Jag har diskat så mycket disk för hand genom åren att jag på något vis hittat något slags nöje i denna uppgift när den måste genomföras. Fortfarande tycker jag mycket illa om kletiga gratängformar och liknande, men numera har jag riktigt bra hacks att tillgå. Efter att ha skrapat ur resterna och käkat upp dem eller lagt i förvaring med lock för att stoppa i kyl eller frys torkar jag ur kletet med en bit hushållspapper. Efter det sköljs formen ut och beroende på hur inbränt resterna sitter bestämmer jag om formen ska diskas i maskin eller få stå i varmt vatten med en disktablett i över natten. Det blir inte alltid helt rent efter en runda i diskmaskinen, men oftast går de värsta resterna sedan lätt att ta hand om med en skrubbsvamp eller lite Svinto. Hur som helst är jag väldigt tacksam för att vi faktiskt har en diskmaskin. Det visar sig att det fortfarande är mycket som är rätt kletigt även om vi bara är två, särskilt eftersom jag gillar att laga mat ifrån grunden. Det behövs kanske ingen diskmaskin om man mest äter färdigmat? Jag har förvisso en hel Facebookgrupp till min tacksamhet, men idag kände jag att jag ville lyfta diskmaskinens förträfflighet lite extra.
Igår hade vi minneskonsert med ljus och dikt i Fredrikskyrkan. Detta är årets musikfavorit, jag älskar känslan som uppstår i rummet mellan oss som musicerar och ”publiken” som hanterar sina känslor. Det blir nämligen mycket känslosamt och så ska det vara. Något stycke kom vi inte in i ordentligt, men annars gick det bra. Gardiners Evening Hymn blev pampig och stor i samspelet med orgeln, Eric Whitacres The Seal Lullaby gav mig gåshud i all sin subtilitet. Den här kvällen finns med mig under en lång tid.
När vi var färdiga gick jag hem till svägerskan för att gratulera henne på födelsedagen. Så mysigt! Jag älskar hennes och hennes familj underbara hem. Så många detaljer som gör mig glad, allt från tapeter till färgade ljus. Ja, och sällskapet är såklart det viktigaste. Satt där vid köksbordet och pratade med födelsedagsbarnet och hennes man. Fint! Fick med mig en gigantisk bit fransk chokladtårta till maken som fick ta en kvällspromenad tillsammans med mig tillbaka till bilen. En bättre dag.
I år är första året sedan 2017 som jag inte fått introducera vår svenska allhelgonahelg till utländska, tonåriga studenter. Vi har ingen helårs- eller halvårsplacerad student från Explorius här i Karlskrona 2023/2024, men väntar en tjej från Nya Zeeland som kommer till Kallinge på sitt sommarlov (sena november till tidiga februari). Hur som helst har jag verkligen tyckt om att gå en runda på de upplysta kyrkogårdarna med de här ungdomarna. Somliga har tyckt att det har varit lite läskigt, en del har över huvud taget inte brytt sig (tonåringar…) och åter andra har tagit till sig det fina.
Istället för att göra allhelgona till ett inlärningstillfälle hade jag i år istället möjlighet att uppleva den här stunden med min syster och delar av hennes familj. Lite extra fint och jättemysigt.
Här på Sturkö ligger många släktingar begravda eftersom min mormor kom härifrån. Den senaste begravningen av en släkting var mammas syssling. ”De går en efter en”, sa min morbror i USA då jag berättade för honom. Och så är det med livet. Döden kommer som ett oundvikligt avbrott av allt det där levande vare sig det kommer förr eller senare. Jag tror ju inte att mina kära befinner sig på kyrkogården, men jag gillar att gå dit för att tänka lite extra på dem och deras livsverk.
Hela helgen har kyrkan hållit öppet för besökare. Jag älskar att gå och tända ljus till minnet av olika släktingar och vänner, det är inget nytt. En av kyrkvärdarna berättade att han uppskattade att få känna alla känslor som uttrycks i kyrkorummet den här helgen. Somliga kommer in för en gratis kopp kaffe, lite muffins och sällskap, en del tänder liksom jag ljus, andra är i djup sorg och sitter en stund i kyrkbänken och gråter.
