böcker – monnah

Öppna upp för boken.

2 januari, 2026 6 kommentarer

Jag känner för att läsa. Det har jag skrivit här i bloggen alldeles för många gånger de senaste åren. Har inte läslusten gett mig oändligt mycket fröjd under min livstid?! De senaste månaderna har jag faktiskt läst två ”riktiga” böcker – Mina vänner av Fredrik Backman och Till växten: En kärlekshistoria av Maja Alskog Bredberg. Kanske hade jag fått lite större läslust om jag hade gillat dessa böcker, men ingen av dem blev någon större favorit. MEN, jag ska ärligen erkänna att jag har så dåligt läsfokus numera att detta helt klart påverkade mina upplevelser av vad som hände i texten.

Till växten öppnade upp för existentiella frågor och jag kände igen mig i en hel del av författarens tankar om ansvar och odling, vad vi själva kan göra för jorden, men också för oss själva. Kanske hade den varit mer revolutionerande för mig för ett gäng år sedan då jag själv var i något slags kris och ännu inte titulerade mig planttant? Alskog Bredberg har definitivt sina poänger och jag vill ändå rekommendera hennes bok för alla som känner sig fast i ett liv som tycks snurra bortom kontroll.

Flera av Fredrik Backmans andra böcker har jag läst och lyssnat på med så stor glädje att jag tror att mina förväntningar på något vis dödade boken, som för övrigt har fått höga betyg från flera av mina vänner. Jag har varit med om att döda böcker med förväntningar förut. En av mina vänner vill inte ens läsa baksidestexten på en bok innan hon gräver ner sig i den. Jag kan förstå varför hon vill ha det så. Inga förväntningar gör att man lättare blir positivt överraskad och att man inte redan på förhand ”vet” hur man bör tolka boken. Att någon annan talat om att något är bra eller dåligt påverkar också, recensioner bör läsas efter att man själv har skapat sig en egen uppfattning. Ja, alltså det är min uppfattning.

Jag köpte en diktbok på Pingstis för några månader sedan. Först fick den ligga i frysen, men sedan innan jul har den legat bredvid min arbetsplats. Svenska dikter – samlade och utgivna för skolorna av Elsa Carlsson. (Hon var för övrigt vid tiden för utgivningen en f.d. bitr. föreståndarinna vid Stockholms Norra Kommunala Mellanskola.) I förordet står det:

”Det är… sålunda inte meningen, att dikterna skall läsas i följd, vilket naturligtvis varje lärare förstår, utan lämpliga dikter kan utväljas såsom illustration t. ex. till en historisk händelse eller en geografisk skildring. Även några psalmer har medtagits, bl. a. därför att psalmen vinner på att komma med i vardagslivets arbete. Då först får den sina riktiga proportioner och sin rätta belysning i förhållande till den övriga litteraturen och barnen får lättare att förstå, vilka skatter som finns gömda i vår psalmbok.”

Denna bok har jag med glädje intagit som mellanmål här och där under hela december. Det är detta förfarande som fru Carlsson rekommenderar tidigare i förordet, alltså att inte läsa boken från bokpärm till bokpärm. Exemplaret jag har här hemma är en ny upplaga från 1947, något ”moderniserad”. Jag är SÅ tacksam att jag plockade upp denna bok. Kanske är det den som kan hjälpa mig nå målet att bli en läsare igen? En dikt är inte längre än att jag fixar att behålla uppmärksamheten under tiden jag läser den och jag hinner kanske till och med analysera den i lugn och ro?! Ett gott nytt läsår önskar jag dig som också vill läsa, oavsett det är lite, lagom eller jättemycket. Må dina läsupplevelser bidra till ett expanderat sinne och en själ som mår bra.

Trettio Tacksamma Dagar

26 november 2025.

26 november, 2025 8 kommentarer

”Därför är det kanske inte så konstigt att så många av oss är så dåliga på att lyssna nu när naturen larmar om klimatkrisen. Vi har tränat länge på att stänga av naturen i oss, och runt oss. Vi har blivit så duktiga på det. Vi sätter oss framför datorn och vi fortsätter göra vårt jobb. Vi är professionella. Vuxna. Rationella. Världen rasar, och vi sitter ner på vår kontorsplats i det öppna kontorslandskapet. tar en mikropaus ibland, för att sträcka på benen.”

