odla – Sida 2

Det som gömts under skröfs kommer (oftast) fram.

10 april, 2025 10 kommentarer

Nu har jag äntligen tagit tag i att rota fram allt det som växer i perennrabatten. Träffade grannarna över stenmuren (svägerskor som bor i de båda husen på ena sidan vårt hus). Vi kunde konstatera att nu är tiden då man börjar inse att man har grannar igen. H sa ”jag tänkte att jag skulle rensa i mina rabatter då du börjar”. Egentligen tror jag att båda dessa grannar har bättre koll, för båda har jobbat och jobbar med blommor och trädgårdar av olika slag. Efter en stund kom sedan en av de manliga grannarna och sa ”när ni började klippa gräset i lördags sa jag att nu var det fritt fram att klippa”. Hahaha, nu har vi alltså blivit trädgårdsinfluencers. Helt ofrivilligt och med väldigt lite på fötterna.

Hej, hej, kaos! Efter att ha rensat alldeles för tidigt för några år sedan har jag låtit riset stå lite längre för att skydda mot kylan. Inte ser det så fint ut, men å andra sidan är det inte fint efter upprensningen heller. Nu ska ju allt ta sig och börja ta ton igen. Jag försökte inventera och kunde konstatera att det mesta klarat sig denna milda vinter, men somligt verkar inte visa någon som helst växtkraft.

Här behöver det kantklippas lite till vänster. Det känns mäktigt att veta att om några månader kommer knappt jorden att synas längre då allt har vuxit till sig igen. Efter att ha gjort flera försök med stockrosor kan jag konstatera att det äntligen verkar ha lyckats. Det är klurigt att få dem att etablera sig, men sedan så…

Att vittja brevlådan i pausen var extra roligt! Paket från syrran i Skottland och vykort från Anna i Portugal på samma dag. Hurra!

Borta på brorsans tomt var de och sprängde och grävde för att kunna lägga rören till allt det livsnödvändiga för ett modernt boende. Jag var där och inspekterade och passade på att bjuda på ”nybakade” wienerbröd från ICA till de tre fixarna. Tänkte att en fika i den härliga vårsolen mellan sprängningar och grävmaskinsdamm hade suttit bra om de var jag. Maken undrade dock varför jag inte tog med något wienerbröd hem till honom…

Efter att ha rensat upp allt i rabatten, klippt bort skröfs på alla perenner i krukorna (mynta och rosor i princip) och gjort baljan vid entrén lite vårfin var det dags att flytta ner till växthuset. Maken hjälpte mig att flytta ner alla tomathinkar dit så jag kunde hälla ut resterna i limpan där jag brukar sätta pumporna. Det blir något slags hügelbädd som byggs upp på nytt varje år med skröfs och gammal krukjord. Sedan gödslar jag lite och häller på köpejord. Inte vet jag om det är bästa förhållningssättet, men det funkar uppenbarligen. Efter denna massiva insats (maken hade också rensat färdigt i hallonlandet och slagits med björnbär) var vi väl värda en extra god middag. Vi fixade ett fat med småmackor inspirerade av smørrebrød. Ett riktigt smørrebrød ska ha en massa olika pålägg, men våra hade bara två var. De var iallafall väldigt goda och mättande. Man blir hungrig av frisk luft… Och glad. Tack för att jag kan känna att det är roligt att fixa i trädgården igen.

Planttant

Planttantsrevansch!

1 april, 2025 8 kommentarer

Efter senaste hälsodippen kände jag mig hemskt efter gällande både det ena och det andra. Mina pelargoner har iallafall kommit igång ordentligt nu! Jag klipper alltid ner mina rejält efter vintervilan, så det är klart att det känns lite skakigt innan alla börjat sätta blad. Flera har redan satt blomknoppar också, men de här första plockar jag faktiskt bort för att se till att plantorna växer sig stadiga först.

