Igår var det dags att dra igång bästa torsdagsaktiviteten igen. Förra veckans repetition fick ske hemma i soffan p.g.a. sjukdom. Älskar att komma till kören! Denna termins repertoar känns dock väldigt modfälld. Vår körledare har starka känslor och hans tolkning av världsläget påverkar vad vi sjunger. För J gäller sällan ”ryck upp dig”, utan han vill erbjuda ”varsågod och gråt ut”.
När jag sedan kom hem pratade jag och maken om dagen. Vi hamnade i frågan om världen kommer att vara ”bättre eller sämre” om hundra år. Detta kom sig av att jag hade varit och fikat med två finfina kompisar tidigare på dagen. Vi har alltid spännande diskussioner: kommer från mycket olika bakgrunder, men har samma riktning i livet. Gårdagens samtalsämnen rörde sig bland annat om det allmänna världsläget och hur vi ser på det, vad vi har att vänta med tanke på det politiska läget lite varstans, politikerförakt och vad det gör för ett samhälle och så hur man i allmänhet bäst hanterar sakers natur. ”Jag förstår att våra ungdomar inte vill skaffa barn med tanke på allt elände”, sa en av vännerna. ”Då har vi vuxna gjort ett dåligt jobb som inte lyckats bidra med bättre verktyg att hantera livet”, sa jag. Gällande elände kan vi nämligen konstatera att det inte direkt var eländesfritt på 1900-talet, eller på 1800-talet, eller på 1700-talet, eller, ja, du förstår… Är verkligen Trump det värsta som hänt planeten Tellus någonsin? Jag kanske bara är dum som inte förstår. Kanske finns inte mänskligheten kvar om hundra år, men jag tror mig veta att vi åtminstone rent allmänt har det väldigt mycket bättre idag än för hundra år sedan. Jag som den borne pessimisten blev mycket peppad av Hans, Anna och Ola Roslings Factfulness och jag tror att fler hade mått bra av att läsa den och omsätta det som står där i sina omvärldsanalyser.
Min och makens diskussion spann vidare. Är världen bättre än för hundra år sedan? Vad ingår i begreppet ”världen”? Finns världen kvar om hundra år och hur ser den isåfall ut? Henrik Höjer tog sig i slutet på förra året tid att kika på tidningsarkiv från så långt som hundra år tillbaka i tiden och vad som hade förutspåtts om 2025. Han kunde konstatera att ingen hade rätt. Jag gillar hans sista mening: ”Framtiden var, är och förblir ovetbar.” Ingen vet. Varken gällande oss själva eller ”världen”. Är det då inte vårt ansvar att ge det uppväxande släktet livskompetens och hoppfullhet och kosta på att ge oss själva detsamma?
Kommer du ihåg den alldeles fantastiska teveserien Mot alla vindar och huvudrollsinnehavaren Jon Englishs ledmotiv Six Ribbons? Jag har originalnoterna till musiken, ett häfte i gulaktigt papper med något slags tuschmotiv av Mary och Jonathan Garrett på framsidan. Teveserien sändes första gången 1980 i Sverige och blev en braksuccé. Den har sänts i repris ett flertal gånger och jag kan tyvärr inte riktigt placera min passion rätt i tiden. Det känns som att jag var lite för ung som tioåring för att kunna ta till mig alla stora känslor, så jag gissar att jag såg någon av repriserna under högstadietiden. (Ibland önskar jag att jag kunde ta till min f.d. svägerskas superkraft då det gäller tidsplacering av olika händelser.) Att serien påverkade mig vet jag iallafall och subversiva krafter hade säkert kunnat få mig att göra både det ena och det andra efter att temat klingat ut efter det trettonde och sista avsnittet. Innan barnen kom var jag en väldigt sval person med små känslouttryck åt båda håll, men jag har tydliga minnen av stora tårar trillande nerför kinderna i samband med dessa dramer utspelandes framför mina ögon. Mina känslor gällande både det ena och det andra omskapades.