Båten i minneslunden är alltid lika vacker under den här tiden då den är full av tända ljus. På många av kyrkogårdens stenar står ”fiskaren” även om fiskerinäringen tagit många steg tillbaka under min livstid. Båtar är dock fortfarande en viktig del av många öbors liv och därmed blir symbolismen att ta båten bort från livet väldigt fin tycker jag.
Min syster hade gjort en fantastisk bas till pumpalatte, typ min favvo-favoritdryck sedan USA-tiden. Så gott och så kärleksfullt att tänka på mig och ta med en så fin fikapresent. Jag längtar redan till ikväll då jag kommer hem från Fredrikskyrkans minneskonsert och får ta en kopp för att processa dagen. Just denna konsert tillhör också mina favoriter. Jag älskar musiken vi framför, texterna som läses, ljusen som tänds för de som fått avsluta sin livsgärning i år. Har du något förhållande till allhelgonahelgen, eller går den dig obemärkt förbi?
Jag fortsätter pyssla även när jag varken har egna eller lånade barn här hemma. Planen var att låna hem brorsbarnen på deras lov, men nu blev det inte så eftersom jag blev sjuk. Pyssla kunde jag göra ändå. Planen var något mer avancerad, men nu fick det bli såhär. Jag hade plockat in lönnlöv att torka, men när de hade gjort det hade de nästan knutit ihop sig som en hand. Därför bestämde jag mig för att stryka nya löv mellan bakplåtspapper när jag precis hade plockat in dem för att få dem platta. Det funkade utmärkt. Efter strykningen knöt jag bara fast vit björntråd nära änden på skaftet och gjorde en ögla att hänga upp lövet i. Snabbt, lätt och ganska effektfullt.
Jag är säker på att man skulle kunna spreja bladen med genomskinligt lack eller liknande för att göra dem ännu stadigare, men det här duger bra för att representera tiden fram till första advent då glaskulorna åker upp i grenen. Denna ljusgren har inte riktigt blivit min favorit, den saknar något i sitt uttryck, men trots det gör den mig glad varje dag. Tycker det är jättekul att vår inredning också följer årstidernas skiftningar. ”Riktiga” bloggare talar om novent, men det tänker jag mest handlar om en hets att kunna visa upp sin inredning först av alla. Kanske har jag fel, vad vet jag? Här hemma är det iallafall Halloween fram tills första november, sedan blir det höst och tacksägelsetema. Första advent åker mer ljus, blomster och pynt fram. Hurra! Fast nu ska jag först njuta av detta.
Just nu blir det inte så mycket tid över till bloggen. Själva livet har full fart, helt enkelt. Mina skrivstunder om morgnarna under november ägnas mest åt Trettio tacksamma dagar, projektet som lever upp i november varje år. Så kul att det är fler som får hjälp av medveten tacksamhet.
Min bror uttryckte en gång att det verkade så jobbigt att ha jobb på olika tider under dagen, att jag ibland har ett samtal på morgonen och sedan inte har nästa förrän till eftermiddagen. Han undrade om det inte känns som att vara i ”väntläge” alla timmar mellan samtalen och att det då inte blir något annat gjort heller. Jag har funderat en del på det sedan dess. När han sa det tyckte jag inte alls att det var så, men långsamt kan jag se tecken till just detta. Jag vill kanske inte svetta ner mig genom att gräva tungt i trädgården fast det finns flera timmar tillgodo och jag hade hunnit duscha efter jobbet eller sitter och sitter och skjuter upp saker för att det finns tid. Detta sker på daglig basis, jag skjuter upp in absurdum. Det hjälper inte att veta att många delar denna ovana med mig, det stör mig varje gång jag ägnar uppmärksamhet till vad det är som händer eller har hänt. Delvis försöker jag komma åt fenomenet med mitt årsord RUTIN, något som förvisso har hjälpt en del. Jag gillar även att bestämma möte med mig själv inför vissa uppgifter för att ge samma tyngd till vikten av dessa som jag hade gjort om jag skulle göra något med någon annan.
