Bilder.
Da’n före da’n före da’n.
Det känns som att mina ord har tagit slut. Jag vet att de finns där någonstans, men…
På lördag är det dags för kalas och släktträff här på Sturkö. Jag ser verkligen fram emot att få möta min fina Håkanssonfamilj. Alla kan dessvärre inte sluta upp, men vi kommer att vara 80+ personer samlade! Tur att det finns gott om plats för husvagnar, tält och hängmattor.
Abborre stavas med två ben och två ärr.
Yngsta dottern hade bäst lycka då morbror tog med barn och syskonbarn på fisketur i båten. Hon blev så glad och stolt över sin abborre och jag gissar att jag vet vad det blir till frukost i morgon.
Ja, må hon leva!
Grattis kära extrasyster på din riktiga födelsedag, fast det nu blivit lite sent. Alltså – synd att jag alltid tar fel på datumet! ❤
Hästgalen.
Yngsta dottern har en snäll moster med kontakter i rätt bransch.
Sommarmorgon.
Att vakna upp vid öppet fönster och gå på utedass, det är sommar för mig. Trädgården är alldeles vild och full av blommor och humlor som surrar. Vi väntar på invasionen från Skottland/Stockholm/Malmö/Umeå/Berlin så vi kan träffas, alla syskonen med familjer. Det blir trångt, men hjärtligt. Den här sommaren ska vi också fira mammas 65-årsdag tillsammans med en fasters och en farbrors jämna dagar, så vi får till och med till en släktträff på Fars sida!
Det där med logistik blir viktigt när man har tonåringar. Idag kommer sonen hem från ett Stockholmsbesök. Han kommer att åka förbi lillasyster och pappa som tar tåget upp till Stockholm för vidare färd mot London. Yngsta dottern kan tacka moster för att hon ska få rida trots att de flesta hästar är ute på sommarbete och någon gång mitt i allt detta ska jag hem till en ”ny” vän för mycket prat och kanske besök i en scrapbutik. När solen skiner så här är det lätt att vara både glad och tacksam!
Nu vakna och glädjens.
Jag tycker det är så konstigt att jag kom hem till Sverige och att allt tio minuter senare kändes som vanligt. Jag har haft den stora förmånen att kunna åka till Sturkö varje sommar ända sedan jag flyttade hemifrån, så den här ön i Karlskronas skärgård har blivit min bas. Jag har många gånger fått frågan om jag kan tänka mig att flytta hit och svaret har alltid blivit nej. Det ligger några mil från Karlskrona som i sig är en pluttstad, men dessutom blir vintrarna långa, blåsiga och kalla här. Jag vet inte… Men på sommaren, då måste jag bara komma hit!
Nu har jag och barnen varit här i en vecka. Vi har hunnit träffa delar av familjen och en och annan fin vän, det har varit Lövmarknad och midsommar och släktkamp i fotboll, obesprutade jordgubbar i morfars land har plockats och ätits och katten Milla har det gosats med. Månen är på väg in i något superläge och det sägs att den i morgon kommer att upplevas vara mycket större än på länge. Jag sitter här i ”blå rummet” och tänker på makens mormor som aldrig kom överens med fullmånar medan jag själv tycker det alltid blir extra härligt att ha fullmånen följa med en till dasset. Det blir ju liksom aldrig riktigt mörkt en sådan här natt! (Supermånen kommer att synas i morgon. I natt har vi bara en nästan-supermåne, fast den är rätt fin den också.)
Maken uttryckte vissa klagomål över att jag bloggat så lite sedan jag kom hit. Tiden finns väl, men det finns så mycket mer som också ska upplevas och hinnas med! Jag gissar att det blir precis som de senaste somrarna vilket innebär att jag kommer att uppdatera lite då och då, men bara då jag själv känner för det och ibland med många dagars uppehåll.
Här har du en liten bildkavalkad från den senaste veckans aktiviteter:
Jag mår bra här. Livet alltså… Puss.