Mina ”gamla” dahlior brukar jag sätta rätt i backen runt den första maj, men lite modernare sorter verkar behöva skjutsen de får om man sätter dem i påsar inomhus 1,5 månad innan. Jag hade fortfarande inte fått i dem, så igår var det dags. Maken hjälpte mig dela dem. Flera hade som jag skrev om förra året problem av olika slag. Det verkar som att dahliaodlarna inte ombesörjt kvaliteten och därmed bidragit till att olika problem spridits med deras knölar. Jaja, det är som det är. Jag trodde att jag hade fått bort mina dåliga sorter förra året, men jag hade minst en med knippe som jag fick slänga igår. Mina sorter är nu decimerade, men jag kommer att ha lika många plantor som vanligt. Det blir bara lite mindre varierande rent färgmässigt i dahliarabatten och det är väl okej!

Försöket med att sätta tomatplantor i mjölkkartonger har slagit väl ut. Vet inte om det är ”tomat- och chilijorden” jag köpte på Blomsterlandet som gett en sådan skjuts, för sådana här rejäla plantor har jag aldrig haft så här tidigt. Får väl ställa dem i verandan nu när jag fyllt på jord i alla för att sakta ner tillväxten lite. Nu räknar jag med att varje tomatstam sätter rötter längs med sin nya jordpåfyllning.

Alla luktärter har redan kommit upp, men de ska få växa sig några centimeter högre innan jag sätter ut dem utomhus.

När jag kom till Willys fick jag bevis på att det verkligen var en extra speciell dag och jag var glad över att vara tillbaka i spelet igen. Tack för en fin dag!

Ditten och Datten

Växtanknytning, ordningsgener och Jan Hedhs biskvier.

13 mars, 2025 10 kommentarer

Jag kapar vanligtvis mina pelargoner rejält innan jag ger dem lite ny jord och sätter dem ljust för att orka sätta nya blad och vakna till liv för den nya säsongen. Jag hoppas att jag blev av med de kålfjärilslarver som låg så fint i några av krukorna, några vuxna larver verkar i alla fall inte finnas kvar. Varje gång jag ser de bara några centimeter höga ”pelargonpinnarna” sticka upp ur krukjorden tänker jag ”nej, nu skar jag nog för hårt”, men nästan varje gång händer precis det du ser på bilden här ovan. De nya bladen trycker på, strävar mot ljuset, visar livslust och livskraft. Det är så fint. Mina växter både ute och inne är på något vis som mina barn. De heter Mamma, Karumo, Maggan, Bagitta, Malin, Sven-Erik och Kerstin, Eva, Ella, Karin, Maiken, Vajlan, KP, Hans och Sara, Mia, Linda, Gumbritt, Peter, Anita, Mimmi, Johanna och allt vad det är (förlåt om du som läser bidragit och inte står med i listan). För somliga är det rimligt att ge rabatter och hemmets inredning nya färgställningar och uttryck varje år eller mer ofta än så, för mig är anknytningen till personerna som bidragit till det som växer här otroligt viktig. Får jag en växt som jag inte älskar än ser jag till att ge den rätt förutsättningar för att kunna visa sig från sin bästa sida. Ibland överlever dessa gröna gåvor inte trots min omsorg, men då får det vara så. Jag fick ärva ett gäng av mammas krukväxter. Orkidéerna dog i spinn för några år sedan och två av de tre pelargonerna finns inte kvar hos mig. Jag har gett bort sticklingar av mammas pelargoner till ett gäng personer, så förhoppningsvis lever de vidare någon annanstans! Jag har ett exemplar kvar, en lite klen rosa sak som aldrig blir särskilt stor, men jag vårdar henne så gott jag kan. Garderobsblomman som stod i trappan upp till övervåningen står nu på hyllan vid trappan på vår övervåning, norrläge, och mår fantastiskt bra! Sätter tre nya ”grenar” varje vår och håller sig fin med lite ny näring ibland och ett besök i duschen då och då. Jaha, det blev en uppsats om min konstiga anknytning till växter som jag får från andra.

