Små nedslag i veckan som gick.
Höstens soluppgångar är ofta rosa mot grått. Solens varma strålar reflekteras i molnen som den delar himlapällen med allt som oftast nu i oktober. Jag brukar sitta här uppe i arbetsrummet och tittar ut genom fönstret då värmen sprider sig i rummet. Tänker så klart ofta på Molly Sandéns Rosa himmel (eller egentligen Jonathan Johanssons och David Lindvalls) vid dessa tillfällen och undrar vad jag tänkte på innan 2019 då jag hörde låten första gången.
Jag satte i våras ängsblommor, 3-4 påsar, på en plats i gräsmattan där maken hade jämnat ut och flyttat jord från andra platser. Sedan kom den långa torkan. Jag vattnade i början, men efter ett tag fick jag prioritera bort denna plats då det var fullt upp i grönsaksland, rabatter, växthus, krukor och runt fruktträd och buskar. Ängen fick möta sin baneman innan den ens fått en chans. Döm om min förvåning då det för några veckor sedan började blomma. Jag skrattade högt då jag såg denna svulstiga plantering första gången. Alltså, jag borde lagt något där för storleksreferens, men ändå. Du kanske får en känsla. Tänk ändå att de här stackarna inte blev uppätna av fåglar eller bara torkade ihjäl efter att de väl hade etablerat sig. Planttanter bör ha planer, men vara flexibla gällande resultatet av arbetet de lägger ner.
Jag hänger en hel del med granntjejerna. Försöker att inte exponera dem här i bloggen, men eftersom Lillasyster inte fanns med utan att hennes glada lilla anlete är i centrum får lilla Tittis baksida representera. Tjejernas mamma är duktig på hår och Tittis lockar är väl omhändertagna. (Lillasyster har varken hår eller tänder trots sina nio månader, men hon är väldigt glad ändå.) När håret ändå inte räcker till använder Titti olika sjalar och halsdukar för att uppnå rätt resultat. Hon har en livlig fantasi och leker och leker och leker. Häromkvällen var hon Pippi, favoriten. De långa flätorna hängde ner till golvet och Lillasysters lekkossa fick spela Herr Nilsson medan käpphästen gjorde en utmärkt rolltolkning som Lilla Gubben. Ibland får man agera publik, ibland blir man statist och åter andra gånger håller man sig bäst i bakgrunden för att beskåda härligheten. ”Kan man klippa sjalar, mojmo?” ”Nja, det är nog inte så bra. Varför skulle man göra det?” ”Om håret är för långt klipper man det.” Ah, såklart. Men nä, mammas kashmirsjal klippes helst inte av. Jag vet att födelsedagsönskningarna inbegriper utklädningsattiraljer, så kanske får hon ett riktigt Pippihår snart.
Jag bakade chocolate chip cookies och de blev goda. Vi hade gäster och delade med grannarna, men när jag trodde att jag skulle göra en omgång kakor redo för utbakning i frysen var degen puts väck. Vi har väl möss i kylskåpet. Och kakdeg är som vi alla vet väldigt gott.
Vi var på kyrkogården och satte lyktorna på plats och tittade till lite. Det är verkligen så mycket finare på vår kyrkogård än det var ”förr i tiden”. Kul tycker jag.
Planttanteriet ligger lite i malpåse nu. Jag har envist hållit kvar dahliorna i jorden då vi inte haft ens i närheten av frysgrader, men efter helgen ska de upp. Igår satte jag in en av årets sista buketter och är så glad att jag orkar mixtra med de här divorna. Men nej, jag är nöjd med årets beslut att inte försätta dem inomhus i påsar och kommer att sätta dem direkt i backen nästa år också. Det är bara en sort som jag inte kommer att sätta igen. Sniglarna gillar olika dahlior olika mycket, men just dahlior med mörka blad ÄLSKAR de. Jag har en kortvuxen sort som inte funkar i buketter och eftersom den alltid blir ful pga sniglarna ger jag upp den nu. Det finns tillräckligt ändå. Resultatet i kållådorna blev en besvikelse i år, men när kålfjärilarna inte längre orkade hålla igång började en del av plantorna ändå ge en del till våra grytor. Broccoli och vitkål bl a. Grönkålen försvann ju mystiskt, den är annars min favorit. Det kommer nya chanser! Sedan har vi maskrosorna som verkligen är som härliga solar! Sedan vi fick bin på gården har jag inte kunnat ogilla dessa kraftfulla själar. Jag är tvärtom tacksam för att de växer trots stora utmaningar. Och nu är det helg och det ska regna hela dagen. I eftermiddag har jag bjudit hit kyrktanterna på soppa, men innan dess ska jag fortsätta med böckerna. Det blir finemang. Lev väl.
