… hade jag gråtit över torkan, men fortsatt att kämpa på. Vilket val finns ens? Nu är jag ingen riktig bonde, så därför behöver jag inte gråta. Jag behöver bara envist bära kanna efter kanna med vatten och se fram emot det regn som ska komma de närmaste dagarna. ”Det blåser nog bara förbi”, sa min granne. Hon är från Göteborg, men flyttade hit permanent till sitt (numera f.d.) sommarställe med sin ”infödde” man då han gick i pension. Nog har hon märkt samma sak som jag. Vi lovas regn titt som tätt, men ofta drar det förbi. Det regnar inåt landet, men inte här. Det regnar på norra ön, men inte här. Det regnar runt omkring oss, men inte här. Nu står det ”2,7-6,5 mm regn med 95% säkerhet”. Vattenmätaren står REDO!
Årets försök med luktärterna, att lägga kartong längs med insidan på viltstängslet och lägga köpegödsel ovanpå, gick inte särskilt bra. I vanliga fall har jag grävt ett dike där jag hällt samma slags köpegödsel och då har det blivit toppen. Gissar att det blev för koncentrerat när inte rötterna kunnat ta sig ner till den vanliga jorden som de brukar kunna göra. Jaja. Jag har luktisar på två andra ställen till och där växer de kanonbra. Jag är så dålig på att testa nya tekniker och nytt över huvud taget, men jag behöver göra det mer ofta! Ibland blir det ju jättebra.
Ursäkta min svettiga telefonlins, det ser ut som jag har lagt ett glamourfilter över lilla Titti. Icke så, alltså. Hon är totalt orädd och vill gärna sätta sig hos kycklingarna och gulla med dem, mata dem och fråga ”tycker du om mig”, eller ”gillar de mig”. Så gulligt att jag slår avigt. Det är mycket behändigt att ha en hjälpreda som verkar lika intresserad av trädgård och djurskötsel som mormor och morfar. Nu gäller det bara att upprätthålla intresset… Vi vet förresten inte vilka kycklingar som är hönor och vilka som är tuppar än. Jag hade ju hävdat att tuppen skulle få heta Robbie (Williams), men kanske blir det Tupac istället. Den största och finaste av alla kycklingarna har hela tiden varit ”Tvåan”. Inte många namn börjar på ”två”, men ”t(w)o” ger Tupac, Tove Lo, Tori Amos eller Toni Braxton. Kanske kallar vi henom bara Toto, så mycket som jag har lyssnat på detta namn som funkar bra oavsett om hen är höna eller tupp. Vi får se. Nu ska jag packa ihop efter förmiddagens jobb och göra mig redo för en rensningsrunda efter lunch. Heja, heja.
Hur har du det? Maken sa: ”i år drog junisemestrarna vinstlotten”, och så kan det vara. Vi vet ingenting om resten av sommaren, men nog har det varit riktiga semesterdagar de senaste veckorna! Kvällar med känsla av tropikerna och skönt badvatten i havet är inte dumt för alla som gillar sånt. Själv har jag svettats runt i mitt norrlandsblod. Jag inbillar mig att det är morfars gener som gör att jag inte tycker att det är särskilt skönt om termometern drar över sisådär 21°. Mormor satt och solade så fort hon fick chansen och jag kommer inte ihåg att farmor klagade över värmen hon heller. Lillastesyster skickade Erik Lindorms vackra dikt i familjechatten och den är värd att läsas minst en gång om året.
Det är så stort att jag får gå på jorden ännu en sommar, full av doft och sken, och bjudas in av varje dikesren till smultronmiddag på de gröna borden och sova ut på någon skuggig sten.
Så tackar jag min jord att jag får vara vid liv, en människa, ett blod, ett jag, ett hjärta, som kan slå med lätta slag och låta sorgsna drömmerier fara som moln i fjärran på en sommardag.
