Under några veckor kommer jag att bo inne i Karlskrona hos mina svärföräldrar. Svärmor är ute på äventyr och jag kommer att bo hos svärfar under tiden. Maken blir kvar hemma hos fjäderfäna, men vi kommer naturligtvis att träffas ändå. Innan jag blev skjutsad in till stan fixade jag till ljusgrenen och plockade fram vår fulsöta Halloweenuggla. När jag flyttar hem igen är vi nämligen bara några dagar från Halloween och sedan får inte spökena vara med längre. Men visst är de lite söta? Förra året fick jag två nya gullisar av lillastesyster, riktigt spökiga spetssystrar. Säga vad man vill om Halloween (jag säger mest att det inte är min favorithögtid), men amerikanerna vet hur man håller sina hem och trädgårdar levande genom att dekorera efter vilken tid på året det är! Detta har jag verkligen tagit med mig.
Jag tycker alltid om vårt svarta IKEA-skafferi i köket, men under oktober passar det ännu lite bättre in. Trendenser-Frida har bidragit med mycket lärdom gällande inredning, även om hennes stil är långt från min egen (eller min långt från hennes). Att alltid bjuda in lite svart i rummet är en sådan grej. Det gör resten av inredningen mer levande. Ja, om man nu är intresserad av vad det egentligen är som händer runt hur man har det i sitt hem. Vilka färger man omger sig med, om det är stökigt eller ej, hur stora möblerna är, vilken stil de har, huruvida man har målade väggar eller tapeter, om textilier finns representerade eller ej, om man har gröna växter eller inte, om man är gardinperson eller om det är jalusier som gäller, vad som får stå framme, vad som betyder något, hur man grupperar saker, vilken typ av belysning som gäller och hur många olika ljuskällor som finns, om möblerna först och främst ska vara bekväma eller ”snygga”, om det är viktigt vem som har tillverkat vad, om stilen är enhetlig eller om man är mer ”eklektisk” av sig… Ojojoj, heminredning är en skog av möjligheter som många lägger otroligt mycket av sin vakna tid på. Själv behöver jag ha det ordningsamt och hemtrevligt hemma, men jag förstår att alla inte alls ser på mitt ultimata som ens ett alternativ för dem. Nu är det iallafall höst och Halloween hemma hos oss, även om jag inte kommer att vara där så ofta de närmaste veckorna. Rätt ska vara rätt!
Jag älskar den här tiden på året. Det är den höga luften och den lägre temperaturen som främst är anledningen, något som ger mig ny energi och lust efter sommarvärmen som jag tyvärr inte är så förtjust i. Viktigt är också det vackra ljus som den lägre stående solen bidrar till. När jag kommer in i köket blir jag så glad!
Ute är det fyra grader och när jag går ut för att mata fjäderfäna bildar mina utandningar moln. Grannen skrapar rutan innan hon kör iväg till jobbet. Någon av grannarna har börjat elda med ved. Ljuden, dofterna och ljuset talar om att vi har nått en annan tid på året, den tid när naturen börjar lägga sig till vila.
Ljuset följer med mig ut i hallen. Åttiotalet i Lena Linderholms tavlor gör mig alltid lika glad. Just här möter den franska sensommaren Sturkös tidiga höst genom söderfönstret i vardagsrummet.
Sen kommer jag upp på övervåningen för att gå till arbetsrummet. Ljuset från fönstret i norr framhäver de blå färgerna i den stormönstrade tapeten, men från österfönstret strålar ett varmt morgonljus in. Det kastar vackra, mjuka skuggor. Nu blir det mörkare och mörkare ända tills december. Ljuset blir viktigare för varje dag och jag månar mycket om dessa stunder. Andra dagar kommer det att vara molnigt och regnigt, så nu kommer också lampor och stearinljus att bli viktiga som ljuskällor. Tack för den här tiden på året.
Fjäderfäna stängdes in i sitt nya hem i lördags kväll och släpptes ut i morse för att vänja sig vid tanken på att de hade flyttat. Jag skulle vilja påstå att flytten var framgångsrik, för de ville inte gå ut när jag kom med mat och vatten. Båda damerna hade dessutom värpt varsitt ägg.
Jag har hela tiden pratat om detta som dasset, men idag insåg jag att här kunde ju ingen ha suttit och det finns en gjuten golvplatta. Jaja, jag är väl bara seg. Det var naturligtvis något slags redskapsbod. Nu är det iallafall ett hönshus och så ska det vara till nästa år. Jag är glad att alla verkar nöjda.
