vänner – monnah

Från berg till kattgos och tysta isformationer.

3 februari, 2026 4 kommentarer

Jag är fortfarande inte klar, utan fortsätter med upprensningen av fotografier. Oj, så mycket som dumpas. Det är bilder från mig, maken och vår äldsta dotters kameror och så hela familjens foton och filmer som gås igenom. Det hade kanske varit helt rimligt att bara spara allt, men samtidigt försvinner lätt alla guldkorn om det ligger en massa brus runt omkring. Skärmdumpar, suddiga foton, femtiotvå versioner av samma motiv vid samma tillfälle. Nu är jag framme vid 2015. Snart försvinner barnens bilder. Våra två äldsta flyttade hemifrån 2016 och vår yngsta tog inte särskilt mycket kort då hon bodde hemma. Någon annan hade säkert gett upp vid det här laget, men jag kan vara envis som synden och tycker det är värt varje minut jag lägger på detta projekt. För att det inte ska svälja mig hel kan jag dock inte tillbringa alltför lång tid med de gamla fotona åt gången. Det ”vanliga” livet pågår naturligt parallellt. Som att vara kattvakt till Kajsa Katt och få en livgivande dos kattgos. Kajsa är inte världens mest gosiga, men hon kommer alltid och hälsar och låter mig agera underhållning under några minuter innan hon tröttnar. Jag har sällan skådat en ståtligare katt. Hon är verkligen imponerande. Det var för mörkt i syrrans vardagsrum för att jag skulle kunna ta en bild uppifrån för att visa den otroliga vinterpälsen! Så som jag frusit den här sidan nyår är jag smått avis på Kajsa.

Våra vänner frågade om vi ville hänga med på långpromenad ute i naturreservatet och det tackade vi inte nej till. Med två minusgrader och nära 20 m/s i byarna var denna promenad ingenting för veklingar. Vi var alla påbyltade i lager på lager och hundarna var i himlen. Jag har sällan sett så glada fyrbeningar. De gillade snön, till skillnad från våra hönor som knappt sträckt ut näbben utanför hönshusdörren om det legat snö på marken denna vinter.

Efter bergsbilderna är kanske denna vy inte särskilt imponerande, men jag kan lova att det var otroligt vackert. Vattnet har skapat isskulpturer över stenar som ligger ovanför ytan längs med hela strandremsan. Jag hade inte kameran med mig och mitt sällskap hade eld i baken, så jag kunde inte riktigt fånga allt det vackra. Jag minns i hjärtat och du kan kanske tänka dig ungefär hur det såg ut..

Maken ledde oss över stock och sten, genom snö och ljung och till slut kom vi fram till grusvägen som är del av själva ”Uttorpsrundan”. Snart vek vi in i skogen igen. Nu när marken är frusen är det inga problem att gå där, men både höst och vår är det ofta slaskigt. Härligt med stenbrott med frusna vattensamlingar och en monokrom färgskala som var mycket vilsam. Väl hemma var det gott med en kopp te och en varm kakelugn.

Jag gissar att det kommer att fortsätta dyka upp både det ena och det andra i samband med fotorensningen. Idag väljer jag att dela ett av de roligaste foton som tagits på mig, någonsin. Hahaha, detta ska skrivas ut, helt klart. Ett foto måste inte vara ett tekniskt mästerverk för att ge mycket glädje, det har bevisats för mig om och om igen den senaste tiden.

Ditten och Datten

Höstutflykt i shorts och sandaler.

26 september, 2025 10 kommentarer

Igår eftermiddag hängde jag med våra vänners lilla 1,5-åring. Vi har träffats många gånger och lekt lite med mamma eller pappa närvarande som trygghet, men den här gången var det bara hon och jag. Det gick alldeles utmärkt. Lillan var en kul lekkamrat då vi tog en långrunda i deras vackra omgivningar. Sjö, utegym, lekplats och skog – kan ett barn växa upp bättre?