Du undrar kanske varför jag skriver om en gammal australiensare som varit död lika länge som mina föräldrar och en teveserie som med all sannolikhet inte skulle väcka någon uppmärksamhet idag. Jag berättade ju om podden jag lyssnade på i torsdags. I bakgrunden spelades en melodi som jag inte kunde släppa. Jag ”shazamade” musiken och hittade Loney Dears album A Lantern and a Bell från 2021. Härlig musik, det där gillade jag! Spotify fortsatte spela när albumet var slut och jag kastades tillbaka i tiden. Helt plötsligt befann jag mig, ja, var?! Förvirrat lyssnade jag på en låt jag vet har gått om och om och om igen (jo, så funkar jag med musik), men när? Ignorant Boy, Beautiful Girl (Namanama) kom ut 2004, det år som jag placerat som mitt favoritår någonsin. Jag fyllde 34 det året, hade tre underbara barn som fortfarande inte nått tonårens taggbusktäckta paradis och livet var rent allmänt fint på många sätt. Var det den känslan jag fick i handen då jag hörde den välbekanta och lättlyssnade melodislingan? Hög volym, bubbel i blodet! Livet på topp! Denna låt hade lätt kunnat få mig att gå med på både det ena och det andra.
Igår satt vi i soffan efter en fixardag hemma. Maken hade kombinerat ingenjörens och finsnickarens tankesätt för att kunna laga knappsystemet på vår IKEA-fläkt. Hopplös konstruktion, det gick sönder redan kort efter att vi hade flyttat in i huset och vi har använt lillfingrarna för att kunna tända fläktlampan och dra igång fläkten. Häromdagen rök sista fästet och knapparna åkte helt in i fläktkåpan. Nu sitter knapparna på plats igen med hjälp av en sinnrik konstruktion. ”Någon annan hade helt enkelt köpt en ny fläkt”, sa maken. Han ägnade istället ungefär hela halva lördagen till att fundera, såga, skruva och limma och nu kommer inte fläktens vara eller icke vara längre att hänga på knappsatsens placering. Jaja, jag stickade och ville ha något att titta på som underhållning, jag är ändå barn av min tid. Netflix föreslog serien Parenthood och jag började spela första avsnittet. Ett avsnitt gick in i ett annat och efter fem avsnitt fick jag tvinga mig själv att stänga av. Serien är från 2010. Jag vet vilka flera av skådisarna är, men den har ändå gått helt under radarn. Dock är den helt precis i min stil, precis som Netflix redan ”visste”. Hade jag verkligen valt eller hade Netflix algoritmer valt åt mig?
I podden Det sista pillret tar Johan Cedersjö upp läkemedelsindustrins påverkanskampanjer som ledde till ”lyckopillrens” enorma genomslag trots att det inte fanns någon vidare evidens att de verkligen hjälpte. Känn dig lurad! Lobbyverksamhet och reklam är utformad för att tala till ditt inre, att omforma dina tankar och meningen är verkligen att du inte ska fatta någonting. Helt plötsligt ska bara dina åsikter ha slagit om, du ska känna sympati med en viss grupp, du ska känna hur behovet av att ha något i din ägo är större och viktigare än något annat i ditt liv, du ska känna dig sjuk och i behov av ett särskilt tillskott. Tror du att artiklar om stackars livmoderhalscancerdrabbade personer, män och kvinnor, skrivs av omsorg för dig just när ägarna av livmoderhalscancervaccin håller på att förlora sin födkrok? Glöm det. Tror du att din favoritbloggare verkligen tycker att det där rouget verkligen är det bästa som hänt mänskligheten sedan 1983? Glöm det. Tror du att teveserier och dokumentärer är härligt neutrala? Glöm det.
Min grundpersonlighet är naiv, blåögd, påverkansbar, eller kanske öppen, för att istället använda ett mer positivt laddat ord. Det har gjort ont att inse att världen inte är ”god”, att neutralitet sällan existerar. (Oroa dig inte, jag tror fortfarande att individer har de bästa intentioner. Ja, förutom att alla är sig själv närmast.) Åren i USA fick upp mina ögon för lobbying och korruption. I Washington DC och i Bryssel (EU) jobbar flest lobbyister i hela världen. Personer som alltså helt livnär sig på att sälja in åsikter. Deras uppdrag är att få till lagändringar för att deras företag och organisationer ska få fördelar, inte för att livet för den individuella medborgaren nödvändigtvis ska bli bättre. I Sverige finns det inget sånt tänkte jag i all min blåögdhet, men tji fick jag när jag började se mig omkring. Du vet hur det är. Bara för att man låtsas att något inte finns betyder det inte att det inte existerar. Mina ögon öppnades och nu kan jag inte längre o-se det som visade sig i den processen. Jag önskar att jag bara fick sitta och gråta då jag tittar på en film utan att tänka ”ok, påverkanskampanjen lyckades verkligen”. Ska algoritmer styra mitt liv hädanefter? Ska min moraliska grund vittra bort av att någon annan tycker att den är förkastlig? Vad händer med en människa som inte längre kan ta emot ett budskap utan att utgå ifrån att någon annan försöker påverka? Det känns liksom sorgligt att de samhällsfunktioner som jag vill kunna lita på kör med samma tekniker som psykopaten. Känslomässig manipulation är nämligen en av hens favorittekniker. Och ”Källa på det?” är ett så tragiskt utgångsläge varje gång man möter ny information av vilket slag det än må vara.
