19 Jun

Vad händer?

Imorse lyssnade jag tyvärr på nyheterna. Tyvärr som i att jag vet hur dåligt jag ofta mår av det som rapporteras, men också tyvärr som i vad som sedan hände i mig. En otroligt tragisk nyhet fick mig att bokstavligen rycka på axlarna… Jag hörde att sex unga män hade blivit nerskjutna utanför ett internetcafé och att två av dem var döda. ”Offren är sedan tidigare kända av polisen.” Det var det som fick mig att rycka på axlarna. Gängkrig. Det fick mig att rycka på axlarna och det är det som fick mig att rygga för min egen reaktion. Hur kan det ha gått så långt att jag inte ens bryr mig när jag hör att två unga män har blivit ihjälskjutna?

”Tänk om jorden går under?!”, sa min syster då vi var ute och gick för några veckor sedan. ”Det skrämmer inte mig”, var mitt svar. Nej, jorden går inte under, den klarar sig nog, men visst är det lite tragiskt att människorna för umpte gången i ordningen fört sig själva till kaos trots all kunskap vi idag besitter? Det vi lär oss av historien är att vi inte lär oss av historien…

15 Jun

Sjung om studentens…

Idag var det dags för fjärde studentuppvaktningen för den här säsongen. En systerdotter, en guddotter och ett par vänner till familjen har nu dunkats på ryggen, fått nackspärr av tunga buketter och gosedjur i gulblå band och fått skjuts ut i vuxenlivet med hjälp av husgeråd och bidrag till resor.

Var du redo på vuxenlivets krav den dag du hade sprungit ut på skoltrappan och sjungit om alla dessa lyckliga da’r? Hade du koll på allt och visste du hur du ville att din framtid skulle se ut? Själv var jag så tvärsäker som bara en Monnah anno 1989 kunde vara. Jag skulle in på lärarhögskolan i Växjö efter ännu en sommar på utredningsavdelningen för senildementa (det heter visst numera bara dementa) på Gullberna och efter några år på min utbildning skulle jag vara lärare för ettagluttare i alla mina dagar. Jag är tacksam över drömmar och planer, men också över att livet går att omvärdera, omstrukturera och rikta om när allt inte går enligt planerna. Nästa år är det trettio år sedan jag tog studenten. Jag har tydligen några år på nacken och dessa känns då och då i min högra axel… Bäst att ta hand om den hand jag blivit given och sätta mig ner och skriva en sådan där lista som bara min mamma kunde. (Ja, möjligtvis några av mina syskon också.) Nu är det dags att åter rikta in kompassen!

01 Jun

Att låta saker ta sin tid.

Det finns så mycket att fylla sina dagar med att många lever sina liv med maxat stresspåslag. FOMO, ”fear of missing out”, förstör livet både för barn, ungdomar och vuxna, och hur insiktsfulla vi än är kan det vara svårt att stoppa de rusande tankarna.

Idag är jag på väg till Göteborg med äldsta dotterns flyttlass. Maken briljerade med sina tetriskonster igår kväll, så jag behövde bara putta in ett bord och min packning efter det sedvanliga gullandet med blommor och grönsaker. (Hur ska det gå där hemma? Klarar sig mina bebisar utan mig i tre dagar?!) Jag kör i lugnt mak och just nu sitter jag och njuter av blåbär, choklad och en ljummen fläkt någonstans vid en sjö på Glimåkravägen. Inget jäktande, lugn och ro. Kanske kan kroppen läka bara av att jag talar om för den att vi är på samma lag? Det löser sig nog. Peace!

29 Maj

Saker som är svårare än de skulle behöva vara.

Importera småsaker från utlandet privat. Idag fick jag betala 94 kr i moms till staten för att jag skulle få min Chatbook (små behändiga fotoalbum) som kostar ungefär lika mycket att tillverka och skicka hit. Jag tycker de är värda en hundralapp, men inte två. ”PostNord har fått uppdraget att se till att moms på försändelser (från länder utanför EU) betalas in till staten innan leverans kan ske. Förutom momsen tillkommer en hanteringsavgift för detta arbete. Avgiften ska täcka kostnader för upprättande av momsdeklarationer, exempelvis löner, teknisk utrustning och lokalhyra. Är försändelsens värde mindre än 1 500 kronor blir avgiften i normalfallet 75 kronor.” Momsen är för övrigt vanligtvis 25%, så därav den stora kostnaden för mig som privatimportör. Staten, staten. Hellre stöttar jag då ett svenskt företag, så det är väl bara att leta upp ett som erbjuder denna tjänst.

