En heldag på Disneyland med maken och döttrarna (sonen ville inte följa med), en GPS som visade fel väg hem och några timmars trevlig samvaro med vännerna vi bor hos. Dagen har bjudit på härliga stunder med nya kameran, en Canon nu igen. Canon EOS 60D blev det den här gången, fast jag hade egentligen bestämt mig för 600D. Har du erfarenhet av modellen? Jag är i alla fall jättenöjd så här långt!
Natt i Bredavik.
Det var en gång… Det var en gång en sommar som drog sig tillbaka, men gjorde allt för att låta människorna fyllas av värme och kärlek en sista gång innan den mörka senhösten och vintern skulle ta över. Bilrutorna skvallrade varje tidig morgon om att nattfrosten närmade sig fortare än någon riktigt ville kännas vid. Höstångesten slog till med full kraft och lämnade trötta och desillusionerade människor i sitt kölvatten. Kvinnan som skrotade omkring i sin trädgård slogs trots detta av det förunderliga i naturens storhet. Hon såg färgspelet, det vackra, som hösten använde sig av för att förföra människorna, för att få dem att förlora balansen då den första snöstormen slog till. Hon såg den svarta stjärnhimmelen, fonden till alla de massor av stjärnor och planeter som pyntade himlavalvet, och kände sig oändligt stor och oändligt liten på samma gång. Hon frös av nattkylan, men inom henne brann en eld och hon visste att hon skulle klara denna vinter bättre än den förra som hade lämnat djupa ärr efter sig. Den här gången var hon förberedd. Hon var redo och hon var stark.
On the road again.
Jag förstår om du som läser den här bloggen börjar bli allmänt trött på detta farande fram och tillbaka. Sanningen att säga är jag också trött på det. Till och med min fina Saab har tröttnat. Däcken behöver balanseras, spolarvätskan ska fyllas på och idag rök ett bromsljus. Tur att vi inte fick punka, som mannen vid Emån, eller hamnade i diket, vilket någon hade gjort utanför Söderköping. Å andra sidan har jag upptäckt att det är rätt rogivande att köra en känd sträcka, speciellt om man inte stressar. Det blir lite av en utmaning att leta efter både nya och gamla guldkorn längs vägen. Vi har särskilda stoppställen (Söderköping och Mörtfors eller Oskarshamn) så alla vet när de kan bli kissnödiga eller sugna på glass…
Här har du några guldkorn från idag. Sonen satt i passagerarsätet och knäppte solnedgångsbilder. Jag drömde om min nya kamera… Jag drömde om annat också. Att dagdrömma är på gott och ont, men klarar man ”multi-tasking” är det inga problem att drömma om äventyr, vad man borde ha gjort, vad man skulle vilja göra och köra bil samtidigt. Det går också att köra bil och lyssna på Linnea Henrikssons tragiska lilla sång med bästa lilla melodislingan. Barnen tröttnade. Inte jag. Jag grät en skvätt över den nyblivna, unga änkan som inte alls valde att gå och inte är det minsta lycklig. Jag tänker för mycket, men det är inte helt av ondo. Ibland leder det till goda saker. Ibland leder det inte någonstans, eller till återvändsgränder. Ibland hamnar jag till och med vilse. Det är de gångerna jag önskar att jag inte tänkte fullt lika mycket.
Gillar du också traktorer? Jag älskar att se bönder jobba på åkrarna. Det känns hemtrevligt och viktigt. Bönderna har det ruskigt tufft nu för tiden. EU alltså. Suck! Jag orkar inte ens börja röra i den grytan. Hur många av alla som jobbar för EU i Bryssel tror du gör något som är vettigt och viktigt och inte bara kostar en massa pengar? När kommer euron att dra sin sista suck? Ska tyskarna stå ut att dra snart sagt hela lasset själva? Har du själv eller någon i din närhet känt att EU är något vi svenskar behöver?
För övrigt fick vi idag ett ”stickprov” från Försäkringskassan. De vill att vi redogör för vad barnen gör om dagarna ”eftersom man måste bo i landet för att få barnbidrag”. Jo, men visst. Ni ska få veta när vi drar härifrån, kära Försäkringskassa. Fast vi talar nog inte om vart vi tar vägen…
Sist en uppgift till dig som läser. Jag behöver tips till ”Auf Wiedersehen”-kalaset för kusinerna (och deras vuxna). Vi ska ha en massa lösgodis till ”efterrätt”, men jag vill ha något lättlagat och GOTT till sista festen för sommaren. Gärna något jag kan laga en eller ett par dagar i förväg. Vi blir väl sisådär 30 personer…
Tänka, tänka, tänka, tänka… Du kan ju tänka lite extra på ett par personer som jag vet behöver extra mycket stöd just nu. Som Anja skrev – Sometimes life sucks. Death always sucks more.
