Vi har en av makens bästa vänner på besök. Kul! Med anledning av detta trycker jag nu på pausknappen. Behöver du får du låna den. Pausknappen alltså. Lite Helen Sjöholm på det kanske så rinner all eventuellt kvarvarande stress av.
Vi går mot kallare tider.
När vi närmade oss slutet på skoldagen bad jag ungarna följa med ut i trädgården för att fixa lite. Jag ville inte bli ”överraskad” av snön som förra året. Vi gick ut. Tjejerna klippte rent i rabatten närmast huset, sonen räfsade på den främre gräsmattan och jag körde rätt över alla löven på den stora gräsmattan med gräsklipparen. (Pulvriserade löv blir gratis gödsel. Vi har ju ingen ek här och jag tror att fruktträdens löv kan tas om hand av gräsmattan utan att göra den för sur.)
Jag satte in gräsklipparen, gick in och hämtade en sopsäck till löven och gick ut igen. Tror du inte att det hade börjat snöa! Ibland skrämmer jag mig själv lite… Förresten nej, jag hade inte läst någon väderleksprognos på flera veckor. Det slutade snöa efter en liten stund, men jag har hört att de har snöstorm i Salt Lake City just nu. Vi får väl se om den tar sig hit!
G hittade det fina fågelboet bland vinrankorna och tjejerna hittade militärskjortan som hade hunnit till något tidigt förmultningsstadium bakom buskarna i rabatten. Jag stoppade den i maskinen på högsta värme och med en skvätt Klorin för att se om det går att rädda eländet. Jag är förresten helt oskyldig. Maken hade hängt skjortan på vädring över balkongräcket för länge sedan och hade helt enkelt glömt att han hade en militärskjorta i sin ägo!
Har jag rätt i mina gissningar blir det inte så många fler höstuppdateringar. Alpine Loop har stängt för säsongen, det snöar i SLC och vi har laddat med ett gäng nya, goda teer inför den långa, kalla vintern. Jag är redo. Är du?
I am not shattered
Out of the ashes I rise
Knowing that nothing is stronger than faith
Och vad gör du?
Lite nostalgisk och fast i mina egna tankar. ”Nu blåser vi ut ljusen” – så vacker en kväll som denna.
Are you Along for the Ride?
Om att drömma och att göra.
Idag fick vi en inbjudan till The Christmas Crèche Exhibit i Palo Alto. Utställningen av julkrubbor håller på den 7-11 december. Vi får bo hemma hos vår extramamma M om vi kommer… Jag älskar Palo Alto, jag älskar Kalifornien, jag älskar M och jag älskar den där utställningen (som tydligen har blivit ännu bättre sedan vi såg den senast för nitton år sedan). Det finns egentligen ingen orsak att vi inte skulle åka, förutom … Maken ser inga problem, jag börjar räkna upp anledningarna till att vi inte ska kunna åka innan jag ens funderar på om det kanske faktiskt skulle kunna vara möjligt.
Om du i morgon fick göra precis vad du ville och slapp tänka på praktiska grejer som ekonomi, semester och barnvakt, vad skulle du göra då?
Om jag fick göra precis vad jag ville i morgon skulle jag kanske göra något av följande:
sitta och sträckläsa eller lyssna på böckerna i min hög
åka runt och dela ut kramar till några som jag tror behöver sådana just nu
ta in på spa med maken
bjuda barnen på sushi till frukost, lunch och middag
ringa en byggfirma som skulle få fixa väggarna, golvet, köket, toaletterna och innertaken
åka till Sverige och fixa släktträff
köpa en gård
simma längd efter längd efter längd i en lagom varm bassäng eller i ett hav utan hajar
åka till Australien och hälsa på hjärtana där
skriva en bok
gå på konsert
Det är bra att skriva av sig så här ibland. Det gör det lättare att ta beslut om vad som är viktigt och vad som är värt att kämpa för. Det blir ännu bättre om man också skriver en lista med saker som man kan göra med de begränsningar man faktiskt har. Den listan kommer antagligen att bli lättare att bocka av vad det lider.
Peace.
Det finns en annan sida
Det finns nånting jag aldrig ser
Men jag vill inte veta vad
För därifrån syns längtan mer
Men om jag tar mig från en sviken dröm och hit igen
Så kanske jag kan känna meningen med tystnaden
Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina
Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mer än mina tankar
Har fått lovord och mordhot,
Piska och morot,
Ångest och oro,
Som om jag vore av stål och glas
Borde gå men stanna kvar
Jag har lovat och glömt, förlåtit, fördömt
Försent för att ångra men tid nog att tänka om
Och leva med det
Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina
Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina tankar
Jag saknar de som inte finns
Och sprider ut mig själv i vinden
Bara du kan bära det
Som gör så ont i mina ögon
Vi har nåt stort på gång
Så länge ingen bryr sig om
Vilka höjder vi kan nå
På vilken sida som vi står
Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina
Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina tankar
Så var den helgen över!
Rosenbusken framför huset blommar som bara den! Jag gillar det där med kontinuerlig blomning. Nu ser det illa ut rent vädermässigt framöver, men vi plockade in den här kvisten och kan förhoppningsvis njuta i många dagar.
