Såhär känner jag mig.
Personbästa.
Nu är det några månader sedan jag gav mig på C25K-programmet. Jag har överlevt att springa (eller vad man ska kalla det jag gör) fem kilometer och gått i mål, så nu jobbar jag på att upprätthålla träningsrutinen. Tre gånger i veckan brukar jag därför ta någon av rundorna här i våra vackra omgivningar. I morse gav jag mig ut i stormen och fixade personbästa på sju minuter per kilometer. Det är inget att skryta om, men för mig är det stort och jag är tacksam över att jag lyckas driva på mig själv utan att ge upp. Detta är med andra ord ett ”heja, du kan också”-inlägg till dig som inte kommer igång fast du vill. Börja idag! Din kropp kommer att tacka dig.
Hur bloggar ”man” 2017?
Jag har skrivit någon form av dagbok sedan jag var fem år gammal. I oktober fyller jag 47 och kan konstatera att jag mest bara bloggat de senaste drygt tio åren. Den första bloggen försvann dessvärre upp i tomma intet, men det jag lade upp från 2008 till 2011 hittar du här.
Tänk vad tiden går… Trots att jag har hållit på med det här så länge vet jag knappt hur man gör längre, men jag kom åtminstone ihåg mitt lösenord. Jag har funderat på vad jag vill med bloggen, hur jag ska fortsätta och om jag i så fall ska förändra den. Jag har saknat stunderna vid datorn men funderar på om jag kanske borde använda en ”vanlig” dagbok istället. Formatet som är öppet för åskådare (personligt, men inte privat) passar mig väl och jag vill ändå inte skriva sådant som jag inte vill att någon ska läsa när jag inte finns längre. Vi får väl se hur det blir. Hej till dig som fortfarande hänger med mig i livets irrgångar! Kanske fortsätter vi åt samma håll i framtiden också?
Tiden bara går och går…
… och nu är jag verkligen närmare 50 än 40. Jag är tacksam över livet på så många olika sätt och vis. Idag tänker jag särskilt på årets ord fortsätt. Uppåt och framåt!
Annukkas sommarlista.
Sommarens…
Musik – Lars Winnerbäcks Granit och Morän
Film – En oväntad vänskap i repris
Badplats – Arnes brygga
Arbetskamrat – syskonbarnen
Häst – dalahästen
Dans – den runt midsommarstången
Kärlek – grannfrun på 80+ och hennes sambo, 34 år
Väder – torrt och kallt
Lyx – att fortfarande ha föräldrarna i livet
Bok – alla hundratals kilo böcker vi förvarat i Sverige i fyra år och alla vi tagit med oss från USA
Tidning – Språktidningen och Femina
Klädesplagg – linnetunikan jag hittade på TJ Maxx
Idrott – renoveringsstyrketräning
Stad – Karlskrona
Museum – Kalmar Slott
Bedrift – tömma containern utan maken, men med en massa starka släktingar
Shopping – 50-70% rabatt på Rabalder samtidigt som de bjöd på ”köp tre, betala för två”
Upplevelse – återflytten från USA
Frustration – medelåldern
Icke-bra – hälsan
Tvivel – jodå, de finns
Äventyr – flytten tillbaka till Sverige
Prylar – två bohag ska rymmas på 110 m2, moahahaha
Mål för kommande år – hitta hem
Vän – familjen
Mat – ugnsbakade nypotatisskivor
Bakverk – kladdkaka, tre satser i en form
Doft – såpaskurade trägolv
Glass – för ofta, helst gelato från Gelaterian i Karlskrona
Dryck – vatten från kommunala nätet, skönt att slippa oron över vattnet i egen brunn en så torr sommar
Illdåd – IS framfarter
Väntan – på vårt nya hem
Problem – mest andras
Leksak – syskonbarnens kaleidoskopklossar
Resa – Österlenturen med mamma och syrrorna
Insikt – en stund i taget är allt vi behöver klara av
Annukka skrev originallistan. Hennes blogg är för övrigt väldigt trevlig att läsa!
Om att må bra.