Komma igång med att beta av att göra-listor. Jag ägnar alldeles för mycket tid åt att skjuta upp saker som behöver göras. Att det ska vara så svårt! Alltså, jag låter huvudet tas över av tankar på hur jobbigt något ska bli, men när jag sedan gör det går det vanligtvis mycket fortare och lättare än jag hade tänkt mig.

Säga upp prenumerationer och medlemskap. När det gäller detta är det inte mig det hänger på. Företag gör det så svårt de bara kan att hitta information om hur man ska slippa fortsätta betala för deras tjänster. Det är viktigt att då och då gå igenom sina autogiron samt års- och månadsavgifter för att se att man inte har gått på något ”gratis första månaden” (som varje företag med vinstönskan vet ger en massa nya kunder som glömmer bort att de gett ut sina bankkortsuppgifter för det där som är gratis). Tider förändras också och kanske fortsätter man betala för något som man haft stor nytta av då barnen var små, men som inte längre utnyttjas då det inte längre finns några intressenter kvar hemma.

Göra upp med sitt förflutna. Just idag tänker jag mest på flyttkartonger i mängder som innehåller saker som ingen saknar och ingen behöver, men som likafullt står ute i ladan och pockar på uppmärksamhet. Vi verkar inte vara de enda som har alldeles för mycket prylar. Inte så mycket för att vi är hoarders eller har ovanligt svårt att göra oss av med saker av nostalgiska skäl och inte heller för att vi har för mycket pengar som vi försöker omsätta i något slags ”den som har flest prylar då den dör vinner”-tävling. Inte alls. Det har bara blivit såhär eftersom vi flyttat fram och tillbaka över Atlanten tre gånger och fått med oss mer än vad vi hade från början varje gång. Sista gången till USA var det ”så illa” att vi lämnade allt kvar i Sverige utom 27 flyttkartonger. När vi kom tillbaka till Sverige hade de 27 kartongerna blivit en hel container full (i och för sig med en bil också), alltså ett helt bohag. Nästan ett helt bohag fanns redan i Rödeby och väntade på oss. Nu är det två år sedan vi kom tillbaka och vi har knappt koll på innehållet i lådorna som packades 2012 och som inte har sett dagens ljus sedan dess. Snart är det dags för loppis och vi försöker få till ett bra system för att gå igenom allt, bara spara det nödvändiga och sådant som våra halvvuxna barn kan behöva då de flyttar hemifrån ”på riktigt” och inte längre är inneboende.

Komma i säng. Nu är klockan 23:46 och jag sitter här och skriver fast jag borde ha lagt mig för länge sedan. Har du orkat läsa ända hit? Grattis då, eller vad man ska säga. Och sov gott! Peace.

26 Apr

Vila i frid, Tim Avicii Bergling.

Vissa saker är så svåra att hantera att man inte orkar prata om dem. Andra pratar och pratar om allt som gör ont, men kommer ändå ingenstans. En del brinner långsamt upp inifrån och ser levande ut fast de är vandrande vålnader och för en del är tanken på att livet aldrig blir som det varit efter en kris så outhärdlig att livslusten helt tar slut. Varje dag väljer någon att avsluta livet på egen hand.

Jag har haft ett komplicerat förhållande till depressioner, psykisk ohälsa och självmord sedan jag som tonåring fick veta att en nära anhörig hade avslutat sitt eget liv. Människor som påstår att det är en enkel väg ut att avsluta sitt eget liv har nog inte tänkt färdigt. När jag ikväll läste det öppna brev som Tim Berglings familj skickat ut till pressen började jag gråta. Jag grät över livets förgänglighet, över alla som mår dåligt och våndas, över alla som inte orkat mer och alla nära som i förlängningen också drabbats. Vilket vackert brev! Vilken fin hyllning i en sorglig stund. Jag är tacksam att de talar öppet om det som för så många är ”elefanten i rummet”, dolt i skam, så smärtsamt och så ogreppbart.

Käre Tim, jag kände inte dig. Jag har ingen selfie med dig att publicera och jag är inte riktigt ett av dina fans heller även om jag uppskattat och njutit av dina skapelser många gånger. Däremot skickar jag ut en varm kram i universum och hoppas att du kan känna den.  Njut av friden och tack för allt du hann ge under dina korta år här på jorden.

Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress.

När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik.

Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan.

Nu orkade han inte längre.

Han ville få frid.

Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset.

Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad.

Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare.

