Dagarna springer förbi! Jag ser hur dagbokens oskrivna blad minskar till antalet varje kväll och trots att mitt liv är tämligen ordinärt fylls det ändå av en hel massa fint. I helgen har lillastesyster och hennes familj bott hos oss och vi har höststängt Bredavik med den vanliga storstädningen och kräftskiva. (Syrrans bröd var extravackert i år! Fint att jag också kunde njuta av det med annat sinne än smaken.) Det var så mysigt att få gosa med nyaste systerdottern, snusa på hennes fjuniga tuppkam och sjunga tillsammans. Vilken ynnest att få möta en alldeles ny liten själ!
Igår packade maken och svågern in en säng i vår nyservade bil (12 000 bromsar och andra viktigheter, 8 000 för nya vinterdäck och hjulinställning, det var den utlandssemestern), jag packade in lite annat smått och gott och så gick färden mot huvudstaden. Kian svängde in på dotterns parkering strax innan 21 och så sprang vi upp och ner, samarbetade, tjurade på varandra och fnissade lite medan vi fick säng, skrivbord och piano på plats. Stackars liten har sovit på ett liggunderlag i snart två veckor, så jag gissar att nattens sömn blev fantastisk! Efter ytterligare en stund i bilen hamnade jag i soffan hos resebloggarsyrran och hennes man. Så fint sätt att avsluta veckan. Idag börjar nästa kapitel, nästa vecka, resten av mitt liv. Jag känner mig generös och bjuder på min brorsdotters fantastiska popcorn som innehåller den ena spännande smakupplevelsen efter den andra. All kärlek!
Häromkvällen kom jag hem till en stjärnklar himmel. Jag ställde mig och tittade upp på allt det vackra. Mängder av glittrande diamanter, en becksvart målarduk full av miljoner små färgstänk med Vintergatan som slingrade sig fram fullt synlig över denna nattkupol. Min telefonkamera kunde så klart inte återge det som utspelade sig framför mina ögon, men jag tog ändå kort och fick till något slags skiss över den fångade stunden. Astronomi fascinerar mig. Jag vill veta mer fast jag fattar att det inte är möjligt att få tillgång till all information jag är intresserad av. Vetenskap och mätbarhet i all ära, men kanske är det ändå det som ligger utanför mänsklighetens förståelse som verkligen fångar mitt intresse. Tack för att jag får uppleva detta, för att många före mig har stått och tittat på samma himmel och haft liknande funderingar. Tack för att jag inte har alla svar och ändå känner fullständig trygghet i existensen. När världen skakar känns det fint att ha detta att hålla sig i.
Jag vaknar varje morgon nu i spänd förväntan. Har det kommit något meddelande från dottern? Är de på väg till BB? När kommer hon, lilla barnbarnet? Det är svårt att riktigt koncentrera sig på något av större vikt och värde än ett nytt litet liv, allt annat syns rätt fjuttigt. Samtidigt blir fokus på vad som egentligen betyder något större, prioriteringar sätts och planer styrs upp. Vi väntar och längtar, har så mycket att ge och dela med nästa generation.
Är det här hon ska springa omkring om somrarna? Hjälpa till, stjälpa till, plocka blommor och morötter, springa efter grannarnas katter? Vi väntar och längtar, väntar och längtar. Vet hon hur älskad hon varit sedan hon blev till? Kommer hon att känna oss, känna sig hemma hos oss, veta att några av hennes rötter sitter djupt i den sandblandade jorden på denna ö? Hur låter hennes röst? Vilken dialekt kommer hon att få med sig? Det finns så många frågor att utforska och få svar på. Men ännu väntar vi. Och längtar.
