Road Trip.

Idag gör mitt hjärta ont. Det gör ont så där så det faktiskt känns som om någon vrider om det utanför min kropp medan jag ser på. Det är inte skönt. Det här är inte någon rent bokstavlig beskrivning på vad jag känner. Jag håller alltså inte på att få en hjärtinfarkt om nu någon trodde det. Jag är bara så ledsen. Så ledsen. Det finns ingenting att göra åt det jag sörjer, men att jag själv har det så bra gör nästan den här smärtan ännu värre. Livet, alltså.

28_2

Vi har haft en toppenhelg i Las Vegas och vid Hoover Dam. Det var så kul att träffa ett par av våra übertrevliga grannar (vars kombinerade 50-årsfest på Hasseludden vi kommer att missa, usch, surt) och bara hänga med dem en kväll. Allt kändes ”som vanligt” trots att vi befann oss på The Strip tillsammans med tusentals festande och uppklädda människor. Vi intog en delikat middag på Harley Davidson Cafe, vilket kan rekommenderas. Mums.

Vårt hotellrum var litet, men fräscht och fint. Tjejerna klagade lite på störd nattsömn, men de överlevde. Vi tog sovmorgon, åt brunch på Subway och fortsatte till Hoover Dam. Wow. Imponerande bygge! Depressionen på 30-talet var tung för folket i USA. 7000 av dem engagerades i detta enorma dammbygge där cementblandarna gick dygnet runt. 96 personer fick sätta livet till under bygget, men ihärdiga rykten om att vissa av de döda ligger begravda i betongmassorna dementerades kraftfullt i informationsdelen.

28_3

Södra Utah, Nevada och Arizona. Öken och torrt, men oändligt vackert. På resan ner såg vi tyvärr en olycka som hade hänt precis innan vi kom dit. En död motorcyklist låg bredvid vägen efter att vi hade ojat oss över lång bilkön i en slingrig passage. Poliserna hade inte ens täckt över honom (de hade kanske fått lyfta upp honom dit han låg) och själva motorcykeln låg många meter framför honom. Att se en död människa var inte något jag längtade efter precis. Jag är inte alls rädd för döden och har mött döden några gånger förut, men just nu känns just detta ämne lite extra jobbigt.

Ta hand om dig och de dina. Kramas lite extra och säg till människor som är viktiga för dig hur mycket de betyder för dig. Det är så lätt att haka upp sig på oegentligheter, vad man inte gillar och hur andra inte räcker till även om det finns massor att vara tacksam för. Just nu är jag tacksam över att du finns, till exempel. Ha en fin vecka och ta hand om dig!

Continue Reading

Jo, men visst.

Idag har jag ugnsbakat en kalkon. Tja, vad annat kan man göra då de säljer ut de frusna Thanksgivingfåglarna för ett löjligt lågt kilopris? Jag har motstått länge, men i lördags kunde jag inte klara av pressen längre. Hela familjen gillar kalkon, särskilt de som inte är allt för stora och har en ”färdigknapp” som gör att man inte kan misslyckas med tillagningstiden. Och visst blev det gott! Mums. Nu får vi leta kalkonrestrecept i några dagar framåt.

25_1

Mellandottern gjorde sitt ångestfyllda biologislutprov och fick A på hela kursen! Wow, alltså. Den där kursen, Biology 41, är svårare än något jag läste på gymnasiet. Det enda jag hängt med på var genetiken. E har kämpat på med gråten i halsen emellanåt, men hon har inte gett upp. Tänk, vilken tur!

Sonen skrev brev till senator Orrin Hatch. Vi får väl se om han får svar någon dag.

