Från tanke till handling.
Jag TROR att det var förra gången syrran, äldsta dottern och jag hade pysselonsdag som jag lyfte tanken på en Halloweenfest för syskonbarnen på ”min” sida. Vi har några i lagom ålder här i Karlskrona och så lilla Titti på det. Jag ogillar starkt den riktigt äckliga Halloween med motorsågsmassakerfilmer och liknande, men gillar utklädning, pumpor och lite lagom med spindelnät. Dessutom kan man göra så roliga Halloweensnacks och buffégrejer. Till detta så vet du redan att jag älskar att pyssla, så egentligen letar jag bara olika möjligheter att sätta fingret i ett nytt pyssel. Hur som helst så hakade M och E på, så nu har vi bjudit in till Halloweenmiddag i november. Det ska bli jätteroligt! Igår var det dags för vår andra pysselonsdag och vi ägnade den till att förbereda för middagen. Här ovan kan du se vad jag ägnade mig åt efter att jag hade målat en ram till ett roligt projekt som maken varit ansvarig för. Månen hade jag hittat på Etsy. ”Old fashioned man in the moon.” Gillar verkligen den där stilen och bestämde mig för att klippa ut min måne ur wellpapp, måla vitt och sedan täcka med modpodge och ett skrynkligt silkespapper (det sista tipsade syrran om och det blev så mycket snyggare). Ansiktet målades av på frihand och jag höll på att få spunk! Det gick bara inte att skissa med blyerts, så det här blev till något slags exponeringsövning för mig.
Billigaste och lättaste vimpelspelen man kan göra fixar man av vanliga toarullar. I en pysslares hushåll slänges inga toarullar, det finns alltid något man kan göra av dem. Den här gången fick det bli en halloween-banderoll. (Lägg toarullen en stund i vatten. Den kommer att dela upp sig i två delar. Vik varje del på mitten, dra av så mycket vatten du kan och låt torka på diskbänken. Pressa eventuellt då den torkat.)
Syrran gjorde så fina mumieljuslyktor av vanliga glasburkar av modpodge och gasväv. De kommer att vara perfekta bordsdekorationer.
Dotterns spindelväv i grenklykor blev hur charmiga som helst! Hon gjorde flera stycken och de blev så fina mot en mörk bakgrund.
Denna gamla vaxduk åker fram varje gång det ska pysslas eller planteras om. Den har fått vara med om en massa roliga projekt och har även stått som skydd på golvet i Bredavik då vi ställt in blommor där för vinterförvaring. Jag har nog fyra olika gamla vaxdukar som är mina stöttepelare. Vet inte hur jag klarade mig utan i alla år. Nu tipsar jag iallafall vidare! (Alla mina har inte längre varit fräscha nog att ha på bordet på olika ställen, men är ju fortfarande fullt funktionsdugliga.)
Syrran bjöd på den godaste pumpachailatte jag druckit. Samma pumpasirap som jag hade fått, men nu med skummad mjölk och vispad grädde också. Det här är mindre te och mer fulländad dessert. Syrran har gjort en egen pumpasirap/pumpachaibas som består av pumpapuré, socker (sötning av valfritt slag) och chaikryddor. Det finns en del olika recept på nätet. Hon fryser sedan ner lagom portioner för att man ska kunna njuta av denna delikatess under hela vintern. Brygg riktigt starkt chaite (jag väljer alltid Yogis eller Pukkas eftersom jag inte dricker svart te, men det finns andra goda också), häll det över 2-3 msk pumpasirap och tillsätt varm, skummad mjölk och en klick vispad grädde. Där har du en bokstavlig höstkram om du behöver en! Eller bara vill ha något riktigt gott. Varsågod!
Fixad favoritkudde.