Vi väntar in den stackars skörd som kommer att klara sig efter denna enorma hetta. Jag har nödvattnat, men det är inte någon särskilt bra teknik. Nåja! Det löser sig. I kylen står vår andra omgång flädersaft och idag ska jag göra en till. Flädern i hörnet i trädgården har levererat mängder av blommor. Vår halvdöda fläder vid parkeringen har inte haft så många blommor sedan vi flyttade hit. Inte ens innan 2018 då den sommarens fem månader långa torka näst intill tog knäcken på den.
Maken gjorde en kållådeprototyp. Nja, ingen prototyp direkt, men en testlåda för att se om den skulle kunna funka. Det är ett ramverk där han fäst kålnät med häftstift och häftklamrar. Den är lite otymplig, men annars perfekt. Det går jättebra att vattna genom den, men för att rensa och skörda behöver man vara två personer för att hantera den. Den andra lådan med kål har bara duken lagd över sig i vanlig ordning, men eftersom kål tar så mycket plats ges ohyra utrymme att ta sig in här och där. Vi får se vad utlåtandet blir efter hela säsongen.
Brorsan behövde hyra en liten grävmaskin till anläggningsarbetet borta hos vår dotter. Han passade på att hjälpa oss gräva för elkabeln som ska förse ladan här hemma med rejäla doningar till makens snickeri och de maskiner som kräver lite mer kräm. (Han var uppe i Klackamåla och grävde också, det var intensiva dagar!) Vi har så nära ner till berggrunden, inte konstigt att gräsmattan torkar ut och blir brun på en gång så fort det blir lite varmt och torrt. (Just detta som syns på bild är dock bättre och här blir det till och med nästan lite sankt under de andra årstiderna.)
Vi fick besök av mammas kusin och hans fru i några dagar och tog med dem till Ronneby brunn. Det är så vackert där, inte minst under denna tid på året. Vi tog lilla rundan och njöt extra av den doftande trädgården, av den japanska trädgården och de blommande näckrosorna. Maken kollade in en snillrik konstruktion och jag påmindes om att jag måste ha lite mer ormbunke i vår trädgård. Café Mandeltårtan bjöd naturligtvis på idyll och goda bakverk. Dulcebiskvin jag åt kan ha varit den godaste kaka jag ätit någon gång.
Igår flyttade vår svärson också hit (han jobbade en månad till efter flytten i förra månadsskiftet), men vi har njutit i fulla drag av att ha möjlighet att hänga lite extra mycket med godbitarna i grannhuset. Både vi morföräldrar och vår dotter har varit nöjda med detta. Tvåochetthalvtåringen är enormt charmig och klurig, men hon är också två år. Alla som har träffat en sådan känner till att frigörelseperioden innebär en och annan utmaning. Då är det skönt att ha en mormor och morfar som gärna distraherar med cykelturer, kycklingar, bad i poolen och annat kul. Är jag nöjd med att lilla familjen flyttat hit? Det är faktiskt helt underbart.
Det har varit underbart att ha fått hänga med släkt och vänner lite mer än vanligt. Maken och jag är ett bra matteam. Vi har inte riktigt haft tillgång till den egna skörden, men nog har alla gäster fått äta våra egna gurkor. Jag är tacksam för alla fina samtal från dessa veckor. Nära, innerliga, roliga, spännande, lite irriterande – här har det rymts högt och lågt. Precis så vill jag ha det. Den skira buketten fick jag av en fin vän som har lite annat i trädgården än mina cirkusblommor. Så vackert!
Jag trodde inte vi skulle få några egna jordgubbar (efter i år kommer vi inte längre att odla jordgubbar i lådorna, utan sätter dem utanför trädgårdslandet istället), men tji fick jag! De är remonterande, båda sorterna vi har, så skördarna blir inte så stora. Goda är de iallafall och tillsammans med grädde eller grekisk yoghurt ger de en kulinarisk upplevelse till den som får smaka.