Jag har ju övat lekar på lilla Titti som är ett halvår äldre än gårdagens lekkompis och de verkar uppskatta ungefär samma slags aktiviteter. Gunga, klättra, springa, hoppa, dansa och äta. Jag fick ett rejält träningspass helt enkelt. Toppen! Och jag tjatar IGEN om hur skönt det är att slippa ha ont i foten och begränsas av detta. Det lär dock ta ett tag innan jag har återhämtat min förlorade kondis och smidighet… Tacksam för att det både finns ork och lust att ta tag i det.

Träningsmoment igår? Lunka, bära, hoppa, putta, smidighetsträning (upp och ner från golvet) och promenad med barnvagn. Att jag erkänner att jag idag har träningsvärk på baksidan av låren säger väl allt… Det finns mycket att ta igen.

Ditten och Datten

Nya och gamla vänner.

14 augusti, 2025 12 kommentarer

Kanske tog vi adjö till sommarens sista gäster lite tidigare ikväll. Vi stod där och vinkade tills först den svarta bilen och sedan husbilen hade skumpat upp för grusvägen som leder ner till vår gårdsplan. I ett par dagar hade mammas kusiner och deras fruar hängt med oss här på Sturkö. Morfars syster var mamma till dessa übersmarta bröder vars storasyster hamnade i USA och var en av de personer som blev jätteviktig för mig och min familj då vi bodde i Orem. Hon och hennes man bjöd hem oss på god mat och spelkväll många, många gånger och det var så vi lärde oss älska Sequence. Det var också hos henne och hennes man maken fick bo de där märkliga månaderna då vi inte visste om vi skulle fortsätta bo i USA eller bosätta oss i Sverige. Jag och maken ”ärvde” sedan hennes bröder här i Sverige då mamma och far gick bort. De hade som tradition att komma och hälsa på några dagar varje sommar och kunde fortsätta att göra det eftersom vi 1. bor på Sturkö, 2. fortfarande lever, 3. gillar att hänga med dessa släktingar.

Jag tycker relationer är otroligt spännande överlag. Ännu mer spännande blir de då man börjar rota i orsak och verkan, hur personligheter passar (eller inte passar) ihop, varför man fortsätter ha kontakt med somliga men inte med andra och hur det kommer sig att en del verkar kunna bli vän med hela världen och andra är glada om de hitta en enda person de känner sig trygga med under en hel livstid.

”Om du vill ha en vän måste du själv vara en.” Fröken Christines text i Mina Vänner-boken står fortfarande kvar lika vackert och snirkligt skrivet. Hon var min idol, den där unga lågstadielärarinnan. Jag tyckte hon var bäst i världen och den finaste som fanns, min kusin som gick i samma klass tyckte att hon var fruktansvärd och elak. Tänk hur olika två personer kan bemötas av samma person, men kanske också bemöta. Fröken Christine hade det tydligen svårt både med relationer och med att hantera alkohol och dog tidigt, men vad vet jag. Kanske var hon någon som inte ville ha en vän eller någon som inte hade räknat ut hur man skulle göra.

En del personer är inte det minsta intresserade av att föra in fler människor i sina liv. De har fullt upp med de personer som redan ”har en plats vid bordet”. Själv vill jag inte gå miste om nya bekantskaper, för man vet aldrig vilka guldkorn som kan döljas där bakom lite tryckt stämning, snack om väder och vind och nervösa skratt då man träffas första gången. Att få hänga med mammas kusiner har gett mig nya synvinklar på hurdana mina morföräldrar var ur andras perspektiv, hur morfars föräldrar uppe i Umeå var och vad i mig som kan vara spår av alla förföräldrar från Västerbotten, men de har också bidragit med andra perspektiv på livet, ekonomi och livsval. De skulle bara kunna ha varit ”mammas gamla kusiner”, men de har blivit goda vänner som gör mitt liv bättre. Jag är glad för dem och tacksam för alla andra dåvarande, nuvarande, gamla, nya och kommande vänner som gör mitt liv lite bättre.

