psykologi – Sida 2

Får andra ha avvikande åsikter?

11 februari, 2025 8 kommentarer

Konstverket DAG av Charlotte Gyllenhammar står utanför Uppsala slott där Dag Hammarskjöld delvis växte upp. Det är så talande och visar hur stor potential det finns i oss alla från tidig ålder. Vågar vi låta bryta ny mark på vår vandring genom livet?

Här snurrar tankar om skam och skuld, ondska och godhet, nytänkande och konservatism, tro och vetenskap, optimism och pessimism, krig och fred, naivitet och mognad, egoism och solidaritet, ljus och mörker, ramar och frihet, hat och kärlek, rättigheter och skyldigheter, dumhet och klokhet, verklighet och fantasi, teori och praktik. Jag tänker på hur många av oss växlar spår i en tillräckligt mogen ålder då vi kunnat bestämma oss för att vi inte längre vill fortsätta trampa samma smala stigar eller breda autostrador som vi gjort sedan barnsben. Ett liknande spårbyte kan ske igen då vi inte längre bryr oss om vad andra eventuellt tycker och tänker om oss. Jag är på ett korståg att omvända personer till att våga prata med personer som inte är överens med en själv, att praktisera generositetsprincipen och att inte avsluta med ”du är så ***** dum i huvudet” om diskussionen slutar med att ni inte är överens.

Jag kommer ihåg då jag pratade med en släkting som är mycket engagerad i hållbarhet och hela jorden, så till den grad att hen hoppas att hen inte får några barnbarn och inte har köpt några kläder på många år. Hen är uppvuxen med stark kärlek till naturen och har ett yrke där detta är fokus. Jag frågade om det känns jobbigt att hens barn inte direkt följer i hens fotspår, men då sa hen något viktigt. Vi kan aldrig tvinga någon till att förstå vikten av våra egna hjärtefrågor.

Tvinga, hota och skrämma. Detta är ord som främst kan kopplas till verksamhet i den undre världen, klansamhällen, korrupta statsarbetare, utpressning och bomber i portar på flerfamiljshus. De flesta av oss skulle bli bestörta om någon anklagade oss för att vara delaktiga i något liknande. The Swedish Way är mycket mer raffinerad. Här är vi experter på passiv aggressivitet och den riktas åt det håll som den stora massan har börjat röra sig åt. Konsensus är Kung, fakta är irrelevant och allt handlar om känsla. Känns något inte snällt, mysigt, inkluderande eller ”gott” får man ta till hela sitt artilleri. Svenskar har sedan en tid inte gillat att ladda med vapen, utan med skam. Där är däremot allt tillåtet. Jag har mött det på nära håll och det är mycket obehagligt och jobbigt. Inte minst då jag är en känslomänniska vars första instinkter är att reglera efter hur jag mår, inte vad som blir konsekvenserna av ett beslut på lång sikt.

Anledningen till dagens funderingar är ett utdrag ur Tobias Hübinettes blogg som jag läste då jag grävde i adoptionsfrågan igår. Jag kan säga att Hübinette är en person som har många åsikter som inte stämmer överens om mina. Jag har genom åren upprörts mycket över somligt och hållit med om annat. För så är det med tyckmycken, alltså personer som tycker mycket om högt och lågt. Ibland tycker de som en själv, ibland tvärtemot. Det är därför det enligt mig är viktigt att våga diskutera också med människor som har åsikter som går på tvärs med ens egna. (Fråga Agnes Wold hur man en dag kan vara Världens Frälsare och nästa dag bara är värd att slängas på sophögen.) Fundera över om detta är ett värdigt förhållningssätt då man ska försöka nå fram till något som blir så bra som möjligt för så många som möjligt (här hittar du hela blogginlägget):

”Sedan Mattias (Gardell, mitt tillägg) dom över oss föll på Sveriges största nyhetssajt och i Sveriges största tidning (och utöver Mattias egen dom så menade han också att historien och forskningen i efterhand kommer att döma oss hårt) har personer hört av sig privat via mejl och chattmeddelanden och sagt upp bekantskapen samt anklagat mig för att vara sionist och islamofob och för att ha förrått antirasismen och personer som tillhör Palestinarörelsen uppmanar andra att avfölja mig i sociala medier och i övrigt bryta helt med mig.”