En fredag i augusti.
”Hej, hej Monica, hej på dig Monica!” Jag vet inte hur många gånger jag hört elever (och kollegor) sjunga den snutten just för mig. Så här ser jag ut efter en arbetsdag som blev 14 timmar lång. Jag har å andra sidan två jobb som är så roliga att de just inte känns särskilt betungande. Jag missade en kräftskiva, men fick äta smaskig italiensk mat samtidigt som döttrarna fick följa med ”på mammas jobb”, så det var helt okej. Glad helg på dig. Jag hoppas att solen skiner på din näsa och att du får så mycket vila som du behöver. Livet är väl ändå rätt okej?
Jag lånar dotterns väldigt flashiga MacBook Air. Den är så flashig att jag varken fattar hur man byter storlek på bilder eller annat. God natt. Den här ego-bloggen kommer snart att verkligen byta fokus. Skriv gärna en rad om vad du vill läsa om. Kanske jag ska berätta hur man bygger upp ett hem på ett nytt ställe? Hur man gör för att anpassa sig till ett land där man är invandrare? Ska jag visa lite pyssel igen? Jag har packat några flyttkartonger material för skapande verksamhet. Det behöver jag för att må bra och samtidigt blir det säkert ett smidigt sätt att få utlopp för både det ena och det andra. Som sagt, kom gärna med smarta förslag! Jag övar på att lyssna på vad andra människor tycker och tänker.
Vi regnar inte bort. Än.
Den här sommaren lyser solen med sin frånvaro allt som oftast, men när den är här så jobbar den på rätt bra tycker jag…
Det är något med naturens under, storheten i det lilla och vardagliga och att solen helt enkelt går upp och ner varje dag.
Billigt nöje… Rekommenderas å det varmaste!
On top of the world! Ja, eller kanske var det en höbal…
Tillbakablick.
Bloggen har blivit risigt skött den senaste tiden. Jag kommer snart att bli bättre på att använda mig av telefonen som blogginstrument, men än så länge är det väldigt mycket lättare att sitta vid datorn. Idag kom jag hem för att packa en runda. Hur mycket hinner man på fyra dagar om man ska jobba också? Tja, det visar sig väl. Det hjälper inte att maken har dubbla jobb, som så många gånger förut, och därför inte riktigt kan vara med i matchen. Jag tackar mig själv för väl utförd visningsstädning som gör den här delen av flyttandet mycket lättare! Nu ska jag försöka klämma ihop allt så gott det går, för några flyttkartonger får allt följa med oss till landet i väster. Just nu har jag fyra högar:
Ge bort
Släng
Ta med
Spara
Vet du att vi har något här hemma som du är sugen på är det bara att säga till! Mamma har bokat tv-bänken, ett par krukor, dvd-spelaren och vattenkokaren. Köksmaskinerna tar vi till sommarstället. Någon som är sugen på ett rangligt soffbord i björk som inte längre går att skruva ihop? Det verkar annars obönhörligen få hamna i slängeshögen.
Så ja. En liten återblick i bilder på vad jag varit med om de senaste veckorna kommer här.
Årets midsommarstång kom faktiskt inte längre än så här. Sedan började det regna. Mycket. Tur att vi kunde klämma ihop oss och mysa inomhus samtidigt som vi körde Fyra Man i Soffan…
Karlskrona är en ruskigt vacker sommarstad, särskilt då vädrets makter behagar visa stan från sin bäst sida.
Kommunen hade visst inte råd att dra igång fontänen tidigare i år. Tur att man har en mamma som är engagerad i lokalpolitiken (till svärsonens missnöje) så man kan få lite saftigt skvaller då och då.
Och vilka är det som står för allt fika då T inte har hunnit komma till Sturkö än? Tja, än så länge är det M och J som varit duktigast på att få alla sötsugna på gott humör.
Brorsans pioner, alldeles underbara.
Vatten är fascinerande, inte sant? Jag är i själ och hjärta humanist även om jag på något sätt halkade in på naturvetarbanan och blev ma/no-lärare. Under årens lopp är det vissa saker jag fastnat mer för än annat. Ekvationer och ytspänning är spännande och roliga. Håller du med?
Pionerna igen…
Smultron. Mums. Man kan inte ens äta bär som växer vilt i USA då det finns några parasiter som sprids så. Jag har ätit så mycket färska jordgubbar i år så behovet ska vara tillfredsställt för ett tag framåt.