Ditten och Datten

10 juli 2025.

10 juli, 2025 12 kommentarer

Morgonstund har guld i mund. Det som är tänkt att bli en perennrabatt i gula och röda toner är än så länge ett snigelparadis med en salig blandning fröer och plantor som jag spritt ut och försökt rädda. Har har jag dödat så många sniglar att jag skulle kunna fylla en hel oljecistern. (Jag är en överdrifternas kvinna, vad kan jag säga…)

Efter fix och trix, vattning, rensning och lite sånt, var det dags att skörda potatis till tysk, varm potatissallad. Detta är Dior eller Ballerina, men det är ingen sort jag vill odla igen. För mjölig, men jättegod smak. Potatissalladen blev väldigt smarrig!

Maken grillade lite goda korvar och till det hade vi räksallad och våra egna gurkor, plus potatissalladen, och hade en mysig vardagslunch med fina vänner. Det är härligt att sitta i skuggan en vacker sommardag. Önskar att man kunde skaffa ett genomskinligt nät som höll sig över hela tomten för att slippa flygkräk, men det går bra med dem också. Getingar är jobbiga, men några sådana hade vi inte sällskap av.

Skjutsade vännerna till stan pga dålig busskommunikation och passade på att kolla efter en grej till min syrra på Pingstis. (Jag hade sett precis en sådan tavla hon ville ha i tisdags, men då visste jag inte att hon önskade en sådan.) Hittade inte tavlan jag letade efter och tog en liten runda när jag nu ändå var där. Jag och en man stod vi tavlorna och jag sa ”vilket fint konstverk” om en textiltavla lite längre bort. ”Jaha”, sa han och bildgooglade den. ”Oj, 1100 kronor på Auctionet, den tar jag”, sa han och gick därifrån. Jag och min stora mun, hade jag ingenting sagt hade han inte ens brytt sig om den där tavlan. Det var okej. Jag hittade nämligen något snyggt för några tior i en hylla lite längre bort som jag själv bildgooglade och fick då fram detta. Nu dricker jag inte snaps och gissar att en försäljning på Tradera knappast frambringar några stora summor för extra lyxigt finskt hantverk. Däremot är jag tacksam för min blick för kvalitet. Som mamma brukade säga: ”Hur kommer det sig att du alltid hittar det dyraste i hela affären?”. Ja, säg det, mamma.

Vildblommor med löss (det är tydligen otroligt stora angrepp av bladlöss i år) och motljus. Härligt! Älskar mina trädgårdsrundor, flera gånger varje dag. Den som jag gjorde efter ännu en runda till återvinningscentralen blev extra fin. Idag fick vi smaka lite hallon, lite gurka, första tomaterna och hurra, dahliorna börjar äntligen vakna till liv! Det växer bra bland chili och paprika i växthuset, potatisen är god, löken är fin, sockerärter finns det i överflöd och det blommar i rabatterna. Jag stannar och njuter, tackar för en fin sommardag och ser fram emot att få sova riktigt gott inatt.

Ditten och Datten

Utflykt deluxe.

7 april, 2025 10 kommentarer

Vi har goda vänner i Boråstrakten som vi försöker få till träff med minst en gång om året, men helst mer. Det är fint med människor som man känner sig helt bekväm med och just sådana är dessa. Att M&S dessutom är 5+-värdar på en femgradig skala gör att det är väldigt fint att få hänga med dem. Den här helgen visade det sig dessutom att min syster och svåger också skulle till Borås för att hjälpa till med inflyttningsbestyr, så vi fick till en liten roadtrip. Den började på fredag eftermiddag och efter ett snabbt stopp vid Björketorps gård för att köpa glass och ägg for vi vidare genom de småländska skogarna. Framåt kvällen blev vi avlämnade i Sjömarken och vår kära Kia fick följa med de andra som IKEA/loppis/transporthjälp. En lyxig middag var förberedd, så det var bara för oss att sätta oss till dukat bord och börja snacka. Perfekt upplägg som fortsatte i konversationssofforna.

