Om att hitta tillbaka till sig själv.

Ha! Där var jag allt lurig, för är det något som inte går så är det att ”hitta tillbaka” till sig själv. Vi utvecklas hela tiden och förändras i den processen, så vad som än händer kommer vi alltid att vara en annan version av oss själva än vi var igår, för en månad sedan, för tjugo år sedan, som tonåringar, eller som barn. Många personer jag jobbar med kommer in i samtalen med en önskan om att just hitta tillbaka till en version från en tid som de upplever att de tyckte bättre om eller var mer nöjda med. Att då skifta fokus och leta efter vad det är de saknar från andra tiders versioner och skapa nya målbilder kan vara mycket hjälpsamt.

Själv befinner jag mig på en plats i livet som jag är förhållandevis nöjd med. Min ständigt målfokuserade syster frågade i somras hur jag ville betygsätta mitt liv. Jag vill minnas att jag svarade ”10/10 i stunden, men överlag 7/10”. De tre saknade poängen för maxbetyg beror till stor del på sådant som jag inte kan göra något åt. När det är på det viset är det hjälpsamt att lägga annat på plats, för att älta sådant som inte går att påverka är en meningslös tidsslukare som alltid ger överskott på välbefinnandets minuskonto. Hur kan man då tänka när det ändå är som det är för att hitta till en plats där man är mer nöjd med sitt liv och sig själv och i den processen öka sin livskvalitet? (Dessa punkter står inte i någon särskilt ordning gällande hur viktiga de är eller kan vara.)

  1. ACCEPTANS. Detta fantastiska redskap som är långt mer än ett ord. Ett förhållningssätt som ger oss ett fast golv att stå på trots otrygghet, besvikelse, sorg, ilska, ovetskap eller vad det nu är. ”Jaja, men nu blev det så.” (Citat av Carina Berg.) Jag behöver inte gilla, tycka om, älska eller förlåta det som hänt. Jag behöver ”bara” låta bli att kämpa emot eller komma med bortförklaringar. Att låta bli att slösa energi på sådant man själv inte kan göra något åt är extremt frigörande, men oj, vad det kan vara svårt att komma dit!
  2. TACKSAMHET. Det här sticker i ögonen på många. Varför ska jag vara tacksam om jag mår skit, om någon har sårat mig å det gruvligaste, om mina älskade lider, om resultatet blev långt sämre än insatsen var värd? Det bevisas om och om igen att medveten tacksamhet är en fantastisk mental läkningsprocess som också ger fysiska fördelar. Tacksamheten skiftar fokus från det som inte funkar. Att de flesta av oss faktiskt går till det som inte funkar först är helt naturligt. Det är mycket viktigare att uppfylla de behov som inte är uppfyllda. Somliga av dessa kan inte åtgärdas av en själv eller upplevs kanske bara vara viktigast fast de inte är det. Då behöver vi visa oss själva att det är på det viset. Det är helt naturligt att sörja en skilsmässa, att en nära anhörig gått bort eller att livet tar sig en ny väg trots att man själv inte valt det. Vi behöver ge oss själva tid att sörja och navigera i den nya verkligheten. I den processen kan vi hjälpa oss själva genom att t ex vara tacksamma över de barn vi fick av vår pantade ex-partner, att vara tacksamma över härliga upplevelser och utveckling som skett tillsammans med den som dött eller leta efter de guldkorn som finns runt omkring som inte har att göra med det som förlorats. Tacksamheten visar sig leda till att dopamin och serotonin frisätts vilket leder till att vi mår bättre. Utsöndringen av stresshormonet kortisol kan också dämpas, så tacksamhet är inget flumflum. Den funkar på riktigt.
  3. ÅTERHÄMTNING. I dagens verklighet finns det så mycket som pockar på uppmärksamhet. Både sådant som är nödvändigt och sådant som faktiskt inte är viktigt alls. För att orka leva måste vi ge oss själva chans till återhämtning. Något som många gör för att ”vila” är att titta på aktiva flöden (teve, telefoner, datorer), men det är att lura sig själv. Sådant som kräver att vi engagerar oss i konstant nya intryck och information ger ingen vila alls, utan gör oss matta om något. Eller ännu tröttare. Att vila måste dock inte vara att ligga ner platt på en säng och hoppas på att somna (det funkar för en del, men inte för många). Aktiv vila kan vara att gå en långsam promenad, att pyssla med händerna utan krav på prestation, lugn yoga, vara nära naturen eller, hör och häpna, att göra absolut ingenting och bara dagdrömma (inte älta).
  4. AGERA PÅ SÅDANT SOM GÅR ATT PÅVERKA/SKIFTA FOKUS. Att lägga energi på sådant som går att göra något åt istället för att älta det som inte kan påverkas kan bli en riktig banbrytare för många. Det kan kännas främmande att fokusera på det man kan istället för det man inte kan. Det kan öka både självkänsla och självförtroende och kan leda till ett finare och mjukare förhållningssätt både till sig själv och till andra. Också detta kan vara väldigt svårt. Det kräver också acceptans. För somliga förändras relationen till andra personer då man börjar se på sig själv på ett nytt sätt. Det innebär kanske att man inte längre låter sig utnyttjas, att man börjar gilla andra bättre för att man blir mer ödmjuk inför livets komplexitet eller att man uppskattar eller accepterar sidor hos andra som man förut haft svårt för. (Att bli arg på någons oförmåga tar otroligt mycket energi som frigörs. ”Han gjorde så bra han kunde.” ”Hon hade inte ont uppsåt.”) Som sagt. Frigörande.
  5. FYLLA PÅ MED FÖRUNDRAN. Livet är till stor del rätt neutralt och svårigheter har vi alla av olika slag. Det är bara så det är. Att då göra vad man kan för att fylla på med upplevelser som ger oss styrka och lugn, kanske allt som nämnts här ovan, är härligt. Konserter, naturupplevelser i form av morgondopp eller en vandring i naturreservatet i grannskapet, ställa klockan och möta soluppgången när SMHI lovat färre moln. Det finns absolut krig, svält och fruktansvärt elände, men att lägga det främst i vårt medvetande hjälper varken de drabbade eller oss själva.
  6. OMFÖRHANDLA ANSVAR. Ojojoj, det finns många martyrer med självpåtagna ansvar som fyller sina liv med måsten som ingen annan än de själva dikterat. Jag var själv en av dessa. Att göra något för att man vill istället för att ”ingen annan gör det ju” är en riktig livs-boost! Sedan finns det andra som fått ansvar som inte är deras. Barn som blir sina föräldrars konfidanter fast de inte ska ha det ansvaret, föräldrar till vuxna barn som känner sig fångna av uttalade eller outtalade krav, personer som utnyttjas på arbetsplatser eller i andra sammanhang osv, osv i all oändlighet. Att ta befälet över sina ansvarsområden, sluta se sig själv som ett offer och se den större bilden är också det frigörande. Inte lätt och inte alltid smärtfritt, men något som kan förbättra ens livskvalitet rätt rejält.
  7. MINDFULNESS. Att ständigt vara i nuet är varken möjligt eller önskvärt. Att träna upp förmågan att fånga stunden kan dock vara hjälpsamt, särskilt för personer som ältar sin historia och/eller oroar sig för framtiden. Detta i kombination med acceptans (se ovan) kanske inte handlar om ”vem man är” lika mycket som ”hur man ser på sitt liv”.

