familj – Sida 2

28 november 2025.

28 november, 2025 6 kommentarer

Igår firades Thanksgiving i många slott och stugor, främst i USA. Enorma mängder kalkon tillagades i ugnar dubbelt så stora som våra små effektiva pjäser. Ja, förutom de som Donald Trump benådade då. Stora tackdagen, stora American football-dagen, stora slappardagen, stora hajkdagen, stora matlagardagen, stora släktdagen… Svenskarna har bara tagit till sig en enda grej med Thanksgiving, nämligen black Friday. Det är för mig det enda dåliga med Thanksgiving, en dag som egentligen motsvarar mellandagsrean. Inte bara en svart fredag heller (det är idag som är den ”riktiga” svarta fredagen för övrigt), utan den har blivit till svarta veckor, en svart månad. Ett mörker med konsumtionshets där folk ska luras att köpa sådant som de inte behöver.

Mina funderingar går dock idag runt gemenskap och traditioner, god mat som förbereds länge och äts upp ganska snabbt. Det ägnas kanske mer tid till att diska än till att äta själva maten? Det är inget problem, det är bara så det ska vara. Vi firar alltid Thanksgiving på lördagen efter själva dagen. Av praktiska orsaker har det blivit så vi löst problemet med att denna högtidsdag alltid går av stapeln den fjärde torsdagen i november. Jag ser nu fram emot en av årets bästa måltider. Mums filibabba! Tack till Olga, Miriam och studentvännerna som gav mig uppgiften att fixa sötpotatisen 1998 och alla andra som har inspirerat till hur just vår Thanksgiving ser ut. Tack till Ali Edwards som hade några ”days of gratitude” 2012 så jag fick inspiration till det som blev ”Trettio Tacksamma Dagar”. Denna helg betyder något för mig på djupet. Tack.

Trettio Tacksamma Dagar

23 november 2025.

23 november, 2025 10 kommentarer

Vilket är det bästa sättet att utföra något på? Rätt sätt? Jag lyssnar på forskning, studier och olika misslyckade projekt som hade goda intentioner och suckar. Känner mig gammal på ett sätt som inte är det bra. Så där som att jag hoppas att jag får leva jättelänge till, men att jag på något sätt bär på något som avfärdar mig och andra i min ålder som ”för gamla”. Tänker att sunt förnuft verkar tillhöra historien, att allmänbildning inte längre ses som viktig och att konsekvenstänk är något som inte premieras. Det har kanske alltid varit så, jag har kanske precis samma tankar som andra i min ålder för hundra, tvåhundra, femhundra år sedan? Jag hör om vänner och bekanta med stor erfarenhet och med ett gäng år kvar till pension vars tjänster inte verkar intressanta då de söker nytt arbete. Varför finns det en så stark ålderism i Sverige och många andra västerländska länder, medan andra kulturer förlitar sig på ”di gamle”, högaktar och respekterar dem?

Ibland glömmer vi att det finns gott att hämta på många olika ställen, men att samma källa som är expert i en fråga gällande något annat kan ge råd som leder oss helt fel. Sällan är det en person som sitter på alla svar. Varför ge Agnes Wold, Leif GW Persson och andra ”experter” en position där de förväntas veta allt om sådant som de faktiskt inte vet mer om än andra som är intresserade av samma frågor? (Visar jag själv ålderism som ifrågasätter deras allmänna klokskap?) Är det rentav så att det finns olika slags experter, de som snöat in på ett specifikt ämne och andra som är experter eftersom de tagit in så mycket kunskap från en massa olika områden?