Jag älskar Linums kuddfodral. När vi flyttade hit hade de en Outlet där jag köpte flera sådana både till yngsta dotterns säng, gästsängen/soffan i mitt arbetsrum och soffan i vardagsrummet nere. De flesta av dem använder jag fortfarande (det låter som att jag köpte massor, men SÅ många var det inte). Jag (skriver jag, för maken är inte direkt inblandad i mitt säsongsbyte av inredningen) brukar ha vårsommar, höst, jul och vinter i just vardagsrummet, på de andra ställena får grejerna vara med tills jag tvättat sönder dem eller bara tycker att de blivit så trista att de får hitta sin plats hos någon annan. Det finns två stora plastlådor med lock i garderoben i syrummet med lite olika plädar och kuddöverdrag, men gardiner byts aldrig här hemma. Det var annars framförallt så mamma bytte säsong hemma. Jag kanske inte direkt har ärvt mammas stil, men känslan för att hela tiden förnya hemmet med små medel har jag definitivt med mig hemifrån. Hur som helst. Under de snart tio år som gått sedan vi flyttade hit har solen jobbat hårt. Det är underbart att vi bor på en av de platser i Sverige som ligger i topp i solligan under sommarhalvåret, men textilierna på södersidan av huset blir hårt ansatta. Min favoritkudde hade nu blivit så urblekt att det inte ens hjälpte att gömma den i mörkaste hörnet av soffan för att dölja detta faktum. Jag hade bestämt mig för att den inte ens var i skick att skänkas bort och höll på att dra fodralet av kudden då jag insåg att det kraftiga bomullstyget var precis likadant vävt på avigsidan och dessutom lika klart i färgen som den dag jag packade upp detta fodral 2017.
Jag tycker inte att effekten blir lika slående på foto som IRL, men du får kanske ändå en känsla för varför jag hade tröttnat och varför jag blev så glad när jag insåg att jag inte behöver göra mig av med min favorit. Jag drog upp till syrummet, sprättade upp sömmarna (jag kunde dra lite också, så det tog bara fem minuter) och letade upp pressarfoten till dragkedjor. Efter att ha pressat rektangeln var det bara att nåla och sy fast dragkedjan för att sedan sy två snabba sidsömmar och fästa ändarna på dragkedjan. Jag satte också i Linum-lappen igen, men ”de” hade kanske inte varit så nöjda med att se min något vingliga söm som fäster dragkedjan. Jaja.
Se där! Precis som ny. Absolut skönaste ”lur på soffan”-kudden är redo att träda i tjänst igen. Vi lever sannerligen i en samtid med köp och släng-mentalitet, men jag vet att jag inte är den enda som bekämpar detta fenomen med allt vad jag har.
Rostade kastanjer, brännblåsor och evigheten.
Jag kan inte komma ihåg att mamma brukade göra eller hänga upp kransar, men både jag och flera av mina systrar är riktiga kransomaner. Det binds kransar som hängs på dörrar och väggar till påsk, under hösten och definitivt i juletid. Jag försöker ta reda på varför vi har kransar både här och där i olika sammanhang, men allt jag kommer fram till är att det har symboliserat olika saker i olika kulturer och tidseror. Makt, hopp, evigheten… Att kransar satts på huvuden och dörrar under tusentals år verkar iallafall vara konstaterat. De kransar som hängt hos mig har alltid varit till dekoration, så djupare mening än så har jag inte att bjuda på. Jag hindrades då jag var yngre av min perfektionism som då ledde till att jag lade ner innan det hade blivit något slutresultat att hänga upp. Jag vet, så löjligt, men jag väljer att klappa mig själv på axeln och tänker att det ju är bra att det inte är så längre. Jag har verkligen fått öva på att vara medvetet slarvig, hur konstigt det än låter. Jag har också stor förståelse för andra med perfektionistiska personligheter och gör vad jag kan för att peppa alla som behöver exakt rätt nyans av en färg, rätt storlek, rätt kombination, rätt avstånd eller rätt grej i olika situationer. Många gånger ställer dessa krav käppar i hjulen på en och det blir varken hackat eller malet. För mig var förut svaret på frågan ”är det bäst att hänga upp en okej krans eller att inte ha någon alls” att inte ha någon krans. Så sorgligt. Idag är svaret lika självklart att jag vill ha en krans om den än har lite fel och brister. Dessutom, verkligen inte oviktigt i sammanhanget, är det själva pysslandet som jag tycker är roligt.