Lillastesyster ville ha bokklubb runt ”Till växten : en kärlekshistoria” av Maja Alskog Bredberg, så jag har läst. Jag har redan gått igenom en livsförändring som i somligt liknar Bredbergs, så jag tänker hela tiden då jag läser att jag väntar på det stora klicket. Det då jag och Maja Alskog Bredberg ska få en näst intill kosmisk kontakt. Men – det är med böcker som med människor. Man kan ana att någon ska passa ihop med någon annan, men det är vad som händer dem emellan som bestämmer om matchen var bra eller ej. För alla som tittat på Gift vid första ögonkastet är det lätt att förstå vad jag menar med det.

Tillbaka till boken och frågeställningarna den lyfter. Det är viktigt att ha ett lagom distanserat förhållande till vad som pågår i detta nu över hela jorden. Vi kan inte bära hela världens smärta på våra axlar, det är inte något som krävs eller kan förväntas av oss människor. Somliga av oss kommer dock någon gång att behöva förändra livet ganska radikalt för att kunna komma vidare då vi hamnat i en ohållbar vardag, oavsett om det gäller mentalt, själsligt eller rent fysiskt. Bredbergs uppvaknande i samband med World Economic Forum gjorde att hon ”hoppade av hamsterhjulet” i reklambranschen. Jag kan förstå att det var ett enormt hopp för henne och jag hejar på med allt jag har. Varje medmänniska som hittar en bättre livsväg är värd en applåd. Mitt eget hopp var inte lika stort, i mångt och mycket handlade det för mig mer om att söka mig tillbaka till mina rötter. På fars 40-årsplansch från kollegorna stod det något om att han var polisen som egentligen ville vara bonde och alla som kände mamma vet att hon arbetade outtröttligt som obetalad psykolog år ut och år in. Ända in på sin dödsbädd. Jag hamnade helt enkelt på den väg som var den enda rätta för mig – jag blev samtalsterapeut på en gammal gård där vi nu har både höns, växthus och trädgårdsland.

Ja, världen rasar. Det har den gjort i alla tider på olika sätt. Men. Idag är jag tacksam för alla de vägar som lett mig hit, just idag. Att jag är här just nu. Denna väg är inte utan utmaningar. Senast igår grät jag i frustration över att inte kunna förändra en jobbig situation för personer som jag älskar med allt jag har. Men jag är också tacksam över att ha nära och kära att kunna gråta för. Jag är tacksam för samarbetet med maken och det vi har åstadkommit här på vår lilla gård så här långt. Jag är tacksam till Maja Alskog Bredberg för att hon genom sin berättelse påminner om att vi inte behöver gå en väg som vi mår dåligt av. Vi behöver inte alla bli trädgårdsmästare, men kanske kan vi då och då behöva byta arbetsplats. Eller något annat. Tack för den påminnelsen!

Trettio Tacksamma Dagar

4 november 2025.

4 november, 2025 10 kommentarer

Jag är grundskolläraren som blev samtalsterapeut. Det är länge sedan jag själv rörde mig i skolvärlden och vår yngsta dotter tog studenten 2020, så jag inser att mina erfarenheter är daterade och numera bygger på andras upplevelser. Lärande är dock något som inte på något vis är bundet till skolan och lär mig, det gör jag fortfarande varje dag.

Att tro att pedagoger är de enda som kan förmedla kunskap leder till krock i hjärnkontoret. Några av mina mest inspirerande mentorer har dock varit lärare. Mina grundskolefröknar. Diverse lärare och lärarinnor. Handledare. Min systerson sa för några år sedan att jag alltid ser möjligheter att undervisa. Jag valde att tolka det som något positivt, hehe. Annars har jag rättmätigt blivit beskylld för att vara Besserwisser, något som jag jobbat hårt på att slipa bort sedan unga år. Att skriva någon på näsan är ju otroligt otrevligt. Diskussioner däremot, det är grrrrrrejer. Att vara öppen för intryck, klokskap, information, andra lösningar eller synvinklar – detta ger livskraft och ger själen chans att expandera.