Att bli egoist och i alla situationer sätta sig själv främst kan ge känslan av en bättre livskvalitet i stunden, men eftersom en människa som beter sig på det viset överallt och tillsammans med alla andra anses rätt oskön finns det en stor sannolikhet för att man blir utesluten ur sociala sammanhang. Både mindre och större sådana. Att därför tänka på vad som är skillnaden på att bli bättre på att uppfylla sina behov och att bli en egoist kan vara mycket hjälpsamt. Det kan också vara viktigt att komma ihåg att andra kan uppleva en som självisk om man helt plötsligt börjar agera på ett sätt som inte stämmer överens med hur det har varit förut. Då är det viktigt att förstå att det inte behöver vara sant för att det upplevs på det sättet av andra personer.

Det saknas punkter gällande sådant som hade varit hjälpsamt för personer som önskar hitta fram till en version av sig själva som är lättare att leva i/med. Detta är dock dessa jag kom att tänka på idag. Hur tänker du om detta?

Continue Reading

Var hittar du ljuset?

Jag hör det runt omkring mig. Om mörkret som äter upp mina medmänniskor. En sitter bortkopplad från frun genom hörlurar och padda för att han är så fokuserad på varenda uppdatering om Iran, Israel och USA. En är bekymrad över att AI ska ta över alla programmeringsjobb. (Jag gillar makens kommentar till denna, att det är som att säga att en elektrisk borrmaskin ska ersätta alla snickare.) En är orolig över den värld som hens barn ska växa upp i, att allt ska bli ”ännu värre” (vad nu det innebär).

Att vara människa är inte helt lätt, det kan vi konstatera utan att behöva gräva särskilt djupt eller leta långt in i garderoberna. I nära relationer, i arbetsliv och i samhället i stort finns det mörker som kan suga in oss om vi tillåter det. Ett liv i detta mörker är dock onödigt tungt, för det finns ljus att tillgå för oss alla. För somliga är det svårare att hitta det än för andra. Det är helt förståeligt, men man behöver inte vara ”löjligt positiv” eller överdrivet klämkäck för att bjuda in ljuset. Min favoritteknik är tacksamhet, men har man inte övat mycket på det kan det kännas överväldigande och kanske som att man är ”dålig” för att man inte har förmågan att känna sig tacksam i stunden. Något som jag tidigt fick lära mig var att hjälpa någon annan då man har svårt då tjänande/service även bidrar positivt till den som hjälper. Det finns de som säger att det inte alls hjälper att veta att ”det alltid finns någon som har det värre än en själv” och för en del kanske det inte finns det. Inte ens om man anstränger sig. Att då letar efter acceptans över att det är som det är kan då vara det allra mest effektiva sättet att hitta tillbaka till något slags ljus.

Jag gillar verkligen kroppsscanning som en metod att släppa ältande och oro. I den stunden handlar det bara om att uppmärksamma vad som sker i och omkring en själv och många tycker att det är mycket avslappnande och lugnande. Det finns många uppladdade på YouTube och Ingrid Thorngrens röst gillar jag.

