Idag är det tio år sedan Kristian Gidlund gick bort. Kanske var det så att jag berördes extra mycket av Kristians öde då jag bara ett knappt halvår tidigare hade mist en nära vän till cancer, kanske var det bara så att hans penna var osedvanligt välvässad och rapp. Hade Kristian Gidlund fortfarande varit lika stor som han blev utan cancern? Vad gör egentligen en människa intressant, relevant eller bara värd att lyssna på? Jag letar mig nedåt i Kristians blogg och tårarna börjar på en gång rinna. Kroppen minns allt som pågick i mitt liv under denna tid, jag kommer inte undan det fullkomliga kaos som pågick i tankarna. Högt och lågt, fantastiskt underbart och fruktansvärt svårt. Vi kan inte jämföra våra eländen med varandra, det går bara inte, men jag kan jämföra mitt eget liv då med hur det ser ut nu. Jag är samma, men ändå någon helt annan. Och jag inser att Joseph Jouberts ord som var så viktiga för mig då fortfarande är lika sanna. Även gällande mitt förhållande till mig själv. Ibland är det nyttigt med tillbakablickar.
Min tyska bonussysterdotter är otroligt kreativ, precis som sin mamma. Jag blev så glad när hon ville vara med i utmaningen, särskilt med tanke på hur fina grejer hon gör! Här kommer hennes bidrag så här långt:
Alphabet
Double
Extra
Alltså, förra årets september såg helt annorlunda ut och jag hade mer tid och mer utrymme rent mentalt att ägna kreativitet i form av ett sådant här projekt plats i livet. I år har jag annat roligt som jag sysslar med bakom kulisserna. Så är det ju. Bloggen visar bara det jag väljer att visa upp. För många, många år sedan handlade det om scrapbooking, sedan lite kortmakeri och annat pyssel. När vi flyttade till USA var livet där så annorlunda och roligt att skriva om. Numera ägnas det mesta utrymmet här åt sådant som växer. Parallellt med detta har familj, vänner, musik, tro, natur, politik och lite annat smått och gott varit basen, precis som det är i mitt verkliga liv. Jag älskar att skriva i bloggen varje dag, älskar att gå tillbaka och påminna mig själv om vad som rörde sig i mitt huvud och mitt liv just då, men bloggen är inte saliggörande. Någonstans är det viktigt att påminna mig själv om det då och då.
Jag vill tillåta mig mer skratt i livet. Att vara en ordentlig storasyster är bra på många sätt och vis, men inte är det vanligt att jag skrattar så jag nästan kissar på mig. Denna sommar har dock radat upp många sådana skratt! Samtidigt som det har krävt sitt att vara så extremt social har jag också skrattat mer än på länge och jag vill verkligen fortsätta bjuda in den lätthet jag känner i kroppen efter ett rejält gapskratt mer ofta. Det tål att tänkas på en dag som denna då vardagen på riktigt är tillbaka och nosar mig i hälarna med all sin präktighet.
Med dagens ord fantasi skulle ett riktigt färgrikt och expressivt inlägg kanske förväntas? Problemet är att jag och fantasi har en lång och problematisk relation bakom oss. Jag brukar säga att ”jag är korsstygn” och att mitt liv på så många sätt är ordning och reda, räta vinklar och rätt ordning. Detta gör att det liksom inte finns utrymme för så många utsvävningar när jag ska hitta på något. Jag älskar att lyssna på Queen och The Ark, men dessa gruppers frontfigurer är för färgglada, för påträngande, för mycket på alla sätt och vis jämfört med mig. De hade/har säkert en inneboende kreativitet och förmåga att tänka utanför alla givna regler. Jag är helt enkelt bra på annat. Det betyder inte att jag behöver sitta ner och nöja mig med all den där fyrkantigheten, utan till dagens projekt plockade jag fram en riktig klassiker. Julia Camerons bok Lev kreativt (The Artist’s way) var otroligt populär då vi bodde i USA på nittiotalet. Jag lånade den på biblioteket och när vi bodde i Orem många år senare köpte jag ett exemplar på bokrean. Så småningom blev det också ett svenskt exemplar. Man skulle kunna tro att det betyder att jag älskar boken, men den är lika jobbig som min relation till fantasi tänker jag. Det finns många guldkorn, det ska inte stickas under stol med. Det finns också ordgegga i dess smörigaste form och lite för mycket New Age för min smak. Det här är en praktisk bok som egentligen är ett tolv veckor långt kreativt projekt. Jag har börjat, men aldrig avslutat detta. Flera gånger till och med. Som du ser har jag markerat vissa övningar och citat som känts viktiga och uppenbarligen har jag fortfarande boken kvar.
