Med ljuset kommer mer lust och mer ork, åtminstone för mig. Jag vill mer. Jag vill mest ut faktiskt, har en lång radda projekt jag behöver (mixad kompott av grad av viljor inblandade) ta mig an. MEN, det finns annat också. Jag vill inte städa, vill inte organisera, vill inte få ordning. Alltså, dessa aktiviteter är vanligtvis mycket inspirerande för mig, men nu vill jag göra. Faktiskt är det precis samma känsla jag hade då jag satte mitt årsord för 2024, HEMSLÖJD. Tyvärr blev det ett mellanår för mig och det blev inte alls lika mycket hemslöjdat som jag hade tänkt mig. Jag behöver ju inte hemslöjda som projekt, utan kan bara göra det. Sy, brodera, sticka. Vara i skapandets mjuka famn.
Detta skärmdumpade jag i början av 2024 och jag bestämde mig för att spara det i rensningen. Jag stickade också 2023. Tre koftor, om jag inte missminner mig, alla till lilla systerdottern och lilla Titti. Några sockor blev det också, i vanlig ordning. Men åtta vuxentröjor?! Helt enormt inspirerande. Jag har plockat fram min låda med stickgarner. Sa till min kompis att jag efter alla mina stora rensningsprojekt nu kommit fram till det lilla igen. Eller kommit tillbaka. Och då är det dags för fas två. För en hel del av det jag sparade behöver jag inte, kommer aldrig att använda och gillar inte ens.
Två stora plastlådor står och stirrar på mig. Vågar jag verkligen vara ärlig med vad som är rimligt att skapa med det som ligger i dem? Och kommer jag fortfarande att ha två lådor med stickgarner kvar i eftermiddag? Vi får väl se…
Om du vill veta har jag nu kommit till juli 2022 i min evighetsrensning och det betyder att jag börjar se slutet! ”Vad ska du göra sen” frågade någon, men det kan jag inte ens fundera över just nu. Kanske kan jag göra grejer som jag också gillar? Rensningen jag gör handlar t ex om att jag inte tycker det är nödvändigt att ha tre olika versioner av samma foto: .heic, .jpg och .mov. ”Men är det inte kul att ha små videoklipp?” Jo, det är roligt med videoklipp, men jag har sådana också. Särskilt klipp som jag specifikt har spelat in för att vara videor, inte sådana där Harry Potter-bilder. Sedan finns det en massa skärmdumpar, fotograferade sidor i böcker eller tidningar med sådant ”som kan vara bra att ha” (som en gigantisk allt möjligt-låda med grejer jag inte har tittat på sedan jag lade dem i lådan), men som jag efter sju år inser inte alls kommer att komma till glädje. Sedan finns det annat som jag faktiskt vill och ska spara. I helgen hittade jag t ex följande guldkorn:
Jo, men den här känns ju relevant. Jag hoppas att vårt ”inget godis eller snacks till påsk” inte förkortar livet. Det här kan indikera något annat.
Jag brukar köra någon rensning varje januari. Det gjorde jag i år också, men ingen som krävde någon lista eller engagemang varje dag hela månaden. Rent allmänt är detta en lista att återkomma till. Jag vet ju att rensningar krävs med jämna mellanrum.
Alltså, detta är barndom! Min ingifta moster är amerikan och kom med många härliga recept. Snickerdoodles, chocolate chip cookies och peach cobbler var några av de mest minnesvärda.
Med en dansk svärson förstår du att det skickas en del liknande detta i familjechatten. Denna hade jag faktiskt sparat ned innan J fanns i våra liv!
Då vi rensade ut ladan hittade vi många gamla tidningar med intressanta texter som den här.
Det är lätt att glömma att den rosa-blå-vita perennrabatten inte fanns för bara fem år sedan och att vi jobbade hårt för att förbereda för den, inte minst genom att leta inspiration. Denna sida har överlevt flera telefonrensningar och jag är tacksam för alla som delar med sig av sin kunskap gällande växter.