Yngsta dottern har svävat på ridlektionsmoln. Hon har redan börjat fundera på om man kan dyka upp en halvtimme innan sin lektion för att vara säker på att få göra i ordning hästen. Hon har också spelat Für Elise för andra gången på sin pianolektion och det börjar redan låta bra! Det går långsamt, men noterna sitter där och hon har helt klart känslan. Kan ni historien bakom Für Elise? Man vet inte riktigt om han egentligen hade skrivit Für Therese (kvinnan han älskade i 40-årsåldern) eller om Elise kanske var smeknamnet på operasångerskan Elisabeth som han var mycket nära vän med. Hur som helst är det ett pianostycke som de allra flesta känner igen och kanske till och med tycker om.

Maken förbereder sig för FreedomFest. Själv hade jag gärna gått med de superintressanta föreläsare som står på listan i år, men jag får lyssna på inspelningarna efteråt. Ingenting att göra! I morgon är det exakt sju veckor kvar tills jag och barnen åker hem för sommaren. Oj, vad tiden går snabbt!

Continue Reading

Äntligen!

Ridlektionerna för yngsta dottern har varit ett dåligt samvete läääänge. Idag var det äntligen dags för upp till bevis. Skulle det visa sig att hästar och ridning verkligen det bästa som finns i världen? Nu är S inte helt oerfaren. Hon har ridigt flera gånger förut och var till och med på ett ridläger för ett par somrar sedan. Att få ridlektioner däremot är något helt annat. Att känna samhörighet med en speciell häst, att höra från en fröken att man är ”a natural”, att känna sig hemma i vokabulären och omgivningarna… Jag är så glad för min dotters skull! Jag kommer nog aldrig att dela hennes glädje för just hästar, men jag vet hur det är att verkligen brinna för något. Och svaret på om det där med hästar verkligen är det bästa som finns är JA!

24_4

24_3

24_2

24_1

24_5

Continue Reading

West Side Story.

Att gå på en high school-föreställning här i USA är rätt häftigt. Då skolorna här omkring har mellan två- och tretusen elever finns det ofta en uppsjö studenter som har rätt okej sångröster och ibland hittar man också artister som skulle kunna vara med i en ”riktig” uppsättning. Kvällens föreställning bevisade detta. Jag, maken och äldsta dottern åkte till Orem High School, betalade $17 för våra biljetter och bjöds på riktigt bra underhållning. Det enda som fanns att klaga på var egentligen ljudanläggningen. ”Anita” var bäst, men den person som hade skött rollbesättningen hade lyckats finemang med alla huvudroller. Sekvensen med ”Somewhere” bjöd på ett par som dansade så vackert så tårarna rann på mig. (Jag vet, jag vet, jag gråter lätt! Det här var faktiskt något alldeles extra.) Det är sådana stunder man får vårda om lite extra.

There’s a place for us, 
Somewhere a place for us. 
Peace and quiet and open air 
Wait for us 
Somewhere. 

There’s a time for us, 
Some day a time for us, 
Time together with time spare, 
Time to learn, time to care, 
Some day! 

Somewhere. 
We’ll find a new way of living, 
We’ll find a way of forgiving 
Somewhere . . . 

There’s a place for us, 
A time and place for us. 
Hold my hand and we’re halfway there. 
Hold my hand and I’ll take you there 
Somehow, 
Some day, 
Somewhere! 

22_6

Dagens visdomsord.

Ps: Storyn i West Side Story suger… Jag tycker verkligen illa om olyckliga slut! Varför kan inte alla bara få leva lyckliga i alla sina dagar? Idag är en så’n dag då jag tycker precis just det lite extra mycket. 🙁

Continue Reading

Skryt, skryt.

Sedan jag var tonåring har jag drömt om att tillverka min egen bok. Kalligrafi och bokbinderi går hand i hand och jag har läst otaliga instruktioner, både i bokform och online. Tänk att min fjortonåriga dotter skulle göra slag i saken innan jag kom till skott! E hade som uppgift i engelskan att skriva en instruktion om något hon inte kunde innan som någon annan skulle kunna följa. Det har hon gjort. Inte bara det. För att kunna ta foton på hur man gör har hon också fått tillverka två underbart vackra böcker, riktiga hantverk. Jag blev förärad en av dem. Frågan är bara vad man skriver i en bok som är så vacker att man knappt vågar bläddra i den?

