Från berg till kattgos och tysta isformationer.

Jag är fortfarande inte klar, utan fortsätter med upprensningen av fotografier. Oj, så mycket som dumpas. Det är bilder från mig, maken och vår äldsta dotters kameror och så hela familjens foton och filmer som gås igenom. Det hade kanske varit helt rimligt att bara spara allt, men samtidigt försvinner lätt alla guldkorn om det ligger en massa brus runt omkring. Skärmdumpar, suddiga foton, femtiotvå versioner av samma motiv vid samma tillfälle. Nu är jag framme vid 2015. Snart försvinner barnens bilder. Våra två äldsta flyttade hemifrån 2016 och vår yngsta tog inte särskilt mycket kort då hon bodde hemma. Någon annan hade säkert gett upp vid det här laget, men jag kan vara envis som synden och tycker det är värt varje minut jag lägger på detta projekt. För att det inte ska svälja mig hel kan jag dock inte tillbringa alltför lång tid med de gamla fotona åt gången. Det ”vanliga” livet pågår naturligt parallellt. Som att vara kattvakt till Kajsa Katt och få en livgivande dos kattgos. Kajsa är inte världens mest gosiga, men hon kommer alltid och hälsar och låter mig agera underhållning under några minuter innan hon tröttnar. Jag har sällan skådat en ståtligare katt. Hon är verkligen imponerande. Det var för mörkt i syrrans vardagsrum för att jag skulle kunna ta en bild uppifrån för att visa den otroliga vinterpälsen! Så som jag frusit den här sidan nyår är jag smått avis på Kajsa.

Våra vänner frågade om vi ville hänga med på långpromenad ute i naturreservatet och det tackade vi inte nej till. Med två minusgrader och nära 20 m/s i byarna var denna promenad ingenting för veklingar. Vi var alla påbyltade i lager på lager och hundarna var i himlen. Jag har sällan sett så glada fyrbeningar. De gillade snön, till skillnad från våra hönor som knappt sträckt ut näbben utanför hönshusdörren om det legat snö på marken denna vinter.

Efter bergsbilderna är kanske denna vy inte särskilt imponerande, men jag kan lova att det var otroligt vackert. Vattnet har skapat isskulpturer över stenar som ligger ovanför ytan längs med hela strandremsan. Jag hade inte kameran med mig och mitt sällskap hade eld i baken, så jag kunde inte riktigt fånga allt det vackra. Jag minns i hjärtat och du kan kanske tänka dig ungefär hur det såg ut..

Maken ledde oss över stock och sten, genom snö och ljung och till slut kom vi fram till grusvägen som är del av själva ”Uttorpsrundan”. Snart vek vi in i skogen igen. Nu när marken är frusen är det inga problem att gå där, men både höst och vår är det ofta slaskigt. Härligt med stenbrott med frusna vattensamlingar och en monokrom färgskala som var mycket vilsam. Väl hemma var det gott med en kopp te och en varm kakelugn.

Jag gissar att det kommer att fortsätta dyka upp både det ena och det andra i samband med fotorensningen. Idag väljer jag att dela ett av de roligaste foton som tagits på mig, någonsin. Hahaha, detta ska skrivas ut, helt klart. Ett foto måste inte vara ett tekniskt mästerverk för att ge mycket glädje, det har bevisats för mig om och om igen den senaste tiden.

Continue Reading

Vinterblått.

Det har snöat till och från i flera dygn, men i morse hade det snöat klart. Hela trädgården såg ut som en orörd vinterdröm! Snö upplevs helst i samarbete med barn och med rätt klädsel. Denna morgon hade jag varken det ena eller det andra tillgängligt, men jag fick betvinga oviljan eftersom jag behövde ge de vilda fjäderfäna lite mat. Hönsen vägrar att komma ut ur hönshuset. De ogillar snön starkt, men värper iallafall sina ägg (om än med större mellanrum). Jag förstår dem. Maken har tagit på sig att ombesörja deras vård. Vattnet har alltid frusit på morgonen då vi har haft under nollan ett bra tag, så isklumpen ska stjälpas ut och nytt vatten ska hällas upp innan det är dags för dagens portion med foder. Både Birgit och Jenny mår finfint och kommer alltid glatt och äter, men se snön vägrar de sätta sina små fötter i.