Intensivt föräldraskap är en grej. Den senaste studien jag läste handlade om det. Det heter så, det där förhållningssättet till barn där de är hela förälderns värld och allt annat är sekundärt. Inte bara känslomässigt, alltså, utan praktiskt och ekonomiskt. Att man ska sitta och titta på allt barnet (oavsett ålder) gör, leka med det, fråga det om råd gällande vad de vill äta, ha på sig, titta på. Lägga sina pengar på en massa ”måsten” till barnet. Lyssna på vad ”experter” säger och lita på att ”experter” är bättre på deras barn än de själva är. Själv tänker jag att jag är tacksam för syster och dotter med sunt förnuft, för det visar sig att detta förhållningssätt inte bara låter knäppt utan också leder till kvinnor som mår dåligt då de inte känner att de räcker till. Försök att vara bäst på allt (en annan norm i dagens värld) samtidigt som du hela tiden ska sitta och titta på ditt barn och vara cool och kärleksfull och intresserad och delaktig och uppmuntrande – allt på bekostnad av allt annat som behöver göras. Jobba heltid, titta och styras av barn morgon, kväll och helger och sedan jobba en heltid till med allt som behöver göras i ett hushåll. Jag sitter här och tycker, förstår om det yngre gardet vill avvisa en gammal kvinnas tyckande och tänkande. Jag är tacksam för att jag har distans nog att förstå att det är svårare för mig att förstå hur det är i en värld som inte längre ser likadan ut som den jag hade små barn i. Jag är tacksam för allt tyckande och tänkande jag fick från olika gamlingar angående mitt eget föräldraskap, både det som inte efterfrågades och de råd jag sökte själv. Det fick mig att expandera mitt sinne och ledde mig många gånger vidare. Jag är tacksam för alla som gått före mig och naturligtvis är jag också tacksam för att det går att tänka om då man hamnat på en väg som inte leder till något gott.

Trettio Tacksamma Dagar

22 november 2025.

22 november, 2025 8 kommentarer

Mat. Detta nödvändiga ont och denna fantastiska källa till härliga och oförglömliga upplevelser! Överlevnadskrav och överviktsöverflöd, önskemåltider och ögonfröjd. Att mat handlar så mycket mer om än att fylla på energi är helt klart. Jag tänker på allt från mina gamla ätstörningar till småbarnsår med smakprover, smakexplosioner och kärlek vid första tuggan, trygghet och tjafs vid familjemåltider, odlingsupplevelser och matlagningssessioner, traditionella och återkommande högtidsmåltider, mattanternas heroiska insatser i skolköken och alla upplevelser runt skolluncherna, äckliga och himmelska semestermiddagar, mammas, mormors och farmors kök, vegetariska tonår och paleoåren i Orem, ”mat” i alla dess färdigprocessade former, fars hela salamikorvar långt innan ungar började sälja extradyr mat från Delikatesskungen, mammas briljanta matlagningskunskaper, Vajlans kroppkakor och faster Malins nyponsoppa, yngsta dotterns år i matlagningsgymnasium, födelsedagsmiddagar, snabbluncher och matlådor. När minnena börjar snurra runt mat blir det först ett sorgligt anslag, men mest är det bara ren och skär glädje! Tänk så tacksam jag är för det.

För sisådär fem år sedan fick makens systerson i födelsedagspresent att laga sushi tillsammans med mig. Han fick alltså välja vad vi skulle laga. Igår kom han hit för att inkassera gåvan, hahahaha! Vi skrattade båda åt den långa tid som gått sedan gåvans utdelande, men man säger väl bättre sent än aldrig av en anledning? Sushi är utmärkt laga tillsammans-mat. Jag hade aldrig gjort det, så det var nytt för mig också. Måste säga att det blev toppenbra. Alla fyra runt middagsbordet smaskade och oohhhade och den unge herren hade nog kunnat äta upp alla 50-60 bitar själv om så hade krävts. Utan problem. (Jag kommer ihåg min gamla arbetsgivares kock-sons kommentar om att sushi ska vara en perfekt munfull, inte de jättar som oftast serveras i Sverige. Det tycker jag han hade alldeles rätt i.) Jag tackar varje dag för maten, tar inte alls för givet att kunna äta mig mätt. Jag är tacksam för A och hans vilja att lära sig tillsammans med mig. Själv är sällan bäste dräng. Jag är tacksam för alla goda minnen jag har runt mat och är slutligen tacksam för att det snart är dags för årets bästa måltid, Thanksgivingmiddagen.

Trettio Tacksamma Dagar

19 november 2025.