Jag älskar mina känslor. Jag vill låta dem få stort utrymme både till vardag och fest. Just idag påminner jag mig själv om hur jag kan använda känslomässig manipulation på mig själv, men på ett positivt sätt! Jag vet vart jag vill vara på väg – nu gäller det att skapa förutsättningar för att jag ska göra rätt val. Alltså de val som jag på förhand har bestämt att jag vill fatta. Må dina känslor tjäna dig väl denna dag och må detsamma gälla mig.
Efter att ha stigit upp 5.20, haft något som närmast kunde liknas vid släktträff utanför Adolf Fredriks kyrka, fått njuta härligt lussetåg och överlevt Stockholms morgontrafik kunde jag sedan köra hem till Sturkö medan maken satt bredvid och jobbade från passagerarsätet. Lilla L i lusseskrud är så ruskigt gullig, så fotona på henne får illustrera alla lussetåg som gick under gårdagen. Fotona togs av hennes mamma.
I Mörtfors plockade vi upp lite grejer och njöt av det frostiga landskapet. Byn är osedvanligt idyllisk under vintern och ger god energipåfyllning oavsett årstid. I Kalmar fick vi stanna så jag kunde ta ett samtal på en lite undanskymd parkering med god belysning medan maken fick sätta sig en stund på IKEA. Den sista sträckan på nya E22 har ännu inte öppnats upp, så vi passade på att fylla på varor på den fina ICA som de har där. Undrar just om folk kommer att fortsätta stötta butiken även om E22 fortsättningsvis kommer att gå utanför bykärnan?
Väl hemma var jag tacksam över att brorsan hjälpt till att hålla koll medan vi har varit bortresta. I hallen låg både paket och lite post. Adventshyacinter och amaryllis hade säkert givit sin bästa prakt till dammråttorna den här veckan, men nu såg de ledsna ut. Bäst att byta ut dem med nya stjärnor inför begivenheterna under julveckan. Efter att ha slumrat en halvtimme på soffan var det dags att steka köttbullar på 1,6 kg blandfärs till kyrkans julfest. Sedan var det skönt att lägga huvudet på kudden i egen säng.
Förra året hade jag som mål att skriva ”vanlig” dagbok hela året. Detta mål uppfylldes och jag bestämde mig för att fortsätta. I år har jag skrivit i en dagbok med en vecka per uppslag som bara erbjuder några rader per dag. För ett par veckor sedan tröttnade jag och har inga planer på att skriva ikapp. Möjligtvis lämnar jag ”ett hål” i mitt liv och fortsätter härifrån. (Jag har ju alla mina Trettio tacksamma dagar från november, jag kan skriva ut de funderingarna och lägga i dagboken. Eller inte.) Här i bloggen kan jag skriva långa dagboksinlägg om jag vill, eller om funderingar jag har, eller låna listor från medbloggare, eller fotobomba, eller ha utmaningar, eller… Med ojämn regelbundenhet tänker jag över vad jag egentligen vill med bloggen, men det landar alltid bara i något slags konstaterande om att jag vill fortsätta. Tack bloggen för att du går hand i hand med mig genom livet! Här kommer min favoritlåt just nu, ett väldigt speciellt arrangemang med folkmusikvibbar. Länkar till musik jag gillar hade varit svårt att få med i en pappersdagbok!
Vissa traditioner känns extra värdefulla att upprätthålla. Adventspyssel med min resesyrra och hennes familj känns precis som en sådan. Sedan jag och maken hamnade på Sturkö har vi försökt pricka in pysslet så att vi också kan gå på minst någon julkonsert och Luciamorgon med AF medan vi ändå är i Nynäs/Stockholm. Dessa dagar är så värdefulla för mig.