Vid rensningen i ladan gick jag också igenom mina egna gamla lådor. Ett hemligt språk, någon? Lyckligtvis har jag nyckeln kvar. Detta otroooligt hemliga meddelande var nog jobbigt att skriva och att avläsa också för oss som skapat språket. ”Skogsbjörken. Vårt ställe. Ingen vet det är. Cecilia och Monica” Ett VAR hade väl varit på sin plats tänker jag. Dessutom vet nog varken Cissi eller jag heller var det där stället är, men jag ska fråga C när jag träffar henne på fredag. Hahahaha!
Kom på att jag inte har många foton på mig själv i mammas folkdräkt, men hittade detta (taget av min svägerska Karin Vivar) från lillastesysters bröllop och blev glad. Se, det var en riktigt härlig dag!
Sista skärmdumpen skickade faktiskt min syrra bara häromkvällen. Tydligen ska fyrans julkonsert ”Strålande jul” spelas in i Fredrikskyrkan i år. Vi vet inte vilka som ska vara med, men det är kul att det blir från min körs hemvist.
Jag fortsätter rensa och återkomma, återkoppla och fundera vidare både om sådant som känns aktuellt just idag och annat som upptog mitt sinne i ett annat liv.
Nu har vi tvättat fönster både ute och inne. Inte överallt på övervåningen, men där nere. I samband med det var det dags att tvätta gardiner. Vi har samma året runt där nere. Vita linnegardiner. De har tvättats, ett par i taget, på ”gardinprogrammet” i tvättmaskinen. Igår sa maskinen ”I’m Done” och skrek i högan sky. Pip-pip-piiiiiiip-pip. Error 18. Stopp och belägg, snälla någon, rensa filtret för allt i världen! Av någon anledning hade dessa linnegardiner stärkts eller något av ett tunt, tunt papperslager i tillverkningsprocessen. Varje gång de har tagits omhand de senaste åtta åren måste maskinen rensas ut och det ligger små, små pappersbollar överallt där gardinerna tvättats, hängt på tork eller strukits när processen är klar. Uppenbarligen har det mesta av papperet tvättats ut med tiden, men en hel del hade fastnat i filtret den här gången. På övervåningen protesterade samtidigt golvbrunnen i gästduschen. Inte med något högljutt pip, utan med trögrinnande vatten. Syrran använde den då och passade på att rensa bort en stor hårboll. Vi använder aldrig duschen, den är våra gästers, men den måste såklart också rensas regelbundet för att funka på ett tillfredsställande sätt.
Det är tillfredsställande att rensa golvbrunnar och filter och se till att vattnet rinner fritt igen. Att tvätta fönster ger samma tillfredsställelse när det väl är klart. Men alltså, jag tycker det är så, så tråkigt. Och bökigt. Jag är tacksam att maken tog utsidan i år, det ska balanseras på stegar och hållas på där ute. Nu är fönstren redo för adventsstjärnor och ljusstakar och oj, vad det ska glittras och skina.
Tack för solstrålar som påkallar uppmärksamhet till att det finns skit på de mer uppenbara ställena. Jag är tacksam för påminnelsen om vikten att rensa upp också det som inte alltid syns. Tar man inte rutinmässigt hand om det kommer det oundvikliga tillfället då det akut måste åtgärdas. Tack till alla som speglar mig och visar när jag behöver åtgärda mig själv. Tack för upplevelser som visar att jag står i behov av filterrensning och storstädning i mitt inre. Och tack för känslan efter en rejäl storstädning!
”Gjorde ni inte iordning ladan till dotterns bröllop under pandemin?” Jag pratade en stund med min körkompis efter en konsert förra torsdagen och berättade att jag höll på att storstäda där. Det korta svaret är att jo, det gjorde vi ju. Det långa svaret är att det som gjordes då bara var fortsättningen på ett projekt som kanske aldrig blir riktigt ”färdigt”.