Torkan ställer till det på många olika sätt. Jag har använt vattnet i våra två brunnar på gården så långt som möjligt, men har också behövt komplettera en del med kommunalt vatten. Gräsmattan är i princip brun och man kan inte direkt säga att något prunkar som det gör när det bjuds på både regn och sol, men det är gott nog för mig och jag tycker också att det har varit värt timmarna med mina vattenkannor. Jag har räknat ut att jag vattnat 400-500 liter vatten per dag ungefär. Ännu mer vissa dagar. Kanske borde jag satsa på en ökenträdgård istället, hehe?
Häromdagen var jag inne med tjejerna i stan då dottern hade klipptid. Det var värsta ståhejet på torget. Ungdoms-VM i orientering här i stan! De håller på hela veckan, men i måndags var det sprinttävlingar där det gick undan. Jag blev så rörd av att dessa ungdomar kommit från hela världen! Duktiga, ambitiösa, dedikerade… Stod och lipade vid mållinjen där både glädje och besvikelse uttrycktes på många olika sätt. Hoppas att alla deltagare har en helt underbar vecka, vare sig de kommer från Singapore, Belgien, Italien eller Nya Zeeland.
Slutligen kan jag visa hur jag använde Chat GPT häromdagen då min kreativitet stod helt stilla. Jag och maken kollade på förslagen. Några är görbara, andra är vi inte alls intresserade av. Vi får väl se vad som händer. Lite i taget gör vi förändringar som vi gillar och som gör vårt hem lite mer som vi önskar och vill ha det. Just nu tänker jag att det blir bra om elkabeln kommer ner i jorden innan hösten är här och om inte alla tomater får pistillröta (hettan har gjort det svårt att ge jämn bevattning, så några av sorterna ser ut att vara lite ledsna). Nu mognar snart de första och jag ser fram emot några goda tomatsallader under resten av sommaren. Får vi inte några över att lagra så är det helt okej.
Innan jag slutar för den här omgången vill jag tipsa om en av de godaste sommarsmarrigheterna vi vet: melon med färskpressad limejuice och lite chili. Här Piel de Sapo, men det är gott med alla sorter. Hoppas att du har en fin sommar oavsett om du har semester, jobbar eller bara lever ditt liv precis som vanligt. Tjingeling!
Karin Boye skrev ”bryt upp”, men jag vaknade utan den minsta lust att bryta upp. Däremot kände jag att ”oändligt är vårt stora äventyr”! Kolla bara hur den föränderliga julrosen lever livet… Jag är rejält förkyld och skulle ha makens systerson på matlagningskurs, men bad honom att flytta den tills på fredag. Härligt att jag hann sjunga på vår ”galaktiska premiär” med kören i söndags innan viruset slog till. (Kyrkoherden presenterade vår internationella premiär av Our Wildest Imagining som en galaktisk sådan, jag funderade om han han lider av samma megalomani som Trump. Fast å andra sidan var det väldigt officiellt, se bara här!) Ibland är det väldigt skönt att jobba hemifrån, särskilt med tanke på att det är andra personer inblandade som slipper ”lida” om jag bara inte vill smitta någon annan.
Jag hade varit ute och fixat i trädgården hela eftermiddagen, sedan var det skönt att landa i soffan med Lillasysters sockor. Stackars liten, jag har inte stickat ett enda plagg till henne än fast hon är över två månader gammal. Nu gör jag ett par sockor som kommer att passa lagom till hösten. Jag vet att hon får låna Lilla Tittis alla plagg, men det känns viktigt att hon också får egna grejer. Jag satt och stickade framför Love on the Spectrums sista avsnitt på säsong fyra. Milda makter vad jag lipade. Kanske för att jag var lite risig, men mest bara för att det var så underbara deltagare med otroligt mycket kärlek. Älskar det där programmet. Har en lång lista på filmer och serier som andra rekommenderat, men det blir så sällan av att jag tittar på något. När jag stickar känns dock en serie som ett perfekt sällskap.