När livet känns segt är det ofta svårt för omvärlden att nå fram med tips på vad som hade kunnat hjälpa. ”Jaha, jag ska träna? Ska bara byta om så drar jag till gymmet sedan. Jo, du säger att det är viktigt att sova ordentligt och inte ta med telefonen till sängen? Det hade jag aldrig hört förut, men hädanefter ska jag följa denna uppmaning. Ah, äta ordentligt istället för att moffa chips? Jag tänkte inte på det. Jo men visst, goda rutiner är preciiis det jag saknade i livet, men nu tänker jag börja. Lite social samvaro? Får jag bara dra fram feststassen och hänga bjällror i öronen så hänger jag med på äventyr sedan.” Melankolin tar gärna mer plats ju mer uppmärksamhet den får och den trivs i sällskap med sig själv. I vårt samhälle där precis allt ska stämplas med diagnoser och katalogiseras med rätt namn tänker jag att det snarare blir sjukare än friskare.
Efter att ha läst Melankoliska rum är jag av den bestämda uppfattningen att detta är en bok som alla borde läsa för att förstå den mänskliga känslomässigheten och även acceptera en verklighet som varken är helt becksvart eller fluffrosa Instagramtillagd. (När jag tänker efter finns det stora konton som lever på mänskliga tillkortakommanden av diverse slag, men ändå.) Jag läste en text från nittiotalet. ”Vi lever i en mörk tid med så mycket ondska.” Ja, vi lever i en mörk tid, men tiden har varit mörk sedan jämt. Folk har haft ihjäl varandra, lidit av melankolins påverkan på kropp och knopp, utnyttjat varandra eller andra, svultit, krigat, ljugit, förstört, drabbats av pest och andra sjukdomar. Mörker. Elände. Hemskheter. Hopplöshet. Här kommer ett urval.
Till syvende och sist är människor sig själva närmast. Överlevnadsinstinkterna finns inpräntade i varenda cell och detta tar sig olika uttryck beroende på vem man är och vilka omständigheter man befinner sig i. Med dessa fakta kan man lägga sig platt och ge upp, eller så kan man gå ut och njuta av den magnifika höstlönnen, skicka ett tacksamt meddelande till någon man inte träffat på länge eller sätta tänderna i ett riktigt gott äpple. Nej, jag kan inte förstå all den ondska vi är omgivna av 2023 och tycker väl att folk borde ha lärt sig ett och annat med all information som idag finns tillgänglig för alla, men nej. Verkligheten ser inte ut som på ett teoretiskt dokument. Jag har själv gjort saker som sårat andra djupt, har sett kollegor i ett ”antimobbingteam” mobba en vuxen kollega, har sett högt uppsatta politiker och religiösa ledare predika ett och själva göra något helt annat… Människor kommer med fel och brister och ibland fattas beslut som leder till så mycket elände att det nästan inte går att greppa. Idag väljer jag dock att acceptera att vi lever i en mörk tid och att jag inte klarar av att gräva ner mig i detta mörker. Det finns så mycket ljus, så mycket spännande att utforska och så många uppfinningar att uppfinna! Det i de medmänskliga mötena jag ser ljuset och idag hittar jag mitt hopp i dessa.
Årets skottkärra med pumpor får symbolisera hur osanna tankar om oduglighet ofta är. Jag har tänkt att årets pumpa-”odling” varit helt misslyckad eftersom den givit så få pumpor. Jag grundgödslade bra i varje planteringshål i skräplimpan bakom växthuset, men har mer eller mindre struntat i att extravattna där alls efter den första etableringsveckan. Rankorna har vuxit på, men tydligen dolt pumporna bra. Det visade sig finnas fler än dubbelt så många än jag hade sett när jag nu väl tog hand om alla. Några fina exemplar har redan sedan tidigare hittat nya hem och jag bestämde mig för att vara självisk och tog den sista stora orange pumpisen och en ljusgrön skönhet till vår verandatrappa. Det blev ändå flera kvar till resten av familjen. Jag blev peppad att sätta fler pumpaplantor nästa år. Minipumporna förra året var härliga, de vanliga Halloweenpumporna är nostalgiskt fina och dessutom är detta mat som kan sparas länge.