19 november, 2025 10 kommentarer

Jag läste ett blogginlägg hos bloggvännen Anna om drömmar och det har blivit kvar hos mig. Ibland tänker jag att livet inte alls blev som jag hade tänkt mig. Då kan jag samtidigt gå tillbaka till min barndoms och ungdoms dagböcker och läsa mig till att jag faktiskt inte tänkte särskilt mycket på framtiden alls. Det har jag nog aldrig gjort. Mamma drömde mycket (liksom flera av mina syskon). Hon låg och möblerade rum om kvällarna innan hon skulle sova, sedan fick vi hjälpa henne omsätta hennes planer och drömmar. Hon drömde stort och mycket (vi syskon hade aldrig haft vårt sommarställe utan dessa drömmar), men blev också ofta besviken då det inte riktigt blev som hon hade velat. Själv blir jag sällan besviken och känner allt som oftast förnöjsamhet. En viktig anledning till det tror jag faktiskt är det där med att inte ha så stora drömmar.

I huvudet händer det mycket annat som t ex handlar om mitt sociala sammanhang, mitt ansvar för mig själv och/eller andra, min plats i familjen och samhället. Jag kan sörja att mänskligheten har blivit så polariserad på ett hatiskt vis. Olika har vi människor varit i alla tider. Med olika personligheter och bakgrunder kommer olika sätt att förhålla sig till sin omgivning och världen. Att som paret Cederstrand i Vimmerby vara aktiva i två olika partier kan jag se som mer och mer ovanligt i dagens läge. ”Tycker du inte som jag vill jag att du tar bort dig från min vänlista.” Jag tänker på alla spännande, givande och utvecklande diskussioner jag har haft med personer som inte alls funkar som jag och vilken förlust det hade varit för mig personligen att bara hänga med personer som tycker som jag.

Idag tänker jag drömma lite mer och vara lite mindre ”det är som det är och det blir som det blir” (mamma ogillade verkligen då jag sa detta). Jag skickar en tacksam tanke till alla som fått mig att fila på mina argument, för alla som är och har varit exempel för mig då det gäller att drömma stort och en särskild tanke till mamma och far som denna vecka känts otroligt nära under några av mina jobbsamtal. Tänk vilken massa kunskap jag hade gått miste om ifall mina föräldrar hade tyckt och tänkt lika om saker och ting.

Trettio Tacksamma Dagar

14 november 2025.

14 november, 2025 8 kommentarer

Jag sitter och jobbar med öppet fönster. Av någon anledning blir jag alltid så varm då jag har mina samtal. Den här gången hör jag någon köra gräsklippare i närheten. Eller är det inte bara i närheten, utan precis utanför mitt fönster? Jag lyssnar och lyssnar och pratar. Min klient klagar inte och jag vänjer mig snart vid det mjuka bullret. När jag kommer ner ligger dagens post på bordet och jag förstår snart att det är brorsan som har dragit över hela gräsmattan med åkgräsklippare (något vi själva inte har trots myyyyycket gräs) så här innan vintern på riktigt gör entré.

Att ha en stor familj och en stor släkt är intressant, lärorikt och givande ur många perspektiv. Som dotter fick jag inte bara hela mitt genetiska arv, utan också så mycket kärlek och omsorg. Som storasyster har jag fått jobba hårt, men jag har också fått många fördelar och i vuxen ålder har syskonen ”betalat tillbaka” i rikligt mått. Som en av sju har jag fått lära mig hur man tar hänsyn när det är många som ska dela på något, vare sig det rör sig om tid eller godis. Jag har också lärt mig att kärlek är något som kräver uppoffringar, förståelse, acceptans, gränssättning, nyfikenhet och att öppna famnen trots att man kanske känner sig allt annat än glad och givmild. Som syskonbarn med många mostrar, fastrar, morbröder, farbröder och massor av kusiner har jag haft möjlighet att lära mig mer om olika slags personligheter, olika livsval och olika sätt att lösa problem. Jag har lärt mig om respekt och sammanhang, jag har lärt mig vad det innebär att vara en produkt av kött och blod, kärlek samt smärtsamma trauman och läkning. Som maka och mamma har jag lärt mig att det är mitt ansvar att ta vidare det som är bra från min historia och försöka låta bli att ta det andra vidare. Jag har fått mina svåraste och mest fantastiska upplevelser tillsammans med min lilla familj. Som svärdotter, svägerska, moster och faster har jag fått lära mig att makens familj är min familj, makens blod är också mitt. Som svärmor har jag lärt mig tacksamhet för kärlek och omsorg som våra svärsöner fått och kan dela vidare till våra döttrar. Som mormor har jag lärt mig förstå och med hela kroppen känna uttrycket ”barnbarn är livets efterrätt”. Allt detta är jag otroligt tacksam för idag.