I år var det lite extra kul. Våra två äldsta, svärsonen och Lilla L kom såklart. Jag och syrran har två syskonbarn som pluggar i Stockholm som också hakade på, liksom den enes fästmö. Hamburgare, pyssel, pepparkakshus, jam session, gemensam jul-Spotifylista och lussebak – där har du ett gott recept på adventspyssel. Att ett par av syrrans kompisar kom förbi blev bonusingrediensen som gjorde det lite extra gott.
Maken, jag och dotterns familj drog iväg lite tidigare för att gå på julkonsert i Gubbängen. På ”samma” julkonsert träffades vi för 31 år sedan. Då spelade jag fiol och sjöng i kören medan maken var vis man. The rest is history. Jazziga och klassiska toner blandades i ljuvlig harmoni och vi kom ut i den halkiga natten med ännu lite mer julkänsla i bagaget. Tack andra advent!
Hur vacker kan en morgon vara? Jag tröttnar aldrig från denna vy från mitt arbetsrummet och har fotat den många gånger. Nu var det dock längesedan. När jag satt och skrev Trettio tacksamma dagar blev plötsligt rummet helt varmt och jag var tvungen och springa fram till fönstret. Telefonen kunde såklart inte fånga precis hur vackert det var, men nog lyckades den ganska bra. En minut senare kom maken upp och frågade om jag hade sett ljuset. Om jag hade! Tack för denna början, den kalibrerade verkligen hela mitt sinne.
Yngsta dotterns nya hemland bjuder på gemytlighet och ett språk som jag inte kan sluta försöka härma. Göra tungan stor och diftongerna markerade. Igår skulle vi städa efter oss innan hemgång. Jag letade efter en dammsugare och fick fram ett ”Støvsuger?” med tjockt s och stöusuuue som ledde mig fram till rätt maskin och noll höjda ögonbryn. Kanske dansken som fick min fråga trodde jag hade talfel eller något, men han bad åtminstone inte att jag skulle försöka mig på ordet igen. Jag kände mig nöjd och funderade bara en kort stund över hur jag kunde detta ord. Vad jag vet är det inte något Sanne och jag har diskuterat under alla våra år som vänner, hahaha. Kanske de har varit renliga i någon härlig dansk deckare som har konsumerats genom åren?
Danska bagerier är mer inspirerande än svenska och har godare bakverk än tyska. Att glida med ögonen över alla dessa läckerheter gav mig lite vetemjölssorg, men jag plockade till mig en fragilité medan maken valde något slags cruffin med pistagekräm och något wienerbrödsaktigt. När vi kom ut på gatan stod vår kompis från Hästholmen där med sin resväska, redo att ta sig till stationen. Vi kom fram till att det vore trevligare om hon ville åka med oss till Karlshamn, så kunde hon ta tåget därifrån sedan. Sagt och gjort. Spännande och filosofiska diskussioner under flera timmar, vilken bonus!
Väl framme i Karlshamn frågade vi en snubbe på gatan efter en restaurang och fick till tips att ta oss till torget. Där hittade vi en ”gourmet thai-restaurang”. Priserna var rätt gourmet, maten inte särskilt thai och definitivt inte gourmet. En tre centimeter tjock meny med allt från sushi till indiska specialiteter och pannkakor gjorde att vi valde fyra små rätter från första sidan för att vara på den säkra sidan. Det kändes som att jag var tillbaka i Växjö 1990 och åt tre små rätter på kinarestaurangen vid stationen. Helt okej, men inte särskilt gourmet, alltså. Med perfekt marginal lämnade vi vår vän vid stationen, varefter maken lämnade mig vid Lokstallarna där det bjöds på A cappella-festival med konst, hantverk och streetfood.
Kul med en massa körer som fick chans att lyssna på varandra och kanske hitta lite ny inspiration. Vi är vana vid Fredrikskyrkans svulstiga akustik, så det var onekligen utmanande att sjunga i en varm lokal med supertorr akustik. Publiken var dock generös och vi fick till det ganska bra till slut. Nästa söndag är det dags för allhelgonakonsert och sedan kommer både advent och jul tätt på varandra. Detta är min bästa tid på året och jag har lovat mig själv att ta in så mycket musik live som jag kan och orkar i år. Med tanke på hur schemat redan ser ut tänker jag dock att jag är glad över att Spotify finns, för sannolikheten är att det inte blir riktigt lika mycket som jag hade önskat.
