Ja, alltså, i oktober skrev jag detta inlägg. Nu är vi mindre än tre veckor från julafton och de månader som har gått mellan då och nu gick fortare än kvickt. Jag hann göra både det ena och det andra på listan, men det mesta gällande ”allmän lista” blev i vanlig ordning inte gjort. Det är helt okej, jag är verkligen nöjd med tanke på hur livet har sett ut. Är glad för att jag har så mycket jobb, är tacksam för någorlunda hälsa, gillar att ha planer som hjälper mig få till julkänslan.
Ikväll drar vi igång den mer intensiva fasen av repetitioner av Bachs juloratorium. Den 4/1 är det dags att få uppfylla en kör-dröm. Det är inte ett stycke man snyter ur armbågen, men det är spännande att kören ständigt erbjuder nya chanser att utmanas och utvecklas. (Men alltså, kolla på gossarna i sjuttiotalsfrisyrer som bokstaverar så tydligt trots att det går undan rätt ofta. Den dirigenten vågar man inte sticka upp mot tänker jag.)
För alla som vill ha möjlighet att känna julens vingslag i mer modern tappning funkar kanske den här jullistan. Jag vill dock lägga in en varning. Somliga tolkningar av ”klassiker” är rent eländiga. Det finns också jättefina/roliga/eftertänksamma nyskrivna låtar och för den som inte tröttnat på Tareq Taylor för länge sedan (som jag) kan det kanske intressera att han även givit sig på en karriär som sångare. Eller var det där han började sitt kändisskap? Inte vet jag.
Svägerskans underbara krans till ytterdörren påminde mig om att jag fortfarande inte har några kransar på pardörrarna. Det får kanske vänta tills nästa vecka, men det är okej. Roligt julpyssel! Jag har sett att min syster gör något julpyssligt varje dag, så fina grejer. Jag har iallafall symaskinen uppe och en hög med grejer som jag tänker ska bli något. (Efter två misslyckade försök att sy lavendelpåsar med fel slags val av material är jag lite kuvad, men jag ska nog komma igång igen.) För dig som inte alls vet vad du vill göra, men som verkligen gillar jul, hänvisar jag till Helena Lyth. Jag hade inte varit inne hos henne på länge, men där har hon samlat in fullpackade inspirationsinlägg för varje dag i en julkalender. Där kan man snacka om pysselproffs! För dig som inte gillar jul – jag önskar dig frid och möjlighet att stänga av det som stör dig mest. För dig som gillar jul – kör järnet! Själv gosar jag ner mig riktigt mycket och njuter av allt från levande ljus till nostalgi i både inredning, smaker och dofter. Jag är tacksam över att ha flera olika favorittider på året och tillåter mig att njuta och stänga av elände.
Sara uttryckte sig så fint då hon skrev om hur det är att bo i Barcelona. ”…vara statist i andras semesterlycka.” Det rör sig knappast lika mycket folk i Karlskrona, men nog är denna stad ett mål för naturälskande, ledighetstörstande och historieintresserade personer som söker något mer exotiskt än det de har utanför dörren. 1998 blev Karlskrona upptagen på Unescos Världsarvslista och sedan 2010-2011 har vi haft en lite mer modern färja mellan Gdansk och Karlskrona vilket har bidragit till fler turister. Det som är mitt normala är någon annans ögonöppnande upplevelse.
Igår var jag på konsert i den vackra träkyrkan Ulrica Pia, eller Amiralitetskyrkan. Hon stod klar 1685, men var aldrig tänkt att vara något annat än ett provisorium. Virket till bygget fraktades från den då svenska staden Riga. 1760 lades i närheten grunden till stenkyrkan Adolf Fredrik som var tänkt att ersätta Ulrica Pia. Det är inte bara populasen som ibland har svårt att hålla ordning på sina tillgångar eller som gapar efter mer än vad börsen kan täcka upp för. Pengarna räckte helt enkelt bara till fyra meter höga murar, efter det tog de slut. Så småningom det kom ett kungligt brev som krävde att byggprojektet skulle läggas ner och de ståtliga murarna blev en kyrkoruin innan någon kyrka ens hade funnits.
Runt 1850 hade insikten om att det aldrig skulle bli någon stenkyrka landat och det bestämdes att de andra två Karlskronakyrkorna Fredrikskyrkans (där jag sjunger i kammarkören) och Trefaldighetskyrkans uttryck skulle efterhärmas. Träpanelen byttes ut, barockdetaljer tillades och fasaden målades gul. Sedan dess har det förfallits, återhämtats, renoverats och fixats i omgångar. Fortifikationsverket (som ägde kyrkan på sjuttiotalet) tog beslut om att fasaden skulle återta sin ursprungliga röda färg, något som Riksantikvarieämbetet INTE rekommenderade. Någon eller några var modiga/dumdristiga nog att gå emot denna rekommendation och idag står Amiralitetskyrkan, trots anonym arkitekt (Erik Dahlberg?), det faktum att hon byggdes som provisorium och många, många utmaningar, som ett otroligt vackert och självklart rödmålat smycke och besöksmål.
Igår satt jag bredvid en gammal numera körpensionerad vän. Jag såg en körvän spela traversflöjt i barockorkestern, en annan gammal körvän sjunga sopransolo i requiemet Messe des morts av Marc-Antoine Charpentier (barockkompositören som är betydligt mer känd för temat till Eurovision) och åter en körkompis dirigera i rollen som kyrkomusiker i Amiralitetskyrkan. Så många beslut och ickebeslut har lett fram till att vi just då kunde ha denna upplevelse tillsammans. Idag är allt vi har, men det vi gör eller inte gör kan påverka oss själva och andra under en lång tid framöver. Idag är jag mycket tacksam över dessa insikter.
(Jag har gått en utbildning till världsarvsambassadör för min vackra hemstad, men var ändå nödd att ta till Wikipedia för att sätta detaljer på plats. Tack Wiki!)
Jag vaknar och sträcker på mig. Kollar på klockan. 6.17. Två minuter tidigare än de senaste dagarna. Hur kan kroppen fungera med så stor precision? Jag har ingen tid att passa så här tidigt, så det finns ingen inneboende stress. Detta är bara min naturliga rytm. Jag mår inte bra av att vara vaken till efter midnatt, men hade jag varit det hade jag fortfarande vaknat samma tid. Ja, åtminstone brukar det vara så.
Det är inte konstigt att jag funderar mer över mina vanor vid den här tiden på året. För en gammal lärare blir det kanske lätt så. Mitten av augusti är årets andra nyår, helt enkelt. Som du kanske förstår om du brukar läsa här så har också allt sorterande påmint om tid som varit och därmed tid som kommer. Kalendern bjuder på ny frisyr idag och AW med vänner imorgon (en ny konstellation med en återinflyttad gammal vän och hennes bekantskapskrets som utgångspunkt). Kören har dragit igång och jag har även uppdaterat dess historik som jag är ansvarig för. Efter sortering och alfabetisering av allt jag sjungit med Fredrikskyrkans motettkör som sedan blivit Fredrikskyrkans kammarkör kan jag konstatera att det är många noter som gjort korta besök och andra favoriter som blivit ”våra”. Vi har en Allhelgonakonsert, adventskonserter och delar av Bachs juloratorium att ta oss an i höst. Årets Allhelgonakonsert ser på ett ungefär ut såhär:
Denna konsert brukar vara fullsatt, en stund att få begråta alla man saknar och allt elände i världen. Bättre att koncentrera det till en stund än att ständigt gå omkring och känna sig tyngd tänker jag. Jag älskar dessa konserter som är en blandning av musik och ord, efteråt brukar jag känna mig alldeles mjuk i kanterna. Många har uttryckt att det varit läkande att vara där och då, få känna sig igenom både det vackra och det svåra.
Resten av hösten innehåller födelsedagsfiranden, hönsvakteri, en runda till Gotland, konserter, sommarstugestängning, häng med vänner och lite annat smått och gott. Jag ser fram emot nya, fina jobbsamtal och fortsatt utveckling för mig själv. Jag har spanat in lite kurser på Coursera, men är också intresserad av att skaffa kompetens som EMDR-terapeut. (Det får kanske bli lite längre fram. Jag har gått på kurs hos Jeanette Niehof förut och har stort förtroende för henne.)
Annars njuter jag väldeliga av att kunna gå igen utan att ha så ont! Om jag nu får det som jag vill kommer tacksamhet för en fungerande kropp att få ta större plats under hösten. Samtidigt vet jag att det är så lätt att ha detta som ambition, men att glömskan är stor och att det också ska vara så. Fokus på stunden är ändå inte dumt. Och nu är luften varm och fuktig. Sommaren och hösten möts kanske precis här och nu, alldeles utanför mitt öppna fönster. Torsdagen den 28 augusti klockan 8.35. Den känslan tar jag med mig nu när själva livet utanför mitt skrivande tar vid.
Som du kanske vet både älskar jag att handarbeta, pyssla, musicera och att njuta av det som medmänniskor i olika åldrar och med olika mycket kunnande skapar. Människan är en skapande varelse. Alla är inte yrkeskonstnärer eller proffsmusiker, men jag tror faktiskt att alla behöver och kan njuta av den här världen, att vi mår bra av olika slags konstformer.
Själv älskar jag att skriva kalligrafi, som på dessa kort, men njuter av andras verk som är både mer komplicerade och utvecklade. Ylva Skarp har ett publikfriande formspråk och till en relativt billig peng kan man njuta av hennes verk varje dag. Jag är mest förtjust i hennes kalligrafikonst, men du kanske gillar hennes konsttryck också?
Att laga mat kan vara ren överlevnad eller en konstform. Att få laga till och äta egen skörd, som här, ger mitt liv guldkant. När jag går på restaurang vill jag få något mer än hemma, något som är godare, mer komplicerat, med andra smaker eller lite extra lyxigt. En kebabtallrik är överlevnad, men det finns många platser där man kan få den där extra upplevelsen. Själv älskar jag att äta på Dilkhush här i Karlskrona, en fantastisk indisk restaurang som ger mig chans på ett annat slags mat än hemma. Och ruskigt gott dessutom!
Något jag önskar jag var bra på är träslöjd. Jag har byggt lite miniatyrstolar från Kotte Toys och det har varit jätteroligt, men det är mer finlir och inte själva byggandet. Jag imponeras av mina bröder som bygger hus respektive skapar träkonst och maken som bygger det jag önskar. Något av det jag uppskattar mest i hemslöjdsbutikerna är just träslöjden. Hårt och mjukt på samma gång.
Naturen är naturligtvis bästa konstnären. Jag älskar att sticka, men just dessa vantar har min faster gjort. Egenfärgat garn och allt. De mönster jag gillar bäst just nu kommer från PetiteKnit eftersom jag bara kan härma det andra uppfunnit, fast den bästa stickkonstnär jag känner är makens brorsdotter. Det hon klurar ut i sitt huvud och får ut i stickade verk är helt otroligt! Jag vet att hon har som ambition att dela med sig av sina mönster och ser fram emot att få visa när det är dags.
På Söder i Stockholm hittar du Konsthantverkarna där folk som kallar sig konsthantverkare (jag tror ju att det ligger i oss alla, men att somliga har lättare att kunna uttrycka sig) ställer ut otroligt vackra grejer. Pengar kan stötta de kämpande konstnärerna och ger en chans att få hem sådant som gör ens hem djup eller kanske mer spännande. Ser fram emot nästa gång jag kan gå en runda där eller någon annanstans där människans skapande kommit till uttryck! Ett museum, en konsert, en restaurang, en trädgård eller kanske någon medmänniskas hem.
Onsdagar brukar vara lite mellandagar för mig, men just gårdagen blev riktigt festlig! Dagen började med ett fint samtal. Mitt jobb som samtalsterapeut känns meningsfullt, spännande och utvecklande. Jag älskar verkligen att möta medmänniskor på detta sätt.
Jag passade på att jobba undan planttantssysslorna som väntat i onödan i flera dagar på rasten. Syrrans rumslönn beskars och fick lite ny jord. De fyra sticklingarna sattes i ett glas vatten enligt Farbror Gröns anvisningar. Rötter som utvecklas i vatten är inte ”fel” rötter, men en stickling ska tydligen inte stå för länge i ett glas vatten om man vill ge den nya plantan bäst förutsättningar. Moderplantan mådde inte särskilt bra och bladen tyder på att den har näringsbrist. Jag hoppas på nystart och ett fint resultat! När jag ändå var igång satte jag små ampelliljor i kruka, ett kämpande paradisträd fick omsorg och så satte jag några tomatfröer från min kompis som jag missade då de andra kom i jord.
Framåt kvällen åkte vi mot Småland. Svärmor och svärfar väntade med räkmackor från Blomlöfs, brasa och tända ljus. Det är alltid lika mysigt i Mörtfors, jag älskar att komma dit.
Efter semlor som vi tagit med oss var det dags för underhållning. Maken fick ett dragspel i 30-årspresent. Det har alltså varit i hans ägo i snart 25 år och användes bara under en period då våra vänner hade ett ukrainskt par boende hos sig. Den ukrainske mannen saknade sitt dragspel hemma. Han lät hälsa att ett dragspel mår bra av att användas medan vi hörde hur hela instrumentet knakade då det väcktes till liv för första gången på många, många år. Nu har dock maken tränat i princip varje dag sedan årsskiftet och det börjar låta riktigt bra emellanåt! Kul för svärföräldrarna att få valuta för pengarna de lade ut på den där presenten för så många år sedan. Svärfars kommentar ”men det var ju riktigt njutbart” efter en perfekt satt vals uppmuntrade till ett fortsatt tragglande. (Att det fram tills dess låtit som Kulturskolans första konsert efter en termins lektioner var han finkänslig nog att inte ta upp. Det är klurigt att framträda för publik!) Det har varit spännande att följa denna process. Från att inte ha en aning om hur ett knappdragspel funkar till att kunna spela enkla melodier med både bas och diskant med 15 minuter per dag i drygt två månader – vad kan jag själv bemästra med lite kontinuitet?
Igår var det dags att dra igång bästa torsdagsaktiviteten igen. Förra veckans repetition fick ske hemma i soffan p.g.a. sjukdom. Älskar att komma till kören! Denna termins repertoar känns dock väldigt modfälld. Vår körledare har starka känslor och hans tolkning av världsläget påverkar vad vi sjunger. För J gäller sällan ”ryck upp dig”, utan han vill erbjuda ”varsågod och gråt ut”.
När jag sedan kom hem pratade jag och maken om dagen. Vi hamnade i frågan om världen kommer att vara ”bättre eller sämre” om hundra år. Detta kom sig av att jag hade varit och fikat med två finfina kompisar tidigare på dagen. Vi har alltid spännande diskussioner: kommer från mycket olika bakgrunder, men har samma riktning i livet. Gårdagens samtalsämnen rörde sig bland annat om det allmänna världsläget och hur vi ser på det, vad vi har att vänta med tanke på det politiska läget lite varstans, politikerförakt och vad det gör för ett samhälle och så hur man i allmänhet bäst hanterar sakers natur. ”Jag förstår att våra ungdomar inte vill skaffa barn med tanke på allt elände”, sa en av vännerna. ”Då har vi vuxna gjort ett dåligt jobb som inte lyckats bidra med bättre verktyg att hantera livet”, sa jag. Gällande elände kan vi nämligen konstatera att det inte direkt var eländesfritt på 1900-talet, eller på 1800-talet, eller på 1700-talet, eller, ja, du förstår… Är verkligen Trump det värsta som hänt planeten Tellus någonsin? Jag kanske bara är dum som inte förstår. Kanske finns inte mänskligheten kvar om hundra år, men jag tror mig veta att vi åtminstone rent allmänt har det väldigt mycket bättre idag än för hundra år sedan. Jag som den borne pessimisten blev mycket peppad av Hans, Anna och Ola Roslings Factfulness och jag tror att fler hade mått bra av att läsa den och omsätta det som står där i sina omvärldsanalyser.
Min och makens diskussion spann vidare. Är världen bättre än för hundra år sedan? Vad ingår i begreppet ”världen”? Finns världen kvar om hundra år och hur ser den isåfall ut? Henrik Höjer tog sig i slutet på förra året tid att kika på tidningsarkiv från så långt som hundra år tillbaka i tiden och vad som hade förutspåtts om 2025. Han kunde konstatera att ingen hade rätt. Jag gillar hans sista mening: ”Framtiden var, är och förblir ovetbar.” Ingen vet. Varken gällande oss själva eller ”världen”. Är det då inte vårt ansvar att ge det uppväxande släktet livskompetens och hoppfullhet och kosta på att ge oss själva detsamma?
Kommer du ihåg den alldeles fantastiska teveserien Mot alla vindar och huvudrollsinnehavaren Jon Englishs ledmotiv Six Ribbons? Jag har originalnoterna till musiken, ett häfte i gulaktigt papper med något slags tuschmotiv av Mary och Jonathan Garrett på framsidan. Teveserien sändes första gången 1980 i Sverige och blev en braksuccé. Den har sänts i repris ett flertal gånger och jag kan tyvärr inte riktigt placera min passion rätt i tiden. Det känns som att jag var lite för ung som tioåring för att kunna ta till mig alla stora känslor, så jag gissar att jag såg någon av repriserna under högstadietiden. (Ibland önskar jag att jag kunde ta till min f.d. svägerskas superkraft då det gäller tidsplacering av olika händelser.) Att serien påverkade mig vet jag iallafall och subversiva krafter hade säkert kunnat få mig att göra både det ena och det andra efter att temat klingat ut efter det trettonde och sista avsnittet. Innan barnen kom var jag en väldigt sval person med små känslouttryck åt båda håll, men jag har tydliga minnen av stora tårar trillande nerför kinderna i samband med dessa dramer utspelandes framför mina ögon. Mina känslor gällande både det ena och det andra omskapades.
Du undrar kanske varför jag skriver om en gammal australiensare som varit död lika länge som mina föräldrar och en teveserie som med all sannolikhet inte skulle väcka någon uppmärksamhet idag. Jag berättade ju om podden jag lyssnade på i torsdags. I bakgrunden spelades en melodi som jag inte kunde släppa. Jag ”shazamade” musiken och hittade Loney Dears album A Lantern and a Bell från 2021. Härlig musik, det där gillade jag! Spotify fortsatte spela när albumet var slut och jag kastades tillbaka i tiden. Helt plötsligt befann jag mig, ja, var?! Förvirrat lyssnade jag på en låt jag vet har gått om och om och om igen (jo, så funkar jag med musik), men när? Ignorant Boy, Beautiful Girl (Namanama) kom ut 2004, det år som jag placerat som mitt favoritår någonsin. Jag fyllde 34 det året, hade tre underbara barn som fortfarande inte nått tonårens taggbusktäckta paradis och livet var rent allmänt fint på många sätt. Var det den känslan jag fick i handen då jag hörde den välbekanta och lättlyssnade melodislingan? Hög volym, bubbel i blodet! Livet på topp! Denna låt hade lätt kunnat få mig att gå med på både det ena och det andra.
Igår satt vi i soffan efter en fixardag hemma. Maken hade kombinerat ingenjörens och finsnickarens tankesätt för att kunna laga knappsystemet på vår IKEA-fläkt. Hopplös konstruktion, det gick sönder redan kort efter att vi hade flyttat in i huset och vi har använt lillfingrarna för att kunna tända fläktlampan och dra igång fläkten. Häromdagen rök sista fästet och knapparna åkte helt in i fläktkåpan. Nu sitter knapparna på plats igen med hjälp av en sinnrik konstruktion. ”Någon annan hade helt enkelt köpt en ny fläkt”, sa maken. Han ägnade istället ungefär hela halva lördagen till att fundera, såga, skruva och limma och nu kommer inte fläktens vara eller icke vara längre att hänga på knappsatsens placering. Jaja, jag stickade och ville ha något att titta på som underhållning, jag är ändå barn av min tid. Netflix föreslog serien Parenthood och jag började spela första avsnittet. Ett avsnitt gick in i ett annat och efter fem avsnitt fick jag tvinga mig själv att stänga av. Serien är från 2010. Jag vet vilka flera av skådisarna är, men den har ändå gått helt under radarn. Dock är den helt precis i min stil, precis som Netflix redan ”visste”. Hade jag verkligen valt eller hade Netflix algoritmer valt åt mig?
I podden Det sista pillret tar Johan Cedersjö upp läkemedelsindustrins påverkanskampanjer som ledde till ”lyckopillrens” enorma genomslag trots att det inte fanns någon vidare evidens att de verkligen hjälpte. Känn dig lurad! Lobbyverksamhet och reklam är utformad för att tala till ditt inre, att omforma dina tankar och meningen är verkligen att du inte ska fatta någonting. Helt plötsligt ska bara dina åsikter ha slagit om, du ska känna sympati med en viss grupp, du ska känna hur behovet av att ha något i din ägo är större och viktigare än något annat i ditt liv, du ska känna dig sjuk och i behov av ett särskilt tillskott. Tror du att artiklar om stackars livmoderhalscancerdrabbade personer, män och kvinnor, skrivs av omsorg för dig just när ägarna av livmoderhalscancervaccin håller på att förlora sin födkrok? Glöm det. Tror du att din favoritbloggare verkligen tycker att det där rouget verkligen är det bästa som hänt mänskligheten sedan 1983? Glöm det. Tror du att teveserier och dokumentärer är härligt neutrala? Glöm det.
Min grundpersonlighet är naiv, blåögd, påverkansbar, eller kanske öppen, för att istället använda ett mer positivt laddat ord. Det har gjort ont att inse att världen inte är ”god”, att neutralitet sällan existerar. (Oroa dig inte, jag tror fortfarande att individer har de bästa intentioner. Ja, förutom att alla är sig själv närmast.) Åren i USA fick upp mina ögon för lobbying och korruption. I Washington DC och i Bryssel (EU) jobbar flest lobbyister i hela världen. Personer som alltså helt livnär sig på att sälja in åsikter. Deras uppdrag är att få till lagändringar för att deras företag och organisationer ska få fördelar, inte för att livet för den individuella medborgaren nödvändigtvis ska bli bättre. I Sverige finns det inget sånt tänkte jag i all min blåögdhet, men tji fick jag när jag började se mig omkring. Du vet hur det är. Bara för att man låtsas att något inte finns betyder det inte att det inte existerar. Mina ögon öppnades och nu kan jag inte längre o-se det som visade sig i den processen. Jag önskar att jag bara fick sitta och gråta då jag tittar på en film utan att tänka ”ok, påverkanskampanjen lyckades verkligen”. Ska algoritmer styra mitt liv hädanefter? Ska min moraliska grund vittra bort av att någon annan tycker att den är förkastlig? Vad händer med en människa som inte längre kan ta emot ett budskap utan att utgå ifrån att någon annan försöker påverka? Det känns liksom sorgligt att de samhällsfunktioner som jag vill kunna lita på kör med samma tekniker som psykopaten. Känslomässig manipulation är nämligen en av hens favorittekniker. Och ”Källa på det?” är ett så tragiskt utgångsläge varje gång man möter ny information av vilket slag det än må vara.
Jag älskar mina känslor. Jag vill låta dem få stort utrymme både till vardag och fest. Just idag påminner jag mig själv om hur jag kan använda känslomässig manipulation på mig själv, men på ett positivt sätt! Jag vet vart jag vill vara på väg – nu gäller det att skapa förutsättningar för att jag ska göra rätt val. Alltså de val som jag på förhand har bestämt att jag vill fatta. Må dina känslor tjäna dig väl denna dag och må detsamma gälla mig.
Efter att ha stigit upp 5.20, haft något som närmast kunde liknas vid släktträff utanför Adolf Fredriks kyrka, fått njuta härligt lussetåg och överlevt Stockholms morgontrafik kunde jag sedan köra hem till Sturkö medan maken satt bredvid och jobbade från passagerarsätet. Lilla L i lusseskrud är så ruskigt gullig, så fotona på henne får illustrera alla lussetåg som gick under gårdagen. Fotona togs av hennes mamma.