2019 köpte vi loss huset efter att ha hyrt det sedan december 2016. Då blev det och ladan våra och vi kunde börja fixa till det som vi ville ha det. (Sanningen är att jag fortfarande har lite svårt att inte tänka att detta är ”brorsans”.) Det rensades ut en massa grejer och det visade sig att golvet på höskullen var i så risigt skick att det sedan fick monteras bort. (Maken trillade igenom och att han klarade sig helt utan skador är ett rent mirakel med tanke på hur det gick till och vad som fanns precis där han föll. Finns fortfarande inget golv där vi för övrigt hoppas kunna ha ett sommarrum så småningom.)
Så kom då den där pandemin och problemet med hur det ändå skulle kunna bli bröllop. Storfamiljen ryckte in och med hjälp av en stor arbetsgrupp rensades det, skräp kördes iväg och brorsan byggde golv.
Det dekorerades så fint under ledning av min syster och vi kunde ha en härlig dag trots att alla planer såg väldigt annorlunda ut bara månaden innan.
Det blev aldrig något bröllop på Skansen och 120 personer blev till 12, men bröllop blev det. Och när bröllopet var genomfört stod vi där med betydligt mindre skräp, ett fint golv, men fortfarande alldeles för mycket grejer. (Foto: Karin Vivar)
2021 var det dags att ta hand om ladans fasad. Slamfärg är härligt, det är tacksamt att måla med Falu rödfärg. På några ställen gjordes kanske inte förarbetet så bra. Det behöver därför fyllas på igen och jag ska även snart måla verandan på huset som fick någon fuskfärg i annan nyans då den renoverades.
2022 satsade vi hårt på trädgårdslandet, så då hände inte mycket med ladan. ”Festlokalen” fick mest agera snickeri och målarstuga. Det är ju inte dumt att ha sådana heller.
2023 blev det riktigt organiserat i stenladan, den äldsta delen av ladan. Jag kan knappt se bilder härifrån utan att tänka på hur fruktansvärt det var att göra rent här 2016 efter en svårt sjuk man som alltså hade levt här, i en stenlada utan fönster, under hoarderlika omständigheter. Jag är mycket tacksam över att tänka att vi har fått vara med och ”läka” denna gård.
Förra året bytte maken vindskivor och fönsterfoder på ladans södergavel. Han byggde mig också en tomatkuvös som gav en helt fantastisk skörd jämfört med åren innan trots att jag odlar i murarhinkar och därmed blir lite begränsad.
Jag städade ur för att förbereda för makens snickeri. Äntligen skulle han få en egen man cave! Så mycket skräp rök i den processen, men då var det också dags att ta tag i allt som var kvar. Det fanns grejer efter våra föräldrar som vi syskon inte hade delat upp mellan oss, det fanns sådant som var i okej skick och som stod kvar i huset och ladan då vi flyttade in och så hade vi alla grejer som vi hade kvar sedan flytten till USA och som aldrig använts igen. Här stod det alltså fullt med flyttkartonger och prylar innan jag satte igång…
Jag storstädade även ”festlokalen” och såpskurade golvet efter att detta utrymme hade fått agera snickeri (typ) under några år, detta eftersom vi hade bestämt oss för att…
… sälja loss så mycket som möjligt av allt fint jag hade hittat i det där utrymmet. Vi fixade helt enkelt en loppis i festlokalen och hade den öppen då och då under resten av sommaren.
Resterna efter loppisen har stått kvar hela vintern och våren, men nu är allt vidarebefordrat till Pingstis. Skräpet som fortfarande stått på olika ställen har ett lass i taget fått åka till återvinningscentralen här på ön. Vi har flera lass kvar, men nu är det banne mig inte mycket kvar. Det är knappt så jag klarar av att tänka hur mycket som faktiskt blivit gjort trots att jag tycker att det går så långsamt! Nu behövs nya dörrar till hela ladan. Den första, den till stenladan, har maken byggt färdig och jag ska måla den. Det här inlägget var jätteroligt att göra! Att allt började med en enkel fråga fick mig att inse hur mycket som faktiskt har blivit gjort. Och nu kämpar vi vidare.