”Jag ska kort och gott straffas så hårt det bara går p g a att jag uppfattas vara en folkmordsapologet och folkmordsförnekare samt en sionist och islamofob och isoleras och med tiden glömmas bort (d v s som offentlig person och som forskare så ska jag helt enkelt utplånas och som privatperson så ska jag isoleras) och det innefattar även allt jag har gjort ända sedan 1990-talet vad gäller adoptionsfrågan.”

Ps: Somliga vägar behöver sättas stopp för. Det är därför vi har en lagbok att förhålla oss till. Jag pratar om åsikter, om vad vi tycker i olika frågor.

Ditten och Datten

Kan vi prata om MEN?

25 januari, 2025 7 kommentarer

I vårt samhälle pratas det ofta om MÄN och allt elände de ställer till med, men idag vill jag prata om ett helt annat ord som låter väldigt likt. Detta ord sätter käppar i hjulen, förhindrar utveckling, förstör, korrumperar, drar ut på eländiga situationer och låter oss stanna i något slags handlingsförlamande tillstånd. Ordet jag tänker på är MEN.

Som samtalsterapeut möter jag fantastiska människor. ”Tröttnar du inte på att behöva befinna dig i andra människors elände?” Det är klart att jag får möta sorg, smärta, utmattning, rädsla, ångest och annat som kanske inte direkt räknas som livets guldkant, men det är inte det jag tar med mig när arbetsdagen är slut. Det är tacksamheten över att få vara med då människor sorterar upp sin oreda och hittar rätt hyllor till allt, det är glädjen över att få vara med och fira då någon klarat av en utmanande uppgift och står stadigt med båda fötterna på marken igen, det är ynnesten över att få vara medmänniska under en tuff period. Jag känner så mycket kärlek för mina klienter. Det innebär inte att jag klappar dem medhårs i alla situationer. Jag stöttar och ger verktyg att hantera svårigheter. Jag ställer också tuffa och utmanande frågor och visar att det finns en väg framåt också efter mycket elände.

Ett av de ord som ställer till mest elände i människors liv är MEN. ”Jag vet att jag måste träna, MEN jag har lite ont i halsen.” (Jag kanske kan köra ett lugnt pass med stretch på yogamattan?) ”Jag har beslutat mig för att något måste förändras, MEN det känns överväldigande att det finns så många trådar att dra i.” (Ha med mig ett block och fyll på med allt som överväldigar, en sak i taget. Det gör det lättare att analysera situationen.) ”Han är inte bra för mig, MEN han är ju snäll när han är på gott humör.” (Vad gör det med en människa att leva i ständig beredskap inför någon annans nycker?) ”Min läkare har gett mig de här direktiven, MEN hon förstår inte hur svårt det är att få ihop mitt liv bara som det är nu.” (Allt behöver inte bli som det alltid har varit. Hur skulle jag kunna göra istället?) ”Jag har egentligen ett bra liv, MEN jag blev mobbad som barn.” (Vad ger det mig att leva kvar med synen på mig själv som offer?)

Känner du igen dig? Hur låter din inre monolog om du medvetandegör dig om alla de MEN som snurrar runt därinne och tar hand om dem? Vad händer om du stannar när du kommer fram till kommatecknet och inte går in i den kommande bisatsen? Detta är något jag jobbar med själv just nu och jag kan verkligen rekommendera det! MEN är ett mycket användbart ord, men det gäller att sätta det på rätt ställe. (Hehehe.)

Funderingar

Det sista pillret.