Ditten och Datten

Fira den som firas bör.

27 oktober, 2025 4 kommentarer

Efter en snabbis till Stockholm för att fira lilla Titti är jag nu tillbaka i Karlskrona. Om ett par dagar kommer svärmor hem från Långtbortistan och jag flyttar hem till Sturkö igen. Det känns fånigt att komma dragande med det gamla ”jag kan inte fatta hur fort dessa tre veckor har gått”, men den känslan genomsyrar allt just nu.

Jag är tacksam att vi hade möjlighet att vara med och fira födelsedagsbarnet. Som tvååring fokuserades det en hel del på ”j-vissteleleva” (stavning något oklar) och tårtätning, precis som det ska vara. För mamman blev firandet en möjlighet att pyssla, något som hon tycker är jätteroligt och som gjorde hemmet väldigt festligt. De fina partyhattarna hade förra året porträtt från det första levnadsåret och hade nu uppdaterats med ögonblick från lilla Tittis andra år. Det blev en hel del presenter också, något som naturligtvis är lika klurigt att förhålla sig som mycket annat i den samtid vi lever i. Vad är rimligt att ge en tvååring? Lilla Titti var lika fascinerad av allt hon öppnade och gåvogivarna hade tänkt till för att kunna ge något som passade. Mest kreativ gåva vill jag dock säga kom från morbror. Han hade tagit en muffinform och fyllt med havregryn. ”Gackin” (Tittis eget ord för denna läckerhet) är nämligen det absolut mest delikata hon kan tänka sig. Bättre än tårta till och med. Tänk att ha fri tillgång till gackin! Vilken dröm.

Efter mitt ondgörande av AI tycker jag det är lite extra roligt att visa denna installation gjord av födelsedagsbarnets pappa. Det är han som tecknat det fantastiska porträttet och att sätta ett av födelsedagsporträtten över ansiktet på tavlan var sååå roligt. En trollerikonst som är uppenbart och självklart fejk, något som bevisligen är gjort för att roa och få folk att titta fler än en gång. Det är helt enkelt skillnad på lurendrejeri och lurendrejeri.

Ditten och Datten

När känslan av något annat knackar på.

14 oktober, 2025 8 kommentarer

Upplägget under de veckor jag bor hos svärfar bygger på att jag sover här och att jag jobbar härifrån, men ibland åker jag hem för att uträtta grejer som behöver fixas, eller går på kör, eller träffar släkt och vänner, eller – ja, lever själva livet.

Igår kväll hade jag haft en lång dag. Många samtal, snabbesök på Sturkö, middag och disk och allt det där. Det var som upplagt att sätta mig med en stickning framför teven tillsammans med svärfar. Det var så mysigt! Leo Borg, Björn Borgs son, spelade i Stockholm och det visade sig att han hade riktigt drag i sin backhand. Han spelade så bra att han vann! Jag tittar aldrig på sport eller partiledardebatt längre, men nu har det blivit så på förekommen anledning. Det känns ibland som att jag befinner mig i slutet på 2016 och har far bredvid mig framför teven. Samma vibbar. Det är fint och sorgligt samtidigt. Och jag vet allt om att vara i nuet, men jag har ändå längtat mig tillbaka flera gånger den senaste veckan. Så får det vara, jag vet precis varför det blivit så. Långsamt växer stickningarna fram och jag sover mer än vanligt. På torsdag ska vi åka på utflykt till lasarettet, en utflykt som ingen av oss precis längtar till men som ändå måste göras. Som sagt. Jag har varit här förut. Både fint och sorgligt.

Ditten och Datten

Vyer från stan.