Jag tog de här bilderna för att visa hur mycket snö vi faktiskt fått. Förra vintern fick vi knappt något alls, men vi tar tacksamt emot det som naturen behöver. Jag hade inte ställt undan skottkärran fast jag sagt till mig själv sedan innan jul att göra det, så nu står den (på sidan) utanför sovrumsfönstret och blänger på mig. Alltså, maken hade sina shorts på sig ute för bara några veckor sedan, vi har haft en väldigt mild höst och vinter tills för någon/några veckor sedan.

Jaja, jag fick inte undan resterna av luktärterna som blommade så fint och länge så jag inte ville dra upp dem. Nu står de där som något slags ”jaja, men nu blev det så”-monument. När jag hade tagit detta foto och faktiskt stått där och njutit av den härliga luften och morgonljuset hämtade jag städborsten till fågelmataren. Ut med snö och skräp från golvet! Jag passade på att tömma snö ur jordnötsasken och städa ur den också. Kajorna har tackat och tagit emot hela dagen, detta gav ju dem lite extra käk på marken.

Det blå ljuset – så vackert! Tänk så stilla trädgårdslandet och växthuset ligger. Man ser iallafall de fina grönkålsplantorna, de har verkligen varit till glädje den här vintern. Jag njuter av min planttantssemester och har inte börjat drömma om nya odlingar än. Jag behöver min lilla paus och njuter av att vara extra inomhuspysslig under de här månaderna. Det ska fortsätta vara kallt och vi ska visst få mer snö också. Lika bra att gilla läget! Och det var väldigt skönt då jag tog mig ut en stund idag. Måtte nu bara mördarsniglarna frysa rumpan av sig!

Continue Reading

En liten tacksamhetsmeditation.

Den här tiden på året saknar jag alltid USA lite extra. Jag älskar höst i bergen. Wasatchbergen blir mer än vackra när färgerna skiftar. Utsikten från vår sovrumsbalkong bjöd på levande konst varje dag, men särskilt under perioden mellan höst och vinter. Jag inser dock att det är tio år sedan jag senast bodde där under denna tid. Maken blev kvar i Utah till februari 2017, men jag och barnen flyttade hem i juni 2016. Sällan oroar jag mig över tid. Den kommer och går och jag uppskattar varje ny dag som jag får uppleva. Det ryms otroligt mycket i den flyende tiden. Lärdom och erfarenhet som leder till vishet fokuserar jag på. Andra blir mer kvar i förlusten av ungdom, chanser, möjligheter…

Här har du små nedslag från denna tid på året från 2015 och framåt. Tänk att varje dag så småningom blir ett minne i dur eller moll, en omvälvande upplevelse eller en stund som aldrig mer tas fram ur tidsskafferiet. Jag är tacksam för min blogg, även om jag då och då ifrågasätter dess fortsatta varande. Jag glömmer nämligen lätt, men bloggen tar hand om det som sedan blir min dåtid. Så tacksam jag är för att jag aldrig gjort slag i saken och slutat skriva! Jag behöver ingen AI för att skriva en låtsashistoria för att verka mer eller viktigare än jag verkligen är, jag behöver inget filter för att se att mitt liv är lika värdefullt som någon annans. Med alla dess berg och dalar har det skapats en historia som jag är tacksam att ta med mig framåt.

Continue Reading

Möt solen och känn kraften.

Att möta soluppgången med ett par foppatofflor, en kopp te och en telefonkamera, det kan vara allt som behövs för att ”fånga dagen”. Här finns essensen i livet på något vis. Telefonen är inte bara av ondo, jag är glad att jag kan ha kvar den vackraste morgonen hittills på denna sida årsskiftet i bildbiblioteket.

Jag har fått så många påminnelser om vikten av att njuta lite mer på sistone. Inte vänja mig, inte ta för givet, inte undfallande låta bli för att jag kan göra det en annan dag. Jag har en känsla av att prylar står i vägen överallt och har både slängt och lagt ner en hel del i kassen till Pingstis. Min följeslagare förnöjsamhet sitter inte stilla i båten. Det finns en rörelse framåt. Vad är det som är motorn? Är det tidens flyktighet, är det stunderna jag ägnar år att jobba med årsordet ALIGN, är det fasteutrensningen eller är det bara våren? Kanske är det hälsporren. Jag är inte van vid att vara rörelsehindrad och uppskattar inte känslan precis. Att förorda acceptans i min yrkesroll och inte praktisera den själv rimmar illa. Jaja, men nu blev det så. Nu är det så här. Jag smakar på orden och låter dem sväva iväg i allt pastelligt och morgondisigt medan känslan av företagsamhet och driv tar form. Jag är på gång.