11 januari, 2025 2 kommentarer

Jag har en konstig natt bakom mig. Orolig sömn, fick lägga mig på soffan med en massa kuddar för att inte bli galen på den där slemhögen som anföll med låtsaskvävning (vanlig metod i kroppens terrorsystem). Det blåste inte med full kraft, men vindbyarna ruskade om desto mer. Snön slog mot fönstret. Kan snö slå mot fönster? Uppenbarligen, för jag har nu upplevt det själv. Egentligen var det mest ett ihållande dovt smatter av de små, små iskornen som snön bestod av denna natt. Som du ser på bilden har det kommit en hel del snö. Ljuskällorna här inne fortsätter att jobba för att värma upp den kylslagna morgonen. Jag har haft en enda jobbig natt och tycker liiite synd om mig själv. Då är det lätt att tankarna går till alla som lider av sömnsvårigheter och annat relaterat till att i tystnad och ensamhet ha ständiga slagfält med sina egna tankar som duellanter.

Som samtalsterapeut har jag ingen rätt att förskriva medicin. Egentligen gillar jag bättre att kalla mig samtalsstöd, eller kanske allra helst själavårdare. Jag möter så fina människor. En del har varit i det allmänna vårdsystemet och kommer till mig i desperation för att de inte är riktigt redo att ge upp. Andra söker mig efter rekommendation från nära och kära som själva har gått hos mig. Ingen har hamnat hos mig ”av en slump”. De levnadsöden jag får vara med och reda upp i har förståeligt nog lämnat avtryck av olika orsaker. Jag är så stolt över alla som vågar ge sig själv chansen till ett ljusare liv, trots de utmaningar som varit eller är en del av just deras liv. Jag visste redan att ”alla har sitt” då jag började jobba som samtalsterapeut, men det har ändå blivit ännu klarare. Samtidigt har jag sett vilken kraft det ger att lägga eventuella offerkoftor åt sidan och ta sig an livet med nya muskler och hjälpmedel. Offerkoftan är skön, men förstör alla de liv som ägnas åt timme efter timme efter timme av ältande över varför, om och hur något kunde hända eller är som det är utan att det leder till någon bättre plats i livet. Jag älskar att få vara med då klienterna hittar kraften de behöver för att kunna ta sig an själva livet.

Igår ägnade jag nästan hela arbetsdagen åt att lyssna på podden ”Experimentet: Det sista pillret” efter rekommendation av psykologsyrran. Den innehöll inte så mycket ny information, men att få hela historien bakom dagens behandling av människor som lider av depression och höra inblandade från olika sidor inblandade i förskrivningen och intagandet av dessa mediciner så koncentrerat var otroligt givande och intressant. Jag visste redan att det för något år sedan hämtades ut ca 1 200 000 recept på antidepressiv medicin i Sverige. Av dessa var ca 700 000 SSRI-preparat. Är det rimligt att över en tiondel av Sveriges befolkning bedöms som mentalt sjuk och långt mer än det då man kan anta att de allra flesta som äter dessa mediciner är vuxna? Min reflektion är också att jag vet en hel del som lätt hade fått medicin om de hade gått till läkare och uttryckt hur de mår. Förlorar inte begreppet ”sjuk” sin betydelse om det är så?

Jag kan varmt rekommendera poddserien. Kanske bör den intas i något mindre tuggor, men jag kunde inte sluta lyssna och hade ändå en ”fortbildningsdag”. Jag läser och lyssnar på väldigt mycket som rör mänskligt lidande och vad som kan göras åt det i fortbildningssyfte, både för egen skull och för att mina klienter ska kunna få den bästa hjälpen. Var det både sötman och skavet på tungan som dröjer sig kvar efter att ha haft en hård karamell länge i munnen som blev kvar? Känslan av fars ”livet är orättvist” och acceptansen över att det är så kändes så stark. Den psykologiska pendeln har slagit långt från Freuds navelskåderi och nu är det dags att hjälpa människor bygga upp motståndskraft och förmåga att känna gemenskap igen. Jag känner mig hoppfull.