Väl hemma igen kändes det skönt att slänga på mig morgonrocken och stryka färdigt det som låg i soffan och väntade. Varje ledig stund under den kommande veckan kommer sannolikt att läggas på bröllopsförberedelser, så det känns skönt att börja utan att ligga efter. Maken gjorde sin specialchoklad och vi plockade fram läckerheterna från förmiddagens sötsakssafari. Kanske var det den som gav mig orolig sömn, eller så är jag bara stressad. Tidsomställningens extra timme togs iallafall tacksamt emot. Jag lekte mamma inatt under de vakna perioderna. Låg och planerade olika scenarier och försökte få ihop allt på många olika sätt. Vet att det kommer att lösa sig med alla underbara som hjälper till, men det märks att det är många tankar på gång samtidigt. Det är bara att spänna fast säkerhetsbältet och åka med, helt enkelt. Tjoho!
I denna stund skiner solen från en ljusblå himmel där små, lätta moln glider förbi i rask takt. Det var visst både norrsken och stormbyar inatt. Norrskenet såg jag ingenting av, men vinden rörde sig runt huset så det skallrade i skorstenen och ven någon annanstans. Eller kanske på samma ställe. Nu har vinden lagt sig lite och jag längtar tills det är dags för lunchpromenad. Både jag och maken sitter på ovanvåningen i våra arbetsrum. Tack och lov att den döda gnagaren någonstans under huset eller i någon vägg bara sprider sin kväljande doft på nedervåningen. Jag tycker att det redan är lite bättre än då vi kom hem från Stockholm i måndags, så jag har hopp om att slippa de kväljande dunsterna om några veckor. Livet på landet… Nog för att råttor är vanligt förekommande i städerna, men de brukar inte springa in i lägenheter och dö precis.
Hösten bjuder på det bästa och det värsta. Själv har jag stor fördragsamhet med både mörker, regn och blåst. Jag gillar det till och med, åtminstone i någorlunda lagom stora doser. Runt omkring mig börjar den ena efter den andra dock att flagga för jobbiga känslor. Trötthet. Hopplöshet. Energibrist. Tristess. Något slags rädsla för det långa mörker som vi obönhörligen är på väg in i. Min syster och hennes man är i Spanien i några veckor både för jobb och semester. Syrran passade då på att besöka en gammal klasskompis som sålt sitt företag och har slutat jobba. Halva året i Sverige, halva i Spanien, 50 år gammal. Specifikt det extra ljuset tror jag hade kunnat vara fördelaktigt för många svenskar. Tyvärr är det inte möjligt för de flesta av oss med ett sådant upplägg. Då gillar jag skylten jag fick av svärmor för ett gäng år sedan. ”Gör mer av det som gör dig lycklig.” De flesta av oss mår bra av att rannsaka oss själva och då och då fundera över vad som egentligen hjälper upp vårt välbefinnande.
Själv lyfter jag av mina körövningar. Gemenskapen, musiken, att jobba tillsammans för att nå ett mål, ansträngningarna att göra lite bättre, harmonierna, det vackra kyrkorummet. Jag påminner mig själv om att inte ta det för givet att jag får vara med och vara en del av detta. Just på torsdagar brukar jag också passa på att träffa en vän innan repetitionen då jag ändå är i stan. Igår blev det träff med min bästis från grundskolan, hon som jag känt sedan fem års ålder och som ”kan mig”. Långvariga vänskapsrelationer är ovärderliga! Samtalen tar vid sedan man pratades vid senast och ämnena att diskutera tar aldrig slut. Träffas vi om en vecka eller två år igen? Spelar ingen roll. Vänskapen sitter där den gör.
Sedan har vi gåvor. Jag älskar att ge presenter och är bättre på det i perioder. Det handlar inte om att behöva köpa dyra grejer, det har jag ändå ingen möjlighet till. Det är själva tanken på att hitta något som jag hoppas mottagaren ska bli glad för. Här hemma på golvet ligger ettårspresenterna till lilla barnbarnet. Hon kommer med all sannolikhet att gilla papper och band bättre än gåvorna, men föräldrarna blir kanske glada. När yngsta dotterns bröllop är över ska jag se om jag inte kan komma igång med ett projekt som har just med gåvor och vänner att göra, men det blir som sagt ett senare projekt. Nu ska jag först prata med en medmänniska som har det tufft och sedan blir det en tur i naturreservatet i solen. Att lyckan kommer och lyckan går vet vi ju alla, så det gäller att ligga steget före och fylla på när chansen finns. Och det finns det ju!
