Genom livet har jag följts åt av husdjur av olika slag. Vi hade en hel del olika sådana i barndomshemmet, även om jag tror att ingen av mina föräldrar egentligen gillade djur. Far växte upp på en gård och var väl mest polis för att han måste försörja sig och sin familj och mamma fick fina betyg på lanthushållsskolan. Det kanske är orättvist att säga att de inte gillade djur, men ingen av dem drev direkt på djurhållning för annan nytta än mat och gnagarjakt. Själv snöade jag i mellanstadieåldern helt in på långhåriga katter och lånade böcker på biblioteket om kattens historia, raskatter och utställning av desamma. Drömmen om en norsk skogskatt har alltid levt vidare, men den har bleknat i takt med att åren gått. Vi hade en härlig bondkatt, Milla, innan vi flyttade tillbaka till USA. Hon fick bli kvar i Sverige och mötte så småningom diverse öden. Med svåra kattallergier i storfamiljen känns det för tillfället inte försvarbart att ha en katt och så får det vara. Jag gosar dock gärna med andra katter då jag får en chans.

För några år sedan flyttade den döva och gravt överviktiga katten Isa hem till min syrra och hennes familj. Hon hade blivit övergödd av sin säkert välmenande äldre matte och hade en mage som i princip släpade i golvet. Då hon var döv fick hon vara innekatt, stans alla bilar hade blivit en allt för farlig utmaning att hantera för henne. Isa var speciell på många sätt. Det var omöjligt att inte falla för hennes buttra charm. Det som var mest speciellt med henne var dock att hon hade en fantastisk förmåga att känna om någon var sjuk eller nedstämd. Om det var så kom hon glidande och hoppade upp på magen för att erbjuda terapi, tröst och läkning. När Isa behövde tas bort sörjde familjen (och andra). Jag sprang på ett broderat porträtt på terapikatten Isa i en ful ram för småslantar och visste att jag måste låta det leva vidare. Kajsa Katt har numera flyttat in i syrrans hem. Hon har inga direkta terapeutiska gåvor, men är social och trevlig. Jag hoppas att hon inte tar illa upp då folk fortsätter tala om Isa, familjemedlemmen och terapikatten som har gjort ett outplånligt intryck.

Att återanvända ett broderi eller en gobeläng som annars bara inte används gillar jag som du nog förstått. Här hemma har det mest blivit kuddar. Jag har sett så fina jeansjackor med gobelänger på ryggen och just gamla gobelänger är populära att återanvända. Denna väska kanske inte är särskilt cool och jag har lovat syrran att jag inte tar illa upp om hon inte använder den, hehe. En vit väska som kanske blir ful i tvätten har eventuellt ett bäst-före-datum. Jag tvättade broderiet i fintvättprogrammet innan jag började sy väskan och det gick utmärkt. Däremot är jag inte säker på att vlieselinet som jag strök på för stadga klarar samma behandling. Yllebroderier kan man inte tvätta och jag tror att personal på kemtvättar är tveksamma att ta sig an även de där jeansjackorna. Det tycker jag dock inte ska hindra kreativa projekt. (Som med allt annat jag tar hem från loppis eller second hand åker det direkt i frysen eller i tvättmaskinen med tanke på ofrivilliga medpassagerare.) Hoppas att du blev lite inspirerad att hitta på något kul!
Lämna ett svar