De första fröerna har nu åkt i lådorna i trädgårdslandet. Jag och maken fortsätter att förbereda för resten av det som ska sättas. Så mycket lättare det är i år än förra året då jag hade låtit bli att göra höstjobbet ordentligt 2024. Även om jag vet att goda förberedelser nästan alltid leder till lättare arbetsbörda och bättre hållbart resultat är det lätt att glömma i stunden då man bara vill komma undan så snabbt som möjligt. Dessutom var jag sååå trött på trädgårdsarbete den där hösten. Jaja. Påsken kom tidigt och det syns inte minst i krukan vid entrén. Den första påskliljan slog ut först igår! Penséerna fick maken i födelsedagspresent för några veckor sedan. Jag satte ner dem i krukan rätt omgående, men de har fortfarande inte riktigt kommit igång. Det har möjligtvis att göra med att det både är kallt och att de står på norrsidan.
Jag fortsätter jobba på många fronter. Kolla här hur min fasters fänrikshjärtan har spridit sig. Helt enormt! Jag fick en klump som sattes här hösten 2024, men först nu har de tagit sig riktigt rejält. Jag ser fram emot blomningen. Jag har inte hittat något som riktigt har trivts här, så jag är jätteglad. Uppe i bakkant står höstaster från en annan faster. Älskar att jag har familjemedlemmar representerade lite överallt i trädgården.
Igår hämtade jag ut fröerna jag hade beställt i Blomsterlandets kampanj (50% på alla fröer). Inte för att det kanske gör något på riktigt, men jag höll mig till nästan bara ekologiska fröer. I år beställde jag väldigt lite blomfröer (förra året försökte jag driva upp extra mycket blomster till systersönernas bröllop), men mitt kvitto summerades ändå till drygt 1500 kr. Ekofröer är dyrare och det på förekommen anledning. Jag hoppas att vår trädgård under 2026 kommer att prunka och blomma, att sniglarna håller sig undan och att vi slipper både mjöldagg, torka och blöta.
Jag har lite fröer kvar från förra året, både i odlarlådan och i frysen. Vitlök satte jag i höstas. Annat kommer igen av sig självt. (Sparris, alltså. Så gott det är! Jag längtar.) Sättpotatis och sättlök köper jag närmare själva sättdatumet. Fortfarande är egentligen det största problemet att vi i grunden har så mager (sandig) jord. Till denna dag fattar jag inte hur det kommer sig att morotsodlingen i princip aldrig lyckas, då det ju är morötter som i princip kan växa i ren sand. Jaja, jag lär mig väl. Lök och potatis brukar inte göra mig besviken (om inte potatisbladmögel slår till och det gör den ibland) och vi har alltid rikligt med kryddor och rotfrukter. De senaste åren har även kålodlingarna blivit riktigt lyckade. Årets stora utmaning blir att överlista mördarsniglarna, för jag älskar både squash och pumpa. Det gör sniglarna också och tyvärr får jag konstatera att de gick mätta ur den striden förra året. Sockerärter, bönor, gurka och tomat hoppas jag fortsätter ge riklig skörd. Det är gott med mat, att ha odlat den själv tycker åtminstone jag ger en extra dimension. Jag är glad över att lusten och orken verkar finnas också i år!
