Jag kapar vanligtvis mina pelargoner rejält innan jag ger dem lite ny jord och sätter dem ljust för att orka sätta nya blad och vakna till liv för den nya säsongen. Jag hoppas att jag blev av med de kålfjärilslarver som låg så fint i några av krukorna, några vuxna larver verkar i alla fall inte finnas kvar. Varje gång jag ser de bara några centimeter höga ”pelargonpinnarna” sticka upp ur krukjorden tänker jag ”nej, nu skar jag nog för hårt”, men nästan varje gång händer precis det du ser på bilden här ovan. De nya bladen trycker på, strävar mot ljuset, visar livslust och livskraft. Det är så fint. Mina växter både ute och inne är på något vis som mina barn. De heter Mamma, Karumo, Maggan, Bagitta, Malin, Sven-Erik och Kerstin, Eva, Ella, Karin, Maiken, Vajlan, KP, Hans och Sara, Mia, Linda, Gumbritt, Peter, Anita, Mimmi, Johanna och allt vad det är (förlåt om du som läser bidragit och inte står med i listan). För somliga är det rimligt att ge rabatter och hemmets inredning nya färgställningar och uttryck varje år eller mer ofta än så, för mig är anknytningen till personerna som bidragit till det som växer här otroligt viktig. Får jag en växt som jag inte älskar än ser jag till att ge den rätt förutsättningar för att kunna visa sig från sin bästa sida. Ibland överlever dessa gröna gåvor inte trots min omsorg, men då får det vara så. Jag fick ärva ett gäng av mammas krukväxter. Orkidéerna dog i spinn för några år sedan och två av de tre pelargonerna finns inte kvar hos mig. Jag har gett bort sticklingar av mammas pelargoner till ett gäng personer, så förhoppningsvis lever de vidare någon annanstans! Jag har ett exemplar kvar, en lite klen rosa sak som aldrig blir särskilt stor, men jag vårdar henne så gott jag kan. Garderobsblomman som stod i trappan upp till övervåningen står nu på hyllan vid trappan på vår övervåning, norrläge, och mår fantastiskt bra! Sätter tre nya ”grenar” varje vår och håller sig fin med lite ny näring ibland och ett besök i duschen då och då. Jaha, det blev en uppsats om min konstiga anknytning till växter som jag får från andra.

När jag lägger lakan i garderoben eller bäddar iordning till gäster kan jag inte låta bli att tänka på mammas tvillingsyster. Hennes ordningssinne har alltid inspirerat mig. Jag är för evigt fascinerad av hennes linneskåp och får något slags njutning av att se räta linjer och rätt typ av textil på rätt plats. Inbjudande sovplatser till gäster likaså. Till helgen firar vi min morbrors 80-årsdag och min kusin och några i hans familj kommer att övernatta här. Jag älskar att fixa och dona, gillar att bädda och se till att allt är iordning vare sig det är våra barn eller några andra gäster som kommer. Den som får sova i ”syrummet” får skönaste sängen och säkert en massa extra syre med tanken på växthushyllan därinne. Skrivbordet är flyttat för att göra plats till hyllan så det ser lite märkligt ut, men så får det vara. Den som sover under snedtaket i Gurras skrubb får kanske den skönaste sömnen, det är otroligt bra sovenergi där.

Inför födelsedagsfirandet hade syrran lovat att göra biskvier. Efter lunch kom hon och vi gjorde gemensamma ansträngningar med henne som arbetsledare. Jag må älska att baka, men just biskvier har vår son blivit expert på och lärt sig alla knep av sin moster. Jag fick därför agera hjälpreda den här gången. Så mysigt att prata och prata och prata och tjuvsmaka på den absolut godaste smörkräm jag ätit någon gång. Jag gillar quick fixes och behöver bli puttad på för att komma ihåg att det också har sitt värde att anstränga sig liiite mer gällande somligt. Den här gången ville syrran att vi skulle göra Jan Hedhs franska smörkräm från 277 sorters kakor. Det var något om att koka sockerlag till 117°C, använda riktig vaniljstång och skålla/mala mandeln till bottnarna så man inte råkar ut för dålig mandelmassa med aprikoskärnor i. Vad kan jag säga? Det blev sjukt gott. Att ett halvt kilo smör idag kostar 79 kronor är en annan historia. Hjälp! Ja, se, detta blev ett blogginlägg utan röd tråd men med mycket Monna.