fyller år får på sin höjd en vikt pappersbit med vackert mönster. På sin höjd, alltså. Det är inte värdigt. Igår rensade jag ut en massa kuvert (äldsta dottern ville gå igenom dem) och plockade fram en mapp med sådant som jag tänkt skulle bli färdiga bra-att-ha-kort. Nu är det på gång! Det är knappt så jag tror det själv, men sex kort är redan klara. Än så länge har bara skärmaskin och klisterlappar varit inblandade, men vänta bara. Pyssellusten har givit sig tillkänna! Och det gör mig glad, även om det inte blir så många fler färdiga kort.