*stolt mamma*

22_3

 

22_2

 

22_1

Continue Reading

Med fingrarna i jorden…

Min make har någon slags romantisk dröm om att äga en liten gård med självhushåll. Vi har nu ingen liten gård, men väl ett stort hus med en stor plätt med masktät lerjord som använts till trädgårdsland av före detta ägare. Vi har därför bestämt oss för att ge oss på att ha lite grönsaker som förhoppningsvis kan göra vår mathållning lite billigare, lite roligare, lite godare och lite nyttigare! Två små problem kvarstår. Jag och barnen drar till Sverige i två månader, mitt under underhålls- och skördeperioden. Maken kommer efter oss i tre veckor mitt i denna period. Det innebär att någon lycklig tonåring kanske kommer att tjäna pengar på både gräsklippning och vattning och annat kul, men det är ett senare problem. Idag skulle vi göra det man annars gör på hösten (om man kan något om jordbruk), nämligen att förbereda jorden och luckra upp den täta leran lite. Vi får väl se om det kommer upp något när vi väl har planerat. Det gör det säkert! Det stod en massa tomatplantor och majs på plätten då vi kom hit, så vi ska väl också kunna trolla fram något. Jordgubbsplantorna har jag rensat upp bland och jag har stort hopp om att få smaka några solmogna gubbar innan jag åker ”hem”.

20_6

Här hade vi precis kommit igång. Jag hade rensat lite i hallonsnåret och vi hade dragit bort ogräs och gamla majs- och tomatplantor och dragit bort stödställningar som vi tänker återanvända. Vädret var som beställt. Regnet hängde lite i luften, men samtidigt tittade solen fram så pass då och då att min näsa är röd i kväll. Det var så där lite svalt så man håller sig alldeles lagom varm om man jobbar. I jorden hittade vi gammalt gräs och gamla tidningar (allt enligt vissa odlingsexperter), men också en kam, en plastdinosaur, lego, godisförpackningar, kartong, rötter i massor och massor av maskar! Wow. Är maskarna en indikation på hur bra den här jorden är så kommer vi att få en fin skörd.

20_5

Vi vände på jorden och slog sönder jordkokorna samtidigt som gräsrenset blandades ner. Det här tog tid för mig, maken och sonen. Flera timmar faktiskt. Jag är så glad att vi inte gav upp!

20_3

I förgrunden ser ni en ”bautahög” med trädgårdsrens och gammalt gräs som blev över. Den ska få åka till tippen i veckan i sällskap med ett julgransskelett och lite annat smått och gott. Ah! Det var jag som fick slutföra projektet och gräva/hacka den sista plätten som döttrarna står på här. Känslan av seger, av att ha lyckats med något som verkade oöverstigligt från början, den är värd mer än pengar kan betala. Jag kan tala om att kroppen känns i kväll. Jag ska ta en dusch och se om värmen hjälper de ömmande musklerna lite. Nu är det bara resten kvar!

20_4

Hela eftermiddagen hade vi besök av en oinbjuden, men väldigt välkommen, gäst. Ser ni henne här? Hon gav sig inte, utan rymde in i huset genom garaget och hade liksom bestämt sig för att tillbringa kvällen med oss. Inte för att någon direkt misstyckte. Vi vill bara inte sno någon grannes högt älskade familjemedlem, så vi bestämde oss därför för att hon inte fick stanna inne då barnen gick och lade sig.

20_1

Fy, vad jag saknade att ha en katt i huset då gästen vänligt men bestämt blivit utsläppt. Vi får väl se om hon hänger här i morgon igen. Någon granne måste väl i så fall sakna henne. Vi får helt enkelt fråga!