Hej oktober! Du springer kanske lite för fort för min smak, men det är okej. Fint att du har ork och lust och ihärdighet och vilja. Satte mig ner för att skriva i min odlingsdagbok och insåg att jag har försakat den allt för länge. Tur att jag har några halvtaffliga bilder i telefonen som visar några av de viktigaste datumen och hållpunkterna inför nästa år. Jag gillar dessa anteckningar, de hjälper mig. Både med sådant som jag missat (som att sätta vitlök förra året) och sådant som verkar ha gått extra bra (som att kålen fick en extra boost när det väl började regna och att vi fick massor av broccoli i andra skörden). Jag har inte så många sorters dahlia längre. Tio kanske inte räknas som få, men jag saknar flera av mina specialare som mössen käkade upp. Maken hjälpte mig att få i alla tuberna i papperspåsar igår (de hade legat under segel och torkat upp så det skulle gå att skaka av mer jord). Jag borde kanske ha skrivit namn på alla påsar, men stoppade istället ner namnlapparna som jag sätter ner i jorden i påsarna. Det bästa och det klurigaste är att dahliorna växer så det knakar här hemma. Är det någon som vill ha dahlior till våren och mössen och frysgraderna håller sig undan Bredaviksköket så har jag att dela med mig.
Jag har åkt hem några svängar de här veckorna för att få allt det sista gjort innan det börjar frysa på riktigt ordentligt. Pelargonerna har stått längs väggen i någon månad, så det var dags att få in dem också på övervintring. Det som står ute nu får stå där det är. Som grönkål och purjo. Älskar att dessa kan stå kvar i landet över vintern. Så praktisk förvaring! Någon stuka har det inte blivit i år heller. Det är okej. Att ha god tillgång till potatis och lök känns bra. Tomater blev det inte lika mycket som förra året, men det har med valet av sorter att göra. Jag satsade mest på goda körsbärstomater, tror det blev sju sådana hinkar. Johannas Ålandstomater är mini, men så goda! Tre hinkar sådana. Resten var mattomater, varav en sort bifftomater som gav väldigt liten skörd. Nästa år ska jag tänka annorlunda. Tror jag. Hur det blir kommer att framstå som klart när det är dags att beställa fröer om några månader. Nu ska jag först njuta av vilan som denna tid ger. Det är så skönt att det inte känns tröttsamt eller stressigt som förra hösten! Precis såhär ska det vara att ha trädgård. Glädjefullt.
För övrigt kan jag meddela att Delicato faktiskt har lyckats tillverka en ny boll som är riktigt god. Maken hade köpt hem dessa till oss. Mina förväntningar var extremt låga. Tänk bara alla ”juleskumsspecialare” som Cloetta (?) lanserar varje år istället för att bara nöja sig med att tillverka de vanliga tomtarna som faktiskt smakar bra. Döm om min förvåning då dessa smakade jättegott. Det bästa lussebullsalternativ jag hittat så här långt har varit saffranskladdkaka, men detta var alltså inte alls dumt. Vad är det influerare brukar ropa? LÖP O KÖP! Dessbättre kan jag lova att jag inte har något endaste litet samarbete. Att jag sedan vurmar extra för Delicato vars fabrik ligger så nära Segeltorpsskolan där jag jobbade att man kunde mötas av ljuva bageridofter då man kom till jobbet om morgnarna är något annat. ”Lokalt tillverkat” kan väl gälla också mentalt?
Den varma sommaren höll i sig så länge att jag knappt trodde att vi skulle få någon höst, men nu är den här. Tomaterna och gurkorna får fortfarande någon skvätt vatten här och där i sina växthus. Jag kan inte fatta hur mycket gurkor vi fått, tack för kiselguret som styrde upp situationen! De gula spetspaprikorna gav fin skörd, men något åt upp i princip alla Californa Wonder (kan ju inte vara tvestjärtar, det borde kiselguret ta hand om) och delar av chiliskörden. Jag har dock chiliflakes kvar från förra året, så jag behöver inte så mycket nytt. Det blir alldeles lagom, det som finns. I samband med att det skördas och trädgårdslandet görs redo för vila plockar jag också fram stickor, garn och Pero. Nu har jag börjat på en Ylva tröja med flätor till lilla Titti. Tycker det är roligt att något händer och här blir det både ett melerat garn och flätorna som tar hand om den saken. Vi får väl se när hon kan ha den. Stickar till två år (hon fyller i oktober), men den ser stor ut.