Igår läste jag en recension av en bok jag gärna hade satt ögonen i. ”Det har aldrig hänt någon gång i historien att två människor läst exakt samma bok. Delat läsupplevelser har förstås många – men deras läsningar av ett verk är aldrig identiska. Det konstaterar Kristoffer Leandoer i Det är läsaren som skriver boken.” När du läser mina texter kommer du att tolka, läsa in och koppla ihop din egen tankevärld med min. Vi människor funkar så. Vi utgår från oss själva och så ska det naturligtvis vara. För att lära oss bli mer förstående medmänniskor, eller för att åtminstone lättare kunna navigera bland andras tankevärldar, behöver vi lära oss om annat än precis det som finns i vår egen lilla bubbla. Visst går det ofta bra att stanna där och inte ge sig utanför den, men jag tänker att vi går miste om så mycket om vi inte fortsätter vara nyfikna, fortsätter lära oss, fortsätter utvecklas. Det gäller både intellektuellt, mentalt och själsligt. Idag är jag tacksam för att jag fortfarande tycker det är lika roligt att lära mig saker och ting och för att det finns så otroligt mycket spännande att sätta tänderna i!

Här är några av de platser jag rör mig på för att lära mig mer:

Coursera, gratis utbildningar från kända och mindre kända universitet och lärosäten
Språket, radioprogrammet/podden som alltid levererar
Kvartal, mediehuset med ledorden ”Tänk själv”
Biblioteket i Karlskrona, men även appen Biblio där man kan låna e-böcker och ljudböcker
Hemslöjd och Språktidningen, två tidskrifter som jag då och då prenumererar på
Våra bokhyllor

Funderingar

Den tredje åldern, om att åldras.

12 april, 2025 10 kommentarer

Det är intressant att befinna sig i den ålder jag är nu. Senare i år fyller jag 55 år. Jag vet det bara för att jag är född 1970 och från oktober slutar min ålder alltid på samma siffra som året vi befinner oss i gör. Annars känner jag mig knappast som snart 55. Det handlar inte alls om förnekelse, jag känner mig bara yngre i sinnet. Jag har alltid känt mig som en gammal själ. Från tidig ålder fick jag bära stora känslomässiga ansvar och med mitt stora intresse (Fixering, haha?) för relationer har jag sugit i mig och lärt mig allt, allt, allt om hur människor funkar. I tidigare åldrar handlade det mer om utvecklingen som sker från bebis till laglig vuxen, mest för att jag antog att man efter 20+ var ”färdig”. Idag inser jag att det inte var så konstigt att jag kände så. Hur skulle en ungdom kunna ta in allt som kan hända under ett liv och vad det gör med en människa?

När mamma gick bort fick vi alla plocka böcker ur hennes bokhylla. Jag tog bl.a. med mig Patricia Tudor-Sandahls Den tredje åldern. Jag fastnade för texten på omslagets insida, särskilt då jag snart själv skulle vara där:

Jag har börjat ana att åren efter femtio kan vara en av livets rikaste perioder för den som lyckas betrakta sig själv med realistiska ögon och komma överens med sitt åldrande jag. I kropp, själ och status sker radikala förändringar, men de utmaningar och fallgropar som utmärker denna tid är lite uppmärksammade. Det finns mycket skrivet om utveckling i barn- och ungdomsåren, fyrtioårskriser och ålderdom, men åren mellan femtio och sjuttio verkar ha fallit i glömska, trots att det för första gången i historien nu finns ett snabbt växande antal människor i denna ålderskategori med hälsa och livslust i behåll.
Patricia Tudor Sandahl

Jag är så glad att jag valde denna bok då den fick mig att omfamna det som låg framför mig. Detta var 2018 och jag hade redan längtat efter att fylla femtio. Jag har flera gånger berättat att jag tyckte att åren runt fyrtio var otroligt jobbiga av olika anledningar, men nu när allt hade lagt sig var jag pepp på livet, var glad för att leva. Denna känsla har hållit i sig. Samtidigt inser jag att kroppen inte är lika förlåtande som då jag var yngre. Tyvärr slarvade jag bort tacksamheten under många år, mina känslor för min kropp var allt annat än vänliga. Idag tackar jag den trots alla dess tillkortakommanden. Hade jag en massa pengar över skulle jag gå på lymfmassage hos Nettan en gång i veckan! Tänk att ha en kropp, tänk att ha tillgång till alla sinnen och på det sättet kunna ta in allt härligt livet bjuder på… Snart blir det dessutom promenader ner till havet igen med påfyllnad av själsligt drivmedel!