Förresten, det här med att arbeta med hela kroppen är ju precis vad man ska göra! Det är så man håller sig frisk och stark och lagom på alla sätt och vis. Jag fick verkligen en sådan aha-upplevelse idag! Jag kan ju och det känns osmart att då inte utnyttja möjligheten. Fram för mer naturlig kroppsbyggnad, helt enkelt! Ner med fingrarna i mullen… Jag tror det kan bli bra!

Jag håller på att lyssna mig igenom Emmy the Great efter ett tips från en kompis. (Min musikmånad är över, men mitt musikliv fortsätter. Härligt!) Idag är det Paper Forest (In the Afterglow of Rapture) som har stannat hos mig. Orden bara tog sig in i mitt hjärta och refrängen är så söt så jag inte kan sluta lyssna på den.

Härom dagen delade jag detta klipp på Facebook. Det är väl värt att delas här också. Sprid skönhet och kärlek i världen!

Continue Reading

Om att kunna, att vilja och att välja.

16_2

Vi har haft en högst normal dag, men den slutade lite extraordinärt. Sonen fick tillbaka kommentarer från läraren i American History-klassens halvtidsinlämning. Det var idel lovord och betyget A på varenda uppgift i kursen! Det som är lite speciellt är att han verkligen är en matte/NO-kille. Han ”älskade inte” SO-ämnena, vilket jag alltid har tyckt var lite synd eftersom hans analytiska förmåga är lite utöver det vanliga. Kul att se honom riktigt glad och stolt över sig själv. Vi har som mål att ge barnen självförtroende nog att klara trycket från livet där alla medmänniskor inte är mamma-som-tycker-man-är-bäst-i-världen, men det är inte alltid lätt att veta hur vägen dit går!

Våra tre barn har väldigt olika personligheter och styrkor. I en värld som mer och mer verkar tycka att det enda som räknas är hur många akademiska poäng man lyckats samla på sig är det lite svårt att veta hur man ska göra med ett barn som inte passar in i akademimallen. Det finns olika anledningar till att man inte passar in i skolvärlden tills man fyller 28. Vi kämpar hårt för att hjälpa fram barnen på en väg som förhoppningsvis leder till lycka. Ju äldre vi blir, desto mer inser vi hur viktigt det är att man får jobba med något som inte dränerar en själsligt. Vissa människor klarar monotona uppgifter dag in och dag ut. De lyckas koppla in autopiloten och slipper också tänka på sitt jobb då de går hem för dagen. Andra människor kräver stor omväxling. Åter andra behöver utmaningar, eller bekräftelse, eller lugn och ro, eller bara lycka.

Om någon säger ”om inte om fanns…” till mig säger jag alltid ”men om finns”. Om finns, och om gör att vi ibland hamnar i situationer vi inte valt, i liv vi låtit andra styra upp. Jag fick möjlighet att byta karriär för ett antal år sedan. Jag kommer alltid att vara lärare. Jag älskade mitt jobb, men mitt sista år var riktigt, riktigt tufft. Ett sådant år längtar jag inte tillbaka till. Kanske hamnar jag i skol-skolvärlden igen, kanske inte. Idag är jag ju faktiskt merarbetande då jag hemskolar på heltid och samtidigt sköter mitt jobb för You Do. Finge jag möjlighet att byta inriktning igen skulle jag vilja samtala med människor, hjälpa uppåt och framåt, helst familjer. Jag kollade för några år sedan vad som krävdes för att göra det valet, men då jag insåg att enda vägen till familjeterapeut gick genom socialhögskolan slog jag bakut. Aldrig, tänkte jag då. Aldrig, tänker jag nu. Om ett tag fyller jag 43. Jag har nästan 3/5 kvar av mitt aktiva arbetsliv. Ja, för jag räknar med att jobba på något sätt fram till 70. Jag hoppas att jag orkar, att jag vill och att jag kan. Det verkar som att många tar för givet att någon räknat ut att forskare bestämt att vid 65 kan inte människor längre jobba. Spännande, särskilt med tanke på hur många som mår bra långt upp i åldrarna idag. Nåja. Nu hamnade mina tankar någon helt annanstans än jag hade tänkt.