Den torra sommaren gillades inte alls av våra rosor. Rosenportalens blomster fick lite extra omsorg och klarade sig fint. Flera av de andra var så klena att jag trodde att alla skulle döden dö. Just denna vackra krukros fick jag av moster och morbror förra året och satte direkt ner i gulröda perennrabatten då, men ett par andra flyttade jag ner till samma plats under sommaren för att försöka rädda dem. Jag har inga bilder, men båda har kommit igen. Dessvärre passar de inte alls där, för de går i rosa toner. Jag har ingen plan för detta än, men det löser sig nog. Jag blev så inspirerad både i Kristianopel och i Botaniska trädgården i Visby att jag kanske fixar en rosengård någonstans… Uppenbarligen vill de inte ha det allt för torrt, men de gillar inte att ha det blött om fötterna heller. Hm. Jag får återkomma.
Hela gräsmattan i Bredavik är i detta nu ett svampparadis. Jag är lite störd på att det inte är en enda ätlig svamp som växer där, för de är så välvuxna och i fint skick. Det finns inte alls lika många mördarsniglar i den trädgården, men oavsett gillar säkert inte sniglarna varken dessa jättetrattskivlingar eller de små bruna, giftiga skivlingar som växer där.
Jag är helt inne i mitt sorterande av bilder, negativ, dagböcker och gamla sparade dokument av olika slag. Att samla ihop allt från olika lådor och platser för att få till en hållbar lösning är klurigt. Fler lådor är inte bra, vi vill snarare ha färre. Vi får se var vi landar till slut! Barnen och vi har roligt då det skickas olika bilder som de aldrig sett eller inte sett på många år i familjechatten. Allt detta roliga till trots pågår det vanliga livet vid sidan om. Det ska jobbas, rensas, skördas och vattnas. Och lagas mat! Igår blev det en av favoriterna från denna tid på året. Skala och klyfta rödbetor, olja och krydda med flingsalt, färsk rosmarin och svartpeppar, kör i ugnen på 200° i 40 minuter. När det återstår 10 minuter smulas fetaost över det hela. Dra ev. igång grillen de sista minuterna för att ge osten lite krisp (men akta rödbetorna). Servera med välrostade solroskärnor och balsamico. Så gott. Här ser du för övrigt Birgits ägg nummer fyra till höger och ägg nummer åtta till vänster. Hon jobbar på bra! Vi är tacksamma för att hon delar dessa skatter med oss. Hon håller fortfarande Nico kort, men de har ändå blivit ett riktigt radarpar som spatserar omkring. De har hittat sin favoritplats bakom huset, en plats där Birgit aldrig var då hon gick med Brutus. Maken har lyckats handmata båda två, men så är det också han som nattar dem och alltid gosar lite med dem då. Det kan tyckas som att fjäderfän är självgående på många sätt, men de mår bra av tid och omtanke.
Rabatterna ser väl ”sådär” ut. Efter systersonens bröllop har jag bara vattnat två gånger. Det har kommit 2×6 mm regn, men det hade behövts mer. Jag har iallafall fortsatt rensa överblommade dahlior och plocka en del annat, så nu när det blivit svalare och kanske också börjar regna mer kommer det enligt erfarenhet att blomma upp igen. I dahliarabatten syns massor av knoppar, de mår bra av ”dead heading” (att plocka, plocka, plocka).
Här är fyra av de endast tio sorters dahlia jag har kvar. Musattacken förra vintern och virus som fanns med ända från då jag införskaffade dem har gjort att jag blivit av med de andra. Nästa år kanske jag vågar mig på att köpa några nya sorter, fast jag egentligen har mer än nog. Jag tycker bara att det är roligt med variation!