Vi har alltid fri tillgång till tallkottar rätt utanför dörren, så sådana plockade jag redan för flera veckor sedan. Grannens kastanj är nedplockad och ger inte längre fri tillgång till gratis kransmaterial, men då vi var hos vår vän och hjälpte henne i trädgården fyllde maken sina fickor med de lite mindre kastanjer som hennes träd bjöd på. Jag måste tala om att en av mina största besvikelser någonsin var att äta rostade kastanjer i New York. Jag hade läst om sådana i böcker och tänkte att dessa delikatesser med allt omgivande mys måste vara det godaste på jorden. Det är det alltså inte, men minnet är ändå kärt. Ekollonen plockade jag på väg till bilmekanikern. 6.500 kr gick det kalaset på, men ekollonen var iallafall gratis. Efter en runda i ugnen (100° i ungefär en timme, kortare tid för ekollonen som annars spricker och gärna lite längre för kottarna) var allt redo för kransmonteringen.
Jag hade noll inspiration, så jag började med att gå in på Pinterest för första gången på eviga tider och sökte på ”fall wreaths”. Då fick jag bara upp en massa reklam för temu, Ellos och andra ställen. (Brukade det vara så?) Det fick bli en hederlig gammal googling istället, men inte heller det hjälpte mig. Då gick jag in på Instagram och scrollade och hittade någon som knipsade av sina kott-toppar för att skapa blommor. Det gillade jag, men kan tala om att det hade varit hjälpsamt med ett annat verktyg än makens slöa tång. Detta moment har jag därför gjort i några olika omgångar under de senaste veckorna. Jag glömde att fota stommen som jag hade köpt på Pingstis för 7 kr. Jag retade mig på att de tog så mycket för en tunn björkriskrans som var skev och dan och dessutom väldigt fult lindad med någon slags ståltråd med grön plast, men uppenbarligen störde jag mig inte mer än att jag betalade de där kronorna. Jag visste att kransen jag planerade skulle visa den underliggande stommen och ville därför inte använda halmstommen som jag redan hade. Jag tog bort den gröna plasten och virade på några rundor brun sytråd istället (egentligen tror jag att kransen hade hållit formen på egen hand). Efter det var det bara att dra fram den gamla trotjänaren varmlimspistolen och sätta igång. Det gick bra och jag kom ut på andra sidan med bara en lite större brännblåsa. Bra resultat, hahaha. Det blev lite obalanserat och på slutet såg jag att det inte skulle gå ihop, så jag rotade fram en gammal fantastisk spets som någon virkat med tunt bomullsgarn och väldigt liten virknål. Jag har aldrig hittat rätt användningsområde för den, men nu var det dags! Nu är vårt kök en riktig höstoas med ljusgrenens löv och dotterns gamla svalmobil i höstfärger. Väldigt höstmaximalistiskt och knappast någon Sköna Hem-dröm, men MIN dröm! Jag njuter i fulla drag. (Tanken var att kransen skulle sitta i hallen, men dörren är brun och ger inte riktigt kransen en rättvis chans att göra nytta.)
Min krans tog tre veckor att göra. Inte effektiv tid, men ändå. Ungefär lika många minuter säger syrran att det tog att göra den krans som nu hänger på hennes dörr. Helt makalöst fantastisk tycker jag! Hon har rensat bort kronbladen på solrosorna och bara stuckit in stjälkarna i kransen. Tror inte hon använde någon limpistol, men kan inte svära på det.
Broderidilemma.
Mammas väninna ska flytta och håller på att rensa hårt. Hennes släktingar har uttryckt ointresse för hennes textilier och jag har sagt att jag gärna tar hand om dem. Ett gäng fick jag för ett tag sedan. Jag har planer för ”vidareutveckling” för flera av grejerna. En del fick åka vidare till sällare jaktmarker då de var i för dåligt skick. Återvinning kräver ändå att grejer fortfarande håller ihop eller går att laga på något smidigt sätt. I torsdags fick jag ett broderi som jag får dåndimpen av! Väninnan hade fått denna tavla och jag har sällan sett något så vackert. Det är ett yllebroderi med minimala stygn som måste ha tagit evigheter att brodera.
Jag såg dock en del problem med att behålla broderiet som det är. Jag kände mig både vindögd och sjösjuk innan jag förstod vad som var fel. Ser du? Jag bestämde mig iallafall raskt för att demontera det hela och fundera vidare på vad som skulle göras.
