mitt i livet
från en stund till en annan – nu blir då, vad händer se’n
allt världsligt tar ett steg åt sidan
ännu inte färdiga
ändå troligen funktionsdugliga
en bön till himlen
så mycket kärlek
Hej igen!
Bloggen fick spatt och ingenting syntes här på några dagar. Tanken slog mig att det kanske var dags att lägga ner igen, men jag bestämde mig för att jag faktiskt fortfarande gillar det här forumet. Jag är glad över att ni som är med här och läser, och ibland är med i diskussionen, finns i mitt liv. Några av er har jag med mig ändå, andra kanske skulle försvinna i cyberrymden. Jag träffade ett par av mina bloggläsande vänner (Hej fru Ö och fru W!) och det var ju rysligt trevligt. Vänner kan man vara på olika vis. Det tycker jag är lite kul.
Idag flyttar Thailandssyrran och hennes familj in i sitt nya (hyres-) hus fyra kilometer härifrån. Det tycker jag är toppen. De har varit här hemma för att låna nätverk eftersom Telia inte direkt hållit vad som var överenskommet. Deklarationer måste lämnas in oavsett om man bott utomlands eller ej. Om en stund drar flyttbomben igång. Då lyfter vi och kånkar så svetten flyger gissar jag. Grattis till oss som får ”gratis” motion!
Tjejerna med sin lilla kusin.
S tyckte att det var väldigt kul att leka med sin storkusin trots att han blev lurad på bollen om och om…
… och om igen.
Ps: Idag höll jag på att slänga kameran rätt i soptunnan. Jag insåg själv att det hade varit rätt fånigt, så jag lät bli. En vacker dag ska jag byta. Tills dess ska jag lära mig att vara mer varsam om den här stackaren som faktiskt inte har mått bra på ett år nu. Inte konstigt att den trilskas.
Blablablabla.
Det är vår nu. Se här själv. Idag sopade maskinen upp åtminstone gruset på gatan ner till huvudgatan (men utanför oss ligger allt grus kvar).
I går sken solen, men det har regnat mer än vad jag har gått med på de senaste dagarna. Vitsippor, det är fint det i alla fall.
Och blåsippan ute i backarna står, och när den niger och säger att det är vår, då är det så. Bara så du vet, Kung Bore. Ta ditt pick och pack och dra till Nordpolen är du snäll, för jag vill inte ha dig här längre. Burr!
Med kärlek för livet.
Jag har gått igenom rätt tuffa grejer den här vintern och våren och kände faktiskt att jag liksom kunde kasta av mig mycket av det tunga under veckan som gick. Jag valde att bestämma mig för att nu får det här ha ett slut. Vissa saker kan man bestämma över, annat får man acceptera för att sedan plocka ihop sig själv och gå vidare. Jag har vänt mig inåt och uppåt. Vi har alla olika sätt att hantera själva livet. Jag vet att jag har skrivit det här förut, men jag tror verkligen att bitterhet förpestar och förstör så mycket. Så lätt det är att hamna där! Att bemöta en människa som begravt sig i självömkan och svärta är svårt. När man själv inte är på sitt bästa humör är det dessutom lätt att dras med i eländet.
När jag hade nattat alla tre barnen (jodå, tonåringar behöver också nattas, jag älskar den där lilla pratstunden i sängen) kände jag mig lyckligare än på väldigt länge. The only way is up… Det är dags att lyfta!
Tipstorsdag vecka 11.
Idag måste jag bara tipsa om att inte glömma det där med att ta fotografier. Foton på vardag, fest, människor du umgås med, familjen, snöpliga ögonblick, årstidsskiftningar, dammråttor, huskatter, trädgårdens skiftningar… Vi har tittat mycket i gamla fotoalbum och i de scrapalbum jag har pysslat ihop genom åren den senaste tiden. Det är så roligt! Man glömmer också sådant man trodde att man alltid skulle komma ihåg. Det finns nästan inga foton på mig från 14-årsåldern (då jag började ätfjanta mig och tyckte att jag var fulast i världen, jämt) och framåt. Jag gillar fortfarande inte att bli fotad, men numera försöker jag strunta i det. Jag tar till och med foton på mig själv ibland. Jag saknar foton på en massa fina människor som jag väl tog för givna då de fanns i mitt liv, men det finns också foton på många som jag inte ens vet vad de heter eller varför fotona togs. Barnens scrapalbum är guld värda då jag alltid har försökt skriva mycket i dem. Dekorationer i all ära, de bidrar också till att albumen är roliga att bläddra igenom, men utan texter blir det helt enkelt inte lika bra.
Här ett kort på Milla då hon var ute och spanade på ett djur av något slag. Hon älskar verkligen det vackra vårvädret och ligger nu inte längre och degar på lillmattes säng hela dagarna.
Det vackra blåbärsriset kom 13-åringen hem med härom dagen. Hon vet hur man gör sin mamma glad! Nu väntar jag på spröda blad. Jag älskar då solen lyser igenom nyutslaget blåbärsris! Den gröna färgen är något av det vackraste jag vet.
Så där ja! Ut och fota. Lycka till!
Vår hos mig.
Vardag.
Jag och maken följde sonen till bussen och tog sedan en promenad på Långsjön. Tur att isen fortfarande ligger, för min tro hade inte orkat hålla mig uppe… Vackert så jag nästan fick hjärtsnörp var det i alla fall. Bilderna på isen togs med telefonens Hipstamatic-app, därav de roliga färgerna. Egentligen borde man ta ”vanliga” foton och redigera dem, men kommer man bara ihåg att ta vanliga foton också är det ingen fara med ett och annat vardagsförskönat.