När jag lägger lakan i garderoben eller bäddar iordning till gäster kan jag inte låta bli att tänka på mammas tvillingsyster. Hennes ordningssinne har alltid inspirerat mig. Jag är för evigt fascinerad av hennes linneskåp och får något slags njutning av att se räta linjer och rätt typ av textil på rätt plats. Inbjudande sovplatser till gäster likaså. Till helgen firar vi min morbrors 80-årsdag och min kusin och några i hans familj kommer att övernatta här. Jag älskar att fixa och dona, gillar att bädda och se till att allt är iordning vare sig det är våra barn eller några andra gäster som kommer. Den som får sova i ”syrummet” får skönaste sängen och säkert en massa extra syre med tanken på växthushyllan därinne. Skrivbordet är flyttat för att göra plats till hyllan så det ser lite märkligt ut, men så får det vara. Den som sover under snedtaket i Gurras skrubb får kanske den skönaste sömnen, det är otroligt bra sovenergi där.

Inför födelsedagsfirandet hade syrran lovat att göra biskvier. Efter lunch kom hon och vi gjorde gemensamma ansträngningar med henne som arbetsledare. Jag må älska att baka, men just biskvier har vår son blivit expert på och lärt sig alla knep av sin moster. Jag fick därför agera hjälpreda den här gången. Så mysigt att prata och prata och prata och tjuvsmaka på den absolut godaste smörkräm jag ätit någon gång. Jag gillar quick fixes och behöver bli puttad på för att komma ihåg att det också har sitt värde att anstränga sig liiite mer gällande somligt. Den här gången ville syrran att vi skulle göra Jan Hedhs franska smörkräm från 277 sorters kakor. Det var något om att koka sockerlag till 117°C, använda riktig vaniljstång och skålla/mala mandeln till bottnarna så man inte råkar ut för dålig mandelmassa med aprikoskärnor i. Vad kan jag säga? Det blev sjukt gott. Att ett halvt kilo smör idag kostar 79 kronor är en annan historia. Hjälp! Ja, se, detta blev ett blogginlägg utan röd tråd men med mycket Monna.

Planttant

Ihärdigt växer det vidare.

15 februari, 2025 18 kommentarer

Jag har svårt att välja favoritgrödor, men grönkål är definitivt en av dem. Eftersom de växer innanför viltstängslet behöver vi inte dela med oss till rådjuren. Det betyder att vi fortfarande har fräsch, obesprutad, fiberrik grönska bara några fotsteg ner i trädgården, precis när vi vill. Vi har sedan barnen flyttade hemifrån slutat dricka ”nyttiga” smoothies, annars var grönkål ett av de mindre poppis inslagen. Jag fick för mig att det var jättenyttigt, men sanningen är att jag tror att man pajar minst halva nyttan genom att slå sönder fibrerna. Desto bättre funkar spröda grönkålschips – finns det något godare? Jag har vant mig smaken och tycker att detta är en riktigt god salladsingrediens, men nä, smoothies kan den hålla sig undan.

Vinterpurjo är också tacksamt. Trots både en och två och tre köldknäppar står den kvar. Det är lite klurigt att få upp en lök när marken är frusen, men annars är det behändigt att ha en av mina favoritingredienser tillgänglig att rycka in. De här sista lökarna börjar se lite skruttiga ut, men de är fortfarande goda.

Persiljan ser inte heller så glad ut i minusgraderna, men funkade utmärkt i middagens bearnaisesås.

I både Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam har det kommit upp en massa tulpanknoppar. Jag har haft som experiment att bara låta befintliga lökar återkomma (i Lilla Rotterdam satte jag specifikt lökar som sades ha större chans till detta, i Lilla Amsterdam syns det tydligt vilka lökar som är lämpade) de sista två åren. Förrförra senhösten kunde jag dock inte låta bli att köpa ett gäng billiga tulpanlökar på Lidl och satte dem i dahliarabatten. Tänkte att jag skulle hinna spreja TricoGarden på dem för att sabotera för rådjuren, men den tanken var fruktlös. Jag jobbade hårt och räknar med att max hälften av de blommorna faktiskt hamnade i någon bukett, det som var slutmålet för mig. Nej, tulpaner i en trädgård som delas med rådjur kräver åtgärder större än TricoGarden.