Jag älskar att vakna lite senare. Vänd mot bokhyllan strax efter klockan sju reflekteras solen i Dollybokens titel. Kära Dolly, min första idol. Så mycket Barbie och fötterna på jorden på samma gång. En mångfacetterad kvinna med många strängar på de instrument hon trakterar (det är en hel hög). Ett stort generöst hjärta, en fantastisk musikalitet och så är hon street smart. Det gillar jag. Hon må ha fler peruker än någon annan i världen och har säkert gått igenom fler plastikoperationer än de flesta, men hon har djup kontakt med den där lilla flickan från bergen som hela tiden går med henne. Jag har inte många idoler, men hon är en. Och så vill jag att det ska fortsätta vara.
Det är klurigt med idoler. De faller ofta djupt när personer inser att de är mänskliga, eller kanske till och med visar mänsklighetens värsta sidor. Du vet hur det blir, då, efter kraschen. Från att ha höjts till skyarna finns det inte längre något av allt det braiga kvar, det blir häxjakt och alla som kan befinnas skyldiga till att ha något slags samarbete med den fallne ska åka ner i helveteselden. För tillfället gäller det Sean ”Diddy” Combs. 120 personer ingår i gruppen som stämmer honom för sexuella övergrepp och annat eländigt, många av dem är underåriga. Jag blir alltid lika förvånad över att förgripare liknade Diddy lyckas upprätthålla normala liv under jättemånga år då de prisas för förträfflighet, storhet och genialitet, men så fort någon ropar att kejsaren är naken ska samma personer göra allt för att visa att de alltid har tyckt att personen varit falsk, oberäknelig eller opålitlig. De som på riktigt varit Diddys vänner blir nu per automatik misstänkliggjorda. Är inte Beyoncé en häxa trots allt? Och Mary J Blige måste vara en riktig satmara. J Lo då, vi visste väl redan att hon inte är riktigt klok? Vad gäller för Justin Bieber, Ashton Kutcher och Usher? Visste de? Var de delaktiga i övergreppen? Hade de kunnat stoppa allt det hemska? Fallet blir hårt och många kommer att dras med när det skrapas på ytor och grävs i papperskorgar. Min gissning är att associationsskuld kommer att bli svårt att undvika och somliga kommer att anses skyldiga trots att de faktiskt inte gjort något klandervärt.
Jag är tacksam för idoler i min vardag, de vars styrkor och svagheter jag redan vet om och inte behöver fundera över. Tack till brorsan som tog sig tid att köra hit ett helt lass prima björkved trots sitt fullspäckade schema! Han är en hyvens karl, den där lillebroren. Jag ser fram emot den värme vi mår så bra av då det blir lite kallare ute. Kakelugnen förbereder sig på värme av ett bättre slag än Diddys helveteseldar. Själv njuter jag av att just nu vara perfekt varm. Koftor hjälper mot kylan, vi kan fortfarande sova med öppet fönster och hålla värmen under duntäcket. Ljus och värme önskar jag också dig, allt av det bättre slaget.
Dikten som gårdagens blogginlägg bestod av lade jag också upp på Facebook. Ett par av körvännerna tyckte att ”du har en grej med ord”. Ja, nog har jag en grej med ord. Jag älskar ord, jag älskar att skriva, jag älskar att prata och jag älskar att lyssna. Jag älskar att låta ord snurra runt i huvudet och samla sig till nya tankar, jag älskar att skriva dikter, jag älskar att skriva blogginlägg och jag älskar att läsa välskrivna texter. Jag älskar andra språk, jag älskar att sätta ord till musik och jag älskar att skriva klatschiga slogans. Jag älskar att skriva kalligrafi och jag älskar att demontera andras argument. Jag älskar att vara ordpolis, jag har en naturlig fallenhet för att stava och jag tycker att något av det jobbigaste som finns är när jag tappar ord (en av få komplikationer efter min utmattning som består).