Jag passade på att plocka in en underbar liten restbukett som får symbolisera trädgårdens sista suck. Penséerna växer fritt i gruset, minirosorna jag planterade i stor kruka har gett så mycket glädje, självsådd hibiskus som tittar upp både här och där är söt, pelargonerna har varit finare än någonsin och detsamma får jag säga om luktärterna. Myntan håller sig i schack i sina stora krukor, så jag fortsätter hålla dem där. Får allt det krukade bara lite ny näring till våren så reder det sig nog.
Eftersom det fanns risk för regn till kvällen ägnade jag eftermiddagen åt att klippa ner, märka upp och sortera alla dahliorna. Gallery Rembrandt har gjort sitt och fick åka på komposten. Faster och kusin kom med en ny stjärna på födelsedagen, så antalet håller sig ändå . Jätteroligt att två av de tre dahliasticklingar jag satte har satt knölar/tuber. Båda hade nu fina knoppar, men eftersom de inte hann blomma vet jag inte vilka sorter de är. Jag märkte upp dem i våras och gissar att det är fåglar som dragit upp de vita markörerna. Sticklingarna togs båda från några välväxande exemplar, så säkert är att de är värda att spara.
Bilden tog jag häromdagen, men den får ändå symbolisera resten av kvällen eftersom det såg ut ungefär likadant. Beslutet att ta hand om dahliorna visade sig vara helt rätt då det regnade i flera timmar. Jag stickade lite, läste klart en bok och bläddrade igenom Allt om Trädgård och Hemslöjd, allt medan jag var invirad i skönaste filten i något slags len fuskpäls och sammetsfleece. Kan en höstkväll bli bättre än så?
Nu börjar det. Fågelsträcken i formationer som fascinerar och väcker frågor. Hur vet de vart de är på väg, att de behöver flytta över huvud taget, var i formationen de ska lägga sig och varför de flyger västerut fast jag vet att de är på väg till sydligare breddgrader? Jag stannar alltid upp när jag hör ljuden av dessa flyttfåglar, lyfter ansiktet och njuter av det stora i denna cykliska begivenhet. Gratis häftighet, storheten som gör att jag inte kan låta bli att ta djupare andetag.
Dahliorna rensas på blomster, både knoppar och utslagna skönheter. Jag tar in prakten, tackar mig själv för att i år ha givit dessa växter tillräckligt för att de skulle må bra, bjuda på fler blommor än någonsin och fortfarande ha friska knölar.
Jag konstaterar att det är värt att fortsätta med dessa divor nästa år. De behöver förvisso lite specialbehandling, men är inte knussliga när det ska bjudas. Några av dahliorna har i det närmaste exploderat under jord, andra har blivit klenare. Bara ett fåtal fick höjden som googlades fram, några mådde mycket bättre i den här rabatten än i det som nu är perennrabatten och ytterligare några får nog gå i pension efter den här säsongen. Jag tackar ödmjukast och funderar vidare på var de ska få stå under vintern.
Faster uppmanade mig att göra nyponsoppa då hon var här. Det var det hon bjöd Far på när han var inne på upploppet sina sista dagar i livet. Så fint! Själv tror jag aldrig jag har gjort egen nyponsoppa. Makens mormor gjorde det alltid och jag hjälpte henne flera gånger plocka nypon. En av mina systrar har också som tradition att ta nyponen tillvara. Nu har jag plockat tillräckligt för mig och maken. Det färdiga nyponmoset står i kylen och väntar på grädde och mandelbiskvier – utan dessa tillbehör är det ingen riktigt nyponsoppa.
När jag hade satt potatisen i våras fanns det lite sättpotatis kvar av flera sorter. Jag tog de sista knölarna och tryckte ner dem längst ner i ettårsrabatten där jag inte jobbat upp jorden ordentligt. Det har varken rensats eller vattnats där, så lite träligt känns det faktiskt att dessa potatisar blev finast av alla. Jaja, naturen är nyckfull och vem är jag att vara otacksam efter finfin bonusmat? Av misstag fick jag också upp några fina jordärtskockor. Bonus där också!