Igår byggde maken om i gamla dasset lite för att provisoriskt göra ett bättre hönshus. Nästa år får det bli ännu bättre, men just nu duger det här utmärkt. De får det fint därinne. Jag tog bara bilder innan vi satte igång, så det får jag visa en annan gång. Medan maken höll på där betade jag av annat. Flyttade olika grejer. Skördade grejer. Rensade grejer. Städade grejer. Ändrade grejer. Strök grejer. Ringde människor. Rev mig på björnbärsris och påmindes av faster att nu i september är det dags att rensa det igen.
Vid 15-snåret var det dags för en snabbdusch eftersom vi skulle iväg och fira syskonbarnens brors 18-årsdag. Vi hade tänkt stanna bara en liten stund eftersom det var så mycket att göra klart, men var inte hemma förrän vid 20-snåret.
Igår kändes det onekligen lite stressigt att åka iväg på fest, men väl där var det i vanlig ordning både trevligt och gott. De sociala åtaganden lägger jag sällan på att göra-listorna, men det är mycket av min tid som går till just sådana. Viktig och givande tid! Födelsedagsbarnet hade gjort ett Jeopardy om sig själv, det var nog roligast av allt. Trots att familjemedlemmar och flickvän var uppdelade på alla fem lagen var inga poäng säkra, men flickvännens och storasyrrans lag lyckades dra ihop 1500 poäng var och fick slåss med en utslagsfråga. Vinnande lag fick ta tårta först, ett mycket hedervärt pris. Festen fortsatte, men vi åkte hem för att hinna med några grejer till. Fjäderfäna plockades ner från takbjälkarna in till sitt nya hem och ingen protesterade. Idag får de vara instängda så de förstår att de har flyttat. Vi konstaterade att vi var nöjda med dagsverket även om morgonens lista fortfarande är nästan lika lång. Jag kan aldrig bestämma mig för om jag gillar de där listorna, eller om de är till förbannelse. Lite trist är det ändå att se att samma punkter puttas ner i prioriteringsordningen om och om och om igen. Jag tror att vi får bli bättre på att göra gemensam sak en timme här och där eftersom möjligheten till hela arbetsdagar är mycket sällsynta för oss som för de flesta andra jag känner. Vi får se! Vi har ändå haft rätt bra rutiner och fått mer än vanligt gjort det senaste halvåret. Slipar man tillräckligt länge med rätt slippapper brukar det bli lent till slut. Jag gissar att detsamma gäller våra tillslipade rutiner.
… av vindar och moln, av svampar och regnbågar, lycka och sol. Där snodde jag känslan i Österlenvisan som jag sjungit så många gånger i olika körer fast jag aldrig bott i Skåne. Kanske är denna text något av det vackraste som skrivits om en plats? Sturkö är inte dumt det heller, kanske skulle folk vilja trängas här också om somrarna om någon komponerade en visa i klass med denna om vår vackra ö…
Syrran var och jobbade med maken, så vi passade på att gå en lunchpromenad tillsammans innan maten. Det var en god idé, för vi hittade ett helt gäng med Karl-Johan som fick följa med hem. Jag vispade ihop en omelett på damernas ägg och gjorde en svampstuvning som blev riktigt smarrig. Till gårdens tomater med mozzarella blev det en lunch med stark förankring i Uttorp! Ute på reservatet gick kossorna och betade, kanske skulle jag ha bett dem om lite gräddmjölk?!
Jag fixade till lilla årstidsbordet. Nu känns det okej med varmare färger, även om behovet av tjocktröjor inte är särskilt stort än.