Att sörja något som inte blev känns inte produktivt och jag ältar sällan. Det blev som det blev helt enkelt. Jag, den sanna ”humanisttjejen”, sökte till den naturvetenskapliga linjen bara för att jag var ”duktig flicka” och detta skulle hålla alla dörrar öppna för mig. I förlängningen ledde det till att jag blev matte/NO- och musiklärare. Inte för att det behöver anses vara dåligt, inte alls. Jag undrar bara vad som hade hänt om jag faktiskt hade valt humanistinriktningen, läst en massa språk och utvecklat svenskan någon annanstans än på min egen kammare. Kanske hade jag blivit svensklärare istället och fått lägga en massa tid på att läsa och bedöma uppsatser. Kanske hade jag blivit bibliotekarie och suttit här med en massa studielån som inte skulle hinna bli avbetalda innan jag dog. Kanske hade jag jobbat på reklambyrå och blivit utbränd, för även om jag älskar ord och formuleringar så är jag ruskigt dålig på att vara kreativ och innovativ. Kanske hade jag blivit journalist och väldigt PK. Kanske hade jag suttit på en universitetsinstitution och nördat ner mig i ord av alla de slag. Kanske hade jag blivit en arbetssökande kulturarbetare. Möjligheterna hade varit oändliga, haha! Och så gick tankarna denna dag.
Jag har nu lagt en så fin vecka bakom mig. Redan från början visste jag att den skulle bli intensiv. Tre repetitioner och konsert (Händels Dixit Dominus och Vivaldis Gloria) var inplanerade sedan i höstas och vi hade också besök både från äldsta dottern, lilla barnbarnet, tyska extrasyrran och hennes son. Trädgården tar inte paus för att jag har mer att göra, så jag introducerade barnbarnet till allt från bevattning till artkunskap så vi verkligen kunde utnyttja tiden tillsammans. Hon fick även upp öronen för verken jag övade och hoppdansade lika glatt till dem som till Nicke och Nillas Pannkakor med sylt.
Dottern klämde in två grillkvällar, brunch, besök i Bredavik, långpromenad i gassande sol, besök på bageriet, introduktion av barnbarnet till Vajlan ❤️, träffar med diverse släktingar, halvdag med second hand, shopping, Sumo Sushi, Hoglands park och Gelato (drömdag), bygge av sänggavel (drömaktivitet) och alla vanliga bestyr som ska hinnas med när man har en sjumånaders bebis. Bebisen är så nära att krypa nu och tar sig dit hon vill genom snurrar, hasningar och diverse andra rörelser. Hennes mamma var det enda av våra barn som alltid rullade in under möbler och lillan gör precis likadant. Är det ärftligt?! Hon verkar liksom gilla att trycka in sig nära och under grejer. Våra tyska besökare var inte mindre aktiva. De hann bocka av allt utom en grej på en lååång önskelista!
I vår familj har vi lite olika förhållande till förväntningar och drömmar. Att vara lika ”förnöjsam” (eller långsam i starten, beroende på hur man ser det) som jag är ger till exempel inte utrymme för lika mycket utveckling, spänning i tillvaron eller möjligheter att växa. Det är inte det att jag saknar driv, men jag inser att jag aktivt behöver bestämma mig för att saker ska hända. Jag behöver ta tid att sätta mig ner och planera, drömma, sätta mål. När jag och maken samarbetar blir det bra, han gör mer ofta slag i saken medan jag sitter och är nöjd bara med att tänka mig precis hur bra det hade blivit om… Några i familjen är som jag, andra har ett aktivt driv där ”missnöjet” med situationen gör att de får saker att hända. (Missnöje är egentligen fel ord, men i brist på annat använder jag det här.)
Konserten sen… Vi har övat så mycket på Händels Dixit Dominus, ett verk som inte är helt enkelt att ta sig an. På genrepet kändes det lite skakigt, men när det väl var dags för konsert drog adrenalinet igång och vi fick uppenbarligen gemensam ”feeling”. Jag älskar att musicera med det här gänget! Att få sjunga med en barockorkester med proffsmusiker var verkligen bonus. Vi framförde också delar av Vivaldis Gloria med barn- och ungdomskörerna och delar av en annan kör i pastoratet. Att se barnen när de sjöng sin favoritsats, denna glädje, fick mig helt tårögd. Ja, alltså, jag blev väldigt känslosam vid flera tillfällen under konserten. Gudomlig musik, och i stunder så klaffade allt. Vår dirigent är fantastiskt duktig, det är en ynnest att få ha honom som musikalisk ledare i lilla Karlskrona. Jag tror jag dansade över Stortorget på väg till bilen med ett i det närmaste fånigt flin i hela ansiktet. Kanske har jag flinet kvar, trots att alla har åkt hem eller iväg och jag är ensam kvar hemma. Tack för att livet ibland öppnar för nästan bara fina stunder och slipar bort uddarna på det vassa som också finns där.