Continue Reading

Snett från vänster och nya perspektiv.

Tur att vi fick en extra dag att komma igen på igår, av flera olika orsaker. Det har lagts upp för vardag under mjuka formar under flera dagar här hemma. Denna tid på året är så tung för många, men själv njuter jag av julfirandet, gillar tanken på nystart som nyår har med sig och tycker att det är skönt att trettondagen fortfarande är röd dag här i Sverige. Vi stackars svenskar famlar i mörkret, har oxveckorna framför oss och även om dagarna långsamt blir längre dröjer det tills det går att påstå att våren är här. Det gäller att mysa på alla sätt som bjuds! Kanske var det därför jag lät mig övertalas att ha granen kvar i några dagar till. Maken har gjort soffan till sin som i gamla tider, men från idag blir det ordning och reda med skrivbord och en bättre arbetsställning.

Fågelmatarstationen, min källa till så mycket glädje, har haft mängder av gäster de senaste lite kallare dagarna. Det nya taket byggdes efter makens nyfunna vurm för finsnickeri och han har haft nytta av sin matte på hög nivå på ett mycket praktiskt sätt. Det har känts pinsamt att kalla mig mattelärare när han suttit där med så avancerade uträkningar att jag inte ens haft koll på varför de skulle utföras, men samtidigt har jag påmints om hur roligt det är med matematik, hur logiskt det är och hur mycket jag älskar mönster och ordning.

Stora delar av dagen gick åt till att fixa med bloggen, sega i min risighet och fixa med lite köradministration. Det fanns dock tid till en hel del roligt också, som att välja nya bilder till galleriet i hallen där nere. Det blev en blandad kompott efter att jag hade rensat upp på skrivbordet. Den här gången valde jag efter mitt årsord ALIGN, nästa gång byter vi nog inför makens födelsedag och då kommer det att bli fler bilder från hans perspektiv. Jag älskar den här idén, att ha en plats där fotona byts ut och där man har tid att titta i lugn och ro. Visst älskar jag de digitala ramarna också, men de styr själva över sin fart. Hur som helst, fram med bilder ur gömmorna! De ska inte häcka i lådor eller i datorns minne.

Som du kanske ser blev alla bilder från igår tagna snett från vänster. Nu blev det bara så, men jag lade märke till det då svägerskan skickade bilder från sin morgonpromenad i Perth där hon kom från höger, hehe. Vi pratade jättelänge igår och det handlade mycket om saknad, men också om nya perspektiv. Svägerskan har inte bara bott på andra sidan jorden räknat från oss i familjen under många år, utan hon har också nyligen flyttat över hela kontinenten, från Sydney till Perth. Nu bor de nära hennes mans familj, i en fantastisk miljö där tjejerna kan cykla till kompisar och där man kan gå ner och bada i havet tre gånger om dagen på sommarlovet. Det känns märkligt och fint att vi kan prata från hennes kök och från mitt arbetsrum och tänka att vi lika gärna kunde ha varit i Stockholm och Orem, eller i Dalarna och Sörmland. Livet är förunderligt. Det är viktigt att ibland plocka ut sig från sin verklighet och ta ett fågelperspektiv. Se en dokumentär om någon som lever ett helt annorlunda liv än sig själv, resa i kartböcker som svärmors farmor gjorde eller fördjupa sig i historiska romaner som bygger på ramar av verkliga händelser. Det är så lätt att ta sitt liv för givet. Eller sin hälsa, för den delen. Idag vaknade jag nästan frisk! Om en halvtimme drar arbetsdagen igång och jag känner mig redo och pigg på att möta mina klienter. Jag hoppas att du som läser gillar det nya bloggformatet som nog får stanna här ett tag.

Continue Reading

Morgonstund har guld i mund.