Vi älskar dig,

Familjen.

24 Apr

Hur jag blev jag.

Efter att bland annat ha hittat min farfars farfars (eller annan nära släktings) utomäktenskapliga dotter genom DNA-test (och därmed en avlägsen släktlinje), följt båda mina föräldrar till sista vilan, läst Karin Bojs bok ”Min europeiska familj”, fascinerats av en gravsten här på kyrkogården och upptäckt att mannen som var begravd där var min gammelmorfars bror samt besökt Kata gård i Varnhem inom loppet av ett år känner jag att min dragning till rötterna är starkare än någonsin. Jag har insett att jag är en salig kombination av alla som gått före mig och har också delat vidare delar av detta till mina barn, nu i en kombination med något helt nytt. Mina barn är än så länge sista länken i ett sammanhang som sträcker sig så långt tillbaka att det är lite svårt att processa. Något jag är säker på är att allt blir så mycket lättare när jag försöker jobba med istället för mot mig själv.

Morot eller piska? Tja, jag väljer för det mesta morot, för sådan är jag. Det har nu visat sig funka till och med i trädgårdsarbetet! Vi har mängder av kirskål i ena hörnet av vår gräsmatta. Kirskål har odlats i Sverige åtminstone sedan förromersk järnålder, så det är ju lätt att gissa att det är en kraftfull växt vi har att göra med här. I Segeltorpsträdgården slogs jag i tolv år mot detta ogräs. Först nu har jag förstått att det är en tillgång, en delikatess! Till och med trädgårdsexperten som var här på besök sa ”äh, kirskål, bara att köra över med gräsklipparen”. Idag fick sålunda de ovanligt matintresserade förfädersgenerna jobba hårt samtidigt som familjen fick en ruskigt god paj att smaska på. Se där. Jag är jag. När jag gör sådant jag tycker om och arbetar med istället för mot mig själv mår jag bra och i förlängningen är det positivt både för mig själv, familjen och samhället runt omkring! Jag undrar om förfäderna också gjorde kirskålspaj och var höll de isåfall till? Jag gissar att de inte använde färdig smördegspaj, men alla har väl hört berättelsen om hur man kokar soppa på en spik? Det låter lite kaxigt att säga att man har gjort en gourmetpaj med kirskål då sanningen är att kirskålen bara var en liten del av allt det där smaskiga. Vill du också testa så använd dig av det här receptet. (Jag använde en stor pajform, gjorde lite mer äggstanning och gräddade kortare tid på knappt 200° då vår ugn är så effektiv.)

11 Apr

Lullull.

Mittenbarnet är klar med alla obligatorium på sin utbildning på Hyper Island och hon firade detta med några veckor ”hemma” i Orem. Jag var lite avundsjuk, men mest jätteglad för hennes skull. Tanken var från början att hon skulle spika sju månaders praktik för att få ut sitt examensbevis, men hon landade i tanken att göra praktiken i Sverige istället strax innan det var dags att åka iväg till USA. Nu har hon fått hälsa på vänner, känna nostalgi, gå på date (Vem gör ens det i Sverige?), känna av höjdskillnaden, skugga en utbildning hon är sugen på och lite annat smått och gott. Idag kom hon hem igen och får nu träffa en av mina bästa vänner från gatan ”hemma” och hennes två tonårsdöttrar. De bor här på Sturkö ett tag under sin Europe Tour 2017-2018.

Så märkligt det är att dra med min amerikanska promenadkompis på Uttorpsrundan och diskutera högt och lågt som om två år och hela Atlanten aldrig hade hänt… Samtidigt har så mycket förändrats i våra liv sedan senaste promenaden att samtalen i mångt och mycket har ändrat både form och innehåll. Det känns fortfarande helt naturligt, som om det var igår vi träffades och att allt det där andra aldrig hade hänt. Vad vore vi utan våra upplevelser? Tja, vem vet. Ikväll ska jag skriva i min tacksamhetsdagbok med glädje medan jag vet att någon annan gör samma sak med sorg i hjärtat. Peace.

15 Mar

Ensamhet.

Vad är ensamhet och vad gör det med människor? Varför har det kommit att bli ett av vårt samhälles största problem?