Örthjulet ser risigt ut vid den här tiden på året, men det mesta ser ut att vara i gott skick. Med lite beskärning och kärlek kommer detta att åter vara en av favoritplatserna i trädgården!

Vi håller tummarna för att makens och syrrans bin har mått bra i vinter! Förutsättningarna för en rejäl honungsskörd är de bästa någonsin sedan de började med sin hobby. Efter ett gäng otursförföljda år och en lite knölig inlärningsperiod har de lärt sig ett och annat. Naturen rår man liksom inte på, om inget annat så har de fått lära sig det.

Till kvällen blev det trerätters. Allt var gott, men nog var kronärtskockan det allra bästa! Finns det något godare? En ”köttig” kronärtskocka med mjukrört smör och havssalt, mer komplicerad behöver en fantastisk matupplevelse inte vara. Pannacottan fick en touch av kardemumma och även det var jättegott. Oxfilén, bean och hasselbackarna däremellan blev lyckade och vi kunde konstatera att förra årets potatisskörd inte bara blev den bästa, utan att vi också lyckats ganska bra med förvaringen den här säsongen. Det är just det sistnämnda som jag tycker är det knöliga med att odla själv. Kanske är det därför jag också uppskattar de där grödorna som helt enkelt kan stå kvar ute i trädgårdslandet så mycket? Nu har dock en del fröer kommit i jord och nästa vecka blir det mer. Ska kallså lite ditt och datt i växthuset så får vi se om det funkar lika bra som förra året. Vi har ju haft fåglar som hackat sönder växthusplasten, så det regnar in och blir blött på flera ställen. Jaja. Det får lösa sig! Vi kämpar vidare.

Ditten och Datten

Nedslag i februari.

13 februari, 2025 14 kommentarer

Februari brukar inte direkt vara min favoritmånad. Den kommer och går, oftast i ruggighet. Egentligen gillar jag bäst då vi har en kall februari med snö, men det händer inte särskilt ofta. Det är dock tillräckligt kallt för att inte trädgårdsarbete känns som något förstahandsval. Istället håller jag mig inomhus. Jag håller på att sortera mammas gamla papper om släktforskning, sådant som allmänt är intressant ur historieperspektiv och ännu några foton. (Föräldrarnas fotografier digitaliserade jag och syrran för några år sedan, det gick många timmar till att scanna och försöka bestämma vem som var med på bilderna och jag är fortfarande inte nöjd med systemet jag valde.) Min systers projekt, mormors- och morfarsboken till vår yngsta systers barn, har lett till att vi letat efter viktig information som vi hade glömt eller missat i informationsmängden. Syrran hade en intervju med far att ta till, jag hade gett mamma en massa frågor och en tom anteckningsbok som hon fick skriva i själv. En skatt! Jag rekommenderar dig som fortfarande har dina föräldrar i livet att göra detsamma.

PostNord gör väl vad de behöver nu när folk inte längre skickar brev. Eftersom det kostar ungefär lika mycket att skicka ett vykort som att skicka ett paket så valde jag det senare till några av småflickorna i släkten för att jag saknar dem och tänker att jag åtminstone kan vara med då de läser böcker där hemma.

Jobbar man hemma kan man bjuda på lunch en vanlig tisdag. Jag har kört Alla hjärtans-tema i flera veckor. Säsongen med egna blommor från trädgården har dragit igång igen. Min favoritvas till snödroppar, en grön underbar liten skapelse som vi fick av svärmor för många år sedan, åkte dessvärre i vasken förra året och gick i tusen bitar. Jaja, det är världsligt och snapsglas och småvaser med smal hals funkar också. Vi bor i ett blåshål och får vänta ett tag till innan snödropparna är långa och kraftiga. De här gullisarna gör mig dock glad. Att stoppa näsan i dem och njuta av att doftsinnet sitter där som det ska gör mig också glad.