Nu har jag samlat vitrosa skönheter i verandan i tung kristallvas…
… medan blomstren i varma hösttoner fick plats i vardagsrummet. Dahlior som har vårdats och jobbat hårt i över hundra år tillsammans med för året nya eldklot. Orange Delight fick ta revansch och efter förra årets noll blommor har den i år gett större skörd än någon av de andra ”findahliorna”. Jag funderar lite på vad som händer när blommor blir populära och varför de eventuellt åker ut i kylan igen. Jag kan tänka mig att det är just plockandet ner och upp ur jorden som är en avgörande faktor för många. Själv gillar jag hur detta höstmoment ger mig rätten till vila från planttantsplikterna. Det är roligt, givande och utvecklande att vara planttant, men ibland är det också rätt tråkigt eller rentav jobbigt. Nu ligger jag hemskt långt efter gällande rensningen, men så får det vara. Ingen rensar i skogar, diken eller på vildängar och det brukar lösa sig fint ändå. Jag säger god natt till den här delen av trädgården och väntar lite med att lägga de större (och tåligare) plantbarnen.
Edit: Det var vi som var kvar som fick soppa, men gjord på blåbär. Far fick brylépudding. ❤️ Minnet…
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Härom veckan frågade maken mig om jag var redo på riktigt för att bli mormor. Svaret var lätt – jag har i princip känt mig som mormor/farmor sedan innan fyrtio, och på riktigt så sedan mina föräldrar dog 2017. Du hade inte kunnat hitta en mer redo mormor om du så hade letat ända till Korpilombolo. Maken var dock inte övertygad. Igår kom det upp igen. Vi har haft brorsbarnen här över helgen och när svägerskan frågade hur det går för vår gravida dotter kom det fram igen. Insikten om vad det betyder att åka upp, eller ner, ett steg på stegen. Som mor- och farförälder befinner man sig definitivt närmare slutet än början. Existentiella frågor rörande ens varande och ansvar som människa blir generellt fler när man vet att det inte finns oändligt med tid. Eftersom jag och maken funkar så olika tänker jag att tiden kanske kommit ifatt honom medan detta är en plats som är ständigt närvarande både i mitt personliga liv och yrkeslivet. Hur som helst har vi båda fått befinna oss i barnvärlden i helgen, precis som det brukar vara när de här godingarna är på besök. Uppfriskande!
Vi behöver inte gå saker och ting i förväg. Det fantastiska lördagsvädret bjöd in till biskötsel. Bina har behövts stödmatas här i vårt hörn av landet. De behöver ha ordentligt med mat inför den långa vintern, men nu är det färdigt med den matningen. Äntligen hade dygnstemperaturen gått ner såpass att det gick att behandla varoakvalster med myrsyra (Urk, det luktar verkligen vedervärdigt!) och stödmatningen hade lett till…
… att de arbetssamma små liven byggt celler på fel ställe. Dessa rensades nu bort av maken och hux flux låg det nu magiskt uppbyggda och helt perfekta cellkonstruktioner med smarrig färsk honung i en låda i köket. (Har jag sagt precis hur magiskt intressanta binas liv är? Fascinerande på så många olika plan.)
Brorsan kom förbi med en korg prima björkved i födelsedagspresent och då passade det bra att bjuda på födelsedagsfika. Kakor i frysen är en bra grej!
Efter lite uppdatering om livet och såhär och sådär var det dags för mig att åka vidare mot Ramdala kyrka för att plocka upp brorsbarnen. En helg hos faster inbegriper somliga måsten, varav lite godis/snacks till kvällen är ett av dem. Tio bitar var, varsågod. Hur mycket godis är rimligt? Kanske noll när jag tänker efter riktigt mycket, men detta var inte ett alternativ här. Det var roligt att se dem fundera och försöka optimera. Hade det gått bra med tio påsar nötcreme? Betyder nödvändigtvis tio bitar tio enheter? De unga tu försökte förhandla med varandra så de kanske skulle kunna få tillgång till fler smaker än tio och till slut hade båda varsin påse de båda var nöjda med. Vi hade även bestämt menyn för fika, middag, frukost, lunch och fika fram till nästa eftermiddag och var alla nöjda.