Bara fint. Undrar vad far säger om att du har redskapen utomhus, P?
Vem vill ha trist gräsmatta då man kan ha det så här?
Det är något med staplad ved, inte sant?
Tja. När en gammal spis är så här vacker kan den faktiskt få ligga kvar i trädgården.
Du som vet hur hästar ska se ut – är inte den här lite väl mager? Ska man verkligen se revbenen? Eller har mediabilderna påverkat hästarnas utseendeideal också? Jag är lite förvånad över alla hästar som finns på Sturkö. Jag ser aldrig någon rida förbi, men jag antar att de rider uppe på ön och inte nere i Bredavik där vi bor.
Sturkö här hemma!
I morse kom mina fyra brorssöner och deras farmor (alltså min mamma) indrullande runt åttasnåret. Pojkarnas föräldrar är på begravning. Liv i luckan! De är så fina. Sjuåringen har skrivit ”mer intellektuell stimulans” på en lapp som han tagit med till skolan, men det verkar inte direkt som någon har tagit sig an hans enorma intellekt än. En vacker dag kanske det finns både tid och lust! 😀 De där fyra pojkarna är jättebra på att leka, så där som många barn inte riktigt kan nu för tiden. De uppfinner och fantasin flödar. Det är bra det! Smarta är de också. Och väldigt söta.
Mamma hade plockat med sig en massa blommor, så nu har jag en bit Sturkö här hemma trots att det är en månad kvar tills det är dags att åka till sommarvisten.
Gullvivor i Ylva Skarp-mugg. Vackert så man ryser lite. Och så luktar det så gott!
Vackra vårlökar.
Det finns ett tulpanfält nere vid havet på Sturkö. Där finns inga (söta men) elaka rådjur som äter upp dem. Förstår du varför tulpaner är mina favoriter?
Underbart är kort, men så länge det varar får man njuta desto mer.
Plommonträdet utanför vårt sovrumsfönster står nu i full blom. Jag njuter, särskilt en morgon som den vi hade då solen också behagade visa sig. Den här blomningen kompenserar nästan det faktum att jag inte har någon magnolia i min trädgård och antagligen aldrig kommer att ha någon. Inte i den här trädgården i alla fall.
Varifrån kommer du?
Du som har följt mig ett tag vet att min familj (som inkluderar stora, tjocka släkten) är jätteviktig för mig. Jag har funderat mycket på hur det har blivit så. Jag vet att mina syskon, mer eller mindre, har samma känslor för sina blodsband och vill gärna att våra barn också ska veta vilka de kommer ifrån och att de känner att de lär sig att se på släktingarna som skyddsnät och energigivare.
I vår familj har vi familjekväll varje måndag. I går var jag ansvarig. Jag bestämde mig för att berätta om farmor och farfar, både det som jag själv kommer ihåg om farmor och det andra har berättat om farfar (som dog innan jag föddes), och lite om Far och hans sex syskon. Jag förlitade mig mycket på släktboken som vi alla skrev ihop till farmors och farfars 100-årsjubileum förra året. Jag berättade om krigstjänstgöring, hårt bondeliv, klassresor, mörka och ljusa släktöden, drömmar och kärlek. Jag grät en skvätt (oroa dig inte, mina barn tycker jag är en lipsill, men de accepterar att det är sådan jag är) och vi skrattade mycket. Vi tittade på gamla foton, både från släktboken och från mitt gamla fotoalbum som Mamma satt ihop. Vi letade släktdrag (kärlek för djur och natur, kvick hjärna, filosoferande…) och letade också efter likheter i utseendet. Så mysigt! Jag rekommenderar de här familjestunderna, att ha en kväll då man diskuterar, sjunger, spelar spel och lär känna varandra. Dagarna går i ett ändå och ju äldre barnen blir, desto mer sällan är de hemma samtidigt.