Jag glömde ta en bild på glaset som i och för sig är ett dyrare, reflexfritt glas, men som var alldeles molnigt och gjorde motivet nästintill suddigt. Utan glas blev det ännu mer uppenbart att detta är ett alldeles särdeles vackert broderi.
Se bara! Det rör sig om stygn som bara är ett par millimeter höga. Färgerna utan glaset är intensiva och så vackra tillsammans.
Jag försökte testa att lägga motivet rätt och låta bli att lägga på glaset (just det, det var helt snedmonterat i originalskick), men var fortfarande inte nöjd. Jag älskar faktiskt ramen, men tycker att den ser skitig ut. Vad göra?
Jag skickade ett meddelande till min kreativa vän som dessutom råkar vara den duktigaste inramaren jag stött på:
Hej kära du! Jag vill gärna pick your brain som kreativ vän och liiite som proffs. 😅 Fick detta heeelt otroliga yllebroderi av mammas väninna som vet att jag älskar att återvinna textilier, låta dem fortsätta leva, att åtminstone ge dem en chans. Det är sytt av en (då) jugoslavisk kvinna i minimala stygn. Broderiet var som du ser helt skevt monterat så man blev vindögd och sjösjuk, så jag demonterade det raskt. Egentligen vill jag nog ha kvar det i sin ram, men den är ju så, ja, vad? Är det allt det svarta som gör att jag inte gillar den månne? Tänker mig den helt i guld, kan man sprejmåla utan att drabbas av ramgudarnas vrede?! Eller ska jag göra något helt annat? Ett litet tantsoffsmycke (a.k.a. minikudde)? Du behöver såklart varken tycka eller svara, men får du någon tanke får du gärna dela med dig.
Svar kom med vändande post:
Å, vilken fin!!!
Ja, ramen är i någon slags bronsering. Klassiskt sett skulle pärlorna varit i äkta och kanske några fler detaljer. Då hade ramen haft en finess och inte känts så ”klumpig”.
Jag hade monterat om broderier horisontellt och skippat glaset. Det släcker hela bilden. Det blå är ju underbart! Och ett yllebroderi mår bra utan glas. Ska den hänga i ett kök så kanske glas ändå…
Som ett tantsmycke skulle den vara jättefin också!!! Och så skulle det blå komma fram ändå mer eftersom den inte kommer sitta lodrätt i soffan (kolla bilderna du skickat så ser du hur det blå släcks bakom glas + lodrätt läge.
Med en liten volang som en mjuk ram.
Jag hade inte haft så stora grubblerier ang spraya ramen. Guldfärg är svårt och ser gärna billigt ut men det finns många andra fina färger om du ändå ska spraya den! Alternativt kan du bara lägga på en ljus söle/färg som du sen torkar av. Då kommer guldet fram igen och det svarta dämpas. 😁
Hon hade mig med ”en liten volang som en mjuk ram”! Så får det bli. Kanske i höst, det gör ingenting om det får vänta lite.
Bordläggning, eller bordlagning.
I verandan står det lilla svarta bord som inhandlades för en billig peng strax efter sekelskiftet (eller i början av 00-talet som det också heter). Det fick inte följa med oss till Orem, men annars har det fått jobba hårt sedan det hamnade hemma hos oss. Jag målade om det i mattsvart för att det skulle bidra till den viktiga svarta detalj som varje rum bör ha, något som jag på den tiden lärde mig om i de Sköna Hem-tidningar jag ärvde från svärmor. Jag vet att min inredningsestetik mest påverkats av yngsta fastern, men svärmors vurm för vackra ting med smakfull placering har också varit viktig. Till Sköna Hem har jag en stark hatkärlek, samma typ av känslor som jag har till tonårens Veckorevyn. Jag gissar att sociala medier är det närmaste man kan komma idag. Sådant som bidrar och hjälper till att forma en, får en att drömma och önska, men som också slår kilar i ens självförtroende, skapar avund och får en att känna sig värdelös.