Nu har plasthyllan som agerar kylskåpshylla i verandan fram tills det är dags att förodla fått flytta upp till syrummet. Planttantstiden är redan igång, men nu är det på riktigt. Eftersom jag inte är med på sociala medier eller i trädgårdsgrupper har jag missat detta. Nu drar nämligen folk igång sina sådder i rullar! Jag var tvungen att googla då min kompis som läser till trädgårdsmästare frågade om jag börjat. Jag har inte börjat och jag vet ingenting om att odla i rulle/snäcka. Det vet dock En plats under solen och där finns det mycket information att hämta för den som är intresserad! Vi får se hur jag väljer att göra, jag har åtminstone såjord här hemma som jag tänkte sterilisera i ugnen innan jag drar igång. Må årets odlingsperiod bli fruktsam!

Planttant

I februari vaknar jag, en trädgårdsreflektion.

9 februari, 2025 6 kommentarer

Den föränderliga julrosen som fick en ny plats i perennrabatten vid mittstenen blommade helt galet förra året. Min favorit i hela trädgården om jag absolut måste välja något. När jag ser denna explosion av knoppar pirrar det i hela kroppen. Jag vågar hoppas på att få ännu en gammelrosa explosion att njuta av om ett tag. Just nu känner jag mig precis som denna föränderliga julros. Lite skamfilad, men med potential. Mitt år har börjat mindre optimalt rent hälsomässigt. Ingen är väl intresserad av att jag uppmanade maken att slänga mig på sophögen för ett tag sedan. Först en influensa eller förkylning som räckte i hela januari, sedan ett flera dagar långt migränanfall och på det en hälsporre som jag inte har en aning om hur den uppstod eftersom jag ju bara rörde mig mellan sängen och soffan vid tillfället. Jag har absolut ingenting att klaga på, runt omkring mig har jag nära och kära som har riktiga problem. Jag hoppas att de också har sådana här kluster av knoppar som bara väntar på att få blomma ut bakom sina utmaningar.

Detta är månadens litteratur. Högen har flyttat från fåtöljen i vardagsrummet till skrivbordet i arbetsrummet. Här bläddrar jag och funderar, planerar och påminner mig om sådant jag glömt. Naturdagbok av en engelsk dam året 1906 är möjligtvis den vackraste bok jag läst. Jag håller ögonen öppna för den på engelska också, men egentligen räcker ju den här. Jag bannar ibland mig själv för att prioritera tiden fel när jag läser denna dagbok. Å andra sidan är det absolut meningslöst att jämföra sig med någon annan, så på sin höjd får jag använda suget efter något annat som inspiration till kommande stordåd! Lena Israelssons böcker är bara fantastiska uppslagsverk och de böcker jag har haft störst nytta av efter de första åren med Sara Bäckmo som guide i trädgårdslandet. Cecilia Wingårds ljuvliga bok om luktärter har jag mer njutning än nytta av. Å andra sidan är hennes odlingsteknik av luktärter ”fool proof” och den finns också publicerad i boken. Jordboken påminner om att det är dags att plocka in bokashihinkarna igen. Jag har inte haft dem igång det senaste året vilket är synd då jag behöver all jordförbättring som tänkas kan.

I kassen från Blomsterlandet har jag sorterat fröerna. Ikväll ska jag lägga dem i olika C4-kuvert med datum skrivet på. Detta är mitt absolut bästa tips då jag ger mig chansen att få alla fröer i jord i tid. Jag skriver påminnelser i telefonkalendern för att komma ihåg datumen. Dagarna är naturligtvis inte huggna i sten utan utgör ramarna för när fröerna ska ut ur sina påsar och få chans att börja jobba.

Kuverten lägger jag sedan i mitt mobila trädgårdskontor, en Smartstore-låda med lock. Den är jag glad över! Skrivplattan är en av mina viktigaste hjälpredor. Jag har flera års planeringar skrivna i blyerts på vanligt kopieringspapper. Eftersom skrivplattan är med mig i ur och skur bryr jag mig inte om att allt ser ut som hej kom och hjälp mig.