Glad Lucia!
Idag vill jag önska en riktigt fröjdefull lucia! Just lussefiranden har jag så många varma minnen av, blir mjuk i hjärtat av alla de lussetåg jag varit med och sjungit i, sådana jag varit med och arrangerat och sådana som våra barn sjungit i. Och att vara ljusvakt som förälder, klädd i svart och beredd att släcka bränder och rädda svimmande telningar… Idag har vi börjat dagen med frukost framför SVT:s fina luciamorgon från Visby. Senare idag blir det julfest där jag och maken är köksbossar, men det blir också ett litet luciatåg såklart. Ät en lussebulle för mig också. Det är numera nästan det enda jag saknar i mitt vetemjölsrensade liv, men i torsdags fick jag Fria:s glutenfria gifflar av körkompisen som höll i körens fika. Så oväntat goda och saftiga! Får köpa med mig en påse hem. Ska baka Annas glutenfria pepparkakor i veckan, under tiden är Hans och Gretas peppisar riktigt bra. Säljs på ICA Maxi här i stan. Fria och Schärs har en hel del okej grejer, men Hans och Greta toppar allt när det gäller glutenfritt bakande.
Växtanknytning, ordningsgener och Jan Hedhs biskvier.
Jag kapar vanligtvis mina pelargoner rejält innan jag ger dem lite ny jord och sätter dem ljust för att orka sätta nya blad och vakna till liv för den nya säsongen. Jag hoppas att jag blev av med de kålfjärilslarver som låg så fint i några av krukorna, några vuxna larver verkar i alla fall inte finnas kvar. Varje gång jag ser de bara några centimeter höga ”pelargonpinnarna” sticka upp ur krukjorden tänker jag ”nej, nu skar jag nog för hårt”, men nästan varje gång händer precis det du ser på bilden här ovan. De nya bladen trycker på, strävar mot ljuset, visar livslust och livskraft. Det är så fint. Mina växter både ute och inne är på något vis som mina barn. De heter Mamma, Karumo, Maggan, Bagitta, Malin, Sven-Erik och Kerstin, Eva, Ella, Karin, Maiken, Vajlan, KP, Hans och Sara, Mia, Linda, Gumbritt, Peter, Anita, Mimmi, Johanna och allt vad det är (förlåt om du som läser bidragit och inte står med i listan). För somliga är det rimligt att ge rabatter och hemmets inredning nya färgställningar och uttryck varje år eller mer ofta än så, för mig är anknytningen till personerna som bidragit till det som växer här otroligt viktig. Får jag en växt som jag inte älskar än ser jag till att ge den rätt förutsättningar för att kunna visa sig från sin bästa sida. Ibland överlever dessa gröna gåvor inte trots min omsorg, men då får det vara så. Jag fick ärva ett gäng av mammas krukväxter. Orkidéerna dog i spinn för några år sedan och två av de tre pelargonerna finns inte kvar hos mig. Jag har gett bort sticklingar av mammas pelargoner till ett gäng personer, så förhoppningsvis lever de vidare någon annanstans! Jag har ett exemplar kvar, en lite klen rosa sak som aldrig blir särskilt stor, men jag vårdar henne så gott jag kan. Garderobsblomman som stod i trappan upp till övervåningen står nu på hyllan vid trappan på vår övervåning, norrläge, och mår fantastiskt bra! Sätter tre nya ”grenar” varje vår och håller sig fin med lite ny näring ibland och ett besök i duschen då och då. Jaha, det blev en uppsats om min konstiga anknytning till växter som jag får från andra.
