Himlen i pölen.
Natten bjöd på åska och regn, men när jag var ute och sprang var det himlen jag såg i pölarna på marken. Hopp. Både om livet och kärleken. Pernilla Andersson – Huvudet högt.
Vardag. Mamma hittade de sista sakerna på sin inköpslista och det till bra priser. Vi hade en vän på middag och bestämde att han nog kommer tillbaka snart trots att han är på väg mot Silicon Valley. Stryktvätten ströks som av ett mirakel och just i detta nu är det ganska tomt i tvättrummet. Ja, förutom då det gäller damm och skräp, men just sådant bryr man sig väl inte om då det gäller tvättrum? Jag fick någon fånig allergiattack. Dottern langade lite av sina antihistaminer och förhoppningsvis kan jag nu få sova utan att klia i-Hjäl mig.
There is always hope.
Man blir inte roligare än man gör sig. Dagens sanning.
I just detta scenario har jag dock lite svårt att se det roliga… Denna bild blir i stället en symbol för livets förgänglighet, men faktiskt också för det hopp som är så viktigt att känna! Liv och död. The circle of life.
Förresten. Har du lyssnat på Sofia Pekkari? Annars är det dags just nu. Kanske inte riktigt min musiksmak, men det är något i hennes person, i hennes röst, som fångar mig!
En lördag i september.
Där sprang och gick jag om vartannat. Temperaturen var alldeles lagom och jag var alldeles själv på Carterville Road. (Båda dessa scenarion är för tillfället annars ganska ovanliga.) Från iTunes-listan spelade några väldigt speciella låtar precis efter varandra och jag undrade vem eller vad det var som hade fått i uppdrag att peppa mig då jag hörde texterna klarare än någonsin. Jag såg solen och jag hade en stund i perfekt harmoni med mig själv. Det var så fint så jag grät en skvätt.
You can do a lot in a lifetime
If you don’t burn out too fast
You can make the most of the distance
First you need endurance
First you’ve got to last
Rush – Marathon
The sky is blue
Dreamed that lie ’til it’s true
Then takin’ back the punch I threw
My arms turn wings
Oh, those clumsy things
Send me up to that wonderful world
And then I’m up with the birds
Coldplay – Up with the birds
Every endless night has a dawning day
Every darkest sky has a shining ray
And it shines on you baby can’t you see
You’re the only one who can shine for me
The Hooters – Private emotions
Some of us choose to live gracefully
Some can get caught in the maze
And lose their way home
This is the life we belong to
Our gift divine
Dream Theater – This is the life
Tack alla ni textförfattare som gjorde min lördag så speciell nästan innan den hann starta. Jag sprang inte Tjejmilen som så många andra fantastiska kvinnor (min syrra klarade sitt årsmål, att komma under 55 minuter), men jag är på väg upp. Jag är nöjd.
Om att gå vidare. Eller springa.
Har du ibland känt att det är konstigt att du VET någonting, KÄNNER hur rätt det är och LÄNGTAR efter att leva precis på det sätt som krävs och att du ÄNDÅ väljer att göra på något annat sätt. Att du medvetet eller omedvetet sätter krokben, eller kanske rent av slår undan benen, på dig själv? Att du dyker rakt i den på vatten tomma bassängen? Att du skrattar dig själv rätt i ansiktet eller att du tatuerar något riktigt fult rätt i nyllet? Precis så där gör jag nämligen alldeles för ofta. Jag önskar att jag var stark och orubblig och klockren. Det är jag. Ibland. Men de där gångerna jag inte är allt det där, de där gångerna mina tankar vandrar åt Tjottaheiti eller då jag tar beslut som varken baseras på ära eller redlighet… Tja. Då önskar jag att jag helt enkelt var ett stenhjärta, en dum blondin (inte i ordets bokstavliga betydelse) eller kanske bara lite mer lik den allra bästa människan du känner.