Detta är en liten del av den plats som jag kallar ”varma perennrabatten”. Den som är observant ser mest annat än perenner, men jag jobbar långsamt här, hehe. Ettåringarna som jag både försådde och slängde ut har haft en tuff sommar med de kopiösa mängder av sniglar som jag har fått slåss mot. Guldzinnian som jag hade tänkt skulle komplettera bra har äntligen börjat blomma, men istället för mängder av plantor finns det bara ett fåtal kvar. Dagöga, en underbar perenn som faktiskt har tagit sig bra (de tre av 4-5 plantor jag hade från början) vill jag ha mer av. Dem skulle jag såklart ha toppat i början av säsongen, men det visste jag inte. När jag väl tog reda på det fick plantorna chans att tjocka till sig lite och ge fler blommor. Jag älskar det brungröna bladverket. Att det finns några solrosor kvar är ett rent mirakel. Jag satte ut massor av kraftiga småplantor och vaktade dem både morgon och kväll, men många åt ändå sniglarna upp. Det konstiga är att de verkar ha satsat hårt på ”specialarna” medan de enklare sorterna klarade sig och nu börjar blomma så smått.
I skottkärran nere vid ladan satte jag fem plantor av vad jag trodde var minisar, men de är lite halvhöga. Jag tog alltså egna fröer från förra årets minisar, men på något vis blev deras telingar högre. Det ser ändå helt okej ut. Slingerkrassen klarade sig tyvärr inte alls. Stackarna, det verkar inte alls ha varit något krasseår trots att de är så tåliga i vanliga fall. Åtminstone blev det så här på Sturkö.
Jag har inte tagit kort på de fina kålrötterna eller grönkålen som jag nu försöker rädda med allt jag har genom att klämma kålfjärilslarver. De har redan ätit upp det som fanns kvar av vitkål och spetskål. (Du får en bild från trädgårdslandet i juli.) Årets potatis är jättegod och vi har rikligt av både tomater och gurkor. Chili och paprika blev inte alls lika lyckat som förra året, mycket för småkryp som tar sig in i frukterna. Någon sa att myrmedel hade hjälpt mot det, så nya tag nästa år. En spetspaprika verkar dock mer härdig, så jag har skördat en hel del från den. Kul att det blev så pass bra ändå. Purjolöken börjar tjocka till sig efter att sent omsider ha kommit ut i sin låda och där växer även en del rotselleri som förhoppningsvis blir fin. Det känns skönt att jag inte är trädgårdstrött i år och att det finns stor chans att alla lådor blir både rensade och täckta innan de vintras in. Mycket mjöldagg har vi dock haft, så jag vill inte gräva ner resterna av sockerärterna t ex. Det blir nog bra ändå. Och det var den rapporten. Klart, slut!
Syrran skickade ett tips om hur man kan stänga ute mördarsniglarna från sina odlarlådor med takfotsnät. Jag sätter alldeles för mycket kål i mina kållådor vilket gör att det blir svårt att leta efter oinbjudna gäster, men det syns såklart när de smaskar i sig av allt det läckra. Nu plockade jag bort kålnätet på ena lådan, det är lite hål i det och kålfjärilar sågs ändå fladdra omkring innanför nätet. Maken häftade fast takfotsnät enligt Instagramtipset på alla tre kållådorna och några av de andra i trädgårdslandet så får vi se hur effektivt det är. Det var ett tag sedan jag letade sniglar bland grödorna, så innan projektet påbörjades plockade jag bort tio feta exemplar i experimentlådan. Igår, dagen efter monteringen av takfotsnätet, hittade jag två stora till. Jag tror dock att jag bara hade missat dem dagen innan. Det senaste dygnet har det regnat en hel del, så morgonen inleddes med en snigelletarrunda. Två feta sniglar var på väg ner för lådkanten med oförrättat ärende, men i själva lådan hittade jag bara en liten rackare. Kanske hade den forcerat takfotsnätet på väg in, men den kan också ha gömt sig under de andra sökningarna. Isåfall är det här en revolutionerande uppfinning! Vi kan inte undvika att sniglarna kommer in på tomten från sina gömslen, men kan vi stoppa dem från lådorna har vi verkligen vunnit mycket.