Efter att ha beskådat utsikten från balkongen i det vackra gästrummet sov vi gott. Lördagsmorgonen bjöd på frukostbuffé värdig ett lyxhotell. Vi hade inga spikade planer, men hade blivit lovade att få kolla in nya fritidsstället. Det låg så fint vid lilla sjön Ärtingen. Vi fick chans att flytta lite renoveringsskräp och städa upp lite (älskar detta upplägg där man som gäst får känna sig behjälplig, om än bara för en liten stund). Efter lite snack runt allt och inget var vi sedan plötsligt på väg mot Falköping.

Först stannande vi vid Vänga mosse för en promenad över densamma på spänger. Ett foto blir tyvärr väldigt platt. Min hälsporre gjorde att vi avverkade en lite kortare sträcka. Det var fint att se att så många olika ”typer” av frilufsande lördagsvandrare var ute. Här kan du läsa mer om mossen!

Nu låter det som att allt vi gjorde bara var att äta, men riktigt så var det inte. Allt vi åt var dock otroligt gott och värt att nämna så jag kommer ihåg. M undrade om vi gillar ost och det gör vi ju. Därmed hittade vi fram till Osterian, Falbygdens osts butik och restaurang. Vi var inte de enda ostälskande lunchgästerna, men efter en stunds väntan fick vi plats vid ett långbord. Mysigt att sitta och äta bland okända tycker jag. Det finns möjlighet att interagera lite för de som gillar sådant eller att äta i lugn och ro. Buffén kan varmt rekommenderas! 189 kr, som hittat för allt som erbjöds tycker jag. Verkligen läckert.

Mätta och belåtna for vi vidare mot Gudhems klosterruin. Jag kan inte låta bli att sugas in i historian, funderar på hur det måste ha varit att vara nunna på 1100-talet och att folk måste ha varit skapta på annat sätt om de skulle klara av kölden! Det fanns inte många eldstäder i det stora klostret och den isolering våra moderna byggnader har fanns inte att tänka på. Och tänk, jag som pratar så mycket! Skulle jag ha smugit mig in i samtalsrummet lite för ofta för att få utlopp för alla mina ord? Verksamheten här höll på tills 1500-talets reformationoch från 1595 fram till 1951 var kloster förbjudna i Sverige. Jag måste ta reda på vad, hur och varför!

Nunnorna hade gästhus och här var vi nere i dess välbevarade källare och huttrade. Vi kan anta att det inte var någon som låg och sov här, huuuuuu!

En bit från Gudhem ligger den fantastiska Ekornavallen. Detta är en märkligt välbevarad begravningsplats med kvarlämningar från många tider. I vanliga fall hittar man begravningsplatser nära bebyggelse, men så verkar det inte ha varit här. Här ser du gånggriften Girommen, makalöst välplacerad med vinklar på exakt 90° och placerad perfekt för att uppmärksamma vår- och höstdagjämning. Under minst 4300 år har man uppenbarligen använt denna kultplats. Hur har man flyttat på alla stenblock, hur har man klarat att bygga perfekt med passform och allt utan ett enda digitalt instrument eller några maskiner? Alltså, vi människor måste ha blivit dummare eller något med tiden.