Jag bor mitt i skönhetsoperationernas, lösögonfransarna, löshårets, de vita tändernas och träningshysterins Mekka. Jag önskar att det inte påverkade mig ett dyft, men det gör det. Jag tänker på mina fina tonåringar och ber till Gud varje dag att de inte ska luras att tro att de inte duger precis som de fantastiska människor de är!
När jag såg mig själv i spegeln i morse efter fyra dagar med huvudvärk och feber blev jag ju inte direkt uppiggad. Bokstavliga påsar under ögonen, påsar över ögonen istället för ögonlock, grådassig hud, grå utväxt i hårbotten… Nä, usch. Jag kände mig gammal och ofräsch på alla sätt och vis. Det kroppsliga förfallet som helt naturligt kommit med tiden blev så påtagligt.
Jag tänkte på min mamma som jag tycker ser fräschare ut nu än då hon var i min ålder och blev genast lite uppmuntrad. Jag tänkte att jag måste sluta färga håret, för vem lurar jag? Ingen. Visst kan man färga grå slingor? Jag har sett många trendnissar med grått hår den senaste tiden, bl a en kvinna i 30-årsåldern som bor några kvarter härifrån. Hon har långt, slätt hår med lugg och har inte blonderat det, utan färgat det silvergrått. Supersnyggt! (Möjligtvis blir effekten ännu coolare då hon är PT med löstuttar och därmed kan uppvisa en i princip perfekt kropp…)
Maken och sonen har tränat på gym sedan tidigt i höstas. Jag hade kunnat träna med dem, men det har jag inte gjort. Istället har jag tränat mindre yoga än någonsin och varit oftare sjuk än på länge. Nu är det dags för operation ”ta hand om det här medelålders skrället”. Det finns dessvärre bara en enda människa som kan hjälpa mig med detta projekt och det är jag själv. Ibland önskar jag att det vore lite mer kommunistiskt att vara ansvarig för en kropp. Suck.
Hur som helst är jag tacksam för den kropp jag har! Den kan röra på sig utan att falla ihop, jag har armar och ben som gör ungefär vad jag kräver, den sover rätt bra på kommando, sinnena är välutvecklade och hjärnan verkar sköta det den ska. Det är inte alla förunnat. Det är bäst att jag tar hand om det jag blivit givet. Peace.
45 vid 45.
- Livet är bättre då jag lever i tacksamhet.
- Musik lyfter min själ.
- Familj, storfamilj, släkt, vänner. Ensam är stark, tillsammans är vi starkare.
- Att få försvinna i böckernas förtrollande värld är en ynnest.
- Kreativitet och skapande gör mig till en bättre människa.
- Less is more.
- Meditation och begrundande över livsviktiga frågor en stund varje morgon gör mig starkare.
- Yoga är toppen!
- Foton i datorn är inte lika roligt som foton på väggen eller i en bok.
- Viktigast i köket är en riktigt bra kniv.
- Varför upphöja fredagar då vi får en ny chans till ett bättre liv varje måndag?
- Duckfeets skor är sköna och bekväma.
- Ut i naturen för större frid i sinnet!
- Synd att saltlakrits inte är en viktig del i näringspyramiden.
- Jag blir aldrig amerikan, men jag är tacksam över att känna mig hemma här.
- Brev och paket i brevlådan är så roligt att få!
- Rädsla förlamar.
- Bästa sättet att glömma sitt eget elände är att göra något för någon annan.
- Man kan inte ha för många läppglans.
- Vid önskan om att tillrättavisa någon är det bra att tänka: ”Måste det sägas och är det jag som ska säga det?” (Min syster lärde mig det för länge sedan, men tror att något har trillat bort.)
- Ismaskin i kylen är toppen.
- Kulturella liveupplevelser lämnar mig aldrig oberörd.
- Jag har fortfarande inte hittat den ultimata pennan.
- Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. När jag är på dåligt humör drar det ner hela familjen.
- Konstaterande efter otaliga genomlevda dieter? Allt är farligt eller mirakulöst fantastiskt. Numera lyssnar jag på min kropp och dessvärre finns det då inte mycket utrymme för bröd och annan vetemat.
- Progressiva glasögon är fantastiska och jobbiga att vänja sig vid.
- Att gå och lägga sig med ett välstädat kök känns lite extra bra.