Igår fanns det chans att praktisera ett sådant möte med mig själv. Jag bestämde mig för att jag ville få upp de översomrade amaryllislökarna som stått i en låda i trädgårdslandet sedan risken för frost försvann. Jag hade tretton själv och fick några av syrran och några av min väninna. Tyvärr har inte alla klarat sig och några är yttepyttesmå, men andra lever i högsta välmåga! Kanske är det fånigt att ägna så mycket uppmärksamhet åt dessa lökar, men nu har det blivit en grej för mig. Jag kan inte låta bli! Jag lovar att jag dessutom kommer att fortsätta köpa fler under säsongen, för tyvärr är min erfarenhet att noll blommar till jul när man hanterar dem på detta sätt. Det har att göra med att amaryllisen i vilt tillstånd blommar framåt våren. Förra säsongen lyckades jag få upp några sisådär till nyår, men annars har jag för mig att den sista blommade i juli.
Jag hittade både den ena och den andra blomman i trädgården. Dahliorna som jag hade klippt av hade lämnats i kanten av gräsmattan och flera hade fortsatt att slå ut! Kul att kunna plocka in en sådan här bukett den första november. Arrangerade om lite på skåpet i köket och insåg att mässingen behövde sig en duvning. Vid det här laget var det en halvtimme kvar till nästa samtal, men efter lite Häxans hade jag putsat alla tre ljusstakar. Fotot togs då två av tre var färdiga för att påminna om vilken skillnad det gör med lite puts. Små glädjor i vardagen är värdefulla!
Ett av de senaste inköpen från Pingstkyrkans Second Hand var en stor julduk med ett litet hål i. Pris? 55 riksdaler. Priset var satt med tanke på att hålet fanns där, men jag tänkte att det relativt lätt skulle kunna åtgärdas. I vanliga fall brukar jag tvätta second hand-textilier, eller lägga dem i frysen i någon vecka, för att bli av med eventuella skadedjur och smuts direkt när jag kommer hem. Den här gången valde jag att laga hålet först för att inte göra det större. Duken var redan tvättad och krympt, så det var bara att köra.
Jag inser att det kanske inte är alla som har fyra olika nyanser av vit sytråd hemma, men jag har haft egen symaskin sedan jag var femton år och har samlat på mig en del sedan dess. Detta gäller även annat material till sådana här aktiviteter. I det här fallet valde jag att stryka på en liten bit tunn vlieseline på baksidan för att ha något att sy i under hålet.
Så här såg det ut när jag hade strukit på biten på baksidan.
Härefter var det bara att sy kors och tvärs med trestegssicksack fram och tillbaka över hålet. Nästa steg blev att tvätta duken i fintvättprogrammet. Moderna tvättmaskiner i all ära, men att försöka centrifugera med 1400 varv/minut på ett sådant här tyg leder inte till något gott.
Imorse hade duken torkat och jag klippte rent nära kanten på sömmen, men bestämde mig även för att komplettera med lite fler stygn då jag märkte att hålet inte riktigt hade låsts in. Nu ser det bra ut och duken kan fortsätta användas, älskas och tvättas.
Jag snabbströk bara duken för att visa resultatet, men såhär ser den ut nu. Den som söker ska finna lagningen, men när det är dukat tror jag att ungefär ingen bryr sig det minsta om att det en gång fanns ett hål där. I söndags var det precis åtta veckor kvar till julafton. Det känns bra att ha ett litet gäng dukar att kunna lägga på bordet. Nu är jag mormor, bor i en faluröd stuga på landet och bryr mig ganska lite om vad som är trendigt och ganska mycket om vad jag tycker är fint. Då känns det bra att det finns andra som lagt ner mycket tid på att tillverka hemtrevlighetstillbehör.
Igår bjöd ön på underbar höstsol och tungt regn i en ganska lagom mix. Trädgården ser ut som hej kom och hjälp mig efter stormen som härjade då vi var i Stockholm. Utemöblerna hade inte hunnit bäras in än (jag gillar att sitta ute länge och hade velat dra ut på att ha dem kvar i trädgården, sista dagen innan avfärd fanns det allt för mycket att hinna med för att denna uppgift skulle prioriteras) och vinden lyckades även dra ner de sista äpplena och päronen. Jag hade bett om att få låna syskonbarn eftersom de har lov, men fick dra tillbaka erbjudandet då jag vaknade och kände mig riktigt skruttig. Måndagen fick helt enkelt ägnas en hel del åt vila. Jag hade bara ett samtal inplanerat, något som kändes alldeles lagom. Förutom det blev det fokus på tvätt, översättningsjobb och ett gäng ”ta hand om”-ärenden.