All min kärlek.
Jag har blivit faster igen. Glädjen bubblar i mig när jag ser bilder på det nya livet, en liten som ska kallas ett namn som får mig att le och att tänka på en människa som jag aldrig har träffat, men som ändå har gett mig mycket. Jag kommer att tänka på en påhittad figur, en med massor av skinn på näsan och känslor åt alla håll och kanter. Den nya bebisen blir också namne till en radiopratare som har underhållit mig och många andra under många timmar. Det är fint namn, ett varmt namn och ett namn med mycket glädje.
Idag gav jag ett smycke som betytt mycket för mig till en vän som behöver det mer än jag. Hon fick min fågelbur, den som har påmint mig om att aldrig låta mig stängas in eller tystas. Jag tror att jag kan komma ihåg det utan att hålla fast vid mitt halsband i fortsättningen.
Här får du Salem al Fakir. Sonja och Shirley kan de också. För att inte tala om Lars Winnerbäck. Störst av allt är kärleken.
Grattis Far!
Jag kommer aldrig att glömma prinsessan Madeleines bröllopsdag. Den delar hon nämligen med min fine fars födelsedag. Grattis Far! Vilken karl, en så’n tur man har’en… På fredag ska du få en kram.
Timpanogos Cave National Monument.
Idag var vi på en riktig (amerikansk) hajk. Vi tog oss till Timanogos Cave med en liten fördröjning – det var nämligen en massa människor ute och sprang då det var Utah Valley Marathon. Vi åkte åt motsatt håll än de sista eftersläntarna. Oj, vad trötta de såg ut… Jag tänkte på min duktiga syster som timmarna innan hade cyklat tio mil i Tjejvättern. Heja hon!
Hur som helst var det tur att jag hade sett de där marathondeltagarna. Hajken upp till grottorna vi skulle besöka var inte snäll mot mina leder. Japp. Jag har fortfarande ont fast det har gått fem dagar. Nu hoppas jag att det klingar av tills på måndag, för annars får jag kanske fixa det innan Sverigeresan. Stackars alla med utslitna leder! (Ja, nu vet jag i alla fall vad jag har att vänta. Hela släktens kvinnor lider av svullna och utslitna leder.)
På vägen till grottorna åkte vi en ”Scenic Drive” som gjorde alla utom chauffören åksjuka. Vackert var det i alla fall. Det kändes lite som att vi var uppe i Alperna! Vi tittade efter Robert Redford då vi åkte förbi Sundance, men han var väl inte ute och gick just då.
Jag tycker att det är otroligt fascinerande att man kan se naturens framfart! Vi befinner oss i naturhistoria av bästa sort! Visst är det häftigt att se sten som tryckts upp av naturens krafter? Just här går en aktiv förkastningsspricka. Berget höjs hela tiden medan dalen sänks. Här hittar du en karta med uppdaterad information om vårt område. (Som du ser har det jordbävats lite i närheten de senaste dagarna. På kartan syns en stor sjö. Klicka på den mindre sjön nedanför så ser du vårt område. Vi bor i Orem.)
Precis här går förkastningssprickan. Det är det platta som är ”Happy Valley”, alltså dalen, och berget till höger som hela tiden trycks uppåt.
Men alltså, visst är det vackert?
Här kommer ett gäng bilder med stalaktiter, stalagmiter, heliktiter, grottbacon, draperier och annat fantastiskt. Tyvärr kan du inte få den fantastiska grottdoften genom bloggen. Ah! Underbart.
Vi fick också uppleva totalt mörker då vår guide släckte ner allt. Det blev becksvart. Ögonen fick fnatt och började se saker som inte fanns. Total avsaknad av ljus! Läskigt, men faktiskt vackert också. Jag hoppas att du får uppleva det någon gång. För övrigt kan jag rekommendera den här turen. Särskilt för folk som inte har riktigt ont i lederna.