Varje år tänker jag ”efter blomningen ska vi beskära vår syren bakom huset”. Jag har hunnit tänka tanken från och till sedan våren 2017, så nu är det kanske dags att göra slag i saken. Syrenträdet ger en frodig blomsterprakt, men den befinner sig väldigt högt uppe och jag vill ha blommorna närmare min näsa då jag uppehåller mig i närheten. (För övrigt är denna baksida en riktig dump med ogräs som skulle kunna bli jättemysig. Senare projekt dock. Vi kan inte ens göra det hjälpligt snyggt. Tyvärr lät cykelverksta’n hälsa att röjsågen/trimmern inte blir klar förrän om flera veckor, gah.)
Pernilla Månsson Colt tipsade om att direkt sätta syrener som man plockat på morgonen i 40-gradigt vatten som man tar med sig ut till sin häck/buske/träd. Så gjorde jag i morse och det funkar toppen! I vanliga fall brukar alltid någon kvist sloka ganska omgående. Min faster har tipsat om att ha bladkvistar och blomkvistar, men jag har inte fulländat den tekniken. Med bara ett försök finns inget underlag för en studie, men jag kan ju testa fler gånger! Så jag älskar att se hur olika växter tar sig ton medan andra tar på sig sin ”medel-Svensson-skrud” efter att ha svassat runt i galautstyrsel i några veckor. I min trädgård gillar jag att divorna får ge varandra utrymme. Somliga får utöva soloshow, men många behöver dela scen med andra praktfulla solister och finfina körsångare. Imorgon får jag kanske tid att ta en runda och genom kameran se hur det står till i trädgården efter en synnerligen seg vår. Men – blomsterprakten är på gång!
Ja, alltså, vuxen på riktigt har jag varit jättelänge, men ibland slås jag ändå av sådant som tillhör vuxenvärldens insikter. Som att det är fantastiskt med regn, åtminstone på rätt tid och plats. Att vara på Gröna Lund en liiite regnig sommardag är perfekt eftersom man troligen slipper långa köer. Att ha rest till Liseberg specifikt från Abisko och sedan mötas av ösregn i flera dagar är kanske inte det roligaste man har varit med om. Att ha en strandsemester med regn varje dag kan bjuda på rätt stora utmaningar om man inte reser med barn som gillar att bada i regn eller vuxna som älskar att mysa med levande ljus, film och spel. Att få över 10 mm regn en söndag i maj efter en lång, kall och torr vår är bara alldeles fantastiskt! Jag kom hem i eftermiddags och kände hur hjärtat hoppade till då jag såg att vi redan var uppe i sex millimeter och att regnet på intet sätt hade lugnat ner sig. I appen lovas det fortsatt regn tills tidigt imorgon bitti. Vi håller tummarna!
Prästanteckningarna angående vädret här på Sturkö på 1700-talet lyfter jag fram här då och då, för jag tror att vi mår bra av att påminnas om att vädret är som vädret är. Acceptans för att det inte går att styra och att det varierar både spontant och i cykler. Det är lätt att tro att ”det ska vara så här för alltid nu” då vi är mitt uppe i något, oavsett vad det gäller (som jag skrev om igår). Här hittar du prästens anteckningar.
En av mina favorithemsidor är SGU. Där hittar man en massa bra information, bl.a. om grundvattennivåerna i Sverige. Just nu har vi i södra Sverige riktigt dåligt med vatten i magasinen, både de små och de stora. Eftersom det ser ut som det gör tar jag tacksamt emot känslan av oktoberstorm idag och hoppas att resten av de utlovade dropparna också faller senare i veckan. Syrran i Skottland hade 33°C i bilen idag och det är snustorrt, i södra Europa har det regnat enormt under vintern och norra Sveriges grundvattennivåer är mycket över de normala. Hej Carina Berg och ”ja, ja, men nu blev det så”. Idag jobbar vi med acceptans för ögonen.