Den känslomässiga ensamheten som uppkommer då man befinner sig bland andra människor och känner att ingen vill vara med en själv verkar vara oerhört smärtsam. Nu har jag på kort tid hört om detta fenomen från flera olika personer i olika åldrar. Det verkar ge ärr som förstör ens tillit till människor och sätter en i en karusell som har en bana i form av en nedåtgående spiral. Ensamheten ger sämre självförtroende som gör att man inte gärna utsätter sig i den jobbiga situation som det ändå är att lära känna nya människor, vilket leder till ännu mer ensamhet. Och hur gör man då någon man älskar åker i denna karusell och inte får chansen att hoppa av på någon station? Hur gör man? ”Det går över tills du gifter dig” känns inte aktuellt och ”du har ju oss” funkar uppenbarligen inte heller.

Har du någonsin märkt att en klasskompis eller kollega har frysts ut av gruppen utan att göra något åt det? Eller har du varit räddaren i nöden? Och hur gick det isåfall till?

Några veckor innan mamma dog pratade hon om hur svårt det är att verkligen förstå ensamheten, den som ingen kan hjälpa en med då man är på väg att dö. Mamma pratade ofta om hur hemskt det var att aldrig bli vald, att inte vara någons ”bästis”, under uppväxten. Det var något som präglade henne starkt, något som gjorde att jag tror hon hade fler vänner och ”bästisar” än någon annan jag träffat på under mitt liv. Hon skickade mängder av vykort, vi barn skämtar om hur mamma och telefonen liksom ”var ett” (mobilen var en välsignelse för henne, tänk hur den faktiskt gjorde hennes liv bättre på så många sätt och vis) och hon gjorde insatser var än hon såg ensamhet. Jag har inte riktigt kunnat ta till mig allt hon faktiskt gjorde för andra människor, men lite i taget förstår jag.

Är du en av de ensamma? Vet att jag känner med dig! Här kommer några konkreta tips, tagna från en jättespännande artikel som ligger på Karolinska Institutets hemsida. (Ensamhet är något som i högsta grad påverkar också människors fysiska hälsa.)

”Den amerikanske socialpsykologen John T. Cacioppo har tagit fram en handlingsplan för hur en individ kan göra för att bryta sin ensamhet kallad EASE.
E: Extend yourself. Ta första steget till kontakt genom att hälsa, småprata och ha ögonkontakt med andra människor.
A: Action plan. Fundera ut sammanhang där du kan träffa likasinnade och sök dig till dem, exempelvis en kör eller förening.
S: Selection. Välj vilka du vill bli vän med och investera i detta fåtal.
E: Expect the best. Utgå från att människor omkring dig vill dig väl.”

02 Mar

Tankar från ett snötäckt vinterland.

 

”En vanlig dag”, vad är det? Vi utgår från oss själva som normen och jämför allt annat mot detta. Detsamma gäller vanligtvis hur våra dagar ser ut. En dag läggs till en annan och rätt vad det är har livet nått sin ände. Det är så populärt med mindfulness, att leva i nuet och att vara medveten i tanke, ord och andning, men hur ser det ut i verkligheten? Hur många kan vara så konstant medvetna? Jag vill inte försöka trycka ner någon annan, men sanningen är att jag tror att de flesta av oss mest hänger med i något som vi bara delvis kunnat påverka.

Jag är tacksam över att kunna bo i de omgivningar som bjuder på skönhet och läkande oavsett väderlek, men jag längtar ändå bort ibland. Jag önskar, drömmer, planerar och hoppas precis som (gissar jag) alla andra. En vacker dag… Om bara… När…

Idag talade jag länge i telefon med någon som jag känner mig nära. Vi förstår oss på varandra och jag behöver inte föreställa mig. Jag kände efter samtalet hur viktigt det är att vi människor pratar med varandra, delar med oss av våra tankar, svårigheter och funderingar. Om vi bara hanterar dem i vårt eget inre kontor är det så lätt att det skapas hjärnspöken som blir verkliga om vi inte aktar oss. Verklighetskontroll med bollande av idéer med någon annan då och då kan bryta tankemönster och ge ny input.

Alltså, jag vet att många är trötta på snön, men titta på svanarna, snön, färgerna! Så vackert! Jag älskar att komma ut till Östersjön.

Här hemma är det snart dags för rörmokare på övervåningen och innertaket i dotterns rum är alldeles strax färdigt. Jag tvättade hennes hänggunga igår och den blev (tack och lov) som ny! Jag hoppas att hon kan sitta i den och känna frid här på denna plats på jorden som blivit hennes hem pga orsaker som hon inte alls kunnat styra. Vi föräldrar gör allt för våra barn, men många gånger får de också lida för val vi har gjort av egoistiska skäl eller kanske för att någon annans behov har prioriterats.