Gällande denna skylt kan man ju fundera på om man vill och/eller kan vara någon som andra kan hämta kraft hos. Depression och mörker smittar nämligen. Inte bokstavligen, men det blir en ”emotionell smitta” som man behöver vara medveten om. Därför är det viktigt att balansera både sitt eget och närståendes mörker genom att aktivt söka ljus på olika sätt. Träning, mat, sömn, socialt umgänge och rutiner kan kännas svårt att sköta när man mår dåligt, men faktum kvarstår. Dessa är alla mycket viktiga för att man ska kunna må bättre. Idag jobbar jag som vanligt, men jag har stunder mellan jobbsamtalen så jag ska fylla på med den bästa sorts ljus jag vet: planttanteri! Maken hämtade alla pelargoner i Bredavik i förra veckan och nu har de stått och väntat på sin spabehandling på vårt köksgolv tillräckligt länge. Heja det riktiga solljuset! Inte konstigt att hela Norden lever upp när dagarna blir längre och solen mer synlig…

Continue Reading

20 november 2025.

Tankar från personer som liksom jag försöker hjälpa mänskligheten eller enskilda individer att hantera livet när det känns mentalt överväldigande, meningslöst eller rent allmänt trixigt är alltid intressanta att följa. Jag läser forskningsrapporter, tankar om DSM-5 (tegelstenen som psykologer och psykiatriker följer för att diagnostisera mental ohälsa), enskilda individers upplevelser av hur de eller deras familjemedlemmar hanterats (eller inte) i vården och så lyssnar jag naturligtvis på mina klienter. Jag är samtalsstöd, ingen som diagnostiserar. På flera olika plan behöver jag dock förhålla mig till personer som har fått en diagnos, tror att de borde få en eller tror att de feldiagnostiserats. Denna morgons jobb handlar om att läsa ikapp nyhetsbrev och forskningsrapporter, bl a om detta ämne.

Ibland ser jag hur en diagnos blir Diagnosen, något som från Dagen D blir hela ens identitet. Ibland innebär en diagnos en stor lättnad. Äntligen får jag en förklaring på varför jag funkar som jag gör, äntligen kan jag förstå mig själv och min omgivning bättre. Äntligen får ANDRA en chans att förstå mig bättre. Somliga blir feldiagnostiserade och får slåss mot felmedicinering och felbehandling. Ibland blir diagnostiseringen till en stor besvikelse. Den tillför en stämpel, men samhället, åtminstone här i vårt land, har sällan rätt resurser för att möta behoven.

Lillasyster Psykolog skickar i arla morgonstund en intressant tanke från yrkestidningen Psykolog. ”Nya tidningen handlade om psykedelisk terapi. Var även en serie i DN nu om hemliga psykologer i sthlm som erbjuder det olagligt till patienter.” Intresset för sextiotalets upplevelser av psykedelia har onekligen vaknat till liv igen. Jag funderar på hur jag ska förhålla mig till detta, men fortsätter att läsa med stort intresse. Finns det något som kan kallas onödigt lidande? Borde vi sträva efter att ta bort lidandet så långt som det är möjligt, eller är det större resurser att hantera livets orättvisa vi behöver? Starkare mentala muskler och en förmåga att härbärgera vår själsliga smärta är väl precis lika viktiga som styrka och smidighet i den fysiska kroppen? Idag är jag tacksam till alla som intresserar sig och gräver djupare, som ökar förståelse och ger andra möjligheter att växa. Jag är tacksam till alla som öppnat upp för mig och delat med sig, något som gjort att min förståelse för andra har ökat. Ödmjukhet inför den mänskliga komplexiteten är något jag tackar andra för, utan deras inlägg, samtal och delade smärta hade jag varit en långt hårdare dömande person. Detta tackar jag för idag.

Continue Reading

Det tysta egot.

Förra helgen skrev jag om mina tankar om det nya kapitlet i Livsstilsverktyget. Här kommer fortsättningen. Jag svarade på några frågor som jag hoppas kan/kunde hjälpa dig som tyckte att tankesättet är lite krångligt (som jag förstår att det är tills man får överblick). Detta inlägg handlar alltså om hur det kan vara att befinna sig mer i grundläge fyra och hur man hittar dit (se förra veckans inlägg).

Jag har tänkt vidare och har också fått flera nya tankebubblor att fördjupa mig i. Som det tysta egot, hypoegoism, eller det läge där jag fokuserar på vad som händer mellan mig och andra. Inte bara hur något påverkar mig. Inte bara på hur något påverkar andra. Detta har jag själv fått bättre förståelse för och kunnat sätta ord på vad som inte funkade då jag i princip bara gjorde saker för andra, då min familj kallade mig ”martyren” och jag snarare bar en offerkofta än något annat.