För tre år sedan blev jag av med min migrän genom att äta vissa tillskott, ändra kosten och sakta men säkert börja stärka min kropp. Det gick ganska fort, mycket fortare än förväntat. Jag tog ungefär ett år på mig att samla energi att verkligen satsa på min kondis också och hösten för två år sedan var jag i riktigt bra fysisk form. Sedan kom vintern och det hände en del tunga grejer. Vi bestämde oss hastigt och lustigt för att flytta till USA och i den röran blev det varken tid eller lust över till motion. När jag sedan bröt benet i vintras satte det stopp för all rörelse över huvud taget. Våren försvann i ett stort, svart sorgmoln och när vi åkte till Sverige i juni kände jag att jag verkligen behövde ta tag i mig själv. Sommaren blev till största delen alldeles makalöst fantastisk och trots att jag fick uppleva en del kaos så fick jag också möjlighet att äntligen samla ihop själva mig igen.
Om en månad fyller jag fyrtiotre år. Det känns ofattbart, men också ganska bra. Jag lever. Bara det! Jag har två ben som funkar och ett stort hjärta. Jag är lite tilltufsad, men jag är inte bitter och jag har inte gett upp.
Så. Idag drog jag igång C25K. Om nio veckor kan jag springa fem kilometer igen. Jag ser fram emot det. Träning tre gånger i veckan. Ingen stress. Första etappen klarade jag utan att dö, så resten ska nog också funka. Jag kände över huvud taget inte av skadan (det har jag gjort varje gång jag provjoggat de senaste månaderna)! Som sagt. Det här ska gå finfint.
Jag hoppas att du mår så bra du kan och att du vet att du inte är ensam. Jag finns här.
Förändring del 9 – Matlagning.
Augusti kom och gick i en rasande fart. Jag har faktiskt tänkt på mitt kunskapsmål under månaden, men precis som jag misstänkte har nästan all extratid gått åt till resande, skolstart och de gäster som bor hos oss just nu. Jag vill inte skylla ifrån mig. Hade jag verkligen velat hade jag naturligtvis prioriterat kunskapsinhämtandet! Nu kan jag i alla fall vara nöjd med att jag kom igång med mitt TED-tittande igen och jag har indirekt lärt mig mycket bara genom att förbereda lektionerna till vår nya sjua här hemma. (Japp, ännu ett läsår med hemskola.)
Så – månadens förändringstema… Matlagning! Jag jobbade med mat redan i juni, men det blev ungefär lika försummat som förra månadens tema. Jag har redan tjuvstartat med matlagningsfokuset. Vi fortsätter att äta en kost som består allra mest av mat lagad från grunden, några av oss utesluter sädesslagen och andra äter betydligt mindre bröd, pasta och ris än förr om åren. Vi ska försöka att verkligen prova recepten i de roliga kokböcker som vi investerade i under vintern, inte bara inspireras av ingredienser.
I matlagning ingår också att ta hand om den skörd som trädgården bjuder på. Nu blev det i princip ingen skörd från grönsakslandet p g a vissa orsaker, men vi kommer igen nästa år! Maken har faktiskt sått en andra omgång då Utah bjuder på två växtperioder. Vi får väl se om det kommer något annat än tomater och pumpor. Jo, för en del av pumporna har faktiskt kommit igen efter torrchocken och jag har sett flera små söta pumpisar som vi om inte annat kanske kan dekorera med till Halloween.
Glad september på dig, förresten! Jag tycker det känns så konstigt att vi redan är här. I morgon är det Labor Day här. Det innebär rent praktiskt inte bara ett eget Första Maj-firande, utan räknas också som Sista Dagen på Sommaren. Svårt att tro när det är över 30 grader varmt om dagarna, men det ger sig väl. Jag älskar, älskar, älskar hösten. Särskilt när den bjuder på så där lagom väder, alla vackra färger och luft som känns fräsch och lätt att andas. Nu när vi bor här behöver jag inte heller oroa mig för det evinnerliga vintermörkret, så bättre kan det inte bli! För att fira september lite extra kanske du vill lyssna på hela Sveriges egen September?
Rapport.
Jodå. Konsertkvällen var magiskt skön och Richard Marx är en man med både självdistans och humor. Hans ”jobb” nu för tiden är att skriva och producera låtar till andra artister. N’Sync, Rascal Flatts, Keith Urban och Luther Vandross står bl a på samarbetslistan. Jag hade glömt att RM faktiskt skrev och sjöng Hazard, en av mina favvolåtar då det begav sig. Tänka sig! Det här var något gratis som smakade väldigt mycket godare än förväntat…
Just nu försöker jag hitta stunder till att förbereda dotterns femtonårsgåvor. Idag kom hon fram med sin telefon och visade en instagrambild med två gamla klasskompisar på fest, den ena med en öl i näven och den andra med en vinpava. Hon sa att hon är glad över att vi flyttade från det trycket. Inte lätt att vara tonåring. Det var det inte på åttiotalet och det är det inte idag. Ibland önskar jag att jag kunde snabbspola tiden, men jag vill ju faktiskt inte missa något heller! Suck. Halsduken fina E ska få är i alla fall lika mjuk och underbar som hon själv. Hon kommer att bli så fin i den!