Det var skönt att komma ut en stund i solskenet. Träden blir mer och mer avklädda, men på uppfarten dröjer sig de varmgula färgerna kvar och gör mig glad! Jag tänker använda lönnlöven i trädgårdslandet. Perfekt mullbas.
Jag ser fram emot en riktig storstädning här ute, men behöver uppbåda lite mer energi och passande tid. Det ser ut att bli en regnig vecka. Bra och nödvändigt, får passa in uppehållen. Har amaryllisar som redan skulle ha varit satta i kruka, vitlök och tulpanlökarna från Lidl som ska ner i jorden och en massa rensning att göra. Denna planttant har dock lite svårt att uppbåda rätt slags entusiasm för de här uppgifterna just nu. Det har varit en intensiv odlarsäsong, något som har varit härligt, kul och givande, men man kan inte jämt vara på topp. Några grejer är absolut nödvändiga att fixa. Maken ska snickra en ny dörr till stenladan och jag är ansvarig för alla krukor/hinkar som ska tömmas på jord och diskas ur. Har både testat att göra det i slutet och i början av säsongen. Slutet vinner alla gånger! Det är nämligen urtrist att börja odlarsäsongen med att ta hand om förra årets skit. Hejapepp till mig själv från mig själv, alltså.
Jag är glad att jag tog mig för att rensa alla pelargoner på missfärgade blad, blommor och knoppar. Alla har stått i verandan medan vi varit bortresta, så de hade hunnit torka ut rätt bra. Nu kunde jag ge alla plantor en liten skvätt vatten. Kyla och rotblöta är ingen bra kombination för pellisar. De gillar att leva lite på gränsen såhär på vintern, åtminstone om man ställer dem svalt som jag brukar göra. Vi kör köket i Bredavik i år igen och hoppas på att vintern inte blir allt för kall. Rören mår förresten inte heller bra om de fryser, så jag tror nog att det ska gå bra.
Lilla årstidsbordet i vardagsrummet har uppenbarligen ett Halloweenhöstigt tema, men annars vet jag inte vad jag ska säga. Inredningsbloggare hade nog haft ett och annat att tycka. För mycket. Stilkrockar. Konstigt. Men jag trivs med det här. Jag njuter av att nostalgiskt drömma om när barnen var mindre, om Orem och att bo i USA under denna konstiga helg, om traditioner, om mys, om hemtrevlighet. Jag är ju ingen inredningsbloggare, utan en människa som råkar gilla att ha det mysigt hemma. Många gånger stämmer det överens om vad jag tycker är fint, men ibland gör det inte riktigt det. Och det är okej det också. För övrigt är högtider, helgdagar och traditioner verkligen roligare med barn. Jag är tacksam över att jag får låna hem sådana lite då och då!
När lillastesyster och hennes familj kom hit för att sova över hade hon med sig lite fina presenter, bland annat kompletterande spöken till ljusgrenen! Så roligt att hon har koll på att dekorationerna här hemma förändras i takt med att en årstid går in i en annan eller att någon speciell helg står för dörren. När vi skulle upp till Stockholm blev det lite stressigt. Halloweenlådan blev därför kvar ouppackad i ladan, men det fixade jag till igår. Sisådär en veckas Halloween i huset är nog precis lagom. Gasvävsspökena tillhör mina ljusgrensfavoriter alla kategorier trots att jag egentligen inte gillar Halloween. De små urgulliga virkade spökena blev ett perfekt komplement! De ser ut att vara gjorda av virkade glasunderlägg som har stärkts och dekorerats med ögon och läskiga munnar, samt upphängningssnöre. Jag har liknande underlägg som jag tänkte stärka och torka plant för att förädla dem till snöflingor att hänga i granen.