Det här blir lite krångligt, men jag hoppas att du hänger med. Jag har förstått att jag kommer med stor medkänsla och ett stort intresse för andra människor. Relationer, hur vi funkar i små och större enheter, varför alla inte bara kan vara ”snälla” mot varandra. Till detta kom min storasysterroll och ett allt för stort ansvar både praktiskt och mentalt under uppväxten. Inte alls med ont uppsåt och sanningen är att jag fick många, många fördelar av att vara i den sitsen också. Jag blev iallafall en person som lärde mig se andras behov och att ta på mig själv att se till att de togs omhand. Det spelade ingen roll om det handlade om saker i det lilla, i nära relationer, i olika sammanhang där jag hade en roll eller på arbetsplatsen, jag gav alltid allt utan att ombesörja min egen påfyllning. Jag FICK mycket påfyllning, men jag tog som sagt inte ansvar för detta själv, och jag öste ur snabbare än det fylldes på. Jag satte alltid andra i första rummet, hela tiden. Sa aldrig nej, eller det här orkar jag inte, eller det här vill jag inte, eller kan vi hjälpas åt, eller det här kanske vi bara borde strunta i. Ett sådant förhållningssätt leder till en Instagramperson på väg in i kaklet, med full kraft och utan pardon. Jag gav alla andra lov att bara vara människor, att vara o-perfekta, orkeslösa, lata, ledsna, frustrerade. Själv skulle jag vara typ Moder Teresa parat med Ice Queen. Mycket obehagligt, när jag nu skriver om det. Eller kanske mer pinsamt. Varför skriver jag det ändå? Jo, därför jag möter det här så mycket i mitt jobb idag. Så mycket felplacerad skam och skuld, en oförmåga och en blindhet för skillnaden mellan att inte kunna och att inte vilja. En plats där den man är mest ansvarig för, en själv, blir väldigt styvmoderligt behandlad. Av en själv. Inför öppna ridåer.

Jag började att skriva om det tysta egot, men för att förstå hur det kan få mer utrymme behöver åtminstone jag förstå hur det blir då man helt plockar bort sina egna behov och bara fokuserar på andra. Att ge fullt utrymme till egot känner vi nog alla till, både hur det blir när vi själva praktiserar det och när andra gör det på bekostnad av vårt välbefinnande. Att läka mig själv och att komma bort från mitt martyrskap uppfylldes inte av att jag blev egoist och började se till bara mina egna behov. Jag var där i en stund, men lyckligtvis gjorde min observanta syster mig uppmärksam på vad som hände då jag slutade bry mig om andra. (Detta var året efter att våra föräldrar hade legat för döden osv och jag hade blivit jättedålig.) Jag fick långsamt börja öva på att bjuda in det som jag då inte visste hette mitt tysta ego. Vissa personer slutade jag ta ansvar för. Sådana som jag insåg faktiskt utnyttjade min personlighet och som aldrig, aldrig tog ansvar själva. (OBS! Fullt fungerande varelser i andra situationer, men där vår relation var allt annat än hälsosam.) Jag började se till vad jag faktiskt orkade, vad som var rimligt att jag bidrog med. Vad jag ville göra och vad jag kunde göra. Och långsamt bjöd jag in andra också. Började känna på vem jag skulle vara om jag såg till andras behov OCH mina egna. Det blev en synnerligen intressant process.

Vet du vad som händer rent mentalt om jag gör något för att jag vill och ser nyttan av det för helheten istället för att tänka ”ja, ingen annan kan/vill/kommer att, så då blir det naturligtvis mitt ansvar”? Precis samma arbetsbelastning alltså, men en annan mental inställning? För mig var det här en ny värld öppnade sig. Jag slutade att mentalt utmatta mig själv PLUS att göra det som jag redan hade gjort i huvudet flera gånger. Jag tar fortfarande mycket ansvar. Jag vill, jag kan och jag ser nyttan av det. Men jag gör det inte per automatik. Och jag har inte längre ”Jesuskomplex”. Det räcker att jag gör mitt bästa på ett hälsosamt vis. Hur kan det se ut att praktisera detta för mig?

Som familjemedlem och vän: Jag tjurar inte om jag tycker det var länge sedan jag pratade med någon utan tar kontakt istället för att säga ”varför har du inte ringt/hört av dig”. Försöker se vilka styrkor, förmågor och utmaningar någon har. Skickar ett meddelande, en bild eller liknande då jag ser något som påminner om ett gemensamt minne. Tar gärna ansvar för matlagning vid högtider eller att fikaträffar blir av. (Gillar att laga mat och att fika, win-win.) Delar den känslomässiga bördan vid svårigheter och sjukdomar, men lägger den inte längre på mig själv. Stor skillnad!

Som körmedlem: Jag har inte fått ansvaret, men har sett vad det gör för mig själv att på en gång lära mig nya körmedlemmars namn. Hälsa och säga deras namn åtminstone vid andra repetitionen och oavsett vilken stämma de tillhör. Gå fram, ta i hand, säga välkommen. Efter några repetitioner fråga hur de trivs, vad de tycker om kören. Det tysta egot. Jag gör det för mig själv (kören är en plats som jag älskar att komma till), för andra individer och för vår kör. En kör som inte består av enskilda individer sjunger bättre tillsammans. Vi tävlar inte mot varandra. Vi gör det här tillsammans.

Som partner: Maken och jag är väldigt olika, så jag försöker tänka på vad han hade velat och han gör detsamma för mig. Ibland gör vi saker som vi inte gillar för den andre, men får det tillbaka på andra hållet. Det är ingen som hela tiden får ”offra”. Vi delar bördan, men också glädjen, både fysiskt och mentalt. Fokuserar inte på att räkna Uscados eller hålla koll på vad den andre inte gör.

Som församlingsmedlem: Försöker se alla och säga hej då vi träffas, uppmuntra och hjälpa då någon behöver. Ser att detta är en plats för många som har ett minimalt umgänge och att kyrkfamiljen är mycket viktig ur ett socialt perspektiv. Hjälper gärna till, men tar inte per automatik på mig ansvaret för allt som ska göras.

