Varifrån kommer du?
Du som har följt mig ett tag vet att min familj (som inkluderar stora, tjocka släkten) är jätteviktig för mig. Jag har funderat mycket på hur det har blivit så. Jag vet att mina syskon, mer eller mindre, har samma känslor för sina blodsband och vill gärna att våra barn också ska veta vilka de kommer ifrån och att de känner att de lär sig att se på släktingarna som skyddsnät och energigivare.
I vår familj har vi familjekväll varje måndag. I går var jag ansvarig. Jag bestämde mig för att berätta om farmor och farfar, både det som jag själv kommer ihåg om farmor och det andra har berättat om farfar (som dog innan jag föddes), och lite om Far och hans sex syskon. Jag förlitade mig mycket på släktboken som vi alla skrev ihop till farmors och farfars 100-årsjubileum förra året. Jag berättade om krigstjänstgöring, hårt bondeliv, klassresor, mörka och ljusa släktöden, drömmar och kärlek. Jag grät en skvätt (oroa dig inte, mina barn tycker jag är en lipsill, men de accepterar att det är sådan jag är) och vi skrattade mycket. Vi tittade på gamla foton, både från släktboken och från mitt gamla fotoalbum som Mamma satt ihop. Vi letade släktdrag (kärlek för djur och natur, kvick hjärna, filosoferande…) och letade också efter likheter i utseendet. Så mysigt! Jag rekommenderar de här familjestunderna, att ha en kväll då man diskuterar, sjunger, spelar spel och lär känna varandra. Dagarna går i ett ändå och ju äldre barnen blir, desto mer sällan är de hemma samtidigt.
Efter mangofrossa (Alltså, finns det något som är godare än mogen mango?) kom småkusinerna som skulle sova över då mamma A skulle hämtas mitt i natten av pappa T på Arlanda. Det kändes så konstigt att barnen som inte varit här mer än en gång sedan i september verkligen kände sig hemma. Sövandet och sovandet gick inte riktigt lika bra och jag var smått lullig i morse av den störda sömnen. Jag frågade min syster om hon trodde att det var något man vande sig in i, för jag kommer inte ihåg att jag var sådär trött varje morgon då våra barn var små. Hon sa då att man visst är trött hela tiden med småbarn, men då det är det naturliga tillståndet funderar man kanske inte lika mycket över det. Mina föräldrar hade barn och tonåringar hemma mellan 1970 och 2011. Majld mäckärouni! En stor eloge till dem och till alla andra med många barn i olika åldrar. Varje ålder har saker som är bättre och inte fullt lika roliga. En 3,5-åring är hur som helst hysteriskt rolig. Jag skrattade hela tiden. ”Min mamma är i alla fall bäst på att klia på ryggen. Jö.” Hahaha! Eller ”Jag vill faktiskt inte sitta och kissa för jag kan kissa när jag står som pappa! Och låt bli mina kalsonger.” (Jag tyckte att han åtminstone skulle ta av sig dem för att inte av misstag kissa på dem.)
Nu är det dags att försöka hitta mina julkänslor. Jag sitter här och ska jobba med JUL, men inspirationen tryter. Kommer du på något som du tror blir toppenbra för mig att höra får du gärna berätta det för mig!
Så roligt!
Vad jätteroligt att ni var så många som hejade efter det förra inlägget! Jag hoppas att ni inte tycker jag är dryg som inte svarar personligen på varje hälsning. Jag har i alla fall läst alla noga och hälsar tillbaka till er med en tacksam slängpuss! I morgon drar jag en vinnare till må bra-paketet så får vi se vem det blir som får lite extrarolig post om några dagar. 🙂
Vårgrönskan exploderar runt omkring oss. Jag försöker ta mig tid att njuta av skira björklöv, nygrönt gräs och blå, blå himmel så fort det finns en sådan ovanför mitt huvud. Uppland är så vackert för er som inte upptäckt det. Maken har ett något kluvet förhållande till detta landskap. Han brukar säga att han är född och uppvuxen längs med E4:an mellan Upplands Väsby och Uppsala, men till skillnad från mig verkar han inte direkt ha någon känslomässig anknytning till sina barn- och ungdomsmarker. Möjligtvis till själva Uppsala då, fast när jag en gång föreslog att vi skulle flytta dit fick han spatt och sa att han inte ville bo i Norrland. Tja, så kan man också se på saken. Inte långt ifrån grönskan på fotot bor en gammal människa som långsamt tynar bort. Att möta ålderdom är inte lätt. Jag kan tycka att det är jobbigt att åldras, men jag borde hålla igen munnen tills det verkligen är dags…
Nej, det här fotot skulle inte klara en gallring till en fotoutställning, men för mig betyder det mycket. Det här är, tro det eller ej, en seg backe som jag vann över i fredags. Jag ville bara berätta det. (Det gör ingenting att du tycker att jag skryter. Det får du gärna tycka.)