Nu har jag äntligen tagit tag i att rota fram allt det som växer i perennrabatten. Träffade grannarna över stenmuren (svägerskor som bor i de båda husen på ena sidan vårt hus). Vi kunde konstatera att nu är tiden då man börjar inse att man har grannar igen. H sa ”jag tänkte att jag skulle rensa i mina rabatter då du börjar”. Egentligen tror jag att båda dessa grannar har bättre koll, för båda har jobbat och jobbar med blommor och trädgårdar av olika slag. Efter en stund kom sedan en av de manliga grannarna och sa ”när ni började klippa gräset i lördags sa jag att nu var det fritt fram att klippa”. Hahaha, nu har vi alltså blivit trädgårdsinfluencers. Helt ofrivilligt och med väldigt lite på fötterna.
Hej, hej, kaos! Efter att ha rensat alldeles för tidigt för några år sedan har jag låtit riset stå lite längre för att skydda mot kylan. Inte ser det så fint ut, men å andra sidan är det inte fint efter upprensningen heller. Nu ska ju allt ta sig och börja ta ton igen. Jag försökte inventera och kunde konstatera att det mesta klarat sig denna milda vinter, men somligt verkar inte visa någon som helst växtkraft.
Här behöver det kantklippas lite till vänster. Det känns mäktigt att veta att om några månader kommer knappt jorden att synas längre då allt har vuxit till sig igen. Efter att ha gjort flera försök med stockrosor kan jag konstatera att det äntligen verkar ha lyckats. Det är klurigt att få dem att etablera sig, men sedan så…
Att vittja brevlådan i pausen var extra roligt! Paket från syrran i Skottland och vykort från Anna i Portugal på samma dag. Hurra!
Borta på brorsans tomt var de och sprängde och grävde för att kunna lägga rören till allt det livsnödvändiga för ett modernt boende. Jag var där och inspekterade och passade på att bjuda på ”nybakade” wienerbröd från ICA till de tre fixarna. Tänkte att en fika i den härliga vårsolen mellan sprängningar och grävmaskinsdamm hade suttit bra om de var jag. Maken undrade dock varför jag inte tog med något wienerbröd hem till honom…
Efter att ha rensat upp allt i rabatten, klippt bort skröfs på alla perenner i krukorna (mynta och rosor i princip) och gjort baljan vid entrén lite vårfin var det dags att flytta ner till växthuset. Maken hjälpte mig att flytta ner alla tomathinkar dit så jag kunde hälla ut resterna i limpan där jag brukar sätta pumporna. Det blir något slags hügelbädd som byggs upp på nytt varje år med skröfs och gammal krukjord. Sedan gödslar jag lite och häller på köpejord. Inte vet jag om det är bästa förhållningssättet, men det funkar uppenbarligen. Efter denna massiva insats (maken hade också rensat färdigt i hallonlandet och slagits med björnbär) var vi väl värda en extra god middag. Vi fixade ett fat med småmackor inspirerade av smørrebrød. Ett riktigt smørrebrød ska ha en massa olika pålägg, men våra hade bara två var. De var iallafall väldigt goda och mättande. Man blir hungrig av frisk luft… Och glad. Tack för att jag kan känna att det är roligt att fixa i trädgården igen.
Igår hade jag chansen att ta emot våra goda vänner på frukost. De var på väg upp hem till Stockholm för att börja jobba och vara redo för skolstarten. Eftersom jag älskar att baka blev det en omgång frallor som fick bli basen. Efter allt rensande under sommaren känns det roligt att lite nytt fått byta ut en del uttjänta grejer. Denna härliga linneduk med Tutankhamon på fick jag av min svärmor då hon rensade ut hemma (hahaha, blir det någonsin riktigt luftigt när man är som vi undrar jag) och jag bestämde att den skulle få bli bakduk. Jag älskar den och blir så glad av den!