Ungefär så här är det för mig. Återigen, hur tänker du om detta? Är det något som känns uppåt väggarna fel? Eller är det rentav något du känner igen dig i?

Continue Reading

Jag i förhållande till andra.

Nu var det dags för ett nytt kapitel i Livsstilsverktyget. Jag är med i denna studie som är så fantastisk, åtminstone för mig. Jag lyssnade allt för slappt på en podd där någon sjukvårdsminister (gissar att det handlade om USA) blev häcklad för att hen utgått från något slags alternativ syn på hälsa och att allt inte handlar om piller. Det låter ju som att det handlade om Robert F Kennedy, men vad han står för tänker jag inte gå in på här. Däremot kan jag säga att ju längre jag varit med i den här studien, desto mer har mina ögon öppnats för att det finns många vägar till välbefinnande och det som man kallar hälsa.

Veckans kapitel innehöll några rader jag vill citera. ”Det… behöver… inte bara vara två lägen: jag eller andra.” ”Modellen utgår från att vi kan drivas av både yttre faktorer, som bekräftelse, beröm och krav från andra, och av inre faktorer som nyfikenhet, kärlek, omtanke, integritet. Vi kan dessutom välja att fokusera på våra egna eller på andras behov.” Det ger oss fyra grundlägen:

  1. Vad får jag ut av detta? (Inre faktorer och egen vinning. Jag utgår bara från egna behov när jag pratar med andra, frågar andra om det som är angeläget för mig etc. Kan upplevas som självisk och kan leda till isolering.)
  2. Vad ska grannarna tänka? (Hej mormor! Mina handlingar drivs av andras bedömningar, men jag bryr mig inte direkt om vad som är bra för den andre utan om vad hen tycker om mig. Upplevs säkert som socialt smidig, men är sårbar för andras tyckande.)
  3. Hur kan jag hjälpa till? (Genuint intresserad av andra, men drivs fortfarande av andras bedömning. Meningsfull känsla av att vara behövd, men kan leda till total utmattning.)
  4. Jag och du. (Jag ger rum åt andra människors behov, men låter mina inre värden styra vad jag prioriterar. Detta innebär att jag kan hitta mening och sammanhang, men samtidigt minska stressen då energin fördelas rätt.)

Aldrig har väl ett kapitel kommit mer lämpligt i tiden! Jag har fått många kommentarer om att det nästan är märkligt att jag flyttat hem till svärfar för att hjälpa till. ”Det skulle jag aldrig göra.” ”Fattar inte hur du orkar.” ”Finns det inte hemhjälp?” För mig är det självklart, kanske för att jag gjort detta med mina föräldrar förut. Fast då lärde jag mig också hur jag INTE kan göra och hur viktigt det är med de där gränserna. Att jag har gått från läge tre, som var min ständiga position, till läge fyra har gjort stor skillnad. Jag har alltså gjort bedömningen att jag och maken fixar detta tillsammans. Ja, det är en uppoffring på sitt sätt, men det är också en investering i det nära livet. För mig är detta essensen av att vara människa. Jag är ingenting på egen hand. Jag är bara jag i relation till min familj och mina medmänniskor. Att jag har förstått att jag måste tanka och att det finns somligt och somliga som jag inte längre lägger energi på för att kunna göra en sådan här grej är också förklaringen till hur jag vet att jag kan genomföra detta utan att det kostar för mycket.

Jag ska fundera lite mer runt detta, men först ska jag till Bredavik där vi ska stänga stället för vintern och umgås runt god mat och gull med bebis. Det hade varit roligt att höra dina tankar. Jag brukar inte fråga om återkoppling, men idag gör jag det. Tror du att dessa frågor är viktiga för din hälsa och ditt välmående? Jag upplever att ”gränssättning” har missförståtts av många. Vad innebär det egentligen att sätta gränser? Och tror du att det ligger något i mina funderingar om att mycket av vårt samhälles ”olycka” beror på att människor upplever sig vara i läge tre, men att de egentligen är i läge ett samtidigt om de upplever alla reella och upplevda krav som verkliga. Alltså, att de egentligen inte gör så mycket för andra. Däremot upplever de stor mental press, så varje insats där de faktiskt gör något upplevs som ”för mycket”? Jag inser att denna teori kan vara kontroversiell, men kommer att skriva mer om den för att förklara mig. (Du vet, jag ber min tonåring om att utföra något och får på en gång höra att jag tjatar fast det egentligen är så här: En gång: fråga/instruktion. Två gånger: påminnelse. Tre gånger eller fler: tjat. Eller att jag känner att jag borde göra något som ingen har krävt, men som jag upplever hade varit ”det rätta” att göra. Men jag vill inte göra det och kommer inte att göra det, så jag kommer med ursäkter till andra för att skydda mitt ego.)

Continue Reading

Lite om att gilla eller ogilla.

