10 Feb

Det gör ont.

Så mycket har förändrats.
Med er började mitt liv.
Ni älskade, hoppades och drömde och jag blev till.
När ni vek av på outforskade vägar blev jag kvar här, kvar med det som var ert arv.
Jag tänker mycket på var jag ska göra av all visdom ni delade med er av under er sista tid på jorden. Hur gör man med insiderinformation i verkliga livet? Är det inte fusk att leva med samma regler som alla andra när man redan har fått svaren på de svåraste frågorna?
Jag vågar inte längre möta min egen blick. Då måste jag ju göra något. Välja det rätta. ”You play, you pay.”
Ni finns alltid med mig. Alltid. Men det gör ont ändå.
Jag älskar er.

Foto: faster B

04 Feb

Svar sökes.

Efter de här veckorna av total avslappning, D-vitaminer i mängder och en chans för kropp och själ att komma ifatt sitter jag nu här med en gåta som fortfarande inte har något svar. Bokstäverna ligger framför mig som pusselbitar, men de är så många och pusslet är av det svårare slaget. Jag tror iallafall att pusslet är komplett och det är väl ingen dålig utgångspunkt?

17 Jan

Mångsidig.

Det här är jag…

Det här är också jag…

Detta är en del av ett hologramvykort från Lagerhaus som står på mitt nattduksbord. Varje kväll vickar jag det fram och tillbaka. ”Wild at heart”, absolut stillhet, ”Wild at heart”, absolut stillhet. Dessa ytterligheter är jag, båda två. Det ena har jag inte nått fram till och det andra har jag inte vågat släppa fram. Än. Att vara människa är otroligt mångfacetterat i all sin enkelhet.

14 Jan

Vördnad, förundran och hänförelse.

Under allt för lång tid har jag befunnit mig i ett tillstånd som inte har varit ultimat för min hälsa. Jag tror att västerlänningar överlag lever liv som inte är ”ultimata”. Vi har aldrig levt så länge som vi gör nu, så rent teoretiskt borde vi må bättre än någonsin, men jag känner faktiskt inte många som mår riktigt bra. Jag pratar inte om dig som är svårt sjuk, utan om oss som är någorlunda friska och har det sådär bra som medelmänniskor i Sverige har det.

Jag brukar hävda att vi människor behöver ta hand om vår fysiska, mentala och andliga hälsa. Den fysiska hälsan har vi rätt bra koll på, särskilt så här i början på januari. Vi joggar, yogar, lyfter, gympar, ansiktsbehandlar, masserar och fyller upp både här och där. Det finns ständigt nya dieter som ska få oss i toppform och den senaste tiden har många lyft frågan om hur vi ska göra för att få mer och bättre kvalitet på sömnen. (Och du som gosar ner dig i sängen på helgen verkar göra rätt.)

Den mentala hälsan är uppenbarligen fortfarande mycket tabubelagd även om det verkar som att åtminstone svenskar i min generation och de yngre är relativt öppna i diskussioner om depressioner, diagnoser, neuroser och fobier. Det finns inte en kändis med något slags pondus som inte har skurit sig, haft ätstörningar, kastat tallrikar i huvudet på sin sambo pga PMDS eller i vuxen ålder äntligen fått upprättelse för problem i ungdomen med en ADHD-diagnos. I min släkt är psykiska hälsoutmaningar vanligt förekommande och jag vet därför hur viktigt det är att vara extra noggrann med mat, sömn, träning och social samvaro om man har dessa problem.

När det gäller den andliga biten har det däremot under lång tid varit kyligt. Att vara troende är inte hippt någonstans. Vetenskapen är kung och varje människa är regent på toppen av sitt eget berg. Om inte religioner hade funnits hade vi inte haft några krig och vem har inte följt katastrofen i den katolska kyrkan då det framkommit att så många barn blivit sexuellt utnyttjade av kyrkans män? Vem behöver då Gud, Allah eller Kali i sitt liv? Tja, det framkommer allt oftare att människan är en andlig varelse. Denna artikel i senaste numret av Modern Psykologi beskriver detta väl. Läs den! Det är en mycket bra påminnelse i dagens verklighet med snabba puckar i ”livspusslet”, mycket (onödig) skärmtid och den påtagliga känsla av meningslöshet som så många delar.