Tudor Sandahls bok har hjälpt mig stanna upp och känna på sådant som jag inte är ensam om. Hennes drivkraft till att studera ålderdomen verkar ha varit fåfängan, hur hon skulle förhålla sig till kroppens förfall. Själv har jag från tidig ålder varit rädd för bitterhet. Jag såg hur äldre personer hamnade i två olika kategorier: de sköna och de bittra. De sköna tolkade jag som de som hade slutat bry sig om vad andra tyckte och körde sitt rejs, de bittra var de som hade förlorat något eller någon, de som aldrig hade fått uppleva det de tyckte sig ha rätt till eller de som helt enkelt avundades ungdomarnas ungdom. Riktigt så kategorisk är jag inte längre, allt får större klarhet då man närmar sig eller själv hamnar där. Jag är tacksam för min egen förnöjsamhet, men inser att jag behöver bjuda in mer nyfikenhet för att inte stagnera.

Rent naturligt blir vi mer inåtvända med åldern. Susan Cain har skrivit en hel del om detta, det som kallas för inre mognad. Det forskas mycket om huruvida vi ändrar personlighet med åldern och resultaten spretar minst sagt. Det vi kan vara överens om är dock att vi känner oss mer och mer bekväma med oss själva i takt med att vi blir äldre. Vi blir också mindre oroliga, något som kan kännas hoppingivande för ungdomar med en hög grad av neurotisicm. Annars verkar det som att de flesta av oss behåller sin grundpersonlighet, utom de som råkar ut för olika sjukdomstillstånd naturligtvis. För egen del gillar jag tanken på att det alltid finns utvecklingspotential, att jag inte bara sätter mig på en stol och säger ”så här är jag, take it or leave it”. Att acceptera sig själv, sina styrkor och svagheter, är ett viktigt steg, men vägen framåt därifrån kan se olika ut.

Idag är det dags för kören att framträda det vi tränat på under denna termin. Duruflés Requiem, Allegris Miserere och Earth song står på programmet. Min gamla dirigent i musikskolans orkester undrade på genrepet igår om jag inte kunde plocka fram fiolen igen. (Hon är med i stråkensemblen från Karlskrona orkesterförening som kompar oss.) Jag känner hur tacksam jag är för att musiken fortfarande finns i mitt liv, även om jag sällan spelar fiol numera och knappast hade kunnat prestera det orkesterföreningen kräver i detta läge. Dock tänker jag att det är alldeles fantastiskt att kvinnan jag pratar med är 77 år och otroligt aktiv i musiklivet här i stan. Hon spelar med briljans och ser faktiskt precis likadan ut som 1989, fast med väldigt ljust hår… Man kan åldras på olika sätt. Motsträvigt eller inkännande, uppgivet eller entusiastiskt. Jag vill vara med, jag vill känna mig stark, jag vill fortsätta förundras och känna att det finns utvecklingpotential! Jag vill lära mig nytt och dela med mig av det jag kan, jag vill erbjuda trygghet och hopp för det yngre gardet som kommer efter! Jag vill se framåt med nyfikenhet och skapa nytt, jag vill gräva där jag står och fortsätta upptäcka världen! Den tredje åldern är inte farlig, men det kräver en del eftertanke att våga gå in i den rakryggad och med schvung i stegen. Tack för att jag fortfarande får vara med!

Det är väl omöjligt att gå framåt om man inte vet vart man kommer ifrån? Åttiotalet formade mig och även om jag inte längtar tillbaka som Pontiak så visar detta klipp att somligt helt enkelt inte förändras. Vi är här och nu, lika bra att förhålla sig till det.

Planttant

I februari vaknar jag, en trädgårdsreflektion.