Tänker du ibland på vad som gör att du gillar någon? Jag tänker ofta på det. Är det skillnad på ting och person? Ja, alltså, det är väl självklart att det är skillnad, vad menar jag? Jag tänkte på detta igår då jag gick och försökte göra ren vår grusgång som har en massa ogräs i sig. Ogräs är något som ständigt återkommer eftersom det finns fröer överallt i en frisk miljö som inte har besprutats. Samtidigt pratade jag i telefon med en fin vän som jag verkligen känner mig bekväm med. Vi har inte träffats sedan början av sommaren fast vi bor tio minuter från varandra, men det finns inga anklagelser från något håll om att vi inte haft tid. Vänskapen med henne är helt enkelt okomplicerad. Det är inte grusgången. Jag fixar och trixar med den, det finns alltid ogräs att rensa eller gränser att skärpa upp. Den tillför mycket och gör vår trädgård vackrare, men den är utmattande att ha att göra med.

Det finns många undersökningar och mycket forskning om vad som gör en människa tilltalande och vad som gör människor lyckliga. Det finns till och med undersökningar om vilka egenskaper en person som uppfattas som cool besitter. Egentligen tror jag inte att vi behöver läsa dessa rapporter för att veta vad svaret är. Detta är sådant som jag uppskattar i en medmänniska (och det har ingenting med att vara cool att göra):

  • får andra att känna sig bekväma
  • visar omtanke
  • ser andra
  • inkluderar andra
  • uppmärksammar andras ansträngningar
  • har fördragsamhet med andras tillkortakommanden
  • ställer upp känslomässigt och/eller praktiskt
  • delar med sig
  • söker inte bekräftelse i tid och otid
  • är inte känslomässigt småsint

Som du kanske förstår finns det kompletteringar till alla dessa punkter. Ingen av oss är perfekt. Vi har olika mycket att göra, olika förutsättningar gällande ork, olika psykisk eller fysisk hälsa, olika ekonomi, olika mycket tid osv i all oändlighet. Jag har fördragsamhet med andras tillkortakommanden eftersom jag är så medveten om mina egna. Det finns dock några saker som jag helt enkelt inte gillar. Högdragenhet, elakhet och snålhet har jag t ex väldigt liten fördragsamhet med.

I kören har jag som mål att alltid lära mig de nya körkompisarnas namn så fort de börjar. Säger hej och namnet (eller frågar igen om jag glömt) andra gången de kommer, tänker att de säkert är kompetenta men att det finns så många i vårt samhälle som går omkring i ensamhet utan att någon uppmärksammar det. Många är i detta sammanhang nya i vår stad och har ännu inget nätverk. Kören kan vara bara en kör för den nya körmedlemmen, men den kan också vara ett sätt att försöka skapa ett nätverk och ett sammanhang. Kanske är jag onödigt intresserad av mänskliga relationer, men för mig är det kittet i livet. Vi behöver inte många vänner eller stora familjer, men vi behöver ett sammanhang, någonstans där vi kan känna oss trygga och uppskattade. En plats där någon frågar efter oss om vi inte dyker upp eller hör av oss. Inte för att vara småsint eller irriterad, utan för att se om allt är okej.

Vi vill nog alla bli accepterade för vilka vi är, men att vilja göra bättre där vi vet att det skaver tänker jag är en bra början. Om jag har problem att hantera starka känslor och slår människor runt omkring tycker jag inte att det ligger på alla andra att acceptera det. Då är det mitt ansvar att förstå hur jag funkar och göra vad jag kan för att inte fortsätta göra skada. Om jag ständigt lovar saker men aldrig ställer upp när det verkligen gäller behöver jag se över varför det blir så. Jag kanske är väldigt glömsk och behöver sätta larm. Jag kanske upprepar ett inlärt beteende som behöver rättas till. Jag behöver kanske omprioritera vad eller vilka jag lägger min tid på. Om jag ofta ber om hjälp, men aldrig erbjuder att hjälpa till eller säger nej när andra frågar kan jag fundera över om det är ett hållbart beteende, eller om det finns något jag behöver justera. Och så går mina tankar idag.

Continue Reading

Diagnoser.

Håller vi på att diagnostisera oss själva in i väggen? Frågan är vad som händer med mänskligheten om det börjar anses vara sjukt att bete sig som en människa som sticker ut. Eller en sån människa. Eller en annan människa. Min svåger blir GALEN på att vi systrar använder ord som ”aspig”, ”smått autistisk” eller liknande för att beskriva hur någon är. För oss som växte upp med en far som sa att om han var barn idag (fast detta var då denna diagnos fortfarande ”fanns”) säkert skulle ”ha Asperger”, mamma var mentalskötare, en syrra är psykolog, en psykologilärare, en terapeut och de andra två systrarna har oss som syrror – går det att klandra oss? Jag håller egentligen med min svåger och har länge upprörts över att ett barn ska behöva få en diagnos för att få hjälp i skolan trots att alla dess lärare ser precis vad som är problemet och vilka anpassningar som behöver göras. Det är som att det är SÅ viktigt med den där lärarlegitimationen, men när sedan professionalismen ska utövas så är den inte värd ett dyft. Då måste en psykolog anlitas för att bekräfta det som alla redan vet eller förstår.

Hur som helst läste jag en artikel av psykoterapeuten Stella O’Malley som handlar om Storbritanniens enorma ökning av diagnoser.

Nya uppgifter gällande Enhanced Personal Independence Payments (PIP) i Storbritannien visar att 26 256 personer fick Enhanced PIP för autism år 2019. År 2025 förväntas det antalet nå 114 211 – en ökning med 335 % på bara sex år.