När jag lägger lakan i garderoben eller bäddar iordning till gäster kan jag inte låta bli att tänka på mammas tvillingsyster. Hennes ordningssinne har alltid inspirerat mig. Jag är för evigt fascinerad av hennes linneskåp och får något slags njutning av att se räta linjer och rätt typ av textil på rätt plats. Inbjudande sovplatser till gäster likaså. Till helgen firar vi min morbrors 80-årsdag och min kusin och några i hans familj kommer att övernatta här. Jag älskar att fixa och dona, gillar att bädda och se till att allt är iordning vare sig det är våra barn eller några andra gäster som kommer. Den som får sova i ”syrummet” får skönaste sängen och säkert en massa extra syre med tanken på växthushyllan därinne. Skrivbordet är flyttat för att göra plats till hyllan så det ser lite märkligt ut, men så får det vara. Den som sover under snedtaket i Gurras skrubb får kanske den skönaste sömnen, det är otroligt bra sovenergi där.
Inför födelsedagsfirandet hade syrran lovat att göra biskvier. Efter lunch kom hon och vi gjorde gemensamma ansträngningar med henne som arbetsledare. Jag må älska att baka, men just biskvier har vår son blivit expert på och lärt sig alla knep av sin moster. Jag fick därför agera hjälpreda den här gången. Så mysigt att prata och prata och prata och tjuvsmaka på den absolut godaste smörkräm jag ätit någon gång. Jag gillar quick fixes och behöver bli puttad på för att komma ihåg att det också har sitt värde att anstränga sig liiite mer gällande somligt. Den här gången ville syrran att vi skulle göra Jan Hedhs franska smörkräm från 277 sorters kakor. Det var något om att koka sockerlag till 117°C, använda riktig vaniljstång och skålla/mala mandeln till bottnarna så man inte råkar ut för dålig mandelmassa med aprikoskärnor i. Vad kan jag säga? Det blev sjukt gott. Att ett halvt kilo smör idag kostar 79 kronor är en annan historia. Hjälp! Ja, se, detta blev ett blogginlägg utan röd tråd men med mycket Monna.
Semlor med nytänk.
Igår var det dags för årets möjligtvis enda semlebak. Vi brukar bjuda hit familjen på semlefest, men i år hittade vi inte riktigt något bra tillfälle för detta. Det kommer andra tillfällen. Jag bakar släta bullar med samma gamla recept från Vår Kokbok som jag följt sedan mitt första egna semlebak på Branta backen i Tumba då jag var 23 år – jag gör helt enkelt släta vetebullar med ganska mycket kardemumma i.
Denna ljuvliga krydda passande både i sötsaker och i vissa exotiska maträtter tillhör mina favoriter. Finns det någon mer uppiggande och glad doft? Att mortla tillhör dock inte mina favorituppgifter, men eftersom färdigmalen kardemumma helt enkelt inte blir lika gott lät jag konsulten här hemma ta hand om det jobbet.
Hej, hej! Bröllopspresenten, den blå duk i dräll som mest legat i ett skåp sina första 25 år i vår ägo då den inte var så hipp, läggs numera gärna på bordet. Glada små påskliljor skvallrar om huruvida det är lussekatter eller semlebullar som ligger under bakduken.
As long as a hundred of us remain alive, never will we on any conditions be subjected to the lordship of the English. It is in truth not for glory, nor riches, nor honours that we are fighting, but for freedom alone, which no honest man gives up but with life itself.
The Declaration of Arbroath, 6 April 1320
Jag älskar denna handduk som jag köpte vid ett besök hos syrran i Skottland för många år sedan. Den är urblekt och fläckig, men den har varit med och förberett för så många festligheter och gör mig lika glad varje gång jag ser den att den med all sannolikhet får vara med tills den faller i bitar.
Jag penslar aldrig mina semlebullar med ägg eftersom de ändå ska få pudrat florsocker över sig. Jag är en sån konstig människa som väger degen till bullarna. Lite mindre bullar blir 50 g, mer vanlig storlek 65 g. I år testade jag att göra Brinken bakars egna mandelmassa gjord på rostade mandlar som mixades hela utan att skalet togs bort. (Receptet hittar du här.) Jag gillade den inte särdeles mycket förutom att det var gott att ha kardemumma i, så jag gjorde en vanlig med mandelmjöl och en droppe bittermandelessens också. (100 g mandelmjöl, 1,5 dl florsocker, en liten äggvita, en droppe bittermandelessens (kan uteslutas), en liten nypa salt.) Eftersom jag inte kunde avsmaka det färdiga resultatet får jag tro maken och de andra som fick smaka som sa att den nytänkande mandelmassan blev bra. Själv doppade jag stora bitar vanlig mandelmassa i vispad grädde och det blev min smarriga semla för året.