Syrran tipsade om att hon sett något lägga ormbunksblad i en sådan här anordning. Det är en vanlig vas med en ljushållare som funkar både för kronljus och värmeljus. Jag älskar att man kan göra nästan vad som helst till ljusstake med den! Tipset funkade utmärkt, jag tycker det blev jättefint med bräkenbladet i vattnet. Tänk hur små detaljer kan förhöja hemtrevlighetsfaktorn utan stora åthävor. Den vackra ljusstaken från Paradisverkstaden på Öland har jag fått av svärföräldrarna och ljusinsatsen köpte jag på julmarknaden på Kalmar slott. Allt annat är köpt för några tior på loppis. Att släppa taget om tings betydelse känslomässigt, att inte behöva HA så mycket har varit en process för mig. Det är skönt att veta att jag skulle kunna ge bort NÄSTAN vad som helst hemma utan att det skulle vara jobbigt. Kanske var det så mamma kände, hon som gav bort grejer så fort någon tyckte att de var fina? Det tål att tänkas på…
Sommaren var svettig och det fortsätter denna brittsommar att vara. Nätterna är dock svala och luften är mättad av fukt. När vi hälsade på brorsonen och hans fru i nya boendet i Bergshamra kändes det som att vi befann oss utomlands. Studentboende på UPenn:s campus, Philadelphia, cikador och 100% luftfuktighet. Förväntan att en kackerlacka skulle rassla fram över golvet var stor. Jag funderade lite över vem som var arkitekten bakom vad som såg ut som sådana där temporära skolbaracker, fast med en gjuten grund. Hur kan man bygga hus som är så uppenbart otilltalande för ögat? Runt fönster och dörrar har man satt ”härliga färger”, som om tanken varit att kollra bort sinnena med chockverkan. Den första tanken var inte att fotografera miljön, men här har du bilder att spana in. Lägenheten inne var fantastiskt fin, en stor trea med ett mini-u-kök med mycket förvaring som gick att komma åt med pall. Jättefint badrum. Stor skillnad mot vår trea i Philly rent estetiskt. Ingen bajsbrun inredning. Och inga kackerlackor.
Igår på hemvägen hämtade vi en kompis till Birgit och Nico på Öland. Vi kom till en fantastisk gård med uppfödning av olika hönsraser, någon annans hem med annat fokus än vad vi har. Det gick fjäderfän överallt, den ena vackrare än den andra. Jag ville inte ta med mig alla hem, men betydligt fler än den enda vi var där för att hämta. Vi fick välja på två Hedemorahönor, samma som Nico. Jag fick genast kontakt med den större av dem och gick omkring med henne i famnen medan vi fick kolla in resten av hönsen. Två höns på en tupp är ingen bra kombo, vi kommer att behöva fler hönor om det ska funka.
Vår nya, vackra vän heter Jenny. (Ej på bild, hon är dock väldigt lik Nico till vänster.) Kanske ser du temat?
Birgit (Nilsson) Nico(lai Gedda) Jenny (Lind)
De här första fjäderfäna har fått lite mer klassiska namn, men jag har fler förslag med mer variation på lager. Vad sägs om Dolly (Parton), Lady (Gaga) och Whitney (Houston)? Det finns olika bud på hur många höns som behöver dela på en tupp. Fem till åtta låter rimligt, så vi får väl se hur det blir. Det passar perfekt att ha höns här, men samtidigt hade vi inte planerat det. Passning krävs och livet blir långt mindre fritt när man är ansvarig för levande varelser. Men – det blir också mycket roligare! Sällskapet är fantastiskt charmigt när tuppen inte skickar iväg karatesparkar. Vi får hoppas att dessa divor hittar sin plats och tänker att de har kommit till en plats som känns som hemma.
När vi kommer till Mörtfors påminns vi med skylten jag ombads skriva till det mysiga övernattningsrummet i ladan om hur Brita älskade att vara här. Brita var en hejig svärmormor och jag gillade verkligen att komma hem till henne i Upplands Väsby, både då vi åkte dit för att bli lite bortskämda och senare för att kunna hjälpa till då det ensamma vardagslivet inte längre var så lätthanterligt. Det känns bättre att tänka att hon har sin bod i Mörtfors än sin plats i minneslunden som vi sällan besöker, men allra mest finns hon i mitt hjärta (som för övrigt rymmer en himla massa fina rum).
Idag läser jag att Clara Lidström och hennes man ska skiljas. Tråkigt, men en del av livet som många av oss behöver uppleva från ett eller annat perspektiv. Jag tänker på hur alla i familjen L kommer att behöva hitta sin nya plats, som alltid då det sker stora förändringar i ens liv.
Jag är övertygad om att det bidrar positivt till en människa att hitta ”sin” plats, även om man sedan rent praktiskt behöver uppehålla sig i flera olika hem. En plats kan vara fysisk, men den kan också vara mental. Själv bestämde jag i en av mitt livs jobbigaste och ensammaste stunder att ”home is where I put my butt”. För mig finns därför mitt hjärta på flera olika ställen, men där jag bor ser jag till att få ett fint liv. Att längta efter sådant som varit eller sådant som kanske-eventuellt-möjligen kommer att hända tar så otroligt mycket energi och bidrar ofta mer med sorg än något annat. Jag är otroligt nostalgisk av mig, men det handlar mer om uppskattning för något specifikt än känslan av att jag vill ha det istället för det jag faktiskt har nu. Jag tror att detta bidrar starkt till min förnöjsamhet.