Funderingar

”Sköt dig själv och skit i andra”?

30 december, 2024 7 kommentarer

Igår kväll var första gången på ett bra tag som jag kände att jag hade absolut ingenting att göra. Jag skulle gå och lägga mig tidigt, men detta var för tidigt för läggdags. Jag gav mig själv därför lite surftid och swishade runt bland större bloggare, jag gav mig helt enkelt fri lejd att slösurfa i flera timmar. (Jag och sonen skulle titta på film, men han har varit jättesjuk och somnade efter bara en liten stund.) Det var lite kul att läsa om andras julfiranden, årssammanfattningar och liv så olika eller skenbart lika mitt eget! Jag kände mig pepp och nöjd och nästan lite fnissig och det var bra avledning för att inte sakna alla som varit här under julveckan. Jag började lägga märke till vad som händer i mig då jag läser om andras liv, om den del av sina liv som de delar med sig av. Jag började komma in i något slags bedömningstillstånd, och skiftade medvetet till snälltolkning. Det var fint att sitta där och liksom känna mig kärleksfull gentemot dessa (alla) kvinnor som jag överhuvudtaget inte känner, men vars texter jag läst då och då eller ofta under mycket lång tid.

Jag påmindes häromdagen om året då jag hade ”kärlek” som mitt ledord och hade som mål att se något gott i alla människor jag på något vis mötte. Det var livsomvälvande då och ibland behöver jag påminna mig om den känslan då jag dömer för hårt eller glömmer bort mig. Vi kämpar på så gott vi kan utefter de förutsättningar vi har. Somliga har inte förmågan att kämpa alls, somliga har andra värderingar och vill inte kämpa och andra kämpar kanske ”för hårt” och missar de viktiga andningshålen och pauserna. Är det då min plats att påpeka vad jag ser? Svar ja på de personer som befinner sig i min absolut närmaste cirkel eller mina klienter. Svar ja, ibland, på nära vänner och familjemedlemmar, särskilt om de ber om råd. Svar nej på alla andra, om de inte bjuder in till detta. Jag kan tycka vad jag vill. Eller förresten, som lärare gjorde jag faktiskt vid flera tillfällen anmälningar till socialtjänsten, för man kan inte bara plocka med sig barn som far illa hem.

Det är i all snälltolkning ändå viktigt att sätta gränser gentemot människor som på olika sätt kan förstöra för en. Kanske har du inte kommit tillräckligt långt för att inte jämföra ditt liv med andras och därför lider av ständig avundsjuka? Plocka för sjutton gubbar bort sociala medier i några veckor och se om inte ditt liv blir bättre. Kanske har du någon som ständigt trycker åt dig? Ta upp det med personen ifråga. Kanske blir du utnyttjad? Försök analysera hur det kan hända och se om du kan göra planer för att bryta mönstret. Kanske är du ständig medspelare i någon annans liv utan att någonsin få vara med och ta beslut om spelstrategin? Fundera över hur det har blivit så och om du behöver göra något åt det. Att tro att livet blir bättre med strategin ”ta bort alla toxiska människor ur ditt liv” är oftast inte särskilt hållbart. Absolut om du till exempel är nykter alkoholist och behöver skaffa ett nytt umgänge, eller kommer från en familj där du har blivit utnyttjad eller liknande. Att tro att varje konflikt bäst löses genom att bryta med folk är dock inte särskilt hållbar i längden. Jag brukar se mönstret hos människor som ständigt skyller sina svårigheter på andra. ”Alla andra kör på fel sida vägen.” Känner man att livet har kantats av att allt som gått dåligt har varit andras fel kan det vara på sin plats att verkligen rannsaka sig själv och börja ta större ansvar.

Där hamnade jag efter denna lilla fundering. Nu ska jag iväg på spännande äventyr som jag ser fram emot att berätta om imorgon. Eller jag tror att det blir spännande och jag hoppas att det blir roligt att berätta!

Funderingar

Badvatten.