Så fin! Kul att våra blomster får åka ut i världen och göra folk glada på andra ställen också. Dahliorna har verkligen blommat på, virusen till trots. Jag ser vilka som inte får fortsätta bo här hemma efter sommaren, men jag tror faktiskt att jag kommer att spara ett par av knölarna som kanske bär på virus.
Gott mellis. Flingsalt från Læsö är extra gott till egna tomat- och gurkskivor. Tack till faster som gav mig ett par Västeråsplantor när gurkorna i växthuset hade döden dött av spinnangrepp. Den ena plantan blev uppäten på två sekunder av mördarsniglar, den andra har jag vårdat och slagits för. Trots gödsel har den inte gett så många gurkor än. De som kommer är dock goda. Jag vet att tanken väl är att dessa gurkor passar bäst till inläggningar, men det fina med egna odlingar är att man gör som man vill.
Brorsan hjälper oss med åkgräsklipparen ibland. Vid den här tiden på året brukar gräset ha slutat växa för länge sedan. Vi har haft en sommar med mer omväxlande väder och det regn som fallit har hållit igång växtligheten. Det gjorde att jag hade några ordentliga givor gräsklipp att lägga i de lådor där potatisen växte. Med jord som utnämnts som ”sand med smuts i” får vi ta till alla knep för att ge lite substans till det som det odlade ska växa i.
Jag vet att jag gnällde lite på de remonterande jordgubbsplantorna, men de har kommit igen. Varje dag plockar jag en näve gubbar varav några har riktigt bra storlek. Jag har ingen aning om hur jag ska hålla efter de tolv plantor som stod luftigt i början av sommaren. Nu är hela lådan full av revor. Ska jag rensa ut som med vanliga jordgubbsplantor?
Innan det rejäla regnvädret drog igen skördade jag bondbönorna. De ska nu spritas och förvällas samtidigt som jag fortsätter att rensa ut här hemma. Du kanske tror att jag är galen som har så mycket att rensa? Jag skulle vilja hävda att det är tvärtom. Ett vanligt västerländskt liv bjuder på så många prylar och så många papper och så många bra-att-ha-grejer att det är viktigt att rensa för att INTE bli galen. Loppisen har också hjälpt mig att släppa taget om en massa grejer som verkligen varken behövs eller har något känslomässigt värde. Det är utbytet av somligt och utrensningen av annat som nu stått på olika platser här hemma som ska åtgärdas. Lagom till att höstterminen drar igång kommer jag att vara redo med mer luft omkring mig. Skönt!
Loppisen har såklart påverkat mig. Jag suger åt mig mina aktiviteter känslomässigt, det bara är så. Många tankar har därför de här veckorna snurrat runt att ha och att äga. Att styras av habegär, ting och statusmarkörer. Att inte vilja släppa taget om något förgängligt. Att hävda att ”bara jag har detta så blir jag lycklig”. När vi sedan kom till farmors föräldrahem och fick se det spann jag vidare. Vilken livskvalitetsskillnad leder mycket ägande respektive knappt ägande till? Det är i jämförelsen med andra missnöjet uppstår. En person som är fullt nöjd med sina omständigheter kan på en minut känna att livet suger för att det inte innehåller en särskild pryl, ett klädesplagg, en byggnad. Jag vill inte styras på det sättet. Även om jag är väldigt nöjd av mig känner jag att detta är något jag vill fortsätta jobba med. Hur vet jag inte riktigt, men att släppa taget om sådant som faktiskt inte fyller någon funktion i vårt hem är en pågående process. Därför fortsätter jag rensa, både praktiskt och mentalt.
Igår var det dags för årets första, stora trädgårdsdag. Jag visste att jag skulle vakna med träningsvärk idag, efter de här åren har jag lärt mig ett och annat. Genom trädgårdsarbetet väcks en del muskler som legat i vinterträda till liv. Far gick alltid upp i vikt under vintern och ner under sommaren. Nu jobbade han mycket hårdare än jag, men jag följer samma mönster. Vinterhalvåret kompenserar jag inte det uteblivna jobbet genom att gå till gym eller liknande, så då får det bli såhär, det är okej. Solskyddsfaktor 50 (jag har opererat bort basaliom i ansiktet, typiska trädgårdsarbeteshudskador sa min hudläkare), lager på lager inklusive halsduk och i vanlig ordning trädgårdshandskar som åkte av efter tio minuter trots att jag vet att jag borde ha dem på hela tiden.