Mitt favorithus i hela världen. Det gör sig visst inte med ett blågrönt filter, men jag blir alltid så glad då jag ser det!
Här står jag i Huddinge kommun och ser över till Stockholm. Gränsen går precis där genom sjön har jag för mig.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen – vår katt är helt enkelt väldigt speciell. Här ligger Milla och läser IOGTs ungdomstidning Struten och ser ut att trivas rätt bra med livet. (Ingen människa var inblandad i placeringen av katt eller tidning. Ja, inte i förhållande till varandra i alla fall.)
Vet inte riktigt om den här dagen kommer att vara värd att komma ihåg.
Kameran suger, men jag har ju en ny teleFån som ska ha en så bra kamera. Jo tjena. Om man jämför med en annan telefonkamera kanske, men inte om man jämför med en fungerande Canon 350D. Nu har inte min kamera fungerat så där som den ska på rätt länge, men ändå. Jag drömmer om klara bilder utan en massa brus med motiv som faktiskt är i fokus. Jag drömmer också om semester och värme, eller i alla fall sol. Jag drömmer om skratt och liv i luckan, eller i alla fall sportlov. Jag drömmer om att bli färdig med alla de projekt jag har på hög, eller i alla fall att bli färdig med ett av dem. Jag drömmer om allt möjligt jag och nu ska jag dra mig tillbaka till verkligheten. Så illa är det ändå inte där. (Nästa gång jag skriver är jag nog på lite bättre humör.)
Förresten, jag måste berätta en sak som hände i går. En fin människa, en vän, ringde bara för att säga att hon uppskattar mig och min blogg. Det gjorde mig så glad! Kramar till dig, S.
Skillnaden mellan personlig och privat?
Jag har bloggat i rätt många år nu. Från början bloggade jag det jag hade scrappat, men med tiden blev inläggen mer som små betraktelser över vardagshändelser, en dagbok på nätet. Emellanåt har jag pausat och numera försöker jag att inte utelämna vare sig min familj eller någon annan som jag, mot bättre vetande, ibland gjorde förut. Ett tag lade jag ner bloggandet helt och hållet, men jag saknade det och bestämde mig för att fortsätta.
De senaste dagarna har jag funderat runt mitt och andras skrivande lite mer än annars. För några dagar sedan läste jag det här och idag läste jag detta. Då min blogg reflekterar mina upplevelser och tankar blir den personlig. Jag delar aldrig med mig av mina djupaste tankar, sådant som jag inte är beredd att tala om direkt med vilken annan person som helst. Jag har dock många sidor och vill inte att den jag visar upp här är någon annan än den man möter i verkligheten. Balansen är klurig. Hur gör jag för att tala om att livet som tonårsmamma är tufft utan att lämna ut mina barn, vilket jag tycker att MG i ett av de länkade blogginläggen gjorde? (Edit: Jag såg att MG har ändrat sitt inlägg vilket inte gör den här länkningen speciellt relevant, men ändå.) Många som läser det jag skriver är mina familjemedlemmar och mina släktingar, andra är goda vänner och några är flyktigt bekanta, men om man ska tro statistiken måste det finnas många andra som inte ”ger sig tillkänna” också. Är det okej att skriva så öppet som jag ändå gör? Tycker ni att jag ”viker ut” mina barn eller att jag visar för mycket av det som är mitt liv?
Tror ni Milla känner sig utelämnad då jag tar ett sovkort och publicerar det här?
Är det okej att visa ett barns kreativa skrivbordsröra om man inte säger vilket barn det rör sig om?
Kan jag visa upp ett fint tryck av Tove Larris och en gul och glad tulpanbukett utan att någon anser att jag ”skryter” eller inte visar hela sanningen? (Jag lovar att tvätthögen som låg på golvet inte var något ni skulle bli glada av att se.)
Jaha. Så kom då vintern.
Formex är över. (Jag ska uppdatera You Dos blogg med lite monterbilder så ni ser var jag och L har hållit hus de senaste dagarna.) Maken åkte tidigt i morse, två av barnen kom till skolan lite senare än vanligt på grund av snön, mellandottern är risig och hemma och själv sopar jag omkring i träningskläder och försöker kombinera jobb och vardagsliv. På torsdag morgon åker jag till Tyskland och blir borta i en vecka. Jag vet att min familj klarar sig rätt bra utan mig, men jag tycker själv det är skönt att ha ordning och reda innan jag drar iväg på äventyr. I eftermiddag är det dags för utvecklingssamtal med yngsta dottern. Dagar som den här känner jag att det hade varit skönt om de gick kvar på sin gamla skola som ligger sju minuters gångväg härifrån, men det är väl det enda jag saknar med den skolan ungefär. Ibland får man offra sig lite.
Jag kom hem efter 22 i går kväll och möttes av drygt en decimeter fluffsnö. Jag började skotta, men orkade inte hela vägen. Efter en kort och rask morgonpromenad tog jag resten. Vi har ingen snöslunga om ni vill veta varför det inte ser så perfekt ut som på en av våra grannars uppfart. Däremot har vi en M med stark vilja. Gratis motion och lätt styrketräning!
”SOC”. Kameran lurades lite av de konstiga ljussignalerna den mötte i mitt morgonmörker. Jag tycker himmelen fick en så läcker färg!
Annan lek med ljus från bilar och lyktstolpar.