- Adolf Fredriks Musikklassers lussefirande… Hoppas kunna gå på ett igen någon gång.
- Jag mår bra av att gråtknarka då och då.
- Mac vinner över Windows, men jag ogillar att Mac-prylar kostar så löjligt mycket.
- Vänner i olika åldrar som befinner sig i olika skeden av livet ger mig så mycket styrka.
- Jag vill ha en katt igen. Synd att så många är allergiska…
- Badkar i Sverige där det varken är öken eller vattenbrist är en billig lyx.
- Balans mellan att uppleva och följa livet genom kameran är nödvändig då man som jag gärna drar med mig min Canon i ur och skur.
- Det är inte mitt jobb att döma andras val så länge dessa inte påverkar mig direkt.
- Tillgång till en varm vetepåse när temperaturerna kryper neråt har blivit en nödvändighet för mig.
- Jag har alltid en liten flaska eukalyptusolja vid min arbetsplats. Jag sniffar på den då och då för att fyllas på med ny energi.
- Alla borde ha minst en promenadkompis.
- Det mesta i matväg blir godare med lite smör och salt.
- Gammal hederlig scrapbooking med foton, text och kreativa krusiduller, det var verkligen roligt!
- Jag säger fortfarande att jag inte gillar opera, men det stämmer inte riktigt. Peter Mattei är fantastiskt duktig.
- En vacker dag ska min äppelduk med nötter ligga färdigbroderad och pressad på bordet.
- Jag ogillar nästan alltid när företag byter logga utom då den gamla loggan är riktigt, riktigt ful och det nya är snyggare.
- Jag försöker ändra den vemodiga känslan av saknad till tacksamhet över det de som gått före mig lärt mig.
- Svenskar föds oftast på tisdagar och onsdagar. Själv är jag ett måndagsbarn: ”Har sinne för poesi, är mild, vänlig, godhjärtad och hänsynsfull. Måndagsbarn är ögonfröjd, snällt och rart. Den som är född på en måndag är oftast svärmiskt lagd.” Inte vet jag om det låter som jag, men idag firar jag i alla fall min fyrtiofemte födelsedag på samma veckodag som jag föddes. Tack Mamma och Far för livet!
Framme vid målet!
Det är spännande att ha deadlines att jobba mot. Det sätter (lite) press på den kreativa processen och vem vill inte prestera något att vara stolt över? Att ha ett kreativt jobb har både för- och nackdelar. Fördelarna överväger alla gånger. För mig finns det bara en nackdel, nämligen prestationsångesten som flåsar mig i ryggen…
Som lärare känner jag mig säker och flexibilitet är mitt ledord. Man måste kunna improvisera då man jobbar som pedagog, annars är det kört. Jag har sådant jag inte är stolt över i ryggsäcken, tillfällen då jag i stundens hetta tog beslut som jag inte är stolt över, men det är bara att släppa och gå vidare. Samma teflonmentalitet önskar jag att jag kunde applicera på mitt kreativa jobb. Problemet är att slutprodukterna är så påtagliga. De är inte hjärnspöken som flyger omkring, utan de finns där i affärer, i folks pysselrum och på skrivbord.
Jag är i alla fall jättenöjd med den nya kollektionen papper som är på gång och hoppas att tryckeriet gör bra ifrån sig. Håll tummarna! Nu har jag lust och ork att börja fota lite igen. Hurra!
En dag…
Mamma, syrrorna och jag har två gånger skrivit en ”bucket list”, alltså en lista på tio lite speciella saker vi vill hinna med innan jordelivet tar slut. Listan jag skrev för några år sedan har försvunnit och mitt minne är gott men kort och jag vet alltså inte riktigt vad jag skrev. Listan jag skrev i år tror jag kom med från Sverige, men jag har i så fall lyckats lägga den på något så smart ställe att jag själv är för dum för att hitta den.