Hur som helst, det lilla bordet inhandlades på loppis för knappt några pengar alls. Hantverket är gediget och jag borde ha valt en annan sorts färg då jag målade, men vad visste jag på den tiden. Nu blev det som det blev och bordet har varit mycket behjälpligt genom åren! Det har i olika hem och hos olika personer fått agera årstidsbord, avlastningsbord, skrivbord, extrabord, matbord och numera står det i verandan och är helt enkelt ett bord där det ställs grrrrrrejer. På vintern är verandan extrakylskåp och förvaring, nu har odlingssäsongen kört igång och då är det trädgårdsrelaterade prylar som står där. Till sommaren är verandan ett extra mysrum/matrum och förvaringen hålls mest till sittbänkarna. Då får det lilla bordet bli blombord och jag har mest haft lite mer ömtåliga plantor där. Eftersom bordet har dragits mellan Sörmland och Blekinge rätt många gånger så hade det hunnit bli lite trött. Fogarna hade släppt, trots det gedigna arbetet. Igår fixade helt enkelt maken till det.
När jag målade bordet monterades det aldrig isär, så vi såg inte att trots att alla delar var väl uppmärkta så hade bordet blivit felmonterat. Varför skriva minnessiffror till monteringen om man sedan inte tänker följa dem? Långsidorna var placerade på motsatt sida. Det har uppenbarligen funkat, men ändå. Med lite Pattex och handkraft fick konstruktionen ny stabilitet.
Eftersom träet sväller beroende på luftfuktighet går det inte bara att limma på en bordsskiva. Här har det lösts med ett slags små ”monteringsklossar” runt hela bordsskivan. De har säkert ett särskilt namn bland personer som pysslar med möbelnickeri. Här ser man rester av den mörkbruna färg som bordet hade då vi köpte det. Jag hade velat veta årtalet för bygget…
Lite pilligt att fästa varje kloss i fåran, men det gick finfint. Visst är snickeri fascinerande? Jag önskar att jag hade haft mer tålamod och varit mer uppmärksam under trä- och metallslöjdslektionerna. Å andra sidan har jag fokuserat på annat i livet och nu har jag en man som är jättebra på sådant här. Det är jag tacksam för.
Kanske hade det varit smart att ta hand om färgen nu när vi ändå var igång, men det får vara. 2000-tals-shabby. Matt plastfärg blir inte direkt lika snyggt sliten som äggoljetempera eller linoljefärg. Jaja, nu är det som det är. Och bordet står stadigare än det gjort under alla år det tillhört oss, trots att det monterades fel från första början. Nästa vecka ska resten av verandan städas klar och efter det kan den som är hågad se bordet i den miljö det brukar känna sig hemma i.
Tillvaratagande.
För några år sedan medan Sikö Auktioner fortfarande hade kontor här i Karlskrona köpte jag ett par flyttkartonger fulla med textilier av olika slag för 175 kronor. Det känns verkligen som ett skambud, för detta var lådor fulla av skatter. Du vet, hemvävt, virkat och broderat, så fint uppmärkt och vackert alltihop. En hel del har jag hittat användning för eller gett bort, somligt har jag på vänt i projektlådorna och ett par grejer har jag faktiskt sålt på Tradera.
Ett vitbroderi kunde jag tyvärr inte få riktigt fint trots behandling med diverse blekmetoder, så jag bestämde mig för att färga in det. Den färg som var tillgänglig var blå eftersom jag skulle fräscha upp några grejer till Bredavik, så blått fick det bli. Jag färgade in det förra våren för att bli ett projekt att förfärdiga till HEMSLÖJDstemat och sedan blev det bara liggande tills för två veckor sedan då jag äntligen fick tummen ur. Jag beställde en perfekt lagom stor kudde från Jotex och sedan var det bara att mäta upp och skära till.
Jag bestämde mig för att sy igen kudden med maskin och lämnade en 15 cm mitt i sömmen ”i botten” så kudden kunde knös in. Sedan sydde jag igen öppningen för hand. Det blir lite krångligare om den ska tvättas eftersom man får plocka upp de handsydda stygnen, men så får det vara.
Jag tror att detta broderi var tänkt att bli en liten påse till nattkläder, men jag förvandlade det till en liten kudde till barnbarnet. Vi får väl se om hon tar den till sig och kommer på hur hon vill använda den. Kanske till sina dockor?
En hommage till terapikatten Isa.