Efter att ha värmt upp oss i bilen och ätit lite lakrits (kvinnorna) kom vi fram till Varnhems klosterkyrka och Kata gård. Denna plats har jag tänkt på sedan jag hade glädjen att få följa med min syster på ett jobbuppdrag för några år sedan. Resfredags Svenska Pärlor och andra restips är min bästa idégruva! Jag älskar verkligen den här platsen. Att vi hade den enorma turen att en av de kunnigaste personerna gällande Kata gård hade personliga gäster och drog hela guidningen för alla som råkade befinna sig här var ett otroligt plus. Den här gången kunde jag ta till mig ännu lite mer information. För alla historieintresserade rekommenderar jag varmt den här lördagsrundan…

Anledningen till att vi hamnade här över huvudtaget var att M läste ”9100 tranor vid Hornborgarsjön idag”. Alltså, vi måste ju dit och kolla. Allt det andra var bonus att plocka upp på vägen. Hur räknar man tranor? Det övergår mitt förstånd. Vi tog oss iallafall fram till de där tranorna liksom en massa folk från Japan, Nederländerna, Tyskland och andra platser. Det blåste urkallt och mitt sällskap var mindre intresserade av att invänta något dansande. När vi sett tranorna stå och beta i några minuter kände vi oss därför färdiga. När jag var här med syrran var trandansen nästan över, vi var här i mitten av april, men vi lyckades ändå få se lite sprattel.

Kvällen avslutades efter denna evighetslånga dag i jacuzzin och jag kan lova att jag sov ännu godare natten till söndagen. Denna dag skulle jag också kunna berätta om, men nu är tiden ute. Att sitta här och prata var iallafall en viktig del av dagen. Vid 18-tiden kom flyttarna med Kia och det var dags att åka hem igen. Detta blev ingen långhelg, men en lång helg. Jag känner mig så glad och pepp på att lära mig mer om klosterliv och mossar, men först ska jag beta av the-never-ending-lista! Jag är tacksam över att alla mina plantbebisar överlevde dagarna utan mig och ser fram emot att komma vidare i vårbruket. Hoppas att du får en härlig vecka!

Ditten och Datten

Dagar som inte blir som planerat.

25 mars, 2025 10 kommentarer

Med förlagsbilden är det lätt att gissa vad rubriken skvallrar om. Jag fick ett samtal tidigt på morgonen som fick mig att snabbt plocka med mig stickpåsen och heja på maken – vi ses när vi ses! En nära vän här på ön trodde att hon hade haft en hjärtinfarkt på natten, så jag tog mig dit. När både rådgivningen på thorax (eller vad det heter) och jag tyckte att hon borde kolla om allt stod rätt till bestämde hon sig för att låta mig köra in henne till akuten.

I många år har det byggts om och byggts till på lasarettet. (Det beslutades till slut att det inte skulle byggas ett nytt, stort sjukhus i mitten av Blekinge, utan att sjukhusen i Karlshamn och Karlskrona skulle anpassas bättre.) Just nu är det entrén till akutmottagningen och förlossningen som byggs om, så det var knappt jag hittade fram. Tycker det är så talande att den där unge pappan framme vid entrén kom med bilskyddet till sin lille nyfödde som skulle få åka hem för första gången och att en gråblek man kom på bår från ambulansen innanför dörrarna. Här på sjukhuset möts liv och död, här ryms otroligt mycket kunskap, oro, sorg, glädje, frustration, kamp, tacksamhet… Jag får inte längre oroskänslor i magen som då jag ofta åkte hit med någon av mina föräldrar. Skönt.

Vi fick besked om att det var fullt av folk på akuten denna dag, men det var ingenting som vi märkte av. Ibland kan det vara oroligt, mycket spring och en intensiv energi i de kalla korridorerna utan fönster. Lysrör som får en att tro att man redan befinner sig på bårhuset. Nej, miljön på akuten är bara deprimerande, det måste jag säga, åtminstone i Karlskrona. Är det annorlunda på andra ställen? Igår var det ett par olika undersköterskor, en sjuksköterska och en ung AT-läkare kom och gick i rummet. Väninnan fick fin omsorg. Det togs prover, det sattes EKG och syrehalten mättes. Läkaren hittade i samråd med sin vägledande ST-läkare ingenting som var livshotande. Hon lämnade ingenting till slumpen, ställde hundra frågor, lyssnade och var empatisk. Jag sa till henne att jag tror att hon kommer att bli till stor glädje för många kommande patienter och att jag hoppades att hon skulle fortsätta kunna gå glad till jobbet varje dag.