För varje natt som de här penséerna klarar sig från rådjuren firar jag med en liten vinnardans i hallen. De är inne på en vecka nu. Tjoho!
Fredag kväll, Stockholm by night. Biodate med maken. Förra veckan såg vi Laxfiske i Yemen – en helt underbar film som jag verkligen rekommenderar! Den var lite underfundigt humoristisk, så där härligt brittisk och så med Lasse Hallströms må bra-täcke över det hela. I fredags såg vi Friends with Kids som jag hade vunnit biljetter till. (Sista helgen. Syrran var på vinstresa till Istanbul med en annan syster, så maken fick följa med för att vara snäll.) F w K klarade knappt ens ”sådär”. Den slutade i alla fall lyckligt. Ibland får man vara glad över det lilla.
Just nu buzzar jag Vanish. Jag fick ett helt gäng tester som jag gärna delar med mig av om du har vägarna förbi! Det funkar. Vi har ljusat upp grådassig vittvätt och fått bort mastiga fläckar med diverse olika medel som inte känns fullt lika läskiga som Klorin. Det är något speciellt med vit vittvätt. Du vet väl att vita plagg med lycra i egentligen är gråa i grunden och färgade vita? Det är därför man inte får tvätta sådana underkläder i tvättmedel med blekmedel. Det är inte så att man missfärgar dessa plagg till den grå färg som de oundvikligen får, utan man tvättar bort det vita lagret.
Tja, det var väl min lilla bildkavalkad för den här gången. Ingenting stort eller fantastiskt, mest alldeles vanligt och o-roligt. Jag hoppas att du får en härlig och bekymmersfri vecka, full med sol, värme och kärlek.
Tiden stannar.
mitt i livet
från en stund till en annan – nu blir då, vad händer se’n
allt världsligt tar ett steg åt sidan
ännu inte färdiga
ändå troligen funktionsdugliga
en bön till himlen
så mycket kärlek
Hej igen!
Bloggen fick spatt och ingenting syntes här på några dagar. Tanken slog mig att det kanske var dags att lägga ner igen, men jag bestämde mig för att jag faktiskt fortfarande gillar det här forumet. Jag är glad över att ni som är med här och läser, och ibland är med i diskussionen, finns i mitt liv. Några av er har jag med mig ändå, andra kanske skulle försvinna i cyberrymden. Jag träffade ett par av mina bloggläsande vänner (Hej fru Ö och fru W!) och det var ju rysligt trevligt. Vänner kan man vara på olika vis. Det tycker jag är lite kul.
Idag flyttar Thailandssyrran och hennes familj in i sitt nya (hyres-) hus fyra kilometer härifrån. Det tycker jag är toppen. De har varit här hemma för att låna nätverk eftersom Telia inte direkt hållit vad som var överenskommet. Deklarationer måste lämnas in oavsett om man bott utomlands eller ej. Om en stund drar flyttbomben igång. Då lyfter vi och kånkar så svetten flyger gissar jag. Grattis till oss som får ”gratis” motion!
Tjejerna med sin lilla kusin.
S tyckte att det var väldigt kul att leka med sin storkusin trots att han blev lurad på bollen om och om…
… och om igen.
Ps: Idag höll jag på att slänga kameran rätt i soptunnan. Jag insåg själv att det hade varit rätt fånigt, så jag lät bli. En vacker dag ska jag byta. Tills dess ska jag lära mig att vara mer varsam om den här stackaren som faktiskt inte har mått bra på ett år nu. Inte konstigt att den trilskas.
Blablablabla.
Det är vår nu. Se här själv. Idag sopade maskinen upp åtminstone gruset på gatan ner till huvudgatan (men utanför oss ligger allt grus kvar).
I går sken solen, men det har regnat mer än vad jag har gått med på de senaste dagarna. Vitsippor, det är fint det i alla fall.
Och blåsippan ute i backarna står, och när den niger och säger att det är vår, då är det så. Bara så du vet, Kung Bore. Ta ditt pick och pack och dra till Nordpolen är du snäll, för jag vill inte ha dig här längre. Burr!
Med kärlek för livet.