9 februari, 2025 6 kommentarer

Den föränderliga julrosen som fick en ny plats i perennrabatten vid mittstenen blommade helt galet förra året. Min favorit i hela trädgården om jag absolut måste välja något. När jag ser denna explosion av knoppar pirrar det i hela kroppen. Jag vågar hoppas på att få ännu en gammelrosa explosion att njuta av om ett tag. Just nu känner jag mig precis som denna föränderliga julros. Lite skamfilad, men med potential. Mitt år har börjat mindre optimalt rent hälsomässigt. Ingen är väl intresserad av att jag uppmanade maken att slänga mig på sophögen för ett tag sedan. Först en influensa eller förkylning som räckte i hela januari, sedan ett flera dagar långt migränanfall och på det en hälsporre som jag inte har en aning om hur den uppstod eftersom jag ju bara rörde mig mellan sängen och soffan vid tillfället. Jag har absolut ingenting att klaga på, runt omkring mig har jag nära och kära som har riktiga problem. Jag hoppas att de också har sådana här kluster av knoppar som bara väntar på att få blomma ut bakom sina utmaningar.

Detta är månadens litteratur. Högen har flyttat från fåtöljen i vardagsrummet till skrivbordet i arbetsrummet. Här bläddrar jag och funderar, planerar och påminner mig om sådant jag glömt. Naturdagbok av en engelsk dam året 1906 är möjligtvis den vackraste bok jag läst. Jag håller ögonen öppna för den på engelska också, men egentligen räcker ju den här. Jag bannar ibland mig själv för att prioritera tiden fel när jag läser denna dagbok. Å andra sidan är det absolut meningslöst att jämföra sig med någon annan, så på sin höjd får jag använda suget efter något annat som inspiration till kommande stordåd! Lena Israelssons böcker är bara fantastiska uppslagsverk och de böcker jag har haft störst nytta av efter de första åren med Sara Bäckmo som guide i trädgårdslandet. Cecilia Wingårds ljuvliga bok om luktärter har jag mer njutning än nytta av. Å andra sidan är hennes odlingsteknik av luktärter ”fool proof” och den finns också publicerad i boken. Jordboken påminner om att det är dags att plocka in bokashihinkarna igen. Jag har inte haft dem igång det senaste året vilket är synd då jag behöver all jordförbättring som tänkas kan.

I kassen från Blomsterlandet har jag sorterat fröerna. Ikväll ska jag lägga dem i olika C4-kuvert med datum skrivet på. Detta är mitt absolut bästa tips då jag ger mig chansen att få alla fröer i jord i tid. Jag skriver påminnelser i telefonkalendern för att komma ihåg datumen. Dagarna är naturligtvis inte huggna i sten utan utgör ramarna för när fröerna ska ut ur sina påsar och få chans att börja jobba.

Kuverten lägger jag sedan i mitt mobila trädgårdskontor, en Smartstore-låda med lock. Den är jag glad över! Skrivplattan är en av mina viktigaste hjälpredor. Jag har flera års planeringar skrivna i blyerts på vanligt kopieringspapper. Eftersom skrivplattan är med mig i ur och skur bryr jag mig inte om att allt ser ut som hej kom och hjälp mig.

Förutom själva trädgårdslandets planering som ju är enormt viktig att jag har koll på eftersom jag började lite oredigt och inte bara kan tänka ”kvarter 1, 2, 3 och 4” har jag även bl.a. örthjulet och perennrabatten dokumenterade. Varje år tänker jag att jag ska göra det lite snyggare. Grejen är bara att när säsongen är ”över” så är jag oftast väldigt trött på trädgård och då får det vara. Nu är jag iallafall pepp igen! Februariglöden har rotats fram ur vinterbråten och jag vet att allt blir bra igen.

Tips

The boy, the mole, the fox and the horse.