Jag passade på att sticka på ett par nya sockor, det fanns visst tid för fler denna säsong. Skönt att ha något för händerna då det finns oro och väntan i luften.

Fem timmar efter ankomst blev jag bjuden på fika i det nya, provisoriska cafét vid entrén. Jag hejade på min kompis storasyster och vi hittade köttbullemackor i kylen. Alltså jag åt då köttbullar, sallat och rödbetssallad och det var jättegott! Miljön var allt annat än inspirerande och hade inte vunnit pris i någon Bäst-i-test för konditorier, men sällskapet var fint, tacksamheten stor och det som serverades var verkligen trevligt. För övrigt är träbestick nästan omöjliga att äta med. Jag vill inte ha mer plast i världen, men finns det inget bättre? Jag vågar inte längre gå omkring med en gaffel och sked i handväskan, mina senaste blev konfiskerade då jag skulle flyga sist (innan pandemin, men jag minns det uppenbarligen fortfarande). Tydligen livsfarliga vapen, men mycket godare att äta med än träbestick. Och det var den dagen.

Ps: Den unge mannen gick hem med sin nye lille gosse med ett vackert namn samtidigt som vi fick lämna akuten. Han sprudlade, ville berätta och visa. Gossens unga mamma kunde knappt gå, men hela hon strålade och båda föräldrarna var så stolta och det såg ut som de inte kunde fatta att folk bara fortsatte sina liv och inte förstod att världen var för evigt förändrad. Lycka till i livet, lille H!

Ditten och Datten

Fira livet!

24 mars, 2025 4 kommentarer

Nu har vi firat födelsedagar varje dag i en halv vecka. Vilken fröjd och hjärtans glädje (eller vad det var den där killen på Love is Blind förra året slängde sig med)! Jag sticker inte under stol med att jag tycker födelsedagar är väl värda att fira. Jag blir glad varje gång det är min egen och älskar att gratulera andra. ”Tyvärr” har jag inte Facebook uppe varje dag längre och därmed försvinner den tredje största nyttan av FB, den att kunna uppmärksamma bekantas födelsedagar. Nej, nu får jag förlita mig på de personer som står i den riktiga födelsedagskalendern och då decimeras personerna att hålla reda på som gratulant från 1226 till kanske tvåhundra. (Om du undrar vad Facebooks största nyttor står för är det Messenger och evenemang att sprida eller vilja gå på. Många gillar Marketplace, men jag har aldrig engagerat mig i den plattformen.)

Igår var det makens femtiofemte födelsedag. Det är knappt så jag fattar att vi har lagt så många år under rocken vid det här laget! Han uppvaktades sedvanligt med frukost på sängen, detta år med något slags gult tema. Framåt eftermiddagen ramlade delar av familjen från hans sida in på födelsedagsfika. Rester av den skogsgröna prinsesstårtan serverades, så även Oscar II:s tårta, chocolate chip cookies med vit choklad och valnötter, nybakade vaniljbullar, Delicatobollar, biskvier och runda Napoleonhattar. 55 år är nästan lite halvjämnt och maken undrade om jag inte skulle ta kort med honom, blomsterhavet och presenterna. Svärmor gav också ett jätteroligt tal med tillhörande smurfar! Så mysigt med familjehäng två dagar på raken… Inte blev det sämre av att dagen avslutades i sällskap med bloggdamerna. Ny vänskap i spännande form. Tekniken var inte med på noterna, men efter en kvart kunde vi alla både se och höra varandra. 😅 Det blev till slut en ovanligt härlig tjugotredje mars, helt enkelt.

Ditten och Datten

Nedslag i februari.