Efter mangofrossa (Alltså, finns det något som är godare än mogen mango?) kom småkusinerna som skulle sova över då mamma A skulle hämtas mitt i natten av pappa T på Arlanda. Det kändes så konstigt att barnen som inte varit här mer än en gång sedan i september verkligen kände sig hemma. Sövandet och sovandet gick inte riktigt lika bra och jag var smått lullig i morse av den störda sömnen. Jag frågade min syster om hon trodde att det var något man vande sig in i, för jag kommer inte ihåg att jag var sådär trött varje morgon då våra barn var små. Hon sa då att man visst är trött hela tiden med småbarn, men då det är det naturliga tillståndet funderar man kanske inte lika mycket över det. Mina föräldrar hade barn och tonåringar hemma mellan 1970 och 2011. Majld mäckärouni! En stor eloge till dem och till alla andra med många barn i olika åldrar. Varje ålder har saker som är bättre och inte fullt lika roliga. En 3,5-åring är hur som helst hysteriskt rolig. Jag skrattade hela tiden. ”Min mamma är i alla fall bäst på att klia på ryggen. Jö.” Hahaha! Eller ”Jag vill faktiskt inte sitta och kissa för jag kan kissa när jag står som pappa! Och låt bli mina kalsonger.” (Jag tyckte att han åtminstone skulle ta av sig dem för att inte av misstag kissa på dem.)
Nu är det dags att försöka hitta mina julkänslor. Jag sitter här och ska jobba med JUL, men inspirationen tryter. Kommer du på något som du tror blir toppenbra för mig att höra får du gärna berätta det för mig!
Så roligt!
Vad jätteroligt att ni var så många som hejade efter det förra inlägget! Jag hoppas att ni inte tycker jag är dryg som inte svarar personligen på varje hälsning. Jag har i alla fall läst alla noga och hälsar tillbaka till er med en tacksam slängpuss! I morgon drar jag en vinnare till må bra-paketet så får vi se vem det blir som får lite extrarolig post om några dagar. 🙂
Vårgrönskan exploderar runt omkring oss. Jag försöker ta mig tid att njuta av skira björklöv, nygrönt gräs och blå, blå himmel så fort det finns en sådan ovanför mitt huvud. Uppland är så vackert för er som inte upptäckt det. Maken har ett något kluvet förhållande till detta landskap. Han brukar säga att han är född och uppvuxen längs med E4:an mellan Upplands Väsby och Uppsala, men till skillnad från mig verkar han inte direkt ha någon känslomässig anknytning till sina barn- och ungdomsmarker. Möjligtvis till själva Uppsala då, fast när jag en gång föreslog att vi skulle flytta dit fick han spatt och sa att han inte ville bo i Norrland. Tja, så kan man också se på saken. Inte långt ifrån grönskan på fotot bor en gammal människa som långsamt tynar bort. Att möta ålderdom är inte lätt. Jag kan tycka att det är jobbigt att åldras, men jag borde hålla igen munnen tills det verkligen är dags…
Nej, det här fotot skulle inte klara en gallring till en fotoutställning, men för mig betyder det mycket. Det här är, tro det eller ej, en seg backe som jag vann över i fredags. Jag ville bara berätta det. (Det gör ingenting att du tycker att jag skryter. Det får du gärna tycka.)
För varje natt som de här penséerna klarar sig från rådjuren firar jag med en liten vinnardans i hallen. De är inne på en vecka nu. Tjoho!
Fredag kväll, Stockholm by night. Biodate med maken. Förra veckan såg vi Laxfiske i Yemen – en helt underbar film som jag verkligen rekommenderar! Den var lite underfundigt humoristisk, så där härligt brittisk och så med Lasse Hallströms må bra-täcke över det hela. I fredags såg vi Friends with Kids som jag hade vunnit biljetter till. (Sista helgen. Syrran var på vinstresa till Istanbul med en annan syster, så maken fick följa med för att vara snäll.) F w K klarade knappt ens ”sådär”. Den slutade i alla fall lyckligt. Ibland får man vara glad över det lilla.
Just nu buzzar jag Vanish. Jag fick ett helt gäng tester som jag gärna delar med mig av om du har vägarna förbi! Det funkar. Vi har ljusat upp grådassig vittvätt och fått bort mastiga fläckar med diverse olika medel som inte känns fullt lika läskiga som Klorin. Det är något speciellt med vit vittvätt. Du vet väl att vita plagg med lycra i egentligen är gråa i grunden och färgade vita? Det är därför man inte får tvätta sådana underkläder i tvättmedel med blekmedel. Det är inte så att man missfärgar dessa plagg till den grå färg som de oundvikligen får, utan man tvättar bort det vita lagret.
Tja, det var väl min lilla bildkavalkad för den här gången. Ingenting stort eller fantastiskt, mest alldeles vanligt och o-roligt. Jag hoppas att du får en härlig och bekymmersfri vecka, full med sol, värme och kärlek.
Tiden stannar.
mitt i livet
från en stund till en annan – nu blir då, vad händer se’n
allt världsligt tar ett steg åt sidan
ännu inte färdiga
ändå troligen funktionsdugliga
en bön till himlen
så mycket kärlek