Första fikan bjöd barnen på. De hade med sig en hel låda lyxkakor från Gylles konditori i Karlskrona (och fina födelsedagspresenter). Jag fick instruktioner om att en päronbiskvi var till mig, något som jag var väldigt tacksam över. Biskvier är verkligen en favoritkaka! Tur, när nu vetemjöl och jag inte är några såta vänner.
Balans är viktigt, så efter fikat var det trädgårdstjänst för både barn och vuxna. Jag hade som mål att odla pumpor till hela släkten i år också. Förra årets minisar var så söta och räckte hela vägen! I år har det dock gått mycket sämre och jag är tacksam att vedbrorsans fru fått en god skörd på egen hand så har vi inte lika många att dela med oss till.
Brorsdottern har lärt sig allt som är viktigt att veta om blombuketter från sin duktiga mor och fick till en strålande vacker höstbukett alldeles på egen hand.
I hallonlandet samlades bär till morgondagens lyxfrukost in, men det fanns också utrymme för ett och annat direkt in i munnen. Roligt att hallonbuskarna levererat så fint i år! Tyvärr har de nu drabbats av något slags mögel, men jag har lyckats hålla efter tillräckligt för att möglet inte ska ta hela skörden.
Ja, alltså, barn ska inte sitta och glo på en datorskärm. De ska plocka hallon, springa i gräs, fråga varför bin ligger och sprattlar med rumpan i en burk med honung och berätta fåniga pruttskämt. Allt detta om du frågar mig. Skärmar i all ära, men jag tror definitivt på att inskränka tiden med dem till ett minimum och fundera på vad som händer i interaktionsprocessen med dem. Detta gäller i vanlig ordning för både barn och vuxna. Jag är ingen skärmhatare och tillbringar säkert alldeles för mycket tid med telefon och dator. Syrran skickade denna artikel till mig. För dig som inte har DN-inlogg är det Kristofer Ahlström som har skrivit en text som heter ”Därför är människan på väg att bli dummare och mindre kreativ” och den leder till eftertanke. Det spelar ingen roll att detta redan är ett ämne som upptar en stor del av mitt fria tänkande, jag fick ändå en och annan insikt. Ett citat stack ut lite extra.
Vi blir dummare. Rent mätbart så. Länge såg vår iq-nivå ut att hela tiden öka. Det kallas för Flynn-effekten, döpt efter forskaren James Flynn: att vi över generationerna blir smartare i takt med att vi får tillgång till mer kunskap. Men på sistone har mätningarna av iq, liksom de för kreativitet, visat på sjunkande siffror.
Hjärnforskaren Anders Hansen har själv träffat James Flynn och diskuterat vad den sjunkande iq:n kan bero på. Vid deras möte spekulerade Flynn i bidragande faktorer som minskat fokus på läsning i skolan, minskad fysisk aktivitet och att vi översvämmas av digital information.
– Själv tror jag att iq handlar mer om att informationsfloden ska flyta djupt och långsamt än snabbt och ytligt. Att vi kastar oss mellan olika stimuli och får allt svårare att koncentrera oss – för så är det – gör oss knappast smartare. Definitivt inte klokare, säger Hansen.
DN
Eftermiddagen fylldes vidare av kojbygge, snygga frisyrer och matlagning. Jag är av den bestämda uppfattningen att mat blir godare då man får vara med och laga den själv och inser vilket jobb som ligger bakom. Dessa barn är fem och tio år gamla. Tioåringen blandade till marinaden till kycklingklubborna, lade i dem i sagda marinad och blandade om. Hon hjälpte sedan femåringen att fixa grönsakerna som dagen till ära bestod av egenskördade morötter som skulle skalas och rivas (femåringen) samt en köpegurka som skulle skäras i stavar (tioåringen). Slickade fat! Jag hade dock fixat ris och sås kan tilläggas. När maten var uppäten var det dags att plocka fram gravlyktor och fejkljus med timer och promenera bort till kyrkogården. