Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Det här är jag…
Det här är också jag…
Detta är en del av ett hologramvykort från Lagerhaus som står på mitt nattduksbord. Varje kväll vickar jag det fram och tillbaka. ”Wild at heart”, absolut stillhet, ”Wild at heart”, absolut stillhet. Dessa ytterligheter är jag, båda två. Det ena har jag inte nått fram till och det andra har jag inte vågat släppa fram. Än. Att vara människa är otroligt mångfacetterat i all sin enkelhet.
Såhär känner jag mig.
Nu är det några månader sedan jag gav mig på C25K-programmet. Jag har överlevt att springa (eller vad man ska kalla det jag gör) fem kilometer och gått i mål, så nu jobbar jag på att upprätthålla träningsrutinen. Tre gånger i veckan brukar jag därför ta någon av rundorna här i våra vackra omgivningar. I morse gav jag mig ut i stormen och fixade personbästa på sju minuter per kilometer. Det är inget att skryta om, men för mig är det stort och jag är tacksam över att jag lyckas driva på mig själv utan att ge upp. Detta är med andra ord ett ”heja, du kan också”-inlägg till dig som inte kommer igång fast du vill. Börja idag! Din kropp kommer att tacka dig.
Jag har skrivit någon form av dagbok sedan jag var fem år gammal. I oktober fyller jag 47 och kan konstatera att jag mest bara bloggat de senaste drygt tio åren. Den första bloggen försvann dessvärre upp i tomma intet, men det jag lade upp från 2008 till 2011 hittar du här.
Tänk vad tiden går… Trots att jag har hållit på med det här så länge vet jag knappt hur man gör längre, men jag kom åtminstone ihåg mitt lösenord. Jag har funderat på vad jag vill med bloggen, hur jag ska fortsätta och om jag i så fall ska förändra den. Jag har saknat stunderna vid datorn men funderar på om jag kanske borde använda en ”vanlig” dagbok istället. Formatet som är öppet för åskådare (personligt, men inte privat) passar mig väl och jag vill ändå inte skriva sådant som jag inte vill att någon ska läsa när jag inte finns längre. Vi får väl se hur det blir. Hej till dig som fortfarande hänger med mig i livets irrgångar! Kanske fortsätter vi åt samma håll i framtiden också?
… och nu är jag verkligen närmare 50 än 40. Jag är tacksam över livet på så många olika sätt och vis. Idag tänker jag särskilt på årets ord fortsätt. Uppåt och framåt!
Sommarens…
Musik – Lars Winnerbäcks Granit och Morän
Film – En oväntad vänskap i repris
Badplats – Arnes brygga
Arbetskamrat – syskonbarnen
Häst – dalahästen
Dans – den runt midsommarstången
Kärlek – grannfrun på 80+ och hennes sambo, 34 år
Väder – torrt och kallt
Lyx – att fortfarande ha föräldrarna i livet
Bok – alla hundratals kilo böcker vi förvarat i Sverige i fyra år och alla vi tagit med oss från USA
Tidning – Språktidningen och Femina
Klädesplagg – linnetunikan jag hittade på TJ Maxx
Idrott – renoveringsstyrketräning
Stad – Karlskrona
Museum – Kalmar Slott
Bedrift – tömma containern utan maken, men med en massa starka släktingar
Shopping – 50-70% rabatt på Rabalder samtidigt som de bjöd på ”köp tre, betala för två”
Upplevelse – återflytten från USA
Frustration – medelåldern
Icke-bra – hälsan
Tvivel – jodå, de finns
Äventyr – flytten tillbaka till Sverige
Prylar – två bohag ska rymmas på 110 m2, moahahaha
Mål för kommande år – hitta hem
Vän – familjen
Mat – ugnsbakade nypotatisskivor
Bakverk – kladdkaka, tre satser i en form
Doft – såpaskurade trägolv
Glass – för ofta, helst gelato från Gelaterian i Karlskrona
Dryck – vatten från kommunala nätet, skönt att slippa oron över vattnet i egen brunn en så torr sommar
Illdåd – IS framfarter
Väntan – på vårt nya hem
Problem – mest andras
Leksak – syskonbarnens kaleidoskopklossar
Resa – Österlenturen med mamma och syrrorna
Insikt – en stund i taget är allt vi behöver klara av
Annukka skrev originallistan. Hennes blogg är för övrigt väldigt trevlig att läsa!
Jag bor mitt i skönhetsoperationernas, lösögonfransarna, löshårets, de vita tändernas och träningshysterins Mekka. Jag önskar att det inte påverkade mig ett dyft, men det gör det. Jag tänker på mina fina tonåringar och ber till Gud varje dag att de inte ska luras att tro att de inte duger precis som de fantastiska människor de är!