Mitt huvudfokus för dagen var perennrabatten, att klippa bort skröfs och räfsa löven som jag tacksamt tar emot från grannens ståtliga lönn varje höst. Löven ger skydd och bidrar till en naturlig jordförbättring. Under löven har det inte vilats! Många av växterna har redan kommit igång och även om jag inte har delat några plantor än är det nu lättare att få översikt över vad jag har och vad jag vill göra. Härom morgonen vaknade jag med en mycket levande dröm där en böljande rabatt i lila och orange/gult lämnade läcker eftersmak! Så vill jag ha det, men det får jag eftersträva nere i ettårsrabatten. Ringblommor och krasse ska få dela utrymme med andra skönheter. Jag vet inte ens vad det var i nittiotalets vitvita inredning och rabatter som lockade mig så, jag måste ha varit helt hjärntvättad.
Maken plockade ut möblemanget och pelargontrappan till myshörnan vid glasverandan och jag lyfte upp min lilla vårplantering i väntan på pelargonerna (det dröjer ju ett bra tag tills de är på plats). Penséerna är lite sega på att komma igång med blomningen, men plantorna är knubbiga och fina! Naturligtvis har jag sprejat med TricoGarden, rådjuren är skoningslösa. Den här trälådan satte syrran gamla påskliljelökar i förra året och det var så fint! Träet har inte mycket mer att ge, men det är väl delvis det som gör att lådan är så vacker.
Luktärterna växer på. Några av sorterna hade jag inte så många fröer kvar av och ”Prince of Orange” verkar inte ha lika bra grobarhet som de andra sorterna. Jag har köpt de flesta av mina fröer hos Cecilia Wingård och tar även hennes odlingsråd på största allvar. Dessa små klenisar ska toppas, men inte än. Året då rådjuren smaskade av ett gäng insåg jag att blomningen blir mycket bättre efter (ofrivillig eller medveten) toppning. Förra året lade jag även till ett råd från någon brittisk luktärtsexpert att alltid sätta två luktärtsplantor ihop vid utplantering. Inte vet jag om det var det som gjorde det, men blomningen blev verkligen fantastisk! Dahlior och luktärter mår även bra av att plockas, plockas, plockas, något som känns lite kontraproduktivt då åtminstone jag gärna blir lite dumsnål då jag ser mina plantors vackra blommor.
Förra året köpte min syster en cool julros till nedsatt pris och frågade om hon fick hyra in den i min rabatt, åtminstone tills hon hade ett bättre ställe att sätta den på. Milda makaroner, vilken skönhet! Uppifrån ser man knappt blommorna eftersom de hänger lite som blåklockor och är så mörka, men kolla här. Praktverk! Roligt att plantan verkar trivas här.
Nere i trädgårdslandet händer det också grejer. Vi har sexton odlingslådor, många av dem fulla med ogräs efter min trötta höst där trädgårdslusten hade tagit slut. (Alltså, den bästa gåva man kan ge sig själv är att rensa ogräs PÅ HÖSTEN.) Tre rensade jag ut igår och det känns redan mer hanterbart att ta hand om resten! Jag kan ju ta någon låda i taget i takt med att jag ska sätta något i dem. I sparrislådan börjar nu läckerheterna titta upp! Vi har fem plantor som vi kan skörda från i år och kompletterade med ett gäng reaplantor som förhoppningsvis har tagit sig och isåfall kan börja skördas först 2026. Sparris är inget man stressar på. Förra året flyttade jag den lilla ramslöksplanta jag fått av min syster ner från perennrabatten till sparrislådan där det ändå finns utrymme och möjlighet att sprida ut sig. Jag är naturligtvis glad över att den har överlevt i fem år, men vill gärna att den också ska sprida sig så vi kan börja skörda denna vårdelikatess.