Förutom själva trädgårdslandets planering som ju är enormt viktig att jag har koll på eftersom jag började lite oredigt och inte bara kan tänka ”kvarter 1, 2, 3 och 4” har jag även bl.a. örthjulet och perennrabatten dokumenterade. Varje år tänker jag att jag ska göra det lite snyggare. Grejen är bara att när säsongen är ”över” så är jag oftast väldigt trött på trädgård och då får det vara. Nu är jag iallafall pepp igen! Februariglöden har rotats fram ur vinterbråten och jag vet att allt blir bra igen.

Recept och Hälsa

Egna tomater i november och riktigt god mat.

10 november, 2024 2 kommentarer

Jag fattar knappt själv att vi fortfarande äter egna tomater trots att vi hunnit en bra bit in i november! När vi bjöd våra kompisar på trerätters igår var potatis, purjo, lök, vitlök, chili, persilja och tomat från de egna odlingarna. Det känns onekligen lyxigt att veta precis vad dessa grödor varit med om.

För övrigt var detta recept något av det smarrigaste jag ätit på länge. Tips från äldsta dottern. Varsågod! (Jag mixade ner lök och vitlök i skyn, så såsen behövde inte redas. Den var förresten redan färdigreducerad när jag tog köttet ur ugnen. Och luras inte av grillkryddan, den gjorde om något bara maten godare.)

Planttant

De söta fästingbärarna och trädgårdströttheten.

9 oktober, 2024 2 kommentarer

Nu har vi rådjur här i trädgården igen mest varje dag. De äter och äter och äter, även sådant som jag önskar de lät bli, och hoppar över stenmurarna till och från grannarna på båda sidor. Jag har inte köpt en enda tulpanlök, struntar i att komplettera utanför de som redan ligger i jorden i Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam innanför viltstängslet. Efter den här sommaren är jag trött på naturen, både den tuktade och den vilda. På rådjur, grävlingar, svampar, larver, rötter, flygfän och annat som väl mest gjort det de ska göra. Planttanten har tagit långsemester och stängt av telefonen. Trädgården ska vara rolig och jag får nog vänta några månader innan det blir så igen. Jag har dock ett gäng uppgifter som inte kan vänta. Vi är mitt inne i ett rejält regnväder, så jag väntar tills på fredag med att dra upp dahliorna och ta hand om pelargonerna. De sista tomaterna ska plockas in för att kunna eftermogna och alla tomathinkar ska tömmas och diskas. Växthuset ska tvättas invändigt, men det gör jag först i vår. Det känns skönt att kunna skjuta upp en del grejer. Det finns ju sådant som är njutbart också! I vaserna står fortfarande vackra blommor och det ger verkligen livskvalitet. Det går nog inte en dag utan att jag använder någon gröda som vuxit här hemma. Det är nu jag ska njuta av allt arbete som lagts ner, så lite träligt är det att jag mest känner mig blah gällande allt som har med trädgård att göra. Jaja, det kommer bättre dagar. Nu har jag gnällt färdigt, så hej och tack för att du lyssnade!

Planttant

Det glöder i guld.

11 september, 2024 2 kommentarer

Igår kväll började det regna och det ska regna hela dagen enligt prognosen. Dagen började dock precis som resten av september med härligt brittsommarväder och en fläkt som passade perfekt till resetvätten. Eftersom vi hade varit borta ett bra tag fanns det mycket att ta itu med här hemma, så det var bara att beta av listan och ta en grej i taget. Min snälle lillebror hade varit här med åkgräsklipparen och gjort så fint. (Han får en slant för detta, jag vill inte att någon ska tro att jag bara utnyttjar hans tjänster.) Päronen hade hunnit mogna bara på de här dagarna och jag funderade på hur många burkar inlagda päron man behöver om man helst inte vill äta så mycket socker… Jag skulle hinna jobb-jobba också. Ett kärt besvär då jag verkligen älskar mitt arbete! Hösten är en tid för självrannsakan och jag brukar ha fler klienter än vanligt i september och oktober. Det känns fint att få vara med på deras livsstigar.