Hur vacker kan en morgon vara? Jag tröttnar aldrig från denna vy från mitt arbetsrummet och har fotat den många gånger. Nu var det dock längesedan. När jag satt och skrev Trettio tacksamma dagar blev plötsligt rummet helt varmt och jag var tvungen och springa fram till fönstret. Telefonen kunde såklart inte fånga precis hur vackert det var, men nog lyckades den ganska bra. En minut senare kom maken upp och frågade om jag hade sett ljuset. Om jag hade! Tack för denna början, den kalibrerade verkligen hela mitt sinne.

Continue Reading

Allt som kan hända på tio år.

Nostalgin knackar på. Jag tänker på alla år som gått innan vi kom hit, vad jag gjort vid den här tiden på året. Alla sommarlov som avslutats, alla skolstarter som förberetts, alla sensommardagar som avnjutits, alla skördar som har tagits omhand. All spänning inför nya klasskamrater, nya elever, nya arbetsuppgifter, nya bostäder, nya liv. Alla planer som gjorts, alla mål som har satts, alla läsårskalendrar som har invigts. Jag tänker på mig själv och vart livet har tagit mig. Jag träffar en gammal klasskompis och känner inte igen honom. Tänker ”vad gammal han har blivit”, men inser att detsamma gäller mig själv. Jag liknar min mamma mer och mer för varje dag. Möter hennes kropp i min, ser hennes armar, hennes fingrar, hennes anklar. Jag tänker på alla nedvärderande tankar jag ägnat åt min allt för tjocka kropp, fast den var jättefin och frisk och stark. Jag funderar på nya äventyr, på min förnöjsamhet och på drömmar som känns avlägsna men fina. Jag tackar för livet, för familjen, för omständigheter och för min trygga vrå i denna sjuka värld. Jag tänker på…

… hur vi förra året väntade vårt lilla barnbarn, hur jag stickade och drömde om hur hon skulle se ut och hur hon skulle vara. Fnissar och påminner mig själv om hur lite vi vet om någonting, men att det gäller att inte vara allt för realistisk utan bjuda sig själv på fantasi och trycka undan taket som ibland hovrar allt för långt ner.

… hur många rundor maken flugit sedan han gjorde slag i saken och tog sitt flygcert, undrar om min sådana uppfyllda dröm var att bli samtalsterapeut och tror kanske att det bara är halva sanningen.

… hur många vackra och fantastiska platser jag har fått möta genom åren och hur underbar denna makalösa planet är. Vi måste ta hand om den, ta hand om varandra!

… hur mycket som hänt sedan yngsta dottern stod i den ännu inte färdigrenoverade verandan och bjöd på en björnbärsskörd som gav oss så mycket glädje under lång tid framåt.

… den där gryningen då jag vaknade och hade en av mina mest surrealistiska upplevelser någonsin. Jag vårdar den fortfarande ömt i mitt hjärta och tackar för styrkan som jag fick från högre höjder i en tid då jag trodde att livet höll på att rinna ifrån mig.

… hur tacksam jag är för detta gäng. Hur olika vi är och hur mycket vi fått med oss av arv och miljö. Hur viktigt det är att jag får ha dem i mitt liv.

… hur allt har sin tid, hur jag och min syster har växlat barnvaktstjänster från det att hon blev min egen, levande docka det år jag fyllde tio. Nu är det skifte igen då hennes barn får vara mitt barnbarns idoler.

… hur lätt det är att glömma de framsteg som görs och hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka och påminna sig om detta. Tack till brorsan som gjorde en enorm insats för att väcka vårt paradis till liv!

… andra paradis, andra hem, andra trygga punkter. Hur nära det var att vi blev kvar i USA, hur Carterville Road ligger kvar och hur mina berg sträcker sig upp mot himlen där i alla väder.

… hur många fina, viktiga och härliga sammankomster jag har fått vara med och förbereda och vara en del av. Jag tänker på det vackra bröllop som stod nere vid vattnet i Bredavik för tio år sedan och på det bröllop som i detta nu förbereds för vår yngsta dotter och hennes fästman. Jag tänker på sorg och glädje, på förväntan och eftertänksamhet. Jag tänker på minnen och jag tänker att jag hoppas ha många, långa och fina år framför mig. Det är en ynnest att få leva.

Continue Reading

Förberedelser för kallare dagar.