Mina föräldrar var båda troende. För mamma var den bästa stunden på hela veckan då hon fick komma till kyrkan. Far gick till kyrkan då och då, men han uttryckte flera gånger att han ”såg Gud i naturen” och vi visste hur viktigt det var för honom att gå sina rundor i skogen. Finns det något jag har lärt mig av de båda så är det att ta vara på det mirakulösa i livet, det vackra och det fantastiska. Själv ser jag det i naturen en vanlig grådassig dag, i musiken som går ner i ryggraden genom hörlurarna, i barnens skratt då de lurat sina blåsta föräldrar, i sticket i kashmir och silke som växer fram mellan mina händer, i en vers som talar direkt till mig, i den behagliga stunden av viktlöshet precis innan jag somnar, i en vällagad maträtt på ett vackert dukat bord, i en chatt med mina syskon… Tacksamheten bär mig framåt, självömkan drar ner mig i det svarta hål som leder bort från allt som jag älskar.

Min fina faster tipsade om Tomas Sjödins vinterprogram precis då jag hade börjat tänka runt detta ämne. Vill du dyka lite djupare i hänförelse och vördnad hoppas jag att du har nittio minuter över. Jag tror att du får en fin stund. Peace.

08 Jan

Döden, döden, döden.

Dimman som tynger jorden
Gömmer solen
Suddar ut gränsen mellan dag och natt, glädje och sorg

Mörkret som tynger själen
Väcker sorgen
Suddar bort det som hände igår och döljer det som händer imorgon

Det här livet, det som rymmer så mycket vackert, är ibland outhärdligt. De senaste dagarna har jag gråtit mig rödmosig då jag hittade en intervju jag gjorde med telefonen då far och jag satt och väntade på akuten en månad innan han dog, jag har gråtit med min vän som förlorade sin man för några veckor sedan och jag har gråtit med en annan vän som fått ett otroligt tungt sjukdomsbesked. ”Det finns ingenting jag kan säga som kan trösta”. Jag har blivit bra på att säga det. Fast jag tänker att det är bättre att säga det än att låtsas som att sorgen inte finns där, låtsas som att allt är som vanligt fast det känns som att någon just blivit puttad ner i en bottenlös brunn.

Sorgen måste få ta plats, ta sin tid. Den tar sig uttryck på olika sätt beroende på vem man är och vad som har hänt, men processen är överlag densamma. Jag har hämtat den här förklaringen som jag tycker är helt fantastisk på NSMAs hemsida.

”Vi tänker ofta att de olika faserna (Dr Elisabeth Kübler-Ross) ska ta si och så många dagar, veckor eller månader, och att de ska följa i kronologisk ordning efter varandra. Tyvärr är det inte så enkelt. Faserna beskriver de känslor och tillstånd som kan pågå efter en förlust, och de kan vara från några minuter upp till dagar, månader och i sällsynta fall år. Vi tenderar att hoppa fram och tillbaka mellan de olika faserna, och ibland gå genom en fas flera gånger. Alla sörjer olika, och hur vi sörjer är lika unikt som våra egna fingeravtryck.