27 november, 2024 2 kommentarer

Härom dagen kom ett så fint paket hem till mig. Lillastesyster hade skickat en bok som hon inte hade läst, men som hon trodde skulle falla mig i smaken. Tänk, så rätt hon hade! Charlie Mackesys bok är otroligt vacker och tänkvärd på ett varmt sätt. (Tänk Nalle Puh och hans vänskapsband.) Dessutom är formatet perfekt, utformningen och sättningen härlig och så luktar det tjocka papperet gott. Mmmm, som en litterär godisbit! Jag har en vän som aldrig vill höra ett ord om en bok hon ska läsa på förhand eftersom hon märkt hur mycket det påverkar hur hon går in i texten och tar emot den. Jag har märkt att det finns något att hämta där. Det räcker att höra att en bok är bra och vilken genre den tillhör, låt mig sedan upptäcka vad den gör med mig. Jag var väldigt känslosam när jag läste denna lilla pralin och började till och med fulgråta vid tillfälle. När det gått några dagar läste jag om boken på Goodreads och blev då extra tacksam över att inte ha läst några recensioner på förhand. Eftersom jag inte vill sabotera sin upplevelse länkar jag till recensionerna så du kan gå dit när du själv läst boken.

Funderingar

Böckerna och jag.

10 oktober, 2024 4 kommentarer

Jag längtar efter att läsa. Jag längtar efter att ta i böcker, att bläddra bland väldoftande sidor och att förlora mig in i ett skeende som blir mitt liv och mina känslor. Jag längtar efter att strosa i bokhandeln under bokrean och plocka upp de titlar jag redan spanat in i den stora reakatalogen. Jag längtar efter känslan att ha fem böcker kvar i en serie bestående av åtta titlar. Jag längtar efter att laga mat efter recept i favoritkokboken och efter att provbaka recept från julklappsboken. Jag längtar efter att hitta en ny favoritförfattare och vilja sluka precis allt som personen ifråga har skrivit. Jag längtar efter att ta in ny kunskap genom att läsa, läsa om och läsa en gång till. Jag längtar efter att ta fram älskade favoriter och läsa om dem för att hämta trygghet i att veta precis vad som kommer att hända eller vilka känslor jag kommer att uppleva. Jag längtar efter bokhögar som faktiskt blir avverkade. Jag längtar efter att njuta av estetiskt fulländade bokomslag som ropar ”Läs mig!”, jag längtar efter gamla läderband med spröda sidor som bläddrats i av många före mig och jag längtar efter att se ett omslag och direkt veta vilken författare som skrivit boken. Jag längtar efter att lägga ifrån mig en bok och inte ens komma ihåg vad karaktärerna hette, men vara uppfylld av känslorna som jag just fått uppleva. Jag längtar efter att besöka vackra bibliotek i världen och fälla en tår medan jag försöker ta in hur mycket dessa böcker har betytt för mänskligheten. Jag längtar efter att ha mer plats för böcker. Jag längtar efter ett helt barnbarnsbibliotek. Jag längtar efter känslan jag fick då jag satt på Karlskrona bibliotek och bläddrade i alla spännande hobbyböcker som stod i Q-sektionen. Jag längtar efter att läsa välavvägda ord, intelligenta ordslingor, kluriga resonemang, spännande passager och provocerande resonemang. Jag längtar efter att känna ett ”AHA!” sätta sig i ryggmärgen och fylla mig med bokstavlig kraft.

Jag är otroligt tacksam för alla böcker som legat i mina händer genom åren. Jag har haft stor glädje av tillgång till ljudböcker, men för mig är det helt enkelt inte samma sak att läsa en bok och att lyssna på den. Min hjärna fixar inte riktigt att behålla fokus på samma sätt då jag lyssnar. Det innebär att jag mest kan lyssna på böcker som inte är särskilt viktiga. Skönlitteratur. Facklitteratur kräver ögonkraft och möjlighet att läsa om och kanske markera. Jag sörjer inte utveckling i sig, men jag sörjer att inte längre ha samma relation till läsning som jag hade en gång i tiden. Böcker kräver ansträngning och koncentration, tid och stillhet. Jag är mer rastlös idag och det påverkar min läsning. När jag bodde hos svärfar i några dagar häromsistens läste jag ut en hel bok på två kvällar. Jag kommer inte ihåg när det skedde sist, men nog var det länge sedan. Jag har tänkt på det nästan varje dag. Jag har dammat böcker, sorterat ut böcker och fått ett par pocketböcker sedan dess, men jag har inte läst något. Men jag längtar. Jag längtar efter att läsa.