Detta foto blev så väldigt myspysigt att jag valde att göra om det till dramatiskt svartvitt för att åtminstone ge sken av läskighet. Nu är frågan om jag ska ta mig tid till att skära ut mönster i den överblivna pumpan som står här ute till själva dagen imorgon. Den märkliga frågan ”När går man Halloween?” är ett tydligt tecken på att folk har noll koll på vad Halloween egentligen är och att det kanske borde vara på sin plats att ta reda på det innan man ger sig in i firandet. Svaret är att om man är ute efter att tigga godis utklädd i läskiga eller söta utstyrslar finns det bara ett datum att hålla reda på, nämligen den 31 oktober. Detta datum gäller varje år, så det kan vara på sin plats att lära sig det om man är en person eller familj som uppmärksammar högtiden. Personer, oavsett ålder och gullighet, kan inte förvänta sig att casha in något i tiggarsäcken om man kommer något annat datum, men kan inte heller förvänta sig att svenska hushåll förberett något godis alls eftersom detta är en utomsocknes högtid. Vill man ändå fira kan man göra upp med grannarna på sin gata eller liknande att alla som är med på ”bus eller godis” har sin utebelysning tänd, eller kanske har en motivpumpa med tänt ljus stående vid vägen. (Så gör man på många ställen i USA varifrån seden som den ser ut idag har emigrerat.) Vill man välja datum själv eller slippa riskera besvikelse över tråkmånsar som inte vill dela ut något godis kan man arrangera ”trunk or treat”, ett modernare sätt att fira. Här hittar du allt du behöver veta om detta fenomen!
Vaknar klockan fem och undrar hur det är möjligt eftersom jag lade mig vid midnatt efter en lååång resa hem med stopp i Nyköping, Söderköping, Mörtfors och Kalmar för att hålla mig alert hela vägen, men inser sedan att det ju har skett en tidsförskjutning inatt! Vad skönt med en extra timme, och vilken tur att det inte var åt andra hållet.
Jag brukar ta det lugnt med storstädning och tvätt på söndagar, detta är verkligen min vilodag. Trots det stoppar jag in två röda 100-kronorsklänningar som inköptes i Nynäshamn på Stadsmissionen i tvättmaskinen på finprogrammet. En av dem är en Gudrun Sjödén med guldpaljetter på ballongkjolen och den andra är en härligt prickig omlottklänning i viskos som får mig att bli glad. Fortsättning efter paus— Under min bortavaro har det blivit stopp i avloppet i tvättrummet och nu är det sankmark där inne. Jag skulle ha väntat med tvätten tills imorgon. Tur att jag har A i avloppshantering.
Det är två dagar kvar på oktober. Första november drar Trettio tacksamma dagar igång igen och jag är verkligen laddad! Med allt stök som pågår i världen kan det behövas en hjärtats förändring för själen. Jag vet numera oftast var jag har mitt tacksamhetsfokus, men det betyder inte att den här månaden betyder mindre för mig, inte alls. Skjutsen jag får är alltid lika välkommen. En tacksamhetsskjuts rätt in i ugnen har jag annars fått av lilla barnbarnet. Jag har redan ett hundratal fotografier på henne i mobilen, vilket är ytterst tacksamt nu när hon befinner sig så långt borta. Det behöver liksom inte grävas efter rätt känslor.
När jag nu sitter här med min egen tekopp, vid min egen dator och med min egen utsikt har jag något rastlöst i själen som får mina ben att hoppa på samma sätt som min morbrors alltid gör. Finns det tålamod att hämta för denna rastlöshet? Jag vet inte, faktiskt. Hörde uttrycket ”det hastar” för ett tag sedan. Efter alla år av ”lev i nuet” verkar nu andra ideal styra världen. I en vecka har jag levt med dessa tankar cirkulerande runt hur dessa två uttryck kan kombineras och ge styrka till varandra. Jag känner mer än någonsin att det hastar för mig, men också att jag går under om jag inte landar i stunden som utspelar sig nu med jämna mellanrum. Prioriteringarna har skiftat, oegentligheter får inte längre plats i den nya verkligheten. Är det ånger jag känner? Tänker att jag vet bättre, att jag gjort upp för länge sedan med förlåtelse och prioriteringar som hade sett annorlunda ut om jag varit jag för många år sedan. Ja, men just det. Det var så det var. Jaja, men nu blev det så. Och med det öppnas fönstret till den här dagen.