Jag har gått igenom rätt tuffa grejer den här vintern och våren och kände faktiskt att jag liksom kunde kasta av mig mycket av det tunga under veckan som gick. Jag valde att bestämma mig för att nu får det här ha ett slut. Vissa saker kan man bestämma över, annat får man acceptera för att sedan plocka ihop sig själv och gå vidare. Jag har vänt mig inåt och uppåt. Vi har alla olika sätt att hantera själva livet. Jag vet att jag har skrivit det här förut, men jag tror verkligen att bitterhet förpestar och förstör så mycket. Så lätt det är att hamna där! Att bemöta en människa som begravt sig i självömkan och svärta är svårt. När man själv inte är på sitt bästa humör är det dessutom lätt att dras med i eländet.
När jag hade nattat alla tre barnen (jodå, tonåringar behöver också nattas, jag älskar den där lilla pratstunden i sängen) kände jag mig lyckligare än på väldigt länge. The only way is up… Det är dags att lyfta!
Tipstorsdag vecka 11.
Idag måste jag bara tipsa om att inte glömma det där med att ta fotografier. Foton på vardag, fest, människor du umgås med, familjen, snöpliga ögonblick, årstidsskiftningar, dammråttor, huskatter, trädgårdens skiftningar… Vi har tittat mycket i gamla fotoalbum och i de scrapalbum jag har pysslat ihop genom åren den senaste tiden. Det är så roligt! Man glömmer också sådant man trodde att man alltid skulle komma ihåg. Det finns nästan inga foton på mig från 14-årsåldern (då jag började ätfjanta mig och tyckte att jag var fulast i världen, jämt) och framåt. Jag gillar fortfarande inte att bli fotad, men numera försöker jag strunta i det. Jag tar till och med foton på mig själv ibland. Jag saknar foton på en massa fina människor som jag väl tog för givna då de fanns i mitt liv, men det finns också foton på många som jag inte ens vet vad de heter eller varför fotona togs. Barnens scrapalbum är guld värda då jag alltid har försökt skriva mycket i dem. Dekorationer i all ära, de bidrar också till att albumen är roliga att bläddra igenom, men utan texter blir det helt enkelt inte lika bra.
Här ett kort på Milla då hon var ute och spanade på ett djur av något slag. Hon älskar verkligen det vackra vårvädret och ligger nu inte längre och degar på lillmattes säng hela dagarna.
Det vackra blåbärsriset kom 13-åringen hem med härom dagen. Hon vet hur man gör sin mamma glad! Nu väntar jag på spröda blad. Jag älskar då solen lyser igenom nyutslaget blåbärsris! Den gröna färgen är något av det vackraste jag vet.
Så där ja! Ut och fota. Lycka till!
Vår hos mig.
Vardag.
Jag och maken följde sonen till bussen och tog sedan en promenad på Långsjön. Tur att isen fortfarande ligger, för min tro hade inte orkat hålla mig uppe… Vackert så jag nästan fick hjärtsnörp var det i alla fall. Bilderna på isen togs med telefonens Hipstamatic-app, därav de roliga färgerna. Egentligen borde man ta ”vanliga” foton och redigera dem, men kommer man bara ihåg att ta vanliga foton också är det ingen fara med ett och annat vardagsförskönat.
Mitt favorithus i hela världen. Det gör sig visst inte med ett blågrönt filter, men jag blir alltid så glad då jag ser det!
Här står jag i Huddinge kommun och ser över till Stockholm. Gränsen går precis där genom sjön har jag för mig.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen – vår katt är helt enkelt väldigt speciell. Här ligger Milla och läser IOGTs ungdomstidning Struten och ser ut att trivas rätt bra med livet. (Ingen människa var inblandad i placeringen av katt eller tidning. Ja, inte i förhållande till varandra i alla fall.)
Vet inte riktigt om den här dagen kommer att vara värd att komma ihåg.
Kameran suger, men jag har ju en ny teleFån som ska ha en så bra kamera. Jo tjena. Om man jämför med en annan telefonkamera kanske, men inte om man jämför med en fungerande Canon 350D. Nu har inte min kamera fungerat så där som den ska på rätt länge, men ändå. Jag drömmer om klara bilder utan en massa brus med motiv som faktiskt är i fokus. Jag drömmer också om semester och värme, eller i alla fall sol. Jag drömmer om skratt och liv i luckan, eller i alla fall sportlov. Jag drömmer om att bli färdig med alla de projekt jag har på hög, eller i alla fall att bli färdig med ett av dem. Jag drömmer om allt möjligt jag och nu ska jag dra mig tillbaka till verkligheten. Så illa är det ändå inte där. (Nästa gång jag skriver är jag nog på lite bättre humör.)
Förresten, jag måste berätta en sak som hände i går. En fin människa, en vän, ringde bara för att säga att hon uppskattar mig och min blogg. Det gjorde mig så glad! Kramar till dig, S.