När jag såg mig själv i spegeln i morse efter fyra dagar med huvudvärk och feber blev jag ju inte direkt uppiggad. Bokstavliga påsar under ögonen, påsar över ögonen istället för ögonlock, grådassig hud, grå utväxt i hårbotten… Nä, usch. Jag kände mig gammal och ofräsch på alla sätt och vis. Det kroppsliga förfallet som helt naturligt kommit med tiden blev så påtagligt.
Jag tänkte på min mamma som jag tycker ser fräschare ut nu än då hon var i min ålder och blev genast lite uppmuntrad. Jag tänkte att jag måste sluta färga håret, för vem lurar jag? Ingen. Visst kan man färga grå slingor? Jag har sett många trendnissar med grått hår den senaste tiden, bl a en kvinna i 30-årsåldern som bor några kvarter härifrån. Hon har långt, slätt hår med lugg och har inte blonderat det, utan färgat det silvergrått. Supersnyggt! (Möjligtvis blir effekten ännu coolare då hon är PT med löstuttar och därmed kan uppvisa en i princip perfekt kropp…)
Maken och sonen har tränat på gym sedan tidigt i höstas. Jag hade kunnat träna med dem, men det har jag inte gjort. Istället har jag tränat mindre yoga än någonsin och varit oftare sjuk än på länge. Nu är det dags för operation ”ta hand om det här medelålders skrället”. Det finns dessvärre bara en enda människa som kan hjälpa mig med detta projekt och det är jag själv. Ibland önskar jag att det vore lite mer kommunistiskt att vara ansvarig för en kropp. Suck.
Hur som helst är jag tacksam för den kropp jag har! Den kan röra på sig utan att falla ihop, jag har armar och ben som gör ungefär vad jag kräver, den sover rätt bra på kommando, sinnena är välutvecklade och hjärnan verkar sköta det den ska. Det är inte alla förunnat. Det är bäst att jag tar hand om det jag blivit givet. Peace.
Det är spännande att ha deadlines att jobba mot. Det sätter (lite) press på den kreativa processen och vem vill inte prestera något att vara stolt över? Att ha ett kreativt jobb har både för- och nackdelar. Fördelarna överväger alla gånger. För mig finns det bara en nackdel, nämligen prestationsångesten som flåsar mig i ryggen…
Som lärare känner jag mig säker och flexibilitet är mitt ledord. Man måste kunna improvisera då man jobbar som pedagog, annars är det kört. Jag har sådant jag inte är stolt över i ryggsäcken, tillfällen då jag i stundens hetta tog beslut som jag inte är stolt över, men det är bara att släppa och gå vidare. Samma teflonmentalitet önskar jag att jag kunde applicera på mitt kreativa jobb. Problemet är att slutprodukterna är så påtagliga. De är inte hjärnspöken som flyger omkring, utan de finns där i affärer, i folks pysselrum och på skrivbord.
Jag är i alla fall jättenöjd med den nya kollektionen papper som är på gång och hoppas att tryckeriet gör bra ifrån sig. Håll tummarna! Nu har jag lust och ork att börja fota lite igen. Hurra!
Mamma, syrrorna och jag har två gånger skrivit en ”bucket list”, alltså en lista på tio lite speciella saker vi vill hinna med innan jordelivet tar slut. Listan jag skrev för några år sedan har försvunnit och mitt minne är gott men kort och jag vet alltså inte riktigt vad jag skrev. Listan jag skrev i år tror jag kom med från Sverige, men jag har i så fall lyckats lägga den på något så smart ställe att jag själv är för dum för att hitta den.
Idag började jag tänka ”En dag ska jag…” och tanken fortsatte in i något som jag inte riktigt har koll på. Entusiasmen falnade på en gång då det gällde något jag jobbat på i så många omgångar att det är omöjligt att räkna dem alla. ”Ett Litet Ord” (One Little Word) har i flera år motiverat mig till att medvetet jobba med mig själv, men årets ord Fearless har inte riktigt fått vingar. Antagligen hade jag inte tänkt färdigt då jag bestämde mig, eller också så sitter min feghet så djupt rotad att den kommer att ta betydligt längre tid att utrota än vad jag hade planerat. Summan av kardemumman blev att jag blev lite modfälld, men jag hade inte direkt tid att tänka på det eftersom jag hade jobb att ägna mig åt. Jag stör mig dock på att mina sinnesreaktioner är så infantila ibland. En dag… 😀
Någon bucket list har jag fortfarande inte skakat fram, men vem behöver sådana listor när man har fullt upp med vardagen? Kryddträdgården fortsätter leverera trots styvmoderlig behandling, men persiljan får man numera njuta som ögonfägring istället för som krydda. Bättre går det för vår rosmarin och timjan och vi använder dem flera gånger i veckan. Undrar just hur länge vi kan fortsätta skörda innan det blir till att uppsöka kryddhyllan igen?