Jag älskar att kunna sätta fräscha blommor på bordet. En av fördelarna med att ha egen trädgård är definitivt den att man alltid har något fint att plocka in, till och med på vintern.
I går kväll plockade jag fram fiolen igen. Först spelade jag och sonen marimba tillsammans, men jag är helt enkelt för seg på marimba för att det ska vara roligt. Fiddelin funkade mycket bättre! Nu är det julmusik som gäller. Mysmys.
Mitt älskade instrument… Visst är fioler vackra?
I lördags kom en försenad födelsedagspresent från svärmor (och svärfar). NU är jag sugen på att sticka vantar, men först måste jag läsa in mig lite på teorin. Makens mormor stickade de vackraste vantar jag har sett. Jag är så glad att jag har ett par kvar efter henne!
Saint Michael Trio.
Jag skulle vilja presentera Russell Hancock. (I vanliga fall brukar jag inte skriva ut folks fulla namn här, men eftersom Russ är en ”kändis” så tycker jag det är okej.) Han har varit en god vän sedan jag och maken kom till Palo Alto i Kalifornien som nygifta. Russ och hans fru behövde någon som kunde passa deras barn i tre månader, vissa dagar, medan de hade en period då båda behövde jobba mycket. Jag hade inget arbetstillstånd och fick jobba utan lön så att ”nannygate” inte skulle upprepa sig för Russ-med-politiska-ambitioner, men det var roligt för mig att inte bara plugga JÖKen och Kulturella vad-det-nu-var-för-något. Om det inte hade varit för Hancocks kanske jag aldrig hade blivit så intresserad av fotografi, för när vi skulle flytta hem till Sverige igen kom de hem till mig och överlämnade en avskedsgåva, en Nikon systemkamera… (De hade frågat maken vad han trodde att jag verkligen skulle bli glad över att få, något som jag inte hade råd att köpa själv. Bra val, K!)
I går hade vi den stora glädjen att få träffa Russ, hans härliga fru och deras två (vid det här laget vuxna) yngsta barn då Russ och hans trio Saint Michael Trio spelade i Provo. Hela familjen följde med mig och vi njöt av en minnesvärd konsert med stycken komponerade av allt från Beethoven till en nutida, kanadensisk kompositör som skriver musik exklusivt för Saint Michael Trio. Musik får mig att må så bra! Nu har jag också upptäckt att BYU bjuder på många gratiskonserter, så jag ska se till att bli lite mer kulturell framöver.
Vackert.
What a glorious day!
Ibland är livet nypa-sig-i-armen-bra. Det funkar också att riva sig om och om på hallonbuskar och dessutom är det lite roligare då man samtidigt får hallon plockade. Tack fina grannen N, en vän som återigen bekräftar det där att ålder inte spelar någon roll. Hon är äldre än mamma, har flyttat till USA från Ryssland via England och har upplevt mycket av det jag själv går och har gått igenom. Dessutom har hon humor och bjuder på sig själv, så att umgås med henne är helt enkelt trevligt och givande. Idag bjöd hon med mig och yngsta dottern till självplock av hallon. Sedan frosten och snön som kom i helgen låter ägarna alla plocka gratis bara för att rensa buskarna. Najs!
Grannarna till hallonbönderna föder upp djur med horn just för hornens skull. De tämjer också renar för att hyra ut dem till diverse spektakel i jultider (Dasher, Dancer, Prancer osv). Rådjurskiden som kom fram till oss var bara för söta! De tiggde hallon och lät så roligt att jag skrattade så magen hoppade.
Vi hittade många fler hallon än vi hade väntat oss, så det räckte inte bara till efterrättshallon, utan också till några påsar rårörd hallonsylt. Frysen börjar bli full av skördeglädje. Underbart!
Ps 1: Anja, getbilden är till dig. Varsågod!
Ps 2: Vi fick knipsa de sista, frostnupna blommorna innan vi åkte hem. Jag skojar inte. Deras blomsteråker hade precis samma blommor som blomhimlen på Sturkö! Nu känns det som att någon från Sturkö har varit och hälsat på. Finfint.
Ps 3: Min kompis lade upp den här på Facebook och jag blev förälskad. Alltså, Lisa Nilsson är alltid bra, men den här texten knöt till lite extra i hjärteroten. Jag hade helt missat att hon precis släppt ett nytt album, så i kväll har jag lyssnat på Lisa och undrat lite över hur hon kunde se in i vissa delar av mig.
Through Her Eyes.
Baby, You Can Never Hold Back Spring.
Det var länge sedan jag lyssnade på Tom Waits. I kväll kollade vi dock på den italienska filmen La tigre e la neve där Tom har en roll och sjunger You Can Never Hold Back Spring. Den där rösten alltså. Den kryper in under huden och får mig att gråta. Min lillebrors vän råkade ut för en fruktansvärd olycka härom dagen. Jag säger inget mer än att det finns en anledning att både min far Polisen och min bror Ambulanssköterskan tycker att motorcyklar ska fara åt pipsvängen. (Bara inte när någon sitter på dem.)
I kväll dedikerar jag den här Tom Waits-sången just till M. Måtte du snart känna att livet fortfarande är värt att leva och att din vår kommer förr än senare.