Genom livet har jag följts åt av husdjur av olika slag. Vi hade en hel del olika sådana i barndomshemmet, även om jag tror att ingen av mina föräldrar egentligen gillade djur. Far växte upp på en gård och var väl mest polis för att han måste försörja sig och sin familj och mamma fick fina betyg på lanthushållsskolan. Det kanske är orättvist att säga att de inte gillade djur, men ingen av dem drev direkt på djurhållning för annan nytta än mat och gnagarjakt. Själv snöade jag i mellanstadieåldern helt in på långhåriga katter och lånade böcker på biblioteket om kattens historia, raskatter och utställning av desamma. Drömmen om en norsk skogskatt har alltid levt vidare, men den har bleknat i takt med att åren gått. Vi hade en härlig bondkatt, Milla, innan vi flyttade tillbaka till USA. Hon fick bli kvar i Sverige och mötte så småningom diverse öden. Med svåra kattallergier i storfamiljen känns det för tillfället inte försvarbart att ha en katt och så får det vara. Jag gosar dock gärna med andra katter då jag får en chans.
För några år sedan flyttade den döva och gravt överviktiga katten Isa hem till min syrra och hennes familj. Hon hade blivit övergödd av sin säkert välmenande äldre matte och hade en mage som i princip släpade i golvet. Då hon var döv fick hon vara innekatt, stans alla bilar hade blivit en allt för farlig utmaning att hantera för henne. Isa var speciell på många sätt. Det var omöjligt att inte falla för hennes buttra charm. Det som var mest speciellt med henne var dock att hon hade en fantastisk förmåga att känna om någon var sjuk eller nedstämd. Om det var så kom hon glidande och hoppade upp på magen för att erbjuda terapi, tröst och läkning. När Isa behövde tas bort sörjde familjen (och andra). Jag sprang på ett broderat porträtt på terapikatten Isa i en ful ram för småslantar och visste att jag måste låta det leva vidare. Kajsa Katt har numera flyttat in i syrrans hem. Hon har inga direkta terapeutiska gåvor, men är social och trevlig. Jag hoppas att hon inte tar illa upp då folk fortsätter tala om Isa, familjemedlemmen och terapikatten som har gjort ett outplånligt intryck.
Att återanvända ett broderi eller en gobeläng som annars bara inte används gillar jag som du nog förstått. Här hemma har det mest blivit kuddar. Jag har sett så fina jeansjackor med gobelänger på ryggen och just gamla gobelänger är populära att återanvända. Denna väska kanske inte är särskilt cool och jag har lovat syrran att jag inte tar illa upp om hon inte använder den, hehe. En vit väska som kanske blir ful i tvätten har eventuellt ett bäst-före-datum. Jag tvättade broderiet i fintvättprogrammet innan jag började sy väskan och det gick utmärkt. Däremot är jag inte säker på att vlieselinet som jag strök på för stadga klarar samma behandling. Yllebroderier kan man inte tvätta och jag tror att personal på kemtvättar är tveksamma att ta sig an även de där jeansjackorna. Det tycker jag dock inte ska hindra kreativa projekt. (Som med allt annat jag tar hem från loppis eller second hand åker det direkt i frysen eller i tvättmaskinen med tanke på ofrivilliga medpassagerare.) Hoppas att du blev lite inspirerad att hitta på något kul!
Nu har vi ljus här i vårt hus.
Till årets pyssel följde jag Helena Lyths instruktioner om hur man gör 3D-stjärnor som passar till att pimpa ljusslingor med. Själv valde jag en billig ljusslinga på ICA för två AA-batterier som inte har timer. Hade jag varit lite mindre snål hade jag lagt ner lite stålars på just den detaljen. Annars är det inte hela världen att tända och släcka ljusen precis som man gör med en vanlig lampa. Det är bara något med att få komma in i ett rum där det redan är mysstämning. Det är främst detta som jag älskar med adventsbelysningen, det bäddar in hela hemmet i en känslomässig värme.