Efter allt det här undrar du kanske hur det kommer sig att jag lägger upp ett inlägg utan något vidhängande genomfört projekt? Då kan jag lugna dig med att det finns en lång lista i min dagbok, men jag bestämmer själv vad jag vill dela med mig i bloggen. Dagens tolkning av fantasi blev helt enkelt något slags hjärngympa. Jag är mycket nöjd med resultatet och påminner oss alla om hur viktigt det är att öppna upp oss för förändring då vi känner att vi har stoppat ner oss själva i en låda, då vi råkat ställa oss i ett hörn med ryggen mot världen, eller om vi bara behöver lite extra pepp. Julia påminner om att vi alla är kreativa varelser och att vi behöver vårda den sidan av oss själva. I det håller jag helt med henne och jag kommer säkert att fortsätta komma tillbaka till denna bok.
Igår kom vår tyska extradotter på besök. Hon hade klämt in en vecka tillsammans med pojkvännen innan skolan börjar på torsdag och kom ut med bussen igår eftermiddag för middag, promenad och lite utvärdering av hur allt har varit i sommar och hur hösten ser ut. Så roligt att ha henne här igen! Jag ska vara LC (local coordinator) till två Exploriusstudenter i år. De ska bo i Ronneby och Kalmar, så det blir kanske lite pyssligare att få ihop träffarna än föregående år. Får bara vår Kalmar-placerade elev visum så kommer den här upplevelsen att bli bra för båda!
Jag kan inte hjälpa att jag blir mer filosofisk då känslan av nystart är starkare. Terminsstart är ett sådant tillfälle, och där är vi nu. Den varma, fuktiga luften lurar inte mig. Nätterna är längre igen, mörkare. Gräsmattan är i det närmaste bortbränd och jag måste fortfarande vattna de mest känsliga grödorna varje dag. Kalendern som innehållit aktiviteter av mer semesterbetonad karaktär börjar fyllas av vardagsbestyr och fler aktiviteter hemikring. Jag vill inte bara låta tiden rinna iväg mellan fingrarna och missa sådant som jag både vill och orkar göra för att jag inte varit tillräckligt alert. Där kommer mitt årsord gumption, framåtanda, in och jag behöver kanske aktivera det lite igen.
Lusten att ta tag i dammiga högar och bortglömda projekt pockar på. Det är väl bara att ta en sak i taget, precis som med allt annat i livet.
Sticka klart en socka Rensa ur presentlådan och uppdatera innehållet Gå igenom ”att läsa”-högen och rensa upp i bokhyllorna Uppdatera garderoben inför kallare dagar Kalligrafikväll för att uppdatera kortlådan Skriva ”riktiga” brev Sortera upp loppisgrejerna i ladan och hiva skräpet Planera rabatterna inför nästa år Rensa ur hela ettårsrabatten och lägga över presenning Hitta någon kul aktivitet som matchar mitt årsord Ta tag i Duolingo och lära mig italienska eller något annat kul språk
Se där, det visade sig att jag hade noll problem att hitta lustfyllda aktiviteter. Som du kanske märker finns inga politiska debatter, teveserier eller mer tid på sociala medier med. Jag plockade bort Instagram-appen från telefonen för tre år sedan, nu har också Facebook rykt. Jag har kvar båda kontona och behöver jobba med dem både i jobbet och för kören, men jag måste inte klicka in i tid och otid. Jag känner mig onekligen lite frånkopplad andras liv och har inte längre lika mycket koll på vad vänner och bekanta väljer att dela. Är det positivt eller negativt? Kommer jag att fortsätta på samma sätt? Vi får väl se. Utvärdering utlovas. Hoppas att din vecka 34 blir fin på alla sätt och vis!