I morgon ska jag och K på dubbeldate med våra kompisar. Vi ska gå på någon ”fancy Italian restaurant” och så får vi väl se vad Salt Lake City har att bjuda på efter det.

Livet är för kort för att sörja bort. Må du ha livet du har önskat dig. Annars hoppas jag för din skull att du hittar en väg som gör dig lycklig på sitt eget lilla vis. Kram!

Continue Reading

Vardagshelg.

Ibland är verkligheten vackrare än sagan. Nu blommar persikoträden och jag njuter i fulla drag. Hoppas vi hinner tillbaka från Sverige innan persikorna är övermogna! Det skulle vara surt att ha tre persikoträd i trädgården och helt missa att äta de solvarma frukterna…15_11

När jag vaknade i morse ville jag knappt stiga upp eftersom det var så ruskigt kallt i rummet! Senare, i eftermiddags, gick jag en promenad med två av barnen i kortärmat. Det svänger snabbt här. Vi har en händelserik och njutbart lugn helg bakom oss. Yngsta dottern har ”Thailandsflätor” (många av mina gamla elever kom tillbaka från Thailandssemestrar med sådana i håret) eftersom min kusin fixade håret på henne i 1,5 h i fredags. Uthållighet… S har också ridit, gosat med Esme, ormen och bråkat lite med en emu. Jag och maken har varit på bröllop och njutit av ung, vacker kärlek. Vi träffade också en av Ks gamla kompisar som han inte hade träffat på 20 år. De har haft mycket kontakt genom Facebook de senaste åren, så det blev aldrig särskilt konstigt. Hans fru var fantastiskt trevlig och vi satt på restaurang alla fyra och pratade och pratade och pratade tills vi fick bråttom därifrån. Det är kul med människor!

Under de senaste dagarna har jag har haft ett sorgligt samtal med någon jag älskar och jag har stångat pannan i väggen. Jag har njutit av solen och jag har förbannat mörkret. Jag har tittat på Warm Bodies (Du måste se den!!! Lite äcklig i ett par, korta partier, men annars min nya favoritfilm!) tillsammans med de två äldsta barnen och gosat med en femtonårig boa tillsammans med minstingen. Jag har delat ung, sprudlande kärlek och känt mig omsluten av gammal strävsam dito. Jag har önskat mig bort och varit helt absorberad av nuet. Det har varit fina dagar. I morgon börjar en ny vecka. Vi kämpar på med skolan. Ungdomarna/barnen ska fira kompisens födelsedag medan jag och maken ska gå på dubbeldejt med våra kompisar. Jag har en lista som jag lovat mig själv ska bockas av, en punkt i taget. Jag fortsätter förändra mitt hälsotillstånd och jag kommer förhoppningsvis att fortsätta göra människor glada då och då. Salut! Här kommer en bildkavalkad med bilder från de senaste två dagarna.

15_1

15_2

15_3

15_4

15_5

15_6

15_7

15_8

15_9

15_10

15_12

Continue Reading

Trädgårdsfix, Eminem och ett gott recept.

Jag har en kompis som försöker få mig att erkänna att jag gillar rapp och hippetihopp. Alltså, det finns fördelar med all musik. För vissa genrer är det allt bra mycket svårare att hitta de där fördelarna. Sådana svårigheter har jag då det gäller just denna sortens musik. Kolla här till exempel. (Bered dig på ett skratt, men skratta med dem!) Jag hade elever som tjatade för att vi skulle lyssna på Eminem under lektionerna. När jag hade översatt en av hans texter, läst den på lektionen (makens smarta förslag) och hade sagt ”mammakn*****are” några gånger var det ingen som tjatade igen. Det funkade. Nog för att Eminem har en hel del bra i sig. Annars hade han naturligtvis inte haft så många fans.

Från ”Lose Yourself”:

Look, if you had one shot, or one opportunity
To seize everything you ever wanted in one moment
Would you capture it or just let it slip?

