Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Idag har min brorsdotter varit här och livat upp det lite medan brorsan varit hos vår mamma. Jag kan lova att lilla L rörde runt i grytan! När man inte har haft en fyraåring hemma på daglig basis sedan 2005 kan det hända att man råkar ut för ett och annat missöde, hahaha!
Glad och tacksam över att jag har ynnesten att kunna lyxa till det med en spautflykt till Varberg tillsammans med äldsta dottern. Här har vi det oförskämt bra…
I lördags sov stora dottern över och frågade om jag och maken ville följa med henne på en morgonpromenad på söndagen. Det är lätt att säga ja när man inte ligger i en varm och mjuk säng, så det var på håret att jag tackade nej då det väl begav sig. Det var tur att jag värderade kvalitetstid med dottern högre, för det var en magisk morgon och sådana får man kanske vanligtvis inte så många i november. Vi trampade ner till Östersjön på den leriga grusvägen i blåst och fantastiskt morgonljus och jag tackade mig själv för lager på lager och mössa!
Jag slutar aldrig fascineras av höstfärgerna och är så glad över att vi just i år har blivit bjudna på en sådant långt och färgsprakande färgspel. Det har verkligen hjälpt mig få själsfrid och jag behöver inte ”stå ut” så länge innan det är dags för adventsljus och all den värme som jultiden ger.
Sanningen är att mamma är väldigt trött nu. Sjukdomar som kidnappar kroppar och långsamt tar över är plågsamma inte bara fysiskt, utan också mentalt. Min syster fick en snilleblixt och bestämde att vi skulle ha ett tidigt adventsfirande, sätta upp adventsljusen och käka risgrynsgröt med alla tillbehör nu medan mamma orkar vara med. M fixade gröt, lussekatter, frallor och pepparkaka och två andra systrar såg till att plocka fram stjärnor och ljusstakar och sedan var det bara för oss andra att festa loss. Vinner vi utmärkelsen ”Årets tidigaste julbord”?
Alltså, apropå att njuta… Det här ger mig hopp om framtiden, om livet och om kärleken:
Jag är inte den jag brukade vara. Eller är det inte så att man ständigt utvecklas, men att man ibland gör större hopp och genomgår något som mest kan liknas vid metamorfoser? Jag känner naturligtvis igen mig själv som jag var för några år sedan, men jag är samtidigt någon helt annan som jag måste lära känna på riktigt. Just nu finns det inte utrymme för den nya bekantskapen, men det kommer väl.
Jag har alltid, förut, varit duktig på att skämma bort min familj med kärlek och överraskningar. Det känns trist att denna sida av mig har fått stå tillbaka så mycket sedan vi flyttade tillbaka till Sverige, men jag har liksom inte geisten till det. Igår kväll nämnde yngsta dottern att hon var sugen på scones, så jag bekämpade Det Svarta och steg upp tidigt för att överraska henne med nybakad frukost. Det kändes riktigt fint av flera anledningar och jag påmindes om det där att det är svårt att vara sant altruistisk. Gör man något gott för någon annan ger det så mycket positivt tillbaka! Jag hoppas kunna klämma in lite fler överraskningar framöver. Om inte annat så i rent själviskt syfte… Vi kämpar på!
Så fin denna lilla människa är! Jag är glad över att hon är här och så otroligt tacksam. Kärlek vid första ögonkastet. Tur det, för sedan var det dags att byta bajsblöja.
Här hemma väntade ett nytt, fantastiskt arbetsredskap som jag hoppas ska kunna följa mig några år framöver. Trots att jag är både glad och tacksam över detta är det ändå träffen med bebisen som kommer att vara dagens tacksamhetsvinst. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?!
Nu är hon här, den lilla vi har väntat på! Hon är liten och perfekt, en fin blandning av sina fem bröder. ”Det ska bli mest spännande att se hurdan hon blir”, sa min bror då han vilat ut igår efter förlossning och de första viktiga lära känna- timmarna. Det tycker jag också. Välkommen, lilla själ! Du är älskad.
Så fortgår livet. Naturen lägger sig för att sova, men vi måste fortsätta kämpa på. En av mammas väninnor kommer ganska ofta och hälsar på. Hennes livshistoria tror jag knappt någon orkar ta till sig fullt ut, det blir för jobbigt. Trots det är hon här och nu, gör fina saker för andra och gör allt för att hennes familj ska ha det bra. Häromdagen sa hon till mig att det gäller att lära sig att när livet är vackert så måste vi tanka energi, för de mörka dagarna kommer garanterat. När mörkret lägger sig över oss får vi ta fram ficklampan som vi laddat upp i förskott. Jag tycker det var en så fin liknelse och dessutom känner jag igen mig i den. Tacksamhetsdagbok, kära du! Jag kan inte nog betona vilken skillnad en sådan kan ge vår livskvalitet.
Min väninna sammanställde sina föräldrars alla diabilder till ett bildspel inför deras femtioåriga bröllopsdag. Hon ägnade hundratals timmar åt att sammanställa mängder av bilder till ett 43 minuter långt bildspel. Trots att hon är en ”riktig” fotograf kunde hon konstatera att då man tittar på foton i minnenas galleri bryr man sig väldigt lite om kvalitet på fotografier och väldigt mycket om vilka som syns på fotona. Nu när jag försökt välja bara ett foto per månad förstår jag precis vad hon menar med det! Minnen sitter ibland i vackra omgivningar, men mer ofta i vilka som syns i rutan och vilken känsla man får.
En i månaden från 2014. Att det kan finnas så mycket känslor i fotografier! Här kommer en påminnelse om att skydda dina fotografier och att inte glömma gå igenom dem då och då. Att älta är meningslöst, rent skadligt, men att minnas med värme ger mycket glädje.