Kid-Silk är dagens tips för er stickare. Ett nystan på 50 g räcker lagom till en sjal. Lägg upp sex maskor på stickor no. 7. Alla varv är sedan lika. Två räta maskor, ett omslag, resten av varvet räta maskor. Fortsätt tills det är dags att maska av. Maska av mycket löst. Vill man inte ha den fina spetskanten som blir av omslaget i början på varje varv kan man bara lägga upp en extramaska som vanligt innanför de två första maskorna. Lycka till!
Positivt tänkande och mjusik.
I går åkte jag med gästerna till Deseret Books. Både mamma och min systerdotter älskar böcker och de gillar att gå igenom sortimenten som erbjuds här på andra sidan pölen. Själv lånar jag mest på biblioteket trots att jag skulle kunna gå hem med grejer för tusentals kronor varje gång jag besöker en bokhandel. Detta besök kostade mig dock lite. Jag köpte en räknare, en ”clicker”, för att testa om positivt tänkande kan ändra livet till det bättre. Egentligen tyckte jag mest det var ett kul experiment för någon av min syrras gymnasieelever (hon är psykologilärare), men jag tänker prova själv innan jag skickar vidare räknaren och instruktionsboken.
Tanken med att klicka är väldigt enkel. Man ska bära med sig räknaren hela dagen, men till skillnad från när man sätter på sig en stegräknare måste man här vara mer aktiv. Varje gång man tänker en positiv tanke, vare sig den kommer av sig själv eller man ”skapar” den, ska man klicka. Själv är jag uppe i 17 vilket låter väldigt snålt, för klockan är redan 14.30. Jag får skylla på att jag inte hade med mig den då jag åkte iväg en timme. Hm. Tydligen kan man öva upp den här och känner man för det kan man göra sig själv deppig också. Då klickar man vid varje negativ, nedtryckande och destruktiv tanke. Jag tänker inte testa det…
Två av våra tre persikoträd levererar för fullt nu! Vi äter dessa gudomligt goda frukter till frukost, mellanmål och efterrätt. Det går snabbt att skala av det retfulla luddet och en solvarm persika, skalad och klyftad, går verkligen inte av för hackor! Mums. Jag önskar du kunde vara här så du fick smaka.
För övrigt ska maken och jag gå på konsert i kväll. Biljetterna fick vi av en granne som kanske tyckte att vi verkade vara gamla nog att uppskatta denna gamle hjälte… Kommer du ihåg den här? Sanningen att säga var jag aldrig någon stor RM-älskare, men musik är musik. Konserten börjar klockan 20.00 och är utomhus. Det kommer att vara jätteskönt ute och kanske blir det här årets musikupplevelse? K sa att om det blir för outhärdligt kan vi ju alltid gå därifrån! 🙂
Bättre än så här blir det inte!
Den här tappningen av Skyfall fick mig att tappa fattningen för en liten stund. Högt underhållningsvärde…
Squaw Peak Outlook igen.
Jag är On top of the world. Nej. Det är jag inte alls. Men när vi tog den här bilden kändes det faktiskt för en stund som att vi verkligen var på topp!
Utanför det öppna fönstret dånar åskan. Det blir skönt att somna till regnets smatter och dundrandet som avtar lite efter hand. Blixtar och dunder, magiska under! Har du upplevt något riktigt åskväder i sommar? Jag gillar naturens sätt att lösa konflikter även om jag själv är väldigt konflikträdd. Tur att jag inte är rädd för åskan också.
En apa som liknar dig.
Den snurrar om och om igen i mitt huvud. Det är något i Olle Ljungströms låt som jag inte kan släppa. Jag är så mycket mer än jag själv vet. För varje dag som går inser jag det mer och mer. Det skrämmer mig lite, men mest är jag bara tacksam och lycklig över att få vara Jag och att jag ens får vara här och nu.