Liknande ökningar kan ses över hela linjen. Ansökningar gällande ångest och depression har ökat från 23 647 till 110 075 och ADHD-diagnoser har ökat från 4 233 till 37 339. Även ”fetma”, en ganska subjektiv diagnos, har ökat från 2 346 till 11 228, trots all uppmärksamhet gällande läkemedel som Ozempic.

Det är klurigt det här med hur vi ska förhålla oss till olikheter i personlighet, hur väl vi kan anpassa oss till den kultur vi lever i och på vilket sätt vi bäst ska utnyttja att vi faktiskt är olika. När det gäller ovanstående ökningar förstår jag att finns det pengar att hämta i en välfärdssituation så kommer både behövande och gamar att leta sig till dessa pengar. Här kan det handla om tidigare mörkertal på sådant som det idag finns större förståelse för, det finns läkare som är bättre på att hitta de personer som behöver hjälpen och så finns det kriminella som dammsuger efter hål i systemet. I Sverige omsätter narkotikamarknaden drygt 15 miljarder kronor. I höstas fick vi veta att välfärdsbrottslingar årligen pumpar ut upp till 75 miljarder kronor ur vår gemensamma kassa. ”Demokratihotande” sas det i uppropet som gjordes då, men min gissning är att det fortsatt har betalats ut precis lika mycket pengar till människor som inte har någon rätt till dem också i år.

På senaste tiden har jag grävt ner mig i en diagnos som ställdes i en journal från ett mentalsjukhus här i Sverige för nära 100 år sedan. Diagnosen som ställdes var ”schizopathia”, men att ta reda på vad det innebar visar sig vara klurigt på alla sätt och vis. Jag kommer inte vidare bara genom att googla. Överallt går jag in i återvändsgränder och hamnar i ”schizofreni” eller något annat liknande. ChatGPT säger att schizopati är en diagnos som numera inte finns med i DSM-5 (den numera jättetunga bibban med psykiska diagnoser), men som har förekommit historiskt. Den kunde användas för att beskriva en personlighetsstörning eller personlighet med schizoida drag, känslomässig tillbakadragenhet, låg social förmåga, någon som föredrar ensamhet. Den har använts för att beskriva drag av psykos, desorganiserat tänkande, känslokyla, manipulativt beteende. Diagnosen ”schizopati” kunde till exempel sättas på kvinnor som ansågs vara promiskuösa, frigjorda, trotsiga eller känslokalla (eh, jag, förstår du vartåt mina tankar drar, här skjuter man högt och lågt för att kunna ”sätta dit” någon) i samband med att det skulle bestämmas om de skulle tvångssteriliseras. Hur många diagnoser är reaktioner på att vi lever i ett samhälle som är extremt illa anpassat för människor? Hur många hade ansetts vara sjuka om de bodde i en by i Långtbortistan? Eller levde i en annan kultur? Det tåler att tänkas på, eller hur?

Spännande fakta i sammanhanget är att den första ”psykiska diagnos-bibeln” DSM-I var ett 130 sidor långt häfte med spiralrygg som beskrev 106 diagnoser som kom 1952. DSM-5-TR är 1120 sidor lång, beskriver över 200 diagnoser (varav många är nedbrutna i mindre sekvenser och språket är anpassat för att anses vara mer politiskt korrekt) och den nya diagnosen Komplicerad Sorg.

Jag måste betona att jag FÖRSTÅR att diagnoser är hjälpsamma och på sina håll livsnödvändiga för att rätt behandling, medicinering eller anpassningar ska kunna göras. I texten funderar jag bara högt. Någon nära mig har haft ett flertal hälsoproblem under flera år som dessvärre inte har tagits riktigt på allvar. Det har tagits oändligt med blodprover under 1,5 år, men ingen har känt, klämt, verkligen ställt helhetsfrågor förrän nu. Det första problemet har erkänts och undersökts. ”Med medicinering går mina besvär ner, men de orsakas av något och jag vill veta av vad. Läkarna är bara inte intresserade nu när medicinen hjälpte. Jag tror ju att besvären kommer av detta som nu har upptäckts och erkänts.” Detta kommer att behöva åtgärdas kirurgiskt, men att följa journalerna gör en förtvivlad! Har de olika läkarna läst vad deras kollegor skrivit? Helhetsbilden finns inte, men det är den som med all sannolikhet hade kunnat hjälpa denna person för länge sedan om läkarna hade lyssnat på hen. Här har delarna av en helhet fångats upp, men hade någon haft en mer övergripande syn på personen som mår dåligt utan att uppvisa dödliga symtom hade kanske rätt diagnos satts för länge sedan.

Kanske har du orkat läsa ända hit utan att ha snubblat i mina kringelkrokar? Det hade isåfall varit roligt att höra vad du tycker om detta ämne och varför.

Continue Reading

Det kommer!

Har du någon gång trott att allt är kört och att det inte finns någon chans att något fixar sig, blir bra igen eller kommer att genomföras? Visst finns det obotliga optimister som på riktigt inte känner sig besegrade av något, som alltid hittar guldkornen i ett hav av gyttja eller som ser som sin plikt att se ljuset i allt. Jag är inte en av de senare, utan snarare den obotlige pessimisten. Å andra sidan är jag mycket medveten om att detta är mitt grundtillstånd och att jag därför måste anpassa mig till den kunskapen, så jag har ändå en ljus syn på livet!