Idag började jag tänka ”En dag ska jag…” och tanken fortsatte in i något som jag inte riktigt har koll på. Entusiasmen falnade på en gång då det gällde något jag jobbat på i så många omgångar att det är omöjligt att räkna dem alla. ”Ett Litet Ord” (One Little Word) har i flera år motiverat mig till att medvetet jobba med mig själv, men årets ord Fearless har inte riktigt fått vingar. Antagligen hade jag inte tänkt färdigt då jag bestämde mig, eller också så sitter min feghet så djupt rotad att den kommer att ta betydligt längre tid att utrota än vad jag hade planerat. Summan av kardemumman blev att jag blev lite modfälld, men jag hade inte direkt tid att tänka på det eftersom jag hade jobb att ägna mig åt. Jag stör mig dock på att mina sinnesreaktioner är så infantila ibland. En dag… 😀
Någon bucket list har jag fortfarande inte skakat fram, men vem behöver sådana listor när man har fullt upp med vardagen? Kryddträdgården fortsätter leverera trots styvmoderlig behandling, men persiljan får man numera njuta som ögonfägring istället för som krydda. Bättre går det för vår rosmarin och timjan och vi använder dem flera gånger i veckan. Undrar just hur länge vi kan fortsätta skörda innan det blir till att uppsöka kryddhyllan igen?
Om att tanka energidepåerna i Zion National Park och på andra ställen.
I går var en sådan där dag som kommer att stanna i mitt hjärta länge, länge. Fyra av fem familjemedlemmar (den femte stannade hemma för att läsa ikapp en engelskuppgift som klasskompisarna fått som sommarläxa och som kommer att ta rätt lång tid att slutföra – hrmf för lärare som inte ”tänker klart” och glömmer elever som kommer från en annan skola) åkte ner till Zion National Park för att möta upp familjen som är på besök från Sverige.
Det var över trettio grader varmt, så vi bestämde oss för att börja gå ”The Narrows”, den del av kanjonen som omges av lodräta, röda väggar och där Virgin River (Jungfrufloden) har sin början. Det finns ingen gångväg vid sidan av, utan man får helt enkelt doppa fötterna och gå i vattnet. Vi kan konstatera att vi inte var de enda som fått denna briljanta idé, så vi trampade fram i vattnet med engelska, spanska, japanska, tyska, italienska och franska ringande i öronen. Härligt!
Då man går i The Narrows måste man hålla koll på var man sätter sina fötter så man inte står på näsan och tar ett ofrivilligt bad, men med jämna mellanrum lyfte jag blicken för att njuta av de mäktiga scenerna omkring mig. Vattnet som hade varit så kallt då vi först satte i fötterna var svalkande och underbart i värmen och sällskapet var väldigt trevligt både för äldre och yngre.
I Zion hittar man en 3,9 km lång hajk som går upp till toppen av Angels Landing och erbjuder en spektakulär utsikt över Zionkanjonen. På vissa ställen är det väldigt smalt och branterna stupar rätt ner utan några skydd. Det finns kedjor att hålla i sig där det blir lite klurigare, men den här hajken är inget för harar som jag. Mina andra familjemedlemmar ville däremot gå den och de fick sällskap av tre personer i familjen vi var där med. Vi tre som blev över hajkade till Emerald Pools istället, något som vi var helt nöjda med.
Tänk så makalöst fantastisk natur det finns! Min svåger har snöat in på makrofotografering och lägger upp extrema närbilder på Facebook för att folk ska gissa vad bilden visar. Jag har inte gissat rätt en enda gång. Komplicerade och intrikata detaljer bildar tillsammans något så simpelt som en fluga, ett nypon eller en humlas pollentäckta rumpa. När man letar efter skönhet hittar man den. Detsamma gäller väl resten av livet också. Jag försöker skippa nyheter över huvud taget eftersom världen ter sig ytterligt deprimerande genom nyhetsredaktionernas korridorer. Däremot fyller jag på med god litteratur (ljudböcker vänjer jag mig vid lite i taget för att också kunna lyssna vid exempelvis trädgårdsarbete), musik, vackra naturupplevelser och umgänge med familj och vänner. För mig funkar det.
Känner du ibland att du har tappat bort dig själv? Det gör jag. Kanske vill du då testa den här övningen som kan hjälpa till att få grepp om det som är viktigast i livet. Ha det så kul om du bestämmer dig för att testa. Det kan bli en omvälvande upplevelse. Peace!