Trädgården glödde verkligen på min trädgårdsrunda! Ringblommor, solrosor och pumpor gav anledning att återigen känna tacksamhet för detta lilla paradis. Stockholm i all ära, det var underbart att hänga med vår lilla familj, men trädgården är inte dum alltså.

Eftersom mjöldaggen hade tagit pumpornas blad bestämde jag mig för att plocka in alla pumpor i växthuset i väntan på det stora regnet. Spaghettipumpa är gott och det är väl tur det med tanke på hur stor skörden blev. Minipumporna blev det dock inte mycket bevänt med, vi fick fyra, och de vita vinterpumporna blev pyttesmå. Tom Ford levererade i vanlig ordning, så nu ska syskonbarnen få varsin pumpis som höstdekoration. Jag fortsätter att sätta pumpafröer och slåss med sniglarna, för pumpor gör mig osedvanligt glad! I år körde jag mest på dekorationstema, men nästa år blir det kanske lite mer matpumpor igen. Det är roligt med variation.

Ska se om jag kan leta upp lite nya recept till spaghettisarna. Ja, det var ju det där med variation.

Det är kul att jämföra odlingsdagboken år för år, särskilt gällande sådant som alltid återkommer. Detta foto hamnade där som dokumentation. Förra året såg det ut såhär:

Ett lite annorlunda sortiment och inte alls lika stor skörd. Nu blev jag pepp på att söka igenom en frökatalog för att planera för nästa års skottkärrebild! Hehe. Nej då, jag låter nuet spela huvudrollen ett tag till. Det är viktigt att vila lite också efter trädgårdssäsongen. Vissa håller på året runt, men jag behöver återhämtningen för att känna mig inspirerad och drömmig lagom till att det är dags att beställa halvaprisetfröer på Blomsterlandet nästa år. Tills dess ska jag njuta av det som jorden gav i år, och vänta in det som fortfarande växer.

Planttant

Skördefest!

4 september, 2024 4 kommentarer

Jag har redan berättat att vi har haft en del trubbel med odlandet i år, men jag är så tacksam över allt gott som vi ändå har fått att skörda! Maken var i Bredavik och plockade plommon, så igår blev det plommonsaft för första gången. Helt okej, men jag är inte helt såld eftersom den blev så söt. Jag gillar bättre lite mer smak, beska eller syra i saft. Av bärmassan som blev kvar gjorde jag chutney. Den blev däremot precis hur god som helst! Höftade lite med balsamvinäger, stjärnanis, kanel, chili och syltsocker efter ett recept som jag googlade fram som ”fem stjärnor” på nätet. Du hittar det säkert om du vill testa. Tomatkuvösen fortsätter att skänka smarrigheter i mängder. Jag har mixat och frusit in, frusit in hela tomater och ugnsbakat tomater med vitlök, lök och basilika som sedan mixats och också frusits in. Vinnaren i år är helt klart körsbärstomaten Black Cherry till vilka jag tog fröer från en kompis odling förra året. Fröerna går ju att köpa också, t ex här. Den fina lingonsylten fick jag av Ronnebyfaster. Tacksam!

Jag tror verkligen att kroppen mår bättre utan socker. Därför tycker jag att det är lite trist att så mycket av tillvarandetagandet av trädgårdens prakt kräver detta vita ”gift”. Jaja, det är som det är. Jag har syrat en del grönsaker, men tycker att det jag köper är godare. Det bästa är helt enkelt det som kan torkas, förvällas eller frysas som det är. Sedan kommer det svåraste, nämligen att inte vara så snål att allt det goda sparas alldeles för länge och därmed förlorar mycket av den fräscha smaken. Är du duktig på att äta upp det du har i skåp och lådor?

← Föregående 1 2 3 4 … 15 Nästa →