Jag följer magnoliakvistens utveckling med stor förtjusning. Idag är det lätt att se vartåt det barkar. Ljuvligt! Har du något som gör dig riktigt glad just nu?

27 Feb

Verklighet och drömmar.

Hur ser verkligheten ut? Om två dagar är vi inne i mars månad och jag har lärt mig genom min faster att man ska börja förså vissa grödor och huxflux är växtsäsongen igång. Är det nu mitt liv officiellt går från paus till play? Jag har konstaterat att inget blir som det var, utan nu är något annat istället. Det är ingen mening att stanna kvar för länge eller rota runt i dessa tankar, för det som har varit är förbi och det som kommer vet vi ingenting om. Det är bara det att jag vill ha lite mer koll på framtiden än ”vet vi ingenting om”. Jag har inte känt mig såhär planlöst flytande sedan, tja, nej förresten, aldrig. Jag har varit kontrollerande, planerande, organiserande, inte planlöst flytande. Jag har knappt ens ordning i mina lådor längre (nåja, det beror på vem man jämför med), och i mitt hjärnkontor råder något som mest kan liknas vid kaos.

Igår var det måndag. Eftersom jag i alla fall har fått koll på alla viktiga papper och slängt och arkiverat det mest nödvändiga tänkte jag att det skulle vara trevligt att gå igenom de trädgårdspapper som rivits ut och lagts i en mapp i väntan på bättre tider. Det verkar som att de bättre tiderna är här nu. Vi har fått kontakt med en trädgårdsmästare och diplomerad trädgårdsdesigner (Kristina) som verkar intresserad av att komma hit ett par timmar och mot betalning gå igenom vår trädgård och hur den bäst kan ges utrymme att få blomstra igen. Efter att ha kikat runt bland de urrivna inspirationssidorna, googlat runt (&#?€% Pinterest!!!) och för femtioelfte gången planlöst bläddrat igenom den stora högen med trädgårdsböcker vi samlat på oss genom åren kan jag konstatera att jag mest känner för att sätta mig i ett hörn och dra den skönaste filten över mig.

”Det hade varit trevligt med en lättskött trädgård med en blandning av gammalt och nytt, en trädgård som hämtat inspiration i hur Elsa och Anton hade det i trädgårdens glansdagar, ett ställe som inte kräver särskilt mycket vård och som helst inte kostar något att anlägga, varken i tid eller pengar. Det hade också varit trevligt om vi kunde få till lite olika rum i trädgården, en syrénberså, en fikaaltan, prunkande perennrabatter, slingrande gångar med mjuk sjösten under fötterna, ja, och så naturligtvis ett trevligt ställe för en hammock! Och när vi ändå håller på så vill vi få in ett fint trädgårdsland med gångar som vore de inspirerade av själva Versailles, ett trädgårdsland som ska vara i princip fritt från ogräs i alla lägen och ha ett riktigt bra, och billigt, bevattningssystem. Och en flaggstång. I mitten av en cirkulationsplats där framför den fina glasverandan.”

Haaaaahahahaha! Jag kanske borde fråga kungen om han är villig att sponsra mig med lite av Sollidens trädgårdsbudget? Det kanske går om vi lovar att ta emot besökare? Karlskrona har ju ändå varit småkungligt och jag är säker på att kungligheterna önskar att de fick ha Solliden lite mer ifred. Och har du läst så här långt får jag be om ursäkt för hur fingrarna slog ner tangenterna idag. Jag är inte van vid att blogga på riktigt längre. Det får väl ge sig. Här kommer i alla fall några rekommendationer till dig:

  • Titta på dokumentären Embrace på Netflix. Halleluja.
  • Kom ihåg att hur svart livet än ser ut finns det ljus där någonstans. Hittar du inte det ljuset själv så lova mig att ta emot hjälp!
  • ICA Nära säljer påsar med blodapelsiner för 10 kr/st denna veckan. De är så otroligt goda att jag genast vill pressa ännu ett glas juice att njuta av… Kom ihåg mammas sista (och kanske bästa) tips: BANTA INTE!
  • Just nu blir jag så trött av all ny och autotunad musik att jag gått tillbaka till rötterna. När jag inte lyssnar på musik som såg dagens ljus för länge sedan blir jag glad då sonen förbarmar sig och spelar en snutt på marimban igen. Det har varit alldeles för lite de senaste åren! Är du själv lite sugen på marimba så rekommenderas Fumito Nunoya. Finns på Spotify. (Tack J!)
  • ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.”
    Ordspråksboken 3:5