I bakgrunden ser du grannens fantastiska lönn som nu ska ner. Jag vet inte när det händer, men fram tills dess ska jag njuuuta!

Alla lådor är varken fixade eller har fått årets fröer/plantor i sig, men då väljer jag att inte hänga läpp för det. Jag är inte hemma då jag skriver detta, men lovar att skicka bildbevis på varför jag ändå är nöjd. Ja, förutom att vi tagit in grönkål på väg att slå ut. Fräscha buketter kan hittas både här och där i trädgården från tidig vår. Ljuvligt. Och min katastroftanke att gullvivorna dött när maken eldade gräset tidigare i vår visade sig inte stämma. Alla plantor lever och har hälsan. Inte blev det något gullvivehav i år, men bara vänta. Det kommer! (Längst upp ser du bevis på att så länge det finns liv finns det hopp.)

Continue Reading

Renovering och sånt.

För ett tag sedan skrev jag inlägget ”Ombyggnad pågår” och liknade mig själv vid en byggarbetsplats. Igår fick jag en poddlänk av min psykologsyrra. Vad handlade den om? Jo, ”Dags att sluta se på oss själva som konstanta renoveringsobjekt?”, i och för sig med kompletteringen ”Varför vår ständiga jakt efter att bli lyckligare i sig blir en lyckofälla”, vilket inte alls var min utgångspunkt. Jag pratade om en allmän personlighetsutveckling som pågår genom livet och gillar bilden av en uppbyggnadsfas som kanske, kanske inte följs av utbyggnad eller renovering. Hur som helst så är poddavsnittet väl värt att lyssna på. Det rimmar väl med mina tankar på att acceptans är ett mycket bra förhållningssätt till en hel del som känns jobbigt i livet och att mycket i vardagen, familjelivet och arbetslivet faktiskt inte är särskilt glammigt. Att se på allt som ska göras som ”jobbigt” är ett enkelt sätt att sätta krokben på sig själv. Må din dag fyllas av små stunder av förnöjsamhet, eller kanske till och med lite glitter!

Continue Reading

System och effektivitet.

Hur går du från det ena till det andra? Sömlöst, eller med stora procedurer? Utan att tänka på det alls, eller kanske genom en cykel av ältande, grubblande och motstånd?

För många år sedan frågade min lillebror hur jag kunde klara av att ha en arbetsdag som är så upphackad. ”När jag väntar på något att göra har jag jättesvårt att vara produktiv”, sa han. Jag hade inte ens reflekterat över det. För mig är det inte alls konstigt att ha en dag som innebär att jag har ett samtal mellan nio och tio och sedan får vänta till kl. 13 innan det är dags för nästa. Efter den där kommentaren upptäckte jag att det faktiskt var som brorsan hade sagt. Jag slösade ofta bort den där mellantiden! Sedan dess har jag infört bättre rutiner, så numera planerar jag in vad jag ska göra i tiden emellan jobbsamtalen redan på morgonen innan dagen ”sätter igång”. Det kan vara jobbrelaterade uppgifter, som att sköta administration eller läsa forskningsrapporter eller studier, eller privata göromål som att sköta tvätten eller göra något i trädgården.

Jag har en tendens att värka igenom något som jag tycker är jobbigt i huvudet, om och om igen. Det kallas att älta. Eftersom jag vet hur jag funkar är det bästa att helt enkelt ta itu med det jobbiga på en gång. För det första slipper jag tankarna på hur jobbigt det ska bli och dessutom är det allra oftast mycket mindre jobbigt än jag hade inbillat mig. Något som jag har ”fruktat” visar sig ta en kvart efter att jag har ägnat betydligt längre tid i huvudet åt att tänka på hur jobbigt det ska bli att göra det.

Listor är ett bra sätt att få koll och inte låta något falla mellan stolarna. Jag skapar dem dock oftast i huvudet, förutom inköpslistor som jag har på telefonen. Jag har flera syrror som liksom mamma skriver listor och bockar av/stryker över varje genomförd uppgift. Att skriva dessa listor tar jag oftast bara till då jag står inför en synnerligen komplicerad och mångfacetterad uppgift, som ett bröllop t.ex. Finns det oviktiga och ojobbiga grejer att göra lägger jag dem gärna i en hög där de hamnar längre och längre ner i takt med att annat hamnar ovanpå. Jag har försökt lösa det på olika sätt, men har insett att det är vad det är. Därför har jag efter att ha testat olika förhållningssätt återgått till att ha kvar den där högen. Varje måndag brukar jag jobba igenom den och som du kanske förstår kan det bli saker liggande trots min rutin. I skrivande stund har jag följande som har blivit kvar i högen i flera veckor eller månader: ett brev som ska besvaras, en gåva som ska skickas, en artikel som ska skrivas, ett intyg som ska skrivas ut i kalligrafi och en arbetsrelaterad bok som ska läsas.

Jag gillar att skaka om mina system ibland och testar gärna någon annans. Ett och annat har jag tagit med mig genom livet på det viset, men mitt grundsystem är fortfarande detsamma som då jag var tonåring. (Tur att jag alltid har gillat ordning och reda…) Har du något kanonrecept på att vara ”effektiv” får du gärna dela med dig! Mina öron och mitt hjärta är vidöppna.

Continue Reading
1 2 3 6