Jag befinner mig i en skön hotellsäng i Falun och är fortfarande uppfylld av gårdagens upplevelse. Jag fick bocka av drömmen att besöka Dalhalla, något som uppfyllde alla förväntningar. Kristina från Duvemåla i konsertversion, sämre kan man ha det.
Vart går nästa resa?
Tja, räknas besöket på Carl Larsson-gården i eftermiddag? Annars blir det en tripp för att fira bröllopsdag med maken och i november åker jag till Skottland då systersonen ska knyta hymens band med sin fästmö.
Antal bloggutkast som ligger och väntar?
Tre stycken, fast jag tror bara det är ett som verkligen är något att bygga på. Jag skriver och publicerar det jag känner för när det är dags att blogga.
Hur är det med blogginspirationen?
Finemang, tackar som frågar! Jag ser fram emot en bloggrik höst där jag får behandla diverse spännande frågor. Dessvärre har mitt politiska intresse falnat, annars hade valupptakten varit kul att ägna lite tid åt. Det märks knappt att vi har ett stundande val här i Sverige. Märkligt.
Hur står det till med reslusten?
Nja, det är väl tur att inte jag försörjer mig som resebloggare. Jag ”lider” fortfarande av sviterna efter pandemin så tillvida att jag helst håller mig hemma i lugn och ro. Kanske ger det sig.
Det här blir jag glad av!
Att håva in frukterna efter allt hårt jobb i trädgården är verkligen tacksamt. Jag har även tankar runt olika projekt på vår lilla gård. Dessutom drar snart körrepetitionerna igång igen, så det är väl dags att börja sjunga upp.
Vad äter jag helst just nu?
Det får nog bli mat från landet hemma. Ibland är det lite trist att gilla att laga mat. Eller nej, det är alltid trevligt. Jag är dock väldigt petig och kan då tycka att det känns segt att betala dyrt för mat som är ”sådär” god och dessutom av sämre kvalitet än den vi brukar äta hemma…
Vad tycker jag om sommarpratarna?
Låt mig återkomma. Jag har nämligen lyssnat på exakt noll i år. Det har bara inte blivit av!
Hit längtar jag just nu.
Ingenstans. Jag är rätt nöjd faktiskt. Måste jag klämma till med något blir det Italien.
Det här har jag tröttnat på.
Dålig mat till överpris. Människor som inte tänker själva. Ohyra. Konflikter mellan envisa parter som inte lyssnar. Hallux valgus. Domedagsprofetior. Fläckar som inte går bort med Yes eller galltvål.
Vad trendar i mina flöden just nu.
Jag har inga direkta flöden. Det skulle väl vara sommarsvett då.
Senaste inköpet?
Tre halvliters drickaflaskor på Dalhalla till det ”facila” priset av 39 kr/st.
Min senaste skärmdump?
Jo, men det var vädret inför dotterns och svärsonens fest förra fredagen. Nog tackade jag efteråt för dåliga prognoser från SMHI.
Resten.
Det ska fortsätta komma en massa rubriker som passar bra att svara på om man är riktig bloggare. Jag ska dock göra mig iordning inför hotellfrukosten, så nu tackar jag för mig för den här gången. Tack för inspirationen, Resfredag!
Senare idag kommer vår äldsta dotter och hennes man. De kommer som vanligt att bo i mitt kontor och detta innebär att jag med all sannolikhet inte kommer att uppdatera bloggen lika regelbundet som vanligt. Jag är nämligen ingen mobilbloggare, utan gillar mitt tangentbord. Vi får väl se! Jag skickar med ett gäng frågor som hjälper mig mycket och som ger olika svar varje gång jag läser dem. Med sådana kan kanske detta inlägg kännas nytt många gånger?
Hur mår jag just nu och varför är det så?
Hur känner jag inför vad-det-nu-är som ligger framför mig?
Kan jag släppa något som jag ändå inte kan påverka eller göra något åt?
Vad behöver jag fokusera på?
Vad behöver jag göra för att få denna dag att funka?