Ps: Sorgligt är att det verkar som att jag av misstag har tappat bort min fina gräddtyll som ger de finaste semlorna. Den tyll som jag nu fick använda är helt fel. Världsligt problem, men ändå.
Det bästa chocolate chip cookie-receptet någonsin.
Så kallas det, detta recept. Jag tar inte åt mig äran ett dyft. Äldsta dottern hittade det någon gång och eftersom jag bakat det några gånger nu så vet jag åtminstone att det är lätt att baka och att folk uppskattar det. Det är dags att översätta det så jag kan skriva ut det och sätta det i receptpärmen istället för att joxa med telefonen när det ska bakas. Kanske vill du också testa?
- 227 g rumsvarmt smör
- 232 g socker
- 213 g farinsocker
- 2 tsk vaniljextrakt (eller 2 tsk vaniljsocker)
- 2 stora ägg
- 410 g vetemjöl
- 1 tsk bikarbonat
- 1/2 tsk bakpulver
- enligt receptet 1 tsk havssalt, jag tar bara 1/2 tsk (använder du vanligt salt ska det nog vara ännu mindre, har dock inte testat)
- 396 g chocolate chips (jag använder två 200-gramskakor Fazer eller ICA bakchoklad hackade i lagom stora bitar). Du kan också byta ut en del av chokladen till grovhackade valnötter.
- Värm ugnen till 190°C. (Jag har varm ugn och brukar ha 175°.)
- Förbered plåtar med bakplåtspapper. Det blir 36-72 stycken kakor beroende på hur stora kakor du vill göra, 12 kakor per plåt är lagom. Det går utmärkt att styckfrysa bollarna. Stoppa i en låda i frysen och när gästerna kommer kan du lägga de obakade kakorna på plåtar i en halvtimme medan ugnen värms upp. Baka ut och bjud på nybakat!
- Blanda de torra ingredienserna i en bunke och ställ åt sidan.
- Vispa ihop mjukt smör och socker i en bunke, se till att det blir riktigt krämigt.
- Tillsätt ägg och ev. vaniljextrakt (om du inte använde vaniljsocker, då har du redan blandat det i den andra bunken) och vispa i ytterligare någon minut. Se till att skrapa ner smeten från kanterna så att allt har blandats.
- Rör i de torra ingredienserna tills allt är väl blandat.
- Vänd ner chokladen (och ev. valnötter).
- Jag använder en kakskopa, det är lättast. Rulla annars lagom stora bollar, receptets författare rekommenderar 2-3 msk deg.
- Baka ut i 8-10 minuter, kakorna ska bara precis börja bli bruna. (Jag har så svårt att våga lita på att de nästan inte ska bli bruna, detta för att de ska bli lite sega istället för hårda.)
- Låt stå kvar på plåten i 5 minuter innan kakorna läggs över på galler.
Glad kanelbullens dag!
Grattis på kanelbullens dag! Jag älskar att baka. Älskar! I år har jag dock inte blivit några bullar på Vintervägen. Det hade det däremot blivit på Pantarholmen, så jag serverade maken en av svärmors bullar då jag satt på passagerarplats i bilen tidigt imorse.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag fick reda på hur dåligt jag mår av vetemjöl. Jag kommer ihåg hur plågad jag kände mig och hur sugen jag blev då jag bakade något de där första åren. En och annan fralla och bulle slank igenom. ”Det är värt det, det är ok att må dåligt då och då så gott som det är.” Med tiden började jag dock omvärdera måendet. Kalaskakor blev mindre lockande. Bakningen gav fortfarande plus på njutningskontot, men utan att locka smaklökarna. Annat fortsatte ge glädje. Den sensoriska upplevelsen av att knåda en deg med perfekt släpp. Ljudet av att röra ihop mjukt smör, vaniljsocker och strösocker. Doften av det nybakade godset. Känslan av att kunna bjuda andra på nybakat. Idag äter jag ingen vetemjölsmat och är nöjd med det beslutet. Därmed lämnar jag alla de 9 miljoner kanelbullar som beräknas gå åt i Sverige idag till er andra. Hoppas att just din bulle är perfekt söt, saftig, stunsig, flufftung och kanelig!
