Det känns väl sådär att jag sitter här och samlar ihop mina krafter inför sista packrycket. I eftermiddag åker vi in till Staun och lämnar sommarön, jag och barnen. Vi tar med oss min mamma och en systerdotter över Atlanten, så det kommer kanske att kännas ”same, same but different”. Att vi får med oss några familjemedlemmar gör att vemodet inte känns så svårt. I september kommer både svärmor och en gammal Karlskronavän och hälsar på vilket jag är jätteglad över! Våra vänner i Provo, de som känns som familj, har fått två utbytesstudenter och min kusin och hans tjej väntar ett nytt litet tillskott till familjen framåt december. Det finns alltså massor att se fram emot!
Det sägs att Tiden läker alla sår. I vissa fall är det kanske så. Jag bär med mig några och väntar bara på att det ska sluta blöda och göra ont. Tror du att det lägger sig? Att allt det fina och vanliga och underbara lägger sig som ett plåster och tillåter det onda att läka? Kärleken förgår ju aldrig. Jag vet det och ska bara lära mig att förstå det också. Vår fina Milla, vår fyrbenta familjemedlem kommer inte att finnas här så länge till. Det känns så sorgligt det också, men livet har sin gång.
Under sommaren har jag upplevt så mycket fint. Mitt liv räknas inte i blogginlägg och somligt stort kommer du aldrig att få veta. Allt passar inte i en öppen dagbok. Jag är så glad också över möten med människor som inte vill synas i bloggen. Att ha träffat min extrasyster och hennes familj gör mig lite extra glad – J är en fin mamma och mina små tyska syskonbarn alldeles underbara! Jag har tillbringat mycket tid med min storfamilj och är glad över att vi nu har så många både från makens och min familj samlade i Karlskrona. Det finns resor jag inte hunnit göra och vänner jag inte hunnit träffa. Nu packar jag ändå ihop och tackar mitt hemland för den här helt fantastiska sommaren.