Vad kan jag göra för att ta hand om mig själv?
Finns det något som känns lite utmanande, men som jag ändå kan klara att genomföra idag?
Bredvid mig ligger magasinet Femina. På ryggen står det ”Berör på djupet. Tar ytan på allvar.” Jag vet inte ens hur jag ska tolka det. Vad betyder det? Kanske att det går bra att ha två tankar i huvudet samtidigt. Att en person som bryr sig om sitt utseende inte per automatik är blåst, eller att någon som vill bli tagen på allvar inte ska behöva se slätstruken ut?
Hur som helst. Jag gillar att stötta tidningsbranschen och när Femina och Allt om Trädgård trillar ner i brevlådan övar jag på att sitta ner med dem för att inspireras, peppas, irriteras, känna lite avundsjuka, bli glad, lära mig något nytt, eller påminnas om något jag glömt. Jag får erkänna att ingen av de här två tidningarna brukar lämna mig djupt berörd, snarare kan jag efter genombläddring känna ett obändigt behov av ett växthus som kostar några hundra tusen eller kanske funderar jag över om mina Lindex New-jeans med hål i sig funkar i år också. Det är ju liksom inte riktigt vettigt att jag skulle ta på mig en outfit värd i runda slängar 15 000 kronor, även om jag förstår att det finns människor som gör det.
Igår var maken på soptippen och slängde ännu mer skräp från sommarvistet och ladan. Det finns mer, mycket mer. Men lite i taget, det går! Jag tänker på allt som hänt sedan 2016 och är så glad över albumet i telefonen där brorsans jobb med huset finns dokumenterat, men också finliret som vi fixat sedan vi köpte huset för ett par år sedan. Jag påminns om hur viktigt det är att stanna upp och ta in förändring, att vara nöjd en stund innan det är dags att hasta vidare. Annars är det lätt att fastna i en känsla av ständig otillräcklighet och det mår ingen bra av. Lite mer ”här sitter jag och duger”-känsla vore kanske på sin plats?
Jag tänker på alla timmar som runnit förbi, på de 18 826 dagar jag har levat. Jag tänker på dagar som jag vet har passerat, men som jag inte har något minne av. Jag tänker på stunder som etsat sig in i hjärtat på mig, som jag inbillar mig alltid kommer att kännas lika klara som hände de igår. Jag tänker på händelseförlopp som har lett till beslut som varit helt rätt och andra som varit helt fel. Jag tänker på alla de ”före” och ”efter” som passerat. Jag tänker på ambitioner och viljor och drömmar och målsättningar och beslut. Jag tänker på sådant som aldrig blev och annat som blev istället. Jag tänker på att det varken går att snabbspola framåt eller bakåt. Jag tänker på mitt lilla Besserwisser-jag, hon som visste och kunde allt, och på hur lite jag vet idag i jämförelse. Jag tänker på alla som kom och gick. Jag tänker på vikten av att påminna oss alla om att det ordnar sig. Jag tänker för mycket och jag pratar för mycket. Jag tänker att med önskan att ”göra skillnad” kommer det förpliktelser, förväntningar och krav och trots att önskan finns kvar kommer den numera från ett helt annat ställe i mig. Jag tänker på handbromsen som för några år sedan låste sig helt och hur den sedan dess emellanåt agerar på egen hand, det är som att alla nej jag aldrig kunde uttrycka då tar sig ton utan att jag alltid kan styra det. Jag tänker på hur jag ofta känner att jag svävar utanför, hur jag lyfter ur mig själv ur sammanhang och hur det hjälper mig att fatta bättre beslut. Jag tänker på vad som egentligen spelar roll. Jag tänker att jag behöver leka mer, att jag mår bra av att få träningsvärk i magen av skratt. Jag tänker på hur tacksam jag är över att jag inte längre sitter som passagerare i mitt liv, utan att det är jag som styr skutan. Och det var precis där den här tanken började.
Jag önskar dig en fin dag med dig själv! Öppna fönstret och låt solen skina in. Ett riktigt tvärdrag är lite jobbigt, men åh, vad bra det känns efteråt. Och jag lovar att det inte gör något att fönstren är lite skitiga.