I dagens samhälle där så många lever i sitt huvud eller i sajberspejs är det lätt att verkligheten blir flytande och spretig. Det finns alltid något annat att fylla sitt liv med än det som skulle kunna vara själva livet. Jag undrar hur många som har tänkt på vilken plats som egentligen är deras och hur den platsen isåfall sköts om.
i huvudet, omgiven av ångest, tvivel, ilska, besvikelse och andra tunga känslor
i sitt föräldrahem, en känsla av ”så länge, som gäst” istället för ”jag bor här och då tar jag ansvar för tvätt, disk, räkningar, att meddela om jag kommer att vara borta i tre dygn”
i ett ruttet rum i en underbar stad där allt är svindyrt, en plats som ger mig chans att ta mig vidare, men under tiden håller jag min resväska städad och äter ordentligt mat som kan tillagas med kokplatta
i ett hem som inte valts av mig, med möbler som inte valts av mig, med en partner som inte ser mig, i ett liv som inte är mitt
i rätt hem på fel plats
i fel hem på rätt plats
Idag är jag extra tacksam för den här platsen på jorden där jag får vara trygg. Jag har delat denna vers från min barndom många gånger, men jag tycker den har sin plats idag igen.
Ett hem till skänks man aldrig får Ej ens på livets högsta höjder Det bygges sakta år från år Och älskas fram i sorg och fröjder
Jag gillar ordning och reda. Jag gillar städat. Jag gillar rätt sak på rätt plats. Jag gillar mysigt. Jag gillar hemtrevligt. Jag gillar att känna mig färdig.
Den som tar sig en titt hur vi har det här hemma just nu kan konstatera att det varken känns ordningssamt, städat, mysigt eller hemtrevligt. Dagen börjar därför med en rejäl uppröjning för att få saker på plats. Jag vill ändå klappa mig själv på axeln och kan konstatera att anledningen till att det ser ut så här är att annat viktigt har prioriterats. Detta är det vanliga kaoset efter maj, åtminstone här hemma. Jag ser dock känslan i bilden längst upp i antågande. AI kan vara riktigt hjälpsam ibland…
Den fjärde november 1799 undertecknades ett dokument gällande något jag inte har full koll på, men jag antar att det är Carin Buesdotter, änkan efter Pehr Carlsson Stålbåge, som säljer Uttorp no. 1 (ursprunget till vår gård) till bröderna Ola och Måns Mattisson. Dokumentet är skrivet med näst intill oläslig stil av Jean Lindblom, men jag och maken ska göra gemensam sak och försöka uttyda det hela vid tillfälle.
Det är ingen hemlighet att jag vurmar för det som hänt i historien. Jag försöker hitta vad jag kan om båtsmannen Pehr Carlsson Stålbåge och fascineras av att jag hittar en hel sida tillägnad honom. Jag undrar såklart vad som hände hans första fru, Kerstin Larsson, och varför hans son Karl från första äktenskapet inte tog över gården då Carin och Pehr inte fick några barn tillsammans. Jag är även lite konfunderad över att herr Stålbåge stod som båtsman i Bredavik. Flyttade hans änka till sitt föräldrahem efter makens död? Detta får bli mysterier till en annan dag.
Papperet dokumentet är skrivet på är av en helt annan kvalitet än dagens kopieringspapper. ”Charta Sigillata (inseglat papper) gavs ut första gången år 1660. Trycktekniskt har de stora likheter med sedlar. De användes för att ta ut avgifter på olika handlingar som skickades in eller ut från myndigheter.” (Läs mer på sedelmynt.se.) Jag lägger tillbaka papperet från den sista samlingen dokument från gården i högen på bordet i verandan och tänker på Carin som gått på samma ställen som jag. Var hon fin, kärleksfull och härlig? Var hon besviken och förbittrad efter att ha blivit änka efter bara tre år som gift och att hon aldrig fick några barn? Eller gjorde hennes utmaningar henne stark och driftig? Jag känner att jag vill veta mer, mer, mer.
… gick jag in i annandag påsk, redo för allt som stod på min lista att utföra. Jag var pepp och glad över denna extradag. Jo, för jag hade helt glömt bort att det var ledig dag och allt det där och bonustid är något av det bästa jag vet i hela världen! Jag har varit så morgonseg sedan tidsomställningen, men äntligen har det börjat röra sig åt rätt riktning. Det kändes härligt att skutta upp, sätta på vattenkokaren och spela hög musik.