9 oktober, 2025 12 kommentarer

Några av fördelarna med att bo i Karlskrona äro:

själva stan är vacker från många olika håll och kanter
närhet till ett centrum
variation gällande promenadmöjligheter
syrran finns tillgänglig som promenadkompis

Igår kväll hade regnet upphört, folk kändes liksom glada och solnedgången var så där illbedåriskt vacker (fast det naturligtvis inte gick att fånga med mobilkameran).

Svägerskan och svågern kom med ägg och hängde med svärfar en stund medan jag mötte upp syrran. Så mysigt att gå och prata, det är en umgängesform som jag verkligen uppskattar.

Karlskrona jobbar hårt för att behålla sin status som världsarvsstad, men jag tycker nog att somliga byggen är riktigt gräsliga och sätter rättigheten till detta utnämnande i gungning. Den högra bilden togs på Pottholmen. Passagen är ljuvlig, de nya huskroppar som omger den är riktigt fula. Jag förstår att det inte är helt lätt att hålla budgeten nere utan att ge avkall på allt som ska uppfyllas, men… De är fortfarande fula.

Något som inte är fult är utsikten från promenaden längs Borgmästarekajen. Eller jag vet inte om denna del fortfarande heter så. Det är sträckan mellan Pottholmen och Pantarholmen iallafall, och vacker är den. Särskilt utsikten över Långö, den plats där jag bodde under mina första år.

Till vänster i bild ser du ”34:an”. Detta är den enda ursprungliga byggnad som blev kvar när det nya kvarteret Pottholmen skulle byggas. 34:an var manslogementet i ”Borgen”, Karlskronas fattighus. Det område där samhällets mest utsatta bodde bjuder numera på exklusiva lägenheter och ett ”World Trade Center”. Jaja, undrar just vad karlskroniterna som bodde här runt förra sekelskiftet skulle tycka om hur det har blivit… Här kan du läsa mer om Pottholmen. Mycket intressant information. Med det har jag delat dagens historielektion och nutiden pockar på uppmärksamhet.

Ditten och Datten

Monica eller Monaco?

6 oktober, 2025 6 kommentarer

Från och med igår innehar jag Monacos medianålder år 2020, 55 jordsnurr. Det fanns då lika många yngre invånare som äldre i detta lilla pluttrike. Monaco ligger etta på världens medianålderstopplista. Längst ner på samma lista håller Niger bottenpositionen. Att läsa att medianåldern är 15 år känns både chockerande och märkligt. Så blir det i ett land där det föds ca sju barn per mamma (vår familj med sju barn ansågs vara så märklig att vi var med i tidningen flera gånger, i Niger hade det inte varit något att lyfta ögonbrynen för), medan man inte kan vänta sig att bli äldre än 61 år gammal. Olika falla ödets lotter. I en allt mer sekulariserad västvärld där guden heter Money Money Money, vägen till upphöjelse är självutveckling och den största synden är att föröka sig har Niger ingen plats. Även där håller dock ålderskurvan på att omforma sig från en upp- och nerförsbacke till en cylinder (fråga inte, det bara är så).

Jag funderar rätt ofta över ”den teoretiserade världen” och hur den gör att människor förlorar greppet om verkligheten, försöker inrätta sitt verkliga liv i något som finns beskrivet i en bok, i en rapport, i ett spikat lagförslag och sällan funkar i vardagen. ”Teoretiserad värld” är inget begrepp som finns någon annanstans än i mitt huvud och på denna blogg, men den existerar lika fullt. Den värld där den tänkande varelsen människan beräknar eller känner hur saker och ting hänger ihop och hur då också resten av alla medmänniskor helst borde leva sina liv för att det ska funka har varit, och är, olika i alla tidsperioder och kulturer. Filosofi, vetenskap, politik, religion… Det finns många olika vägar att gå. Men när människor från olika teoretiska platser ska mötas på vägen blir det ofta bråk om vem som har rätt till att bestämma hur den ska skötas, vem som får gå på den och på vilket sätt man ska ta sig fram. Särskilt idag då individen på många platser kopplats bort från gruppen. Nej, inte är det lätt det här.