13 februari, 2025 14 kommentarer

Februari brukar inte direkt vara min favoritmånad. Den kommer och går, oftast i ruggighet. Egentligen gillar jag bäst då vi har en kall februari med snö, men det händer inte särskilt ofta. Det är dock tillräckligt kallt för att inte trädgårdsarbete känns som något förstahandsval. Istället håller jag mig inomhus. Jag håller på att sortera mammas gamla papper om släktforskning, sådant som allmänt är intressant ur historieperspektiv och ännu några foton. (Föräldrarnas fotografier digitaliserade jag och syrran för några år sedan, det gick många timmar till att scanna och försöka bestämma vem som var med på bilderna och jag är fortfarande inte nöjd med systemet jag valde.) Min systers projekt, mormors- och morfarsboken till vår yngsta systers barn, har lett till att vi letat efter viktig information som vi hade glömt eller missat i informationsmängden. Syrran hade en intervju med far att ta till, jag hade gett mamma en massa frågor och en tom anteckningsbok som hon fick skriva i själv. En skatt! Jag rekommenderar dig som fortfarande har dina föräldrar i livet att göra detsamma.

PostNord gör väl vad de behöver nu när folk inte längre skickar brev. Eftersom det kostar ungefär lika mycket att skicka ett vykort som att skicka ett paket så valde jag det senare till några av småflickorna i släkten för att jag saknar dem och tänker att jag åtminstone kan vara med då de läser böcker där hemma.

Jobbar man hemma kan man bjuda på lunch en vanlig tisdag. Jag har kört Alla hjärtans-tema i flera veckor. Säsongen med egna blommor från trädgården har dragit igång igen. Min favoritvas till snödroppar, en grön underbar liten skapelse som vi fick av svärmor för många år sedan, åkte dessvärre i vasken förra året och gick i tusen bitar. Jaja, det är världsligt och snapsglas och småvaser med smal hals funkar också. Vi bor i ett blåshål och får vänta ett tag till innan snödropparna är långa och kraftiga. De här gullisarna gör mig dock glad. Att stoppa näsan i dem och njuta av att doftsinnet sitter där som det ska gör mig också glad.

Nu har plasthyllan som agerar kylskåpshylla i verandan fram tills det är dags att förodla fått flytta upp till syrummet. Planttantstiden är redan igång, men nu är det på riktigt. Eftersom jag inte är med på sociala medier eller i trädgårdsgrupper har jag missat detta. Nu drar nämligen folk igång sina sådder i rullar! Jag var tvungen att googla då min kompis som läser till trädgårdsmästare frågade om jag börjat. Jag har inte börjat och jag vet ingenting om att odla i rulle/snäcka. Det vet dock En plats under solen och där finns det mycket information att hämta för den som är intresserad! Vi får se hur jag väljer att göra, jag har åtminstone såjord här hemma som jag tänkte sterilisera i ugnen innan jag drar igång. Må årets odlingsperiod bli fruktsam!

Ditten och Datten

Ultraljud och historien som vi väljer att ta med oss.

17 januari, 2025 10 kommentarer

Igår var lillastesyster och hennes man på ultraljud för att möta Liten i magen, lillasyskonet som beräknas komma lagom till sina morföräldrars födelsedagar i juni. (På bilden ligger ultraljudsbebisens storasyster i magen.) Vi är alla så spända och glada! Mormor och morfar finns inte kvar här, men det finns ohemult många mostrar, morbröder, kusiner och kusinbarn som kan ta hand om det där grundandet. Den nya familjemedlemmen kommer inte att behöva känna sig bortglömd eller rotlös.

Just händelser lika denna framkallar längtan efter det som inte finns längre, utan är mer som ett mjukt dis och fördunklar inte längre verkligheten. Sorgen försvinner inte, men den är så mjuk i kanterna numera.