You better lose yourself in the music, the moment
You own it, you better never let it go
You only get one shot, do not miss your chance to blow
This opportunity comes once in a lifetime

Jag undrar just om jag har missat mitt ”moment” eller om det fortfarande finns där i framtiden?

6_5

Idag har vi passat på att städa upp lite i trädgården. Vi är inte färdiga, men det börjar bli utrymme för det nya och fräscha. Efter att ha slagits med en rosenbuske bestämde jag mig för att jag inte gillar rosor. Ja, eller något. Hrmf. Mina armar ser lagom snygga ut och min kjol fick sig lite nyutdragna trådar. Så det kan bli! Det var ändå mysigt att jobba alla tillsammans. Eftermiddagen bjöd dessutom på sol och lagom värme, så ingen kunde vara gladare än vi. Tänk att vi har en massa tulpaner i trädgården! Måtte rådjuren vara mätta för resten av året så de inte ger sig på ”mina” skönheter. De har redan käkat upp många av bladtopparna, men kanske klarar blommorna sig bättre nu när det ändå hunnit bli så varmt.

6_4

Vi samlade mycket av skräpet i svarta sopsäckar och under ett av äppelträden. Det kändes som det mest logiska nu eftersom vi inte har tillgång till ett slängsläp förrän om en vecka eller två. Det finns många, många sopsäckar att slänga!

6_2

Efter städningen bjöds det på fruktsorbet. Vi blev bjudna på likadana, härliga sorbeter förpackade i naturliga skal (kokosnöthalva, citronskalshalva, ananashalva…) i går då vi var hemma hos svenska vänner i Draper. (Det var förresten fantastiskt trevligt. Vi var hemma först vid midnatt.) För dig som bor här i USA kan jag tala om att de går att köpa i tolvpack på Costco och att ett paket kostar ca $13. Kul att jag en dag berättar om att vi inte äter sötsaker och att jag nästa dag berättar att vi ätit sorbet två dagar på raken. Jaja. Ingen regel utan undantag. Jag kan också bjuda på ett lättlagat, nyttigare och rackarn’s gott recept.

Rostad broccoli

Skär upp broccolibuketter, skölj dem och dela dem i ungefär lika stora bitar
Ringla över lite olivolja och flingsalt och blanda runt broccolin så oljan sprids lite
Rosta i 200°C varm ugn i 25 minuter (ev lite mer eller mindre beroende på din ugn)
Vänd broccolin ett par gånger under tillagningen
Ät till kyckling eller något annat gott!

Akta så broccolin inte blir bränd. Den ska få lagom tuggmotstånd och bli lite småfrasig.

Continue Reading

Random shots.

2_4

Utsikten över Provo då man promenerar med Kat, hunden. Rätt läckert faktiskt. När man tar höger en liten bit längre bort går man rakt upp i bergen. Så konstigt!

2_5

Yngsta dottern har tjatat och tjatat om ridlektioner. Brutna fotleden och en del annat kom i vägen, men nu är det äntligen dags. Vi håller på att undersöka olika möjligheter. Jag tror att det blir här på Melville vi hamnar. Så otroligt välskött! Fina hästar och en engagerad ridtjej som gärna visade oss runt och gav inside information om varenda häst på bygget.

2_6

Det var längesedan jag lekte i Photoshop. Jag saknar det! Påskbilden blev inte vad den borde, men det var kul att åtminstone dra lite i olika reglage och fixa lager. Jag har det i mig, precis som handpysslandet. Jag lägger det tunga bakom mig och lägger upp det vackra, det fina och det önskade framför mig. Det för mig uppåt. Och jag tackar för hjälp och uppmuntran från rätt håll. Ibland är det små saker som hjälper, ibland behövs tyngre artilleri. Jag skulle behöva en kreativ boost, för jag får inte riktigt till jobbet som ska vara klart om två dagar. Må Doktor Snuggles uppfinna något till mig i drömmarna i natt!

Continue Reading