Tips

Boktider.

7 oktober, 2023 2 kommentarer

I min iver att läsa riktiga böcker har jag gått igenom mina egna hyllor och högar, där det fortfarande finns olästa utmaningar, och listan där jag samlat på mig tips från andra och sådant jag själv träffat på av olika anledningar. Hösten och vintern bjuder in till mysiga lässtunder i soffan, i hängstolen, i saccosäcken. Jag har med stor behållning precis avslutat Melankoliska rum av Karin Johannisson och ser fram emot allt det andra. Det är inte deckare (min goto-genre i lurarna då jag skrotar omkring i trädgården), utan böcker som kräver eftertanke, är rent estetiskt vackra och böcker som är mer poetiska.

Underbara vinter – Clara Lidström Hur kan jag låta ”en blivande klassiker för alla julälskare” gå mig förbi? Jag har flera härliga julböcker som är mina klassiker, men eftersom jag är en av de där julälskarna ser jag också att det finns utrymme för en till. Att Lotta Kühlhorn är inblandad gör inte precis saken sämre.

The Carrying – Ada Limón Några av Adas texter swishade förbi mig vid olika tillfällen då vi bodde i USA. De talar till mig, gör mig glad, öppnar något. Jag älskar mitt andra språk engelska. Kommer aldrig att tala det utan någon brytning, utan att behöva prata runt ett ord jag inte hittar eller kanske måste slå upp ord som kommit upp i en konversation eller i en text. Men det finns något som detta språk har som når längre in i mig än mitt modersmål. Några av mina ensammaste, tyngsta och svåraste stunder har jag haft i USA och har då ofta sökt tröst i texter. Jag ser fram emot att ta mig tid att landa i Limóns poetiska och eftertänksamma betraktelser.

Livets alla färger – Lisa Aisato Häromdagen lunchade jag med min vän på hennes jobb. Jag fick möjlighet att sitta en stund i soffan och bläddra i en bok som hennes kollega hade tagit med sig och blev alldeles golvad. Tårar kom och jag förstod inte att jag aldrig hade mött denna bok förut. Detta är ingen bok man lånar på biblioteket. Detta är en bok att vila ögonen i, njuta av och drömma sig bort med av den norska konstnären Lisa Aisato. Underbara illustrationer och korta små texter om en människas liv. Jag längtar tills den kommer! (Beställde den som födelsedagspresent till mig själv.)

The lies we tell ourselves: How to face the truth, accept yourself, and create a better life – Jon Frederickson Lillastesyrran hade fått ett hett tips från ett psykologforum hon är med i. Jag ser fram emot fortbildning och pepp för mitt arbete.

Allt var så nyss: Berättelser om att åldras i Sverige – Mobila dokumentärredaktionen Om femton år hade jag kunnat kvalificera för att vara med i denna bok av och om ett gäng svenska pensionärer mellan 65 och 103 år gamla. Ålderdomen skrämmer mig inte direkt och jag vill inte leva i den i förtid. Däremot vill jag tänka smart så jag har möjlighet, om det nu är så att jag kommer dit, att leva ett så gott liv som möjligt. Denna bok plockade jag upp från ”ge bort-tältet” på återvinningen. Den liksom hoppade på mig fast den inte är särskilt vacker och dessutom är det en gammal biblioteksbok.

Jag skriver över ditt ansikte – Anna-Karin Palm Min kära svärmor har bidragit med böcker till ett mindre bibliotek genom åren. Det har gett hela familjen en fantastisk guldkant till livet! För ett tag sedan fick jag denna bok av henne och började läsa med stor behållning, men förlade den efter bara några sidor. Efter en rensning uppe vid myshörnan på övervåningen hittades den igen och nu finns det äntligen möjlighet att läsa klart!

Jag har fler, men dessa blir en bra början. Idag kommer brorsbarnen på övernattning, men innan dess tänkte jag börja putsa fönstren. Det är något av det absolut tråkigaste jag vet, men samtidigt väldigt tillfredsställande då man är färdig. Hej och hå, putsa på. Hoppas att du får en njutbar helg!