Nu har jag förberett projektet ”Skapande september” för i år. Det kommer antagligen inte att finnas tid över till detta alla dagar eftersom de närmaste månaderna kommer att vara mycket upptagna, men jag gillar tanken på att gnugga mina kreativa knölar lite extra under flera veckor på det här sättet. Ibland kan det vara spännande att bara bjuda in ett ord i sitt sinne och se vart det leder. Jag har taggat lite olika skapande tekniker, men det finns ju så många fler att använda sig av! Kanske vill du också vara med? Isåfall får du gärna dela med dig, det skulle vara jätteroligt.

Continue Reading

Utan att fuska med foton.

Jag har redan lyft många gånger att jag hade velat få igång mitt fotande igen, men det blir inte så. Det prioriteras helt enkelt inte. Just nu är det väldigt bra, datorn är i princip full och behöver tas omhand. Behöver jag skriva ifatt i dagboken har jag ingen hjälp av kalendern – ett jobbsamtal här och där och våra barns semestertider hjälper ju inte för att lura ut vad som hänt. Då kan fotoalbumet komma till räddning. Om jag tagit några foton, alltså. Men det är ofta jag inte gjort det. Igår hade vi fem olika sällskap på besök, en fångad stund blev det enda ”beviset”. Dagen gick i ett, på ett härligt sätt. Brorsan hade lånat ut sitt släp (ännu en Stockholmsflytt, och vår bil är oturligt nog på långreparation just över sommaren), så vi passade på att köra ännu en omgång skräp från ladan till tippen. Vilken emotionell lättnad! Mer blir det eftersom jag har ett utrymme kvar att ta hand om, men det känns så bra att ha kommit så här långt. Loppisen är klar att öppna, ett par skyltar bara så kör vi. Våra gäster har redan handlat lite. Jättekul!

Jag är tacksam och den känslan hoppas jag bära med mig genom denna sommar. En allmän känsla, trots flera orosmoln som ruvar runt omkring. Det är kostnaden för att ha många som man bryr sig om. Vi har nuet. Fladdret i växthusplasten. Suset i ängen. De böljande grässtråna. Den upprensade gräsmattan som brorsan klippte så fint igår. Solrosen som snart slagit ut helt. Luktärtsraden. Det prunkande trädgårdslandet. Doften av heliotrop. Svetten som rinner längs ryggraden. Tropiskt iste som vi fick av vår goda vän i morgonkoppen. Minnet av den läckra måltiden som yngsta dottern skämde bort oss med igår. Tanken på att syskonveckan närmar sig. Lättnaden i att snart kunna bocka av ett stort projekt. Det finns ett nu i både dåtid och framtid. Acceptans. Och det är jag tacksam för.

Continue Reading

Var det jag som inte gillade rosa?

Jag förstår inte vad det var som gjorde mig så avigt inställd mot färgen rosa då jag var yngre. Mitt tonåriga jag var något slags antiallt som var det minsta ”feminint”, dramatiskt, gulligt eller böljande. Jag ville inte ta plats, jag ville inte låta min inredning ta plats och allt skulle vara fyrkantigt, enkelt, trärent, vitt eller möjligtvis försiktigt art nouveau eller art déco. Numera älskar jag dock alla nyanser av denna färg och blir alltid lika uppfylld av en härlig solnedgång liknande den vi hade igår! Eftersom jag lovat mig själv att fota med har jag lagt fram kameran och tog med den (och telefonen) på en runda i trädgården.

I norrläge såg det ut såhär. Så matchande och färgglatt! Dramatiskt och volangigt. Kontrastrikt och coolt.

För att inte tala om utsikten från köket! Bästa himlen på länge. Kanske mer lila än rosa?

Det såg ut att brinna inifrån med en rosa strålkastare underifrån. Magiskt möte.

I det här lilla hålet gick det lugnare till, men det var ändå underskönt.

Och ännu lite längre söderut (några meter sisådär) hade det rosa tagit över mer…

… för att helt i söderläge ha övergått i en varmrosa, mjukkramig ton utan något blått alls. Dagens förundran, njuten både IRL och genom kameralinser.

Allt det vackra fick mig att tänka på Mando Diaos tolkning av Strövtåg i hembygden. Mycket passande soundtrack till detta skådespel.

Continue Reading