20 december, 2024 8 kommentarer

Jag gillar att bada, eller förresten, jag älskar det. Jag älskar känslan av skrumpna russinfingrar och känslan att vara så varm att jag måste resa upp överkroppen för att balansera temperaturen. Jag älskar att ligga i ett vanligt badkar med badbomb från Lush eller vanligt 70-talsbadsalt (jag fattar inte hur damen i detta klipp kunde bli så besviken, hahaha), jag älskar att sitta i en jacuzzi en stjärnklar kväll, jag älskar att låta sjönens svala vatten i Bredavik omfamna mig en svettig eftermiddag.

Ibland önskar jag att jag kunde hoppa i ett fullständigt renande bad för hela mitt jag, att det badvatten jag badat i från födseln skulle sköljas bort och ge mig en chans att betrakta världen ur ett perspektiv som varken var färgat av min personlighet eller de miljöer jag vistats i genom åren. Jag önskar att detsamma erbjöds mina medmänniskor. Att vi skulle kunna mötas i tanke och ord, göra omprioriteringar och skala bort sådant som jag (i mitt obadade tillstånd) ser som rent skadligt.

Jag försöker blaska av mig med en tvättlapp, men det är uppenbart att jag är väldigt präglad av mina föräldrar, av uppväxten i en liten by, av min tro och hur andra praktiserat eller inte praktiserat samma tro, av lärarhögskolans vänsterideal, av min yngsta faster, av min otroligt analytiske man, av att ha en stor släkt där jag har ett självklart sammanhang, av tiden som lärare, av att vara trebarnsmor, av att ha varit expat i tre helt olika samhällen i USA, av att ha varit vårdare av sjuka föräldrar, av att ha bott i Stockholmsförort och flyttat tillbaka till hemstaden, av att ha mött psykisk och fysisk ohälsa hos nära och kära, av att ha sett döden i vitögat och förlorat några av mina närmaste ledsagare, av att ha varit ätstörd, av att vara medborgare i världens mest extrema land rent åsiktsmässigt (enligt World Values Survey), av att jobba som samtalsterapeut, av att… ja, listan är ju evighetslång. Hur ska jag kunna tvätta av mig all denna påverkan? Nej, jag inser att det inte är möjligt, men att jag har ett ansvar att vara medveten om att dessa lager finns när jag möter världen.

Idag önskar jag mig en dag då jag helt enkelt får bada i min kärlek för julen, där jag får känna ”en stund på jorden, hur underbart var inte det, jag var nära, jag var där” (Tack Laleh) och att du får samma upplevelse, oavsett vad din önskning för dagen är och hur ditt badvatten sett ut.

Trettio Tacksamma Dagar

Ensamhet och vad vi kan göra åt den.

12 november, 2024 2 kommentarer

Idag kopierar jag in tacksamhetstexten direkt från Trettio Tacksamma Dagar, även om jag inte brukar göra så. Ensamhet och vad den gör med människor har nämligen varit något som upptagit mycket av mitt sinne de senaste dagarna.

12 november. När jag läste till samtalsterapeut märkte jag snabbt att utbildningen var mycket grundläggande. Jag klämde därför in ett gäng fantastiska kurser från Coursera, mitt bästa tips för alla som vill fortsätta förkovra sig genom livet. Bl. a. läste jag Yales mest populära kurs någonsin, ”The Science of Well-Being” (Vetenskapen om välbefinnande), med professor Laurie Santos. Santos är psykologiprofessor och driver också den välkända podden The Happiness Lab. På förekommen anledning har jag de senaste dagarna funderat lite på ett av de första poddavsnitt hon sände för fem år sedan med ett budskap som fortfarande är högst aktuellt.