I Mörtfors plockade vi upp lite grejer och njöt av det frostiga landskapet. Byn är osedvanligt idyllisk under vintern och ger god energipåfyllning oavsett årstid. I Kalmar fick vi stanna så jag kunde ta ett samtal på en lite undanskymd parkering med god belysning medan maken fick sätta sig en stund på IKEA. Den sista sträckan på nya E22 har ännu inte öppnats upp, så vi passade på att fylla på varor på den fina ICA som de har där. Undrar just om folk kommer att fortsätta stötta butiken även om E22 fortsättningsvis kommer att gå utanför bykärnan?
Väl hemma var jag tacksam över att brorsan hjälpt till att hålla koll medan vi har varit bortresta. I hallen låg både paket och lite post. Adventshyacinter och amaryllis hade säkert givit sin bästa prakt till dammråttorna den här veckan, men nu såg de ledsna ut. Bäst att byta ut dem med nya stjärnor inför begivenheterna under julveckan. Efter att ha slumrat en halvtimme på soffan var det dags att steka köttbullar på 1,6 kg blandfärs till kyrkans julfest. Sedan var det skönt att lägga huvudet på kudden i egen säng.
Förra året hade jag som mål att skriva ”vanlig” dagbok hela året. Detta mål uppfylldes och jag bestämde mig för att fortsätta. I år har jag skrivit i en dagbok med en vecka per uppslag som bara erbjuder några rader per dag. För ett par veckor sedan tröttnade jag och har inga planer på att skriva ikapp. Möjligtvis lämnar jag ”ett hål” i mitt liv och fortsätter härifrån. (Jag har ju alla mina Trettio tacksamma dagar från november, jag kan skriva ut de funderingarna och lägga i dagboken. Eller inte.) Här i bloggen kan jag skriva långa dagboksinlägg om jag vill, eller om funderingar jag har, eller låna listor från medbloggare, eller fotobomba, eller ha utmaningar, eller… Med ojämn regelbundenhet tänker jag över vad jag egentligen vill med bloggen, men det landar alltid bara i något slags konstaterande om att jag vill fortsätta. Tack bloggen för att du går hand i hand med mig genom livet! Här kommer min favoritlåt just nu, ett väldigt speciellt arrangemang med folkmusikvibbar. Länkar till musik jag gillar hade varit svårt att få med i en pappersdagbok!
Vissa traditioner känns extra värdefulla att upprätthålla. Adventspyssel med min resesyrra och hennes familj känns precis som en sådan. Sedan jag och maken hamnade på Sturkö har vi försökt pricka in pysslet så att vi också kan gå på minst någon julkonsert och Luciamorgon med AF medan vi ändå är i Nynäs/Stockholm. Dessa dagar är så värdefulla för mig.
I år var det lite extra kul. Våra två äldsta, svärsonen och Lilla L kom såklart. Jag och syrran har två syskonbarn som pluggar i Stockholm som också hakade på, liksom den enes fästmö. Hamburgare, pyssel, pepparkakshus, jam session, gemensam jul-Spotifylista och lussebak – där har du ett gott recept på adventspyssel. Att ett par av syrrans kompisar kom förbi blev bonusingrediensen som gjorde det lite extra gott.
Maken, jag och dotterns familj drog iväg lite tidigare för att gå på julkonsert i Gubbängen. På ”samma” julkonsert träffades vi för 31 år sedan. Då spelade jag fiol och sjöng i kören medan maken var vis man. The rest is history. Jazziga och klassiska toner blandades i ljuvlig harmoni och vi kom ut i den halkiga natten med ännu lite mer julkänsla i bagaget. Tack andra advent!
Hur vacker kan en morgon vara? Jag tröttnar aldrig från denna vy från mitt arbetsrummet och har fotat den många gånger. Nu var det dock längesedan. När jag satt och skrev Trettio tacksamma dagar blev plötsligt rummet helt varmt och jag var tvungen och springa fram till fönstret. Telefonen kunde såklart inte fånga precis hur vackert det var, men nog lyckades den ganska bra. En minut senare kom maken upp och frågade om jag hade sett ljuset. Om jag hade! Tack för denna början, den kalibrerade verkligen hela mitt sinne.
