13 Aug

Bloggsemester.

Du kanske redan har lagt märke till att bloggen försummas å det gruvligaste. Livet fortgår, men i ett parallelluniversum som jag inte alltid förstår mig på. Kanske är det just det som är det bästa med att bli äldre, att man får förståelse för allt detta i livet ofattbara… Under tiden sitter jag här i min bubbla och undrar vad som händer.

21 Jul

Familj.

Ibland slår det mig att jag är mer lik mina syskon än mina egna barn. Vårt DNA är mer överensstämmande, jag känner igen nästan alla förekommande personlighetsdrag från våra föräldrar och släktingar och vi har delat en stor del av den miljö som också påverkar en människa under uppväxten. Familjer ser olika ut och gemensamt DNA är inte nödvändigt för familjegemenskap. Gemensamt DNA är inte heller någon garanti för att någon känner det jag känner för människorna på den här bilden. Jag är tacksam för att vi har varandra och att vi har plats även för andra vi håller nära våra hjärtan, ingen nämnd och ingen glömd.

11 Jul

Huvudet upp och fötterna ner.

Tänk att det kan kännas jättebra och jättedåligt på samma gång. Det är underbart att vara med storfamiljen i Bredavik, men hemskt att sitta och höra mamma sova lite oroligt och rossligt. Små och större barn tillbringar timmar på studsmattan medan ännu större barn badar i färjans iskalla svallvågor den här sommaren som fortfarande inte kommit igång. Alla åldrar har sin charm och det är inte bara jobbigt att bli äldre. Det låter mycket bättre på engelska: ”Grow older”… Jag gillar tanken på att växa visare, klokare, mer ödmjuk.

Balansen är rubbad. Fars hinkar med bär har uteblivit och vi vet att han aldrig kommer att dyka upp med dem igen för att få alla att rensa, äta med mjölk och liiite socker och frysa in resten. Mamma orkar knappt gå ens ett varv runt huset, än mindre ner till Huset (själva sommarstugan) och har fler riktigt jobbiga stunder. De äldsta kusinerna har jobb och syns inte lika ofta till i semesterkollektivet. Som sagt. Balansen är rubbad. Snart är jag och maken de äldsta här. Hur gick det till? Hur kan livet bara fortsätta trots att allt är förändrat? Vi väntar ett nytt litet brorsbarn i september. Mitt i all sorg känns ändå det som den största trösten. ”The show must go on.”

06 Jun

Jag tar inget för givet.

Grattis Sverige! Aldrig har jag känt mig så svensk som då jag bott i USA och aldrig har jag varit så tacksam över att få bo här i Svedala som idag. Jag är även otroligt tacksam över att se detta då jag tittar upp på övervåningen. Det betyder att allrummet är på gång att färdigställas. Andra har varken allrum eller något annat att se fram emot.

IMG_2807

I morgon får en av mina historiaklasser besök av vår fina vän, mammas gamla SFI-elev, som ska tala om att fly från ett krig och att bygga ett nytt liv i ett nytt land. I dessa tider då saker och ting emellanåt känns svajiga kan det vara fint att påminnas om att elände och djupaste förtvivlan kan övervinnas. Jag är så tacksam över detta!

08 Maj

En sekund, en minut, en timme och en dag i taget.

När man lägger stunder till varandra blir de till slut till år. På ett år hinner mycket hända. Det är bara att vänja sig…

Ju äldre man blir, desto fler avsked, eller ”see you laters”, får man vara med om. Det handlar om fysiska, själsliga och mentala avsked. Vissa avsked är efterlängtade och där finns det ingen önskan om att någonsin behöva träffas igen. I andra fall lever man på hoppet om en återförening. ”Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång.” Vissa rum i mitt hjärta har låsta dörrar, men inga nycklar att låsa upp dem med. Andra står på vid gavel med dörrar som slår medan rummen ekar tomt och känslan att vilja ropa högt efter den som saknas är stark.

I morgon är det fyra år sedan min goda vän V gick bort. Jag saknar henne ofta fastän hon finns med mig. Sorgen efter V är hennes familjs, men glädjen över att ha haft henne som vän är min alldeles egen. Jag ser henne i hennes barn, jag hör henne då jag funderar över något som jag hade velat prata med henne om och jag känner hennes glädje då något fint har hänt. Hon vet att hon inte är bortglömd.