Våra barns generation har vuxit upp med stort fokus på vem som är ”introvert” och vem som är ”extrovert”. Det som definierar detta personlighetsdrag är huruvida man behöver ensam återhämtning eller får energi av att umgås med andra människor. Tolkningen har, åtminstone i mina kretsar, varit att man som introvert inte orkar med andra människor för att de tar så mycket energi från en. Ett av våra barn upptäckte efter att ha flyttat hemifrån att det finns en viktig aspekt att lägga till detta. Alla människor behöver och mår bra av social interaktion, även de som behöver återhämtning. ”Jag visste inte att jag var så social, människor är verkligen spännande!” I tolkningen av personlighetsdraget ligger alltså bara huruvida man behöver ensamtid efter att ha hängt med andra eller ej, inte om man är social eller ej. Vi människor är nämligen sociala varelser och behöver varandra. Att vara ensam är lika farligt för hälsan som att röka 15 cigaretter om dagen. Att då höra att 64% av amerikanska collegestudenter (2019, så inte ens under covid-19) känner sig väldigt ensamma den största delen av tiden gör mig nedstämd. Det finns ingen anledning att tro att siffrorna skulle vara särskilt annorlunda här i Sverige.

Nicholas Epley och Juliana Schroeder undersökte vådan av att tro att man behöver ensamhet och att söka den medvetet. I sina studier undersökte de vad som händer då man småpratar med okända i allmänna utrymmen. Lo and behold! Alla mådde bra av detta, oavsett om man betraktade sig som någon som gillar just detta fenomen eller ej. Epley och Schroeder samarbetade med ett tågföretag och efter redovisat resultat införde företaget, trumvirvel, tysta vagnar i sina tåg! Det var nämligen detta som kunderna hade önskat och trodde att de behövde, även om de uppenbarligen istället hade behövt sociala vagnar för att må bra. Att småprata med någon, oavsett om det är en tjurig granne eller Therese i kassan, kommer alltid att göra dig gott. Riktigt gott, till och med. Något att tänka på nästa gång du låtsas att det regnar och sänker blicken då du möter någon i hissen.

Ensamhet känns av någon anledning otroligt skamligt för många, men kom ihåg att det med all sannolikhet runt omkring dig finns andra som också känner likadant. Det finns flera sätt att bekämpa denna ensamhet. Engagera dig i en förening, gå med i en bokklubb, joina en kör, gå till din gamla församling även om du förlorat din tro, gå med i bostadsrättsföreningen, sitt barnvakt till dina syskonbarn, erbjud din gamla granne att hjälpa till med fönsterputs eller prata med okända i kön, i kassan, på gymmet. Det finns en väg ut ur ensamhetens trånga bur. Idag är jag tacksam för alla som, frivilligt eller ofrivilligt, interagerar med mig på olika sätt och därmed gör oss båda en tjänst. Tack för att ni finns och delar min vardag, kära medmänniskor!

https://psycnet.apa.org/record/2014-28833-001?doi=1

Funderingar

Titta upp, titta ner, vad är det du ser?

21 oktober, 2024 4 kommentarer

Varje gång jag kommer till Stockholm slås jag av hur mitt inre tempo skruvas upp, hur jag rycks med i det ökade tempot och hur irritationen byggs upp över människor som rör sig för långsamt eller befinner sig i min väg. Det stör mig, men jag förstår ju att det blir så. Tiden som stressad förortsbo är förbi och mycket vatten har runnit under broarna sedan detta liv var mitt. Då jag kom till Stockholms central i fredags bestämde jag mig för att medvetet motverka denna för mig negativa stress. Jag promenerade istället för att ryckas med i strömmen, valde trappor istället för rulltrappor och stannade till för att leka turist. Inte en enda gång, vad jag kan komma ihåg, har jag lyft blicken för att undersöka taket på Stockholms station. När jag nu gjorde det blev jag fast i flera minuter. Taket visade sig vara både vackert och konstfullt. Förmiddagssorlet kändes helt plötsligt spännande och förväntansfullt. Jag insåg att de stressade pendlarna lämnats bakom mig och nu var det mest turister, pensionärer och föräldralediga som verkade uppehålla sig innanför huvudentrén. Jag köpte en varm choklad och gick sedan ner till pendeltåget för att ta mig till dottern. Visst tog jag fel tåg och fick byta på vägen, men det var väl meningen att jag skulle fortsätta stressa ner.