  1. Förnekelse: Världen känns meningslös och överväldigande, och du befinner dig i ett tillstånd av chock. Du försöker hitta ett sätt att hantera och ta dig igenom dagen, men känner dig helt avdomnad och orkeslös. Förnekelse betyder inte att du ”glömmer” av vad som hänt, det är helt enkelt naturens sätt att bara släppa in så mycket information som du kan hantera just i dagsläget.
  1. Ilska: Ilska tvingar dig att känna något igen, ersätter den avdomnade känslan och ger dig struktur och förmåga att göra någonting åt din situation. Även om det kan kännas obehagligt att visa din ilska så är den är en viktig del av läkningsprocessen.
  1. Förhandling: Det är där uttalanden som ”Tänk om …”, ”Om bara …” kommer fram. Din högsta önskan är att livet återvänder till det som var, och om du bara kunde så skulle du gå tillbaka i tiden och ändra resultatet. Skuld är ofta en följeslagare i förhandlingsstadiet, då du kanske känner att du inte kunde göra något för att stoppa det som hände, oavsett om det var omöjligt att göra någonting eller inte.
  1. Depression: Känslan av sorg går ner på ett djupare plan, djupare än vad du någonsin trott var möjligt, och det känns som om det kommer att vara för evigt. Det är viktigt att förstå att denna depression är inte ett tecken på psykisk sjukdom. Förlusten av det liv som du hade är deprimerande, och det är helt normalt att känna på det sätt. Det finns ingenting att diagnostisera eller medicinera bort, utan vad som är viktigt i den här fasen är att hitta stöd för att ta itu med sorgen på ett sunt sätt. Stödet kan komma från vänner, nära och kära, kollegor eller professionell hjälp.
  1. Acceptans: Acceptans förväxlas ofta med att vara ”ok” med vad som hänt, men det är inte fallet. Självklart kommer du aldrig känna dig ”ok” med att ha förlorat en nära anhörig, din trygghet eller din hälsa. Acceptans i den här kontexten har mer att göra med insikten att livet aldrig kommer att bli detsamma igen. Det kommer alltid att finnas ett ”före” och ”efter”. Acceptans handlar om att lära sig leva med det som hänt. Det betyder att du måste justera dina planer, mål och drömmar i livet. Acceptans betyder inte att du kan ersätta det som gått förlorat, utan det innebär att du får chansen att hitta ny mening och glädje i livet.

Det kanske låter nästintill omöjligt att nå fram till acceptans, men det är där du kan ta tillbaka din makt över din känslomässiga välbefinnande. Istället för att fråga dig ”Varför hände detta mig?”, börja ställa dig själv följande frågor:

  • Vad har jag lärt mig av den här erfarenheten?
  • På vilket sätt kan det inspirera mig att förändra mitt liv till det bättre?”
30 Dec

Gott slut.

Det är grejer överallt här hemma, jag har svårt att fokusera och hur det nu är så hamnar jag varje dag hemma hos mamma för att plocka lite och elda. Nej, allt är inte ”som vanligt” än. Förresten vet jag inte vad ”som vanligt” innebär. Den här berg- och dalbanan jag befinner mig i är kanske ”som vanligt”? Den bjuder uppenbarligen på både höga berg och djupa dalar. Den totala upplevelsen ligger på plus, men jag tycker att Någon gärna får hoppa in och finkalibrera maskineriet innan jag tar sats inför det nya året. Anyone? Anyone?

27 Dec

God fortsättning.

”God fortsättning.” Så började ett meddelande från vår fina granne i Bredavik, en av mammas bästa väninnor. Hon skrev för att meddela att hennes man hade gått bort på julafton. Det var inte oväntat, men usch, nu måste det vara nog. Jag vill möta livet med ljus, glädje och hopp när vi går in i ett nytt år! Sorgen som varit så närvarande de senaste åren kommer att fortsätta ta plats och finnas som en törnetagg i Foppatoffeln, det är jag fullkomligt medveten om. Så får det vara, men det känns verkligen som att något har vänt nu efter mammas begravning. Jag tror att fröet till att läka har börjat spira.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, bara att det finns så mycket där inne som jag gärna skulle vilja få på pränt. Det var ”hela havet stormar” inuti mig så länge att den stora tomheten som tog över någon gång innan mamma ens gick bort kändes otroligt läskig och svår att hantera. Nu inser jag att den är en naturlig reaktion på allt som hänt, men jag kan inte acceptera att den som är jag förändrats så dramatiskt. Det finns ingen ork till annat än det absolut nödvändiga och det får väl vara så tills energin och lusten återvänder. En dag i taget! ”Vi kämpar på”, som far alltid sa.

25 Okt

Självömkan?

Hur reagerar du på sjukdom, störning, svaghet, svårighet, orättvisa? Är du en ”livräddare”, någon som inte kan låta bli att hjälpa fast du kanske till och med vet att det inte är din sak att ingripa? En sådan är jag. Just nu har jag fullt upp med att försöka hålla döden stången, men i vanliga fall vill jag så gärna hjälpa alla att vara glada och nöjda med livet.

Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag varit en av de avstängda, de som inte ser när andra personer mår dåligt eller ens bryr sig om de faktiskt märker något. Inte för att jag längtar dit, snarare önskar jag att fler kunde ta sitt ansvar. Om inte för andra så åtminstone för sig själva…

Den här texten läste jag för ett tag sedan och kunde inte låta bli att spara den. Om livskunskap fanns som ämne för svenskarna borde detta vara obligatorisk kurslitteratur. Vill man få ordning på sin situation måste man ta kommandot över sitt eget liv. Negativa mönster rotade i självömkan är så svåra att förändra!

03 Okt

Tom Petty/Las Vegas.

Igår dog över 50 personer och många hundra skadades i ett fullständigt vansinnigt skjutande. Hur kunde jag ens lägga upp länkar till Tom Pettys låtar utan att nämna detta vansinnesdåd? Sanningen är att jag inte ens orkar tänka på hur fullständigt meningslöst det var att dessa människor fick råka ut för detta. Mamma satt och lyssnade på live-uppdateringarna medan jag stickade och försökte tränga ute ljudet av automatvapen och ångestfyllda skrik. Hur tänker en människa som är kapabel till att göra något liknande? En terrorist hyser åtminstone illusionen av att illdådet görs för att mänskligheten på något sätt i längden ska vinna på det, men om någon bara dödar för dödandets skull?

Nä, jag fortsätter med mina vardagssysslor medan jag lyssnar mig igenom den bästa föreläsningsserie jag någonsin sprungit på. För dig som önskar utvidga ditt sinne med (kanske) nya tankar och koncept rekommenderar jag Jordan B Petersons ”Psychological Significance of the Biblical Stories”. (Poddlänkarna till de olika avsnitten finns längst ner på sidan.) JP är professor i psykologi och psykiatriker, lite ful i mun men otroligt spännande att lyssna på när man vant sig vid hans lite ansträngda röst.

26 Sep

Här slutar allmän väg.

Jag undrar hur många gånger jag har sett den här skylten. ”Här slutar allmän väg”… Vi barn blev instruerade om att uppföra oss, inte sätta tårna innanför stenmuren borta på näset, inte störa någon av grannarna eller göra något för att uppröra någon då vi tillbringade somrarna i Bredavik på Sturkö. Jag tycker att vi var ganska duktiga på att lyda dessa instruktioner. En sommardag cyklade en av grannkillarna och hans kompisar förbi och ropade ”Mormondjävlar!” och jag funderade en stund på hur snacket gick hemma hos dem för att leda fram till detta, ja, vad? Förolämpande? Konstaterande? Skojiga utrop? När man inte längre befinner sig på allmän väg är det kanske okej att uppföra sig hur man vill och säga allt man tycker utan att ta ansvar för konsekvenserna?

Kanske har jag missat att en sådan här skylt sitter över hela cyberrymden? Min make är expert på att utnyttja rätten att uttrycka vad han vill hur han vill både då han befinner sig på sin egen mark och på allmänna vägar. Bjuder man in till diskussion får man väl tåla sanningen oavsett hur den framförs? Och vet man att man har sanningen är det väl ens plikt att upplysa alla andra att de kör på fel sida vägen?

Befinner man sig idag på allmän väg gäller det att man håller sig i rätt fil och att man kör med rätt bil. Poliser, sjukvårdspersonal och lärare drunknar i byråkratiska fjantigheter, allt för att kunna friskriva sig den dag någon har kört i diket. Bilarna som har tilldelats dessa tjänstemän håller inte måttet. De låter en inte ens komma upp i rekommenderad hastighet och händer något oturligt kan man vara rätt säker på att ingen kommer till ens undsättning även om man vänt sig ut och in för att försöka göra rätt, köra på rätt sätt, sköta bilen enligt konstens alla regler.

En lärare i min bekantskapskrets lade ut ”Ingenting i lagen säger att vi ska ha föräldramöten” på sin Facebook. Hur kommer det sig att folk är mer stressade och utbrända än någonsin? Har statens vägunderhåll och fordon tappat stinget? Ska vi skylla alla problem på våra vägar på Putin och Trump? Eller alla vita män, förresten? Jag vet inte, jag. Nu ska jag iallafall gå och lägga mig och sova och hämta lite kraft inför morgondagen. Det kan jag behöva. Peace.