Livet här på landet kan vara både enahanda, utmanande och spännande. Jag undrar hur alla de turister som börjat synas till på vägar och i affären ser på min ö. Våra engelska vänner som hamnade på Hästholmen efter en husbilstur runt Europa skulle komma på besök med sitt hemskolade barnbarn. Kylen och förrådet kunde täcka upp det mesta till halloumi stroganoff, men jag behövde grädde. Tog bilen till affären och trots den tidiga timman talades det redan tyska och annan turistska där. Halva priset p.g.a. kort datum på ekologisk grädde – full pott! Våra trevliga ICA-medarbetare hejade och log, jag har bett ICA i Vega att åka på studiebesök hit då jag aldrig varit med om surare personal. (Fast jag uttryckte mig inte riktigt så, hoppas ändå att det var något att reflektera över.)
För första gången någonsin fick vi vara med om utryckning med blåljus av brandbil! Någon av våra grannar längre ner förbi Vintervägen hade tydligen en pizzaugn som hade varit lite väl generös med värmen, så det hade tagit fyr i deras uterum. Jag vet inte vad brandbilen på kyrkans parkering bidrog med, men den stod där länge. I Philly bodde vi några kvarter från det stora universitetssjukhuset och lägenheten i Visättra låg bara på andra sidan vägen om Huddinge sjukhus. Blåljus var ett dagligt inslag och inte något man direkt reflekterade över. Denna utryckning gav hjärtat i halsgropen och en genuin oro över det som hade hänt. Jag är så tacksam över alla de människor som har det i sig att klara av adrenalinpåslag på daglig basis för att hjälpa, rädda och möta människor i svår kris av olika slag.
Jag glömde helt bort att fota lektionen som pågick vid bikuporna. Vår 10-årige gäst Harrison bor hos sina morföräldrar i tio veckor och följer en läroplan han har med sig. Den blir naturligtvis påverkad av platsen han nu bor på. Hantverkskursen ska innehålla vissa inslag och det ska byggas en båt. Igår handlade lektionen om bin och ekologiska system. Kul för oss som har upplevt hur fantastiskt det kan vara med hemskolning om den utförs på rätt sätt. Alla är sannerligen inte skapta för detta sätt att arbeta och det finns flera olika utgångspunkt. För vår yngsta dotter som var otroligt stressad i vanliga skolan p.g.a. olika omständigheter blev det ”räddningen” och vi trivdes väldigt bra med det upplägg hon hade under våra år i Orem. För andra barn och föräldrar hade det inte gått lika bra. Harrison fick med sig en kexchoklad och serpentiner i svenska flaggans färger för att fira sin födelsedag på fredag lite extra. (Jag hade köpt två till maken för att ge honom inför nästa godisinköpsfria period som ska hålla i sig till midsommar. Nu fick han bara en, men jag tror han överlever.)
På eftermiddagen kom syrran och svågern förbi för att förbereda dekorationer till vår brorsons bröllop i Bredavik i juni. Syrran är expert på festliga dekorationer och blomster, det är roligt att se henne jobba. Hon kommunicerar med den blivande bruden som jag tror har betydligt fler åsikter om hur det ska se ut och vara än den blivande brudgummen. Det är roligt att gamla lådor som stått i vår lada i alla år får agera ”krukor”. Nu ska jag vattna och få dessa blomster att bli riktigt frodiga tills den 14 juni. Maken lagade ett par av lådorna och de kläddes även invändigt med plastpåsar för att hålla åtminstone lite längre.
Resten av dagen sattes det en massa fröer och rensades häck. Den där hagtornshäcken till gamla tomten (huset flyttades långt innan jag var påtänkt, kanske till lilla grannön Malkvarn) beskars hårt för några år sedan då svägerskan gick sin trädgårdsmästarutbildning. Den har börjat ta sig igen, men behöver formas till. Dessutom försöker jag få bort all växtlighet runt stammarna, men det är lättare sagt än gjort! Att vi rensat varje vår börjar dock märkas, för visst blir det mindre björnbärssly att rensa varje år? Eller jag kanske bara inbillar mig. Björnbär är goda, men eländigt påstridiga och så fientliga! Jag har rivsår längs både ben och armar idag. Dessutom plockade jag flera fästingar på mig. Jag önskade en hård vinter för att ta knäcken på fästingar och mördarsniglar, men jag får spara den önskningen till ett annat år. Hur blev det med den där effektiviteten? Jodå, jag kände mig mycket nöjd då det var dags att krypa ner mellan lakanen. Jag hade lovat mig en vecka med lite skönlitteraturläsning, men det har bara blivit lyssning på deckare. Jaja, jag är så förutsägbar. När det är dags att byta bok kanske jag ska testa en annan genre? Jag har en hel lista på boktips.