I helgen har jag upplevt det verkliga livet, så som det är för en 55-årig kvinna på Sturkö, med den familjekultur jag kommer ifrån, med de sammanhang jag tillhör, med de traditioner jag lever med utanför teoretiska modeller. ”Idag när det är min födelsedag får jag göra precis vad jag vill, eller hur?!” ”Vad är det? Blogga?” (Makens kommentar.) ”Nej.” ”Städa?” Hahahahahaha! Roligt att höra hur den person som står mig närmast ser på mig ändå. Men till makens försvar ska sägas att han faktiskt har delvis rätt. Jag gillar att blogga och att fixa och dona ingår i hans syn på städa. Han vet hur glad det gör mig att gå omkring och plocka både inne och ute i trädgården. Jag har blivit firad i flera dagar. Paket och blomsterbud, kära familjemedlemmar i dagarna två och uppvaktning med blommor och presenter så jag nästan skämdes. Men bara nästan. Tårta är ju gott och det finns inte mycket jag gillar bättre än att ha människorna jag älskar runt omkring mig. Ja, det skulle kanske vara att städa… Och nu går jag ut i världen med ännu en etta knuten till mina livsår, glad, nöjd och tacksam för att leva.

Ditten och Datten

Snart är det jul igen?

3 oktober, 2025 19 kommentarer

För många år sedan introducerade min svåger ett julklappskoncept som funkar jättebra för oss. Vi leker numera alltid ”julklappsleken” då storfamiljen samlas för att fira jul i juli under syskonveckan, men också då vi firar jul med makens familj. Istället för att köpa julklappar till alla (överväldigande eftersom vi är så många) fixar vi tre julklappar som tillsammans har kostat 100 eller 200 kronor. Naturligtvis går det bra att fixa alla julisar på ICA Maxi, men second hand är också okej. Har man dålig fantasi får man använda sig av pengar, men man kan också skapa något. Humor är uppmuntrat, men tanken är också att ge sådant som man själv hade kunnat uppskatta. Ingen ska känna sig exkluderad eller tycka att julklapparna är en börda. Har man svårt att hantera besvikelser och tanken på att man kan bli helt utan presenter när leken är klar uppmanas man att inte vara med. (Nästan alla brukar dock vara mycket generösa och både ge bort och byta med varandra när allt är klart.)

Vi ger fortfarande egna julklappar till barn och barnbarn, men inget extravagant. Det känns bra att fundera över varför vi ger julklappar och hur den känslan bäst kan plockas fram. Min syster myntade häromåret ett uttryck till sin dotter som jag verkligen fastnat för: ”du har inte skrivit en kravlista, utan en önskelista”. Eftersom jag själv minns glädjen i att sitta och ringa in drömmiga grejer i leksakskatalogen så kan jag inte riktigt släppa ”önskningar”, men samtidigt ligger det något underbart i att veta att någon har valt något speciellt till en själv. Det är en övning att ta emot gåvor med tacksamhet, oavsett vad man får. Den detaljen har inte ens många vuxna lärt sig.

Varför skriver jag om julklappar den tredje oktober? Jag var på Pingstkyrkans second hand igår. Där hade de dukat upp ett helt bord med julgrejer och hängt upp julstjärnor. Detsamma gäller flera andra butiker jag har besökt de senaste veckorna, så uppenbarligen har upptakten börjat! Eftersom jag är en riktig jul-junkie har jag ingenting emot det, men jag vill göra det på mitt sätt. Mitt sätt innebar tydligen att jag köpte ett gäng julklappar som jag blev MYCKET nöjd med. Jag betalade 424 kronor och räknade bort en liten vas för 40 kronor till vårt tittskåps tomma fack. Resten av grejerna hade kostat 1450 kronor till nypris enligt mina uträkningar. ”Ojojoj, vad mycket pengar du har tjänat”, skojade maken. Han vet att jag sannolikt aldrig hade köpt grejerna till de priserna. MEN, det är fantastiskt att tänka att jag kan omvandla någons oönskade prylar, flera i nyskick, till gåvor som jag hoppas kan bli mycket uppskattade. Jag är nöjd. (Flera av mottagarna läser i bloggen, så tyvärr kan jag inte visa vad jag hittade.)

← Föregående 1 2 3 4 … 98 Nästa →