Frallor, rensning och viktiga beslut.
Igår hade jag chansen att ta emot våra goda vänner på frukost. De var på väg upp hem till Stockholm för att börja jobba och vara redo för skolstarten. Eftersom jag älskar att baka blev det en omgång frallor som fick bli basen. Efter allt rensande under sommaren känns det roligt att lite nytt fått byta ut en del uttjänta grejer. Denna härliga linneduk med Tutankhamon på fick jag av min svärmor då hon rensade ut hemma (hahaha, blir det någonsin riktigt luftigt när man är som vi undrar jag) och jag bestämde att den skulle få bli bakduk. Jag älskar den och blir så glad av den!
Så fin! Kul att våra blomster får åka ut i världen och göra folk glada på andra ställen också. Dahliorna har verkligen blommat på, virusen till trots. Jag ser vilka som inte får fortsätta bo här hemma efter sommaren, men jag tror faktiskt att jag kommer att spara ett par av knölarna som kanske bär på virus.
Gott mellis. Flingsalt från Læsö är extra gott till egna tomat- och gurkskivor. Tack till faster som gav mig ett par Västeråsplantor när gurkorna i växthuset hade döden dött av spinnangrepp. Den ena plantan blev uppäten på två sekunder av mördarsniglar, den andra har jag vårdat och slagits för. Trots gödsel har den inte gett så många gurkor än. De som kommer är dock goda. Jag vet att tanken väl är att dessa gurkor passar bäst till inläggningar, men det fina med egna odlingar är att man gör som man vill.
Brorsan hjälper oss med åkgräsklipparen ibland. Vid den här tiden på året brukar gräset ha slutat växa för länge sedan. Vi har haft en sommar med mer omväxlande väder och det regn som fallit har hållit igång växtligheten. Det gjorde att jag hade några ordentliga givor gräsklipp att lägga i de lådor där potatisen växte. Med jord som utnämnts som ”sand med smuts i” får vi ta till alla knep för att ge lite substans till det som det odlade ska växa i.
Jag vet att jag gnällde lite på de remonterande jordgubbsplantorna, men de har kommit igen. Varje dag plockar jag en näve gubbar varav några har riktigt bra storlek. Jag har ingen aning om hur jag ska hålla efter de tolv plantor som stod luftigt i början av sommaren. Nu är hela lådan full av revor. Ska jag rensa ut som med vanliga jordgubbsplantor?
Innan det rejäla regnvädret drog igen skördade jag bondbönorna. De ska nu spritas och förvällas samtidigt som jag fortsätter att rensa ut här hemma. Du kanske tror att jag är galen som har så mycket att rensa? Jag skulle vilja hävda att det är tvärtom. Ett vanligt västerländskt liv bjuder på så många prylar och så många papper och så många bra-att-ha-grejer att det är viktigt att rensa för att INTE bli galen. Loppisen har också hjälpt mig att släppa taget om en massa grejer som verkligen varken behövs eller har något känslomässigt värde. Det är utbytet av somligt och utrensningen av annat som nu stått på olika platser här hemma som ska åtgärdas. Lagom till att höstterminen drar igång kommer jag att vara redo med mer luft omkring mig. Skönt!
Dansk aftensmad och moreller med socker.
Sommarlivet fortsätter med min lilla familj närvarande på alla sätt. ”På onsdag ska jag storstäda och gråta”, sa jag till maken häromdagen. (De sista åker nämligen hem på tisdag.) Han tyckte jag skulle leva i nuet istället och inte vara ledsen på förhand. Helt rätt, men inte helt lätt. Igår lagade yngsta dotterns fästman aftensmad och jag var återigen glad för vår yngsta dotters skull. Det är en fin ung man hon hittat.
Stunder som dessa sparar jag i minnesbanken. Datorn är smäckfull, så jag försöker ta lite färre bilder tills det är åtgärdat. Det finns bara så mycket jag vill ha kvar.
Äldsta dotterns senaste hobby är surdegsbröd. Bra för resten av familjen. Vi följer med spänning alla delar av tillagningsprocessen. Detta går inte att göra till ett hafsverk.