I ljust minne bevarad

Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för elden som brann i dig, för drömmarna du hade
och framtiden du längtade efter

Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för livet du älskade, för hoppet du kände,
och för din familj som betydde allt för dig

Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för att påminna dig om att du fortfarande är viktig för mig
och jag tänder det för att påminna mig om livets bräcklighet

23 Apr

Jaha, säger du det?

Tankar som har snurrat i mitt huvud idag:

Valfrihet och ansvarighet
Konsekvenstänkande
Egoist – osjälvisk/altruistisk
Mitt ansvar/någon annans ansvar
Lathet
Bättre en fågel i handen än tio i skogen. (Eller?)
Redan de gamla grekerna…

Inte förväntar jag mig att du ska hänga med i mina splittrade tankar, men varsågod, där fick du dem ändå.

Jag satt i bilen på väg hem från mamma och lyssnade på valrapporteringen från Frankrike för en stund sedan. Etablissemanget står handfallna, ”ingen fattar vad som hänt”, republikanerna är chockade, ”Hur kan vi stå här med Le Pen och Macron som våra två kandidater?”…

Själv är jag inte särskilt chockad. Jag suckar bara lite och tänker att den dag alla otroligt intelligenta akademiker fattar att det som låter så bra på papperet inte nödvändigtvis funkar i verkligheten, då kanske de börjar tänka på riktigt. Peace.

IMG_1996

05 Apr

Döden, döden, döden.

Helgen som gick hade jag och döttrarna förmånen att kunna tillbringa i Nynäshamn och Stockholm. Det var en härlig helg, ljus och glad. Trots det hängde ändå ett bekymmersamt moln över mig, en slags dimma som jag gled in och ut ur.

En buss med åttondeklassare välte på väg till en efterlängtad skidresa och tre tonåringar fick avsluta sina liv här på jorden. Vi träffade min fina väninnas familj, de som är kvar fast hon fick gå vidare. I några timmar hade jag förmånen att få sitta ner och prata med en av mina gamla elever, en fin ung kvinna som råkat ut för ovanligt många och svåra utmaningar i livet men som ändå satt på andra sidan bordet och utstrålade styrka och hopp. Vi besökte Medeltidsmuséet och påmindes om att vi lär oss av historien att människan inte lär sig av historien. Ytterligare händelser tryckte på det som jag på grund av mina föräldrars situation känt mer intensivt än någonsin förut under de senaste månaderna: Livet är här och nu!

Som för att knyta ihop helgens intensiva upplevelser var det idag dags att ta farväl av mormors storasyster, moster Elin, som skulle ha fyllt 101 år i juni. Min väninna blev inte ens så gammal som jag är nu, men min gammelmoster levde mer än dubbelt så många år som jag levt så här långt. Vi vet ingenting om vad som ligger framför oss. Jag ser det som min plikt att försöka göra det bästa av det jag har blivit given. Nu kör vi!

IMG_8997

När du är trött, när du vill fly,
och oron viskar att din dag ska aldrig gry.
Jag är hos dig, känn handen kring din hand.

Var stilla, var ej rädd.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.

När skuggan faller kall där du går fram,
när fågeln inte längre syns och solen dör.
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus.

Var trygg och tro på mig.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.

Styr mot havet nu, segla bort.
Nu är din korta stund, det liv du väntat på.
Följ vågens väg. Se, djupen skrämmer ej,

För jag är här hos dig.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.

Text och musik: Paul Simon
Svensk text: Åke Arenhill

08 Feb

Dagsläget.

Jag använder inte Facebook särskilt mycket nu för tiden, men i natt skrev jag lite för att uppdatera föräldrarnas och våra vänner och släktingar om läget just nu. Tänkte att det kanske är på sin plats att lägga ut det här också. Jag har inte riktigt tid eller ork att kontakta någon personligen.

Det var en gång en flicka som trodde att världen var ett paradis. En dag råkade hon ut för något som gjorde mycket ont. Hon trodde att det var det värsta som kunde hända. Det var det inte.

När flickan blev äldre tyckte hon att hon var tjock och tänkte att det värsta som kunde hända var att hon skulle bli ännu tjockare. Hon blev tjockare och det visade sig att hon fortfarande var samma person som innan och hon kom så småningom till insikt om att världen antagligen skulle kunna bli ett paradis på riktigt om all tid som ödslas på viktfrågor skulle ägnas åt något viktigt istället.