Det går fint att pyssla ensam, men det är ännu bättre med sällskap. Denna gång klipptes och klistrades det tillsammans med syrran och systersonens nyblivna fästmö. Båda har många timmars pyssel i fingrarna och det faller sig naturligt att följa instruktioner av det mer fingerfärdiga slaget för dem. Vi började även med kaffefilterstjärnor att göra girlang av, men dem har jag ingen länk till eftersom jag fick tipset av äldsta dottern. Syrran skar ut alla cirklar med sin superskärtillcirklarmanick, så nu ska jag bara vika och limma färdigt. Det ska det nog finnas tid till den närmaste veckan. För övrigt hade syrran gjort ungefär det godaste jag vet, nämligen pumpalatte med grädde. Mmmmmmmmm!
Jag valde att skära till kvadrater i storleken 10×10 cm. Det gav perfekt storlek till just batteridrivna ljusslingor, men det hade också blivit jättefina julgransdekorationer av dessa. Då hade jag nog valt att fästa hänget mellan två ”ljusstrålar” samtidigt som de två delarna limmades ihop.
Pysslet fick 10/10 i betyg. För någon som brukar pyssla finns både limstift och limpistol i lådorna, kopieringspapper har de flesta hemma och även om inte alla har en skärmaskin som gjorde att tillskärandet gick extra snabbt så hade det gått rätt lätt att klippa till rutor med en kartongmall också. Det pilligaste är själva 3D-momentet, men lite äldre pyssliga barn hade klarat även detta med instruktioner. Jag valde att fästa stjärnorna på slingan med lite mellanrum (tre lampor mellan varje stjärnlampa) samtidigt som jag monterade ihop stjärnan. Om man inte fäster dem är det lätt att de glider omkring och det blir inte lika fint tänker jag, hälsningar Tant Ordning-på-torpet. Hur som helst – jag rekommenderar detta pyssel varmt.
Laga det som lagas kan.
En av mina favoritkorgar hade gett upp. Det syns dåligt här, men den kraftiga grundgrenen som utgör själva handtaget och som går ned i själva korgen hade gått av. Du kan se brottytan till höger om handtaget här på bilden. Dessutom hade hela korgen torkat ut och fästena släppt, så först tänkte jag faktiskt bara använda korgen till brasved. Maken fick mig att tänka om och med gemensamma krafter reparerade vi den så gott vi kunde.
På den ”bra” sidan där bara fästet hade gått upp använde jag något slags snöre av naturtyp. Kanske hampsnöre? Jag fäste lite väl tunt med bara två omgångar som hjälper till att hålla allt på plats på vardera sidan, men sedan snurrade jag, gjorde dubbla halvslag och snurrade igen tills det kändes stabilt. Maken gjorde en ganska ful, men mycket effektiv, lösning för att få ihop det avbrutna handtaget med korgen med hjälp av en kraftig ståltråd på andra sidan handtaget. Tyvärr har jag ingen bild hur detta såg ut innan jag surrade.
Här ser du dock ståltråden och hur mycket snyggare (tycker jag) fästningen blev på denna sida. När allt var klart och fast smetade jag över en massa trälim som blir vattentätt då det torkat för att verkligen få allt att sitta. Jag har inte gjort om den första sidan och kommer kanske inte heller att göra det, men får jag feeling så blir det möjligtvis av en annan dag.
Fullt fungerande korg i skick att jobba hårt under lång tid framåt! Jag är mycket nöjd över den här räddningen. Visst är det fint att kunna vårda det som redan finns tillhands?
Överraskningar gör livet lite bättre!
Mitt i natten kom jag hem, trött efter en lång resa. I brevlådan låt ett paket från en fin och observant vän. Hon hade kommit ihåg att min plånbok var på sista versen och hade hittat den perfekta lilla läderplånboken till mig. Hur glad blev jag inte?! Ännu bättre passade paketet då den gamla plånboken helt pajade ihop i Skottland.
Maken talade om att han hade fixat en annan överraskning innan han gav sig iväg. ”Fisk!” var ledordet då jag gav mig ut på jakt. Det visade sig att han hade byggt en anpassad hylla på hjul till utrymmet bredvid tvättmaskinen i vårt lilla tvättrum. Det har varit dåligt utnyttjat och det har varit svårt att få tag i grejer som stått där, så detta var en perfekt lösning. Sådana här lösningar påminner mig om hur mycket jag gillar ordning och reda.