Morgonen efter gick jag ut på syrrans altan med morgontekoppen, barfota. Luften var hög och altanen var märkligt varm och inte alls höstklibbig. Jag njöt av höstlöven, den vackra slänten och stunden jag fick innan de sista kalasförberedelserna drog igång. Ännu en stunds medvetet ”grundande”, en påminnelse om att inte rusa i onödan eller fångas av stressen. Det är mycket nu, men det blir bra. Stunder som dessa är så viktiga i vardagen och lätta att glömma. Jag gillar den lilla påminnelsen om att vara närvarande i sitt eget liv som uttrycket ”titta upp, titta ner, vad är det du ser” bjuder på. Nu ska jag bara komma ihåg det också.

Funderingar

Har du hittat bron…

14 oktober, 2024 2 kommentarer

… som tar dig över mörka vatten? Vet du var tuvorna som håller dig torr om fötterna finns? Har du rullatorn i garderoben och kryckorna under trappen? Så ofta hör jag hur människor faller handlöst så fort marken bjuder på synliga slukhål och träskmark. Istället för att först sondera terrängen, ta hjälp av kartritare och samhällsplanerare så ger de sig ut på livets upptäcktsfärd utan att ens packa ordentligt. Vi behöver lära oss från tidig ålder att hantera den snåriga terräng som ett människoliv bjuder på. Fram för mental gympa och psykiska styrkelyft! Fram för själsliga fallskärmar och lektioner i medmänskligt agerande! Ge oss mindre insyn i hur kränkta vi bör känna oss och bättre redskap för att lyfta personer som har utmaningar som är svåra att hantera på egen hand! Ursäkta alla utropstecken, jag kände mig bara som banderollbärare i ett demonstrationståg. Må din dag bjuda på fler plus än minus. I allt det grådassiga finns det kraft att hämta om vi vet åt vilket håll vi ska vända blicken. Hitåt, till exempel:

Funderingar

Är det verkligen hur jag tar det som är det viktiga?

28 september, 2024 8 kommentarer

De senaste månaderna har varit skakiga runt omkring mig. Flera nära och kära har drabbats av cancer, någon har gått bort och ett flertal är under jobbig behandling. Några lider av annan sjukdom, eller sviterna efter olyckor. Andra befinner sig känslomässigt nära den inre cirkeln av sorg. Flera klienter än vanligt hanterar sorg, förväntanssorg och känslan av ett skenande tåg, mer än det vanliga livspusslandet och hanterandet av livets allmänna klurighet. Det finns ingen gradering i vem som mår sämst eller vem som har det jobbigast, det kommer aldrig att kunna mätas. ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det”, detta av somliga omfamnade och av andra hatade uttryck, visar sig däremot om och om stämma ganska bra. I forskning framgår det tydligt att ”coping”, det svengelska uttrycket för att hantera förändringar eller hot om förändringar, är en viktig egenskap om man vill må så bra som möjligt.

Jag och en manlig släkting pratade om just fenomenet coping. Han och hans familj har haft ett par gungiga år med lite väl många av vuxenlivets utmaningar på en gång. Vi pratade om hur det var för hundratals år sedan då familjer fick åtta barn, men kanske tre levde till vuxen ålder. Hanterade de sorgen med en klackspark jämfört med oss? Var det jobbigare att hantera ”en unge till” än att ett barn dog? Var en störig släkting ett ickeproblem eftersom ens by kunde bli utrotad av grannarna? Är det så enkelt att mänskligheten i västvärlden mår så dåligt för att vi har det för bra? Mår vi onödigt dåligt för att samhället lyfter upp de offerskap som finns att finna i alla situationer istället för att bygga upp resiliens (min syrra tycker att jag har en fixering gällande detta fenomen, jag är böjd att hålla med) och självkänsla hos våra barn och ungdomar?