Häromdagen var det min goda väns födelsedag, hon som jag delade så många stunder med under småbarnsåren. Frustration, glädje, idésprutande, vänskap. Jag tänkte på henne med värme och funderade över det faktum att hennes liv aldrig fick gå in i den tredje åldern. 2013 gick hon bort efter en tids sjukdom medan mitt liv bara fortsatte. Hennes fine man och barnen som blev kvar, vilken sorg! Kontakten rann ut i sanden, fast mina intentioner verkligen var att hålla kvar dessa människor i min famn. Jag höll i ganska länge, men så småningom kom en ny kvinna in i bilden, precis som det ska vara. Barnen som kändes som mina syskonbarn kommer bara att komma ihåg mig som en bekant till familjen. De är fina vuxna idag och V lever kvar i dem. Jag är glad att Livet Efter kom att bjuda på glädje och kärlek.

Jag lade ut en förfrågan på Facebook en kort tid efter att V hade gått bort, frågade om alla som kände henne kunde skicka något minne inbegripandes henne så jag skulle kunna sammanställa dessa till en bok till barnen. Blev skriven på näsan av en gemensam vän som tyckte att det var hemskt att jag gjorde detta då maken var så privat av sig. Jag lade ner mitt projekt, tog bort frågan, ville i vanlig ordning inte stöta mig med någon. Fortfarande är jag arg på mig själv att jag inte stod på mig. Jag vet att den där boken hade varit guld värd idag. Tänkte på det eftersom estetsyrran har påbörjat en bok om våra föräldrar till lillastesyrrans barn, en minnesbok där hon samlat allt vi äldre syskon vet och kommer ihåg om deras morföräldrar. De finns inte här, men dröjer fortfarande kvar genom våra minnen.

Idag påminns jag om hur viktigt det är att vi har koll på historien för att kunna hitta vår väg framåt. Låt inte ”det enda vi lär oss av historien är att vi ingenting lär oss av historien” styra. Låt inte någon arg medmänniska bränna böcker, stryka personer ur historien eller ändra narrativet i efterhand för att du är konflikträdd. Hela bilden är viktig för att kunna förstå hur vi hamnat här. Alkoholiserade farbröder, konstnärssjälar, deprimerade mormödrar, fängelsedömda gammelkusiner, kämpande förmödrar, kärleksfulla förfäder, den goda viljan, den onda godheten – allt finns där, både det ljusa och det mörka. Vi kommer aldrig att förstå varför vi har hamnat någonstans om vi inte är villiga att se saker ur andra synvinklar än våra egna. Radikal acceptans är mycket hjälpsam. Och när acceptans inte är aktuell kan det krävas kamp. Och där hamnade jag idag.

Ps: Selfien med mamma som kanin hittade jag då jag tömde hennes kamera då hon hade gått bort. Detta foto gör mig så glad och påminner mig om att hon var så rolig i sina festligaste stunder. Det minnet om henne vill jag bidra med till eftervärlden. Och barnbarnet sa ”mormor” igår för första gången. Det vill jag också sätta på pränt för all framtid.

Musik

Julmusiktips.

2 december, 2024 2 kommentarer

Jag inser att åren då våra ungar gick i Adolf Fredriks musikklasser påverkade både dem och oss som familj otroligt mycket. Så tacksam jag är för alla alla spännande upplevelser som erbjöds dessa körklasser, alla konserter och insynen i hur den svenska kultureliten funkar som ett eget litet kungadöme. Skola är skola, men någonstans tror jag att Utsäljeskolan och AF gav barnen mycket bra förutsättningar jämfört med de skolupplevelser som många barn verkar ha idag.

En av sonens bästa vänner har gjort musiken till sin karriär. Han sjunger bl a i Radiokören och är med i a cappellagruppen AORA som jag verkligen gillar. Nu har de släppt första delen av en julskiva. Var inte rädd för mörkret har jag alltid har tyckt om, denna version lite extra mycket. Glad fortsättning på advent!

1 2 3 … 25 Nästa →