Maken jobbade hårt med att flytta hallonplantorna bort till den plats där han har påbörjat en ”björnbärsodling”. Vi har haft ett ogenomträngligt snår av björnbär i sydöstra hörnet av trädgården. Mängder av plantor som inte riktigt har gett så många bär som vi tänker att de skulle kunna ge med större omsorg och mindre kamp om utrymmet. Dessutom är det lättare att plocka björnbär om man inte behöver sticka ihjäl sig då man tränger sig in i snår. Parallellt med detta ska också hallonen förhoppningsvis trivas. De hade precis lagom börjat ge en riklig skörd inne i trädgårdslandet, men de sprider sig för lätt och tar upp onödigt utrymme för växter som rådjuren hade ätit upp om de fick en chans.
Såhär ser jag ut om händerna mest hela tiden under stunderna i trädgården. Jag har alltid ambitionen att ta på mig handskar, men jag har så svårt att känna full rörlighet i dem. Jag har dock fått ett par från maken som sitter riktigt bra, men vill inte förstöra dem då de känns lite lyxigare än Jem och Fix-handskarna som alltid är för stora. Kanske får jag in en god rutin rätt vad det är.
Det känns fint att bukettsäsongen dragit igång. Jag har haft buketter med egna blommor ända sedan vi kom hem från Stockholm och vet att det åtminstone kommer att finnas något att stoppa ner i ett glas eller en vas ända tills vi är framme i november. Det gör mig glad och påminner mig om värdet i att jag håller på som jag gör. Är det vägen eller målet som är viktigast? Jag vill säga att det ena inte finns utan det andra, så det är bara att jobba på mer och filosofera mindre. Det får vara värt ischiaskänningar och korta lårmuskler som ömmar. Hej och hå!
Det går inte att komma ifrån det faktum att vi bor på ett ställe som emellanåt känns lite tungt att hantera rent vädermässigt. Jag älskar ju december (månaden som för övrigt är flest amerikaners favorit, medan svenskar på förekommen anledning generellt sett gillar juli bäst), men både januari och februari brukar kännas rätt tradiga. Årets januari har dock känts mer än okej. Jag har haft bråda dagar trots lite jobb och kan se tillbaka på många höjdpunkter. Jag inser att jag kanske hittar glädje i vissa saker som andra kliar sig i huvudet över. Är det riktigt klokt att älska att sortera och städa ur, att få speglar att skina och kryddor att ligga på parad i bokstavsordning? Man skulle kunna tro att någon som har tre påsar chokladpudding i köksskåpet antingen är riktigt redo om krisen kommer, eller någon som faktiskt inte har någon riktig koll.Sanningen är väl annars att vi inte längre ser skillnad på chokladpudding och vaniljsås här hemma och att det därför blivit fel i återinskaffningskedjan… Mina största glädjor för januari har varit knutna till mänskliga möten, men i hasorna följde detta iordningställande i stort och smått. Det visade sig vara lönande. Det var länge sedan jag vann något. Denna gång var det bara en otrolig bonus efter att ha varit med i en ”rensa i röran”-utmaning där jag tänkte att vinsten skulle vara att få ordning och reda hemma.
Nu har jag alltså ett Target-presentkort på $100 i min brevlåda. Jag känner mig av olika anledningar riktigt nostalgisk och tänker att jag är tacksam för allt roligt jag varit med om i livet. Oväntad bonus av att ha fått det städat hemma… #brådadagar
… så står de i farstun. Och om man talar om hösten så finns den tydligen överallt. Temperaturen håller sig runt 18-20 grader, men nog händer det grejer i kulisserna.
Jag är inne på tredje eftermiddagen med rensning av området längs stenmuren på uppfarten. Det skulle inte förvåna mig om något från 1800-talet dök upp, så igenvuxet var det då jag började. Eldningshögen börjar ta sig ton, så när det är dags kommer det att bli en rejäl brasa. Härligt!