Kreativitet

Familjehistoria.

17 februari, 2023 Inga kommentarer

Igår fick jag hämta ett paket som varit på väg i postgången under lång tid. Tydligen strejkas det både här och där, inte bara i syrrans Skottland… Det var så roligt att öppna! De små lunchpåsarna ska sparas till kommande julpyssel, men boken i paketet är redan öppnad och genombläddrad! För flera år sedan började extrasyrran i Tyskland ett projekt till sina barn. Hon ville gärna att de skulle lära sig lite svenska och mer om vår familj och bad alla svara på några frågor. Detta projekt utvecklades i takt med svaren till något betydligt större och nu är resultatet här: en fantastisk bok med otroligt mycket kärlek. Alla syskon med familjemedlemmar har fått bidra med berättelser om sig själva, men vi har också haft möjlighet att berätta om varandra på ett sätt som gör en glad in i hjärteroten.

Jag känner ofta att det finns stor variation i ambitionsnivå när det gäller skolan i Sverige och i Tyskland. Det här är ett helt fantastiskt konstkort som är tillverkat på en bildlektion av den tyske systersonen. Jag står förundrad och funderar på hur kortet bäst ska kunna glädja alla som kommer hit på besök. Visst är det vackert?

Ditten och Datten

Nu är det, tja, kaos igen?

21 november, 2022 2 kommentarer

Det är alltid lika spännande att möta övergången mellan höst och vinter. Vi vet att den med all sannolikhet kommer, vi kan vara beredda med både bälte och hängslen, men när väl snön börjar falla drabbas samhället av snökaospanik. Strömavbrott, felplogningar, avåkningar på blankslitna sommardäck som egentligen inte ens klarar ett rejält regn, upprörda känslor och inställda avgångar gällande alla slags farkoster.

Morgonstund har guld i mund? Snön ligger kvar och vi får ännu mer. Det singlar så vackert, fåglarna är som galna vid fågelmataren och jag njuter av dagens utsikt.

Sannolikheten för att det imorgon är grått och blött och blaskigt verkar ganska hög, men med tanke på hur dåligt jag hade tolkat de senaste dagarnas väder i förskott ska jag sluta låtsas vara John Pohlman.

Något som jag har bättre koll på än väder är pyssel. I närmare tio år har jag under månaden innan jul lagt fram pepparkaksmått i miniatyrstorlekar för att stansa figurer ur clementinskal. Jag har haft lite olika förhållningssätt till hur hålen ska göras. Årets första har jag dragit en rejäl stoppnål genom, men jag tror jag ska ta ner min hålstans och göra om det då dessa små hål kräver att jag trär upp figurerna med nål (onödigt tidskrävande). För att hjälpa figurerna torka plant lägger jag dem mellan bakplåtspapper och ställer någon tung ugnsform eller liknande över. Jag gillar att sedan använda de härligt doftande figurerna som dekoration på julklappar, julgrupper eller girlanger. Kan man förresten ha för många girlanger? Jag börjar fundera på om det kanske är så…

Igår var det äntligen dags att dra igång bokklubben igen efter ett osedvanligt långt uppehåll! Vi bjöds på ett vackert kök, en smarrig måltid och ett trevligt sällskap. Älskar de här sammankomsterna! Själv var jag inte så imponerad av Shuggy Bain trots att snart sagt allt jag läst om den varit idel lovord. Kanske borde jag ha läst eller lyssnat på engelska för att få en upplevelse som var mer autentisk? Jag orkar inte med den här sortens misär. ”Bok full av värme!” Eh, jo, visst finns det förlåtande inslag, men mest lyssnade jag mig igenom detta verk med en klump i magen. ”Pity porn” kallade visst min systerdotter böcker som är tänkta att få en att riktigt känna tragiken i någons eländiga tillvaro. Poverty porn kallas det också, men kanske inte i det här sammanhanget då författaren berättar om sin bakgrund ”som den var”, inte med syftet att vrida om magen hos folk. Det hade varit spännande att höra vad du som också läst den här boken tyckte. (Jag gissar att många Karin Smirnoff-fans gillar Shuggie.)

1 2 3 4 Nästa →