Allt kan tas från en man utom en sak: den sista av de mänskliga friheterna – att välja sin attityd under alla givna omständigheter, att välja sin egen väg. Viktor Frankl

Den gode herr Frankl visste vad han talade om. Han intresserade sig för sina medmänniskors hanterande av förintelsen och verkade landa i slutsatsen att om man ska kunna gå vidare och leva ett gott liv går det inte att stanna kvar i sitt offerskap. Då funkar inte ”jag mår dåligt och det är ditt fel”, det finns ingen väg runt detta. Uppenbarligen är det många som lever både enligt det uttrycket och enligt ”du mår dåligt och det är mitt fel”. I min värld funkar ”jag ser att du mår dåligt, vad kan jag hjälpa dig med” bättre. Eller ännu hellre ”här ska du få några verktyg som hjälper dig hantera livets utmaningar”.

Funderingar

Förnöjsamhet i livet. Eller inte.

19 september, 2024 7 kommentarer

Eftersom jag är enormt intresserad av människans psyke, utveckling och personligheter, och dessutom jobbar som samtalsterapeut, blev jag väldigt intresserad av en artikel i SvD av Maria Jelmini häromdagen: ”Faktorn som gör att vissa är lyckligare än andra”. Hade jag missat något? Hade det kommit ut någon ny studie som jag inte har läst? Tyvärr var artikeln bakom betalvägg, men ingressen var så intressant att jag verkligen ville läsa mer. Tidningen hade lyckats med det de strävar efter, nämligen att få fler betalande prenumeranter. Mitt psyke funkade precis som det skulle enligt alla marknadsföringsknep, så jag skrev upp mig på ett månadslångt abonnemang för en krona. Ingen större fara skedd, alltså!

Ett problem uppstår i alla studier som gäller det mänskliga psyket. Vi är utelämnade till självskattning i alla instanser. Hur vi mår, hur vi tar olika situationer, hur vi reagerar vid olika tillfällen osv. Det är problematiskt. Det går helt enkelt inte att mäta specifika nivåer och det ställer till det. Studien som Jelmini skrev om hade dock bättre uppbackning eftersom de självskattande uppgifterna dessutom hade bekräftats eller förnekats av någon närstående till varje deltagare i studien. Då blev svaren tydligare. Personer som är mest nöjda med livet visar högre extroversion, högre samvetsgrannhet och lägre neuroticism. De som är minst nöjda visar tvärtom på denna skala, men dessutom har de ett annat gemensamt drag. De känner sig missförstådda av andra. Jag brukar kalla dessa personer ”alla andra kör på fel sida vägen”-chaufförer. Andra förstår inte deras behov, fattar beslut över deras huvuden, accepterar inte deras sätt att vara, feltolkar allt de säger. Jag har några sådana personer i mitt liv, du har det kanske också. En sådan person tolkar sannolikt rent allmänt livet som utmanande och har svårt att se det fina som också finns där.

Diskussionen om huruvida man kan påverka sin personlighet och sina karaktärsdrag är ständigt pågående. Det finns somliga som säger att det går, men andra hävdar att man helt enkelt får acceptera att man är som man är. Själv säger jag att sanningen ligger mittemellan. Om man inte är medveten om hur man själv funkar kommer ingenting att förändras. Om man däremot rannsakar sig själv och upptäcker att man har diverse utmaningar så kan man hantera livet med denna kunskap som rustning. Det är t.ex. ingen som skulle slippa straff med kommentaren ”jag har ingen självkontroll, så ni kan inte döma mig för det här mordet”. Vet man att man gillar samma-gamla-vanliga och är gift med en äventyrare får man utmana sig själv och ta sig ur sin bekvämlighetszon då och då. Någon som är en riktigt slarvmaja kan sätta städlarm på specifika tider för att inte behöva bo i ett råttbo. Så tänker jag.

← Föregående 1 2 3 4 … 6 Nästa →