Som småbarnsmor ägnade sig flickan åt att bry sig om vad andra tyckte och tänkte. Mest om henne, hennes familj och hur man bäst tar hand om sina barn. Hon tänkte att det värsta som kunde hända var att någon skulle komma hem till henne då hemmet var upp- och nervänt eller att någon skulle tycka att hennes barn var ohyfsade. Det visade sig att sådant händer ganska ofta och att det inte var det värsta som kunde hända.

Flickan hade lyckligtvis en make som fullständigt struntade i vad andra tyckte och tänkte om honom och denna struntan smittade så småningom av sig lite grand. Därmed lyckades flickan stå stadigt på jorden då andra ifrågasatte hennes val och hon kunde många år senare klappa sig själv på axeln över hur hon hanterade sådana som tycker och tänker om andras liv och leverne. Flickan upptäckte att av någon outgrundlig anledning finns det väldigt många sådana och det kan vara förödande att lyssna på dem istället för på den stilla röst som hela tiden jobbar hårt med att guida just henne rätt genom livet. Skulle inte det vara det värsta som skulle kunna hända?

Den här flickan fortsatte att leva och fundera över vad som skulle vara det värsta som kunde hända. En dag blev hon jättevuxen, så vuxen att till och med några av de barn hon hade fött hade flyttat hemifrån för att vuxenlivet hunnit ifatt dem. Hon saknade dem varje dag och grät till och med en skvätt då och då, men hon insåg snart att detta absolut inte var det värsta som kunde hända. Det var tvärtom något fint och bra och hon kunde börja glädjas åt att de var duktiga och klarade sig bra i världen.

En natt satt flickan vid datorn och hörde vinterstormen tjuta utanför. Hon hade just varit på akuten med en förälder för tredje gången på en vecka och hon kände sig lite trött och mycket ledsen. På sjukhuset satt en av flickans systrar med deras Far och nere i sin säng låg flickans mamma och kved av smärta i sömnen. Båda hennes föräldrar var mycket sjuka, så sjuka att flickan insåg att de snart inte längre skulle uppfylla den här jorden med sin kärlek, sin visdom, sin kunskap, sina goda råd, sin driftighet, sin tro eller sina erfarenheter… Nog måste detta vara det värsta som skulle kunna hända?! Som av ett mirakel fick hon känna frid för en stund och hon kände istället tacksamhet för att just hon fick den stora glädjen att få komma till sina föräldrar och sina syskon och det fanns inte längre några värsta i hela universum, bara kärlek och tacksamhet. Tänk ändå, så märkligt livet är.

26 Jan

Om känslor.

Vi har en vän som är psykiater. Han har mest jobbat i Sverige, men också några år utomlands. Den stora skillnaden mellan invånarna i det andra landet och svenskar anser han vår inställning till livet och dess naturliga upp- och nedgångar vara. Många svenskar (Kanske till och med européer eller skandinaver?) har något slags bild om att man ska vara så glad och nöjd jämt. Många upplever att de blivit deprimerade när det de upplever egentligen är svårigheter att hantera sorg, saknad, ensamhet, ilska och andra ”förbjudna” känslor då de går igenom en liknande situation som jag är i, har ett jobb man inte trivs med, är i en dysfunktionell relation, känner med sina nära och kära som har problem, upplever ensamhet osv, osv.

Jag har upplevt depression på nära håll och är fullkomligt medveten om att det jag känner i mångt och mycket tangerar de problem man har som deprimerad. Jag är inte alls lika glad som vanligt, jag kan börja gråta utan anledning (alltså, jag är en känslosam människa, men vanligtvis finns det ju något som triggar gråten), jag får inte mycket gjort mer än allt det ”nödvändiga” och jag sover oroligt. Å andra sidan undrar jag inte varför det är så här. Jag är tacksam över det stöd jag har från familj och vänner. Vi är många som stöttar varandra och som kan dela erfarenheter. Och för en gångs skull kan jag skriva under ”inget ont som inte har något gott med sig”, för några av mina vänner som har gått igenom obeskrivligt svåra förluster vet precis hur svårt det är att göra och säga ”rätt”, men lyckas ändå med konststycket. Därmed inte sagt att endast de som gått igenom stora svårigheter kan hjälpa. Tack till dig som stöttar. Tack.

IMG_8801