Maken har tagit på sig att plocka moreller varje år. Igår ledde det till att jag hamnade i ett välsmakande blodbad så att han kunde baka en ruskigt god körsbärskaka…
… och så kokade vi 6,5 liter läcker saft. Kanske inte världens nyttigaste, men som sagt, mycket god. Dessutom var stämningen väldigt festlig där i köket med hårdrockshits från åttiotalet, surdegar av det läckrare slaget, jobbande människor och smarrig körsbärskaka med tüsk vaniljsås. Det är så lätt att livet rullar förbi utan att vi riktigt låter oss vara delaktiga. Även jag är skyldig till detta. Oro över världsliga och existentiella problem, förväntanssorg, nostalgiska bad i stormiga vatten, irritation med pyspunka – sådant som varken leder till bättre mående eller livssituationer som faktiskt är bättre. Denna höst önskar jag mig själv färre sådana ögonblick och mer glädje överlag. Inte glättighet, utan känslan jag får när dotterdottern skrattar sitt häxskratt och jag jagar henne i full fart på alla fyra. Den känslan. Den vill jag unna mig själv.
Vill du inte ut och leka?
Vi har haft brorsbarnen här i några dagar och se, det var roligt! Vi hann montera färdiggräddade delar till pepparkakshus med ”den mest fantastiska kristyren som verkligen funkar till pepparkakshus”. Det kunde jag ju räkna ut att det inte skulle funka, så 10-åringens hus blev snett och vint, men satt i alla fall ihop, och 5-åringen fick ett snyggt dekorerat hus som fortfarande låg i delar. ”Förra året satte vi ihop pepparkakshuset med lim, så då kunde vi inte äta upp det.” Nej, sådana trauman ska vi inte utsätta någon för, bättre att bara låta huset fortsätta vara tvådimensionellt! För övrigt ber jag dig bidra med ett riktigt bra pepparkakslimsrecept. Snälla?!
Pepparkaksbakandet gick betydligt bättre och båda barnen fick så småningom med sig varsin stor påse med fina peppisar hem. Den här unge mannen ville ha bekräftelse om och om igen om att ”visst är det okej att äta deg när man bakar, visst får man smaka, visst går det bra”. Vi betygade att så var fallet, men jag och storasyster varnade för det som också kom senare. Du får själv räkna ut vad detta ”det” var för något. Lillkillen undrade också hur många som bakade pepparkakor samtidigt på jorden och konstaterade att vi nog var ganska många.
Tioåringen kan snart baka lussekatter helt utan assistans. Hon förberedde sin deg själv och som du ser blev hennes lussekatter mycket fina. Hon testade dessutom några fler versioner, som pojke och bock.
Vi pysslade lite annat smått och gott också, och skrev brev till Tomten såklart. Det undras nu hårt om Tomten verkligen kommer att svara! Jag tyckte det var spännande och tragiskt att julpyssel kunde leda till en diskussion om inflation. Jag har köpt lite postfriska frimärken från 70-talet. Jättekul att sätta på brev eftersom de är så fina, men det behövs många för att räcka till dagens porto som nått 15 kronor för upp till 50 gram. Denna summa ska bli ARTON otroliga kronor nästa år.
Det skulle läsas läxor och lekas med Schleich-djur och spelas Solitär, men innan dess fick jag tvinga ut oss i den perfekta kramsnön. När de unga insåg hur perfekt snön var blev det annat ljud i skällan. Och som det fixades och byggdes! Här snackar vi kreativitet och ren muskelkraft. Jag tycker att Lars-Elin är den finaste snögumma jag någonsin har sett! Hon står för övrigt kvar idag också, fast en hel del snön hann smälta bort igår. Ja, och det var de dagarna. Tiden går så fort…
Bullar med extra allt.
Till kanelbullens dags ära blev det såklart bullbak (mest för att svärföräldrarna skulle komma på fika) igår. Jag brukar mest baka vaniljbullar, men igår gjorde jag en blandning med både kanel, kardemumma och vaniljsocker. Varför välja bara en när man inte behöver?
Bulldegen jag gjorde var den man hittar i Vår Kokbok. Fyllningen rörde jag ihop av 200 g mjukt smör, knappt 2 dl socker, 1 msk vaniljsocker, 1 msk nymalen kardemumma och 1 msk kanel. Botten på bullen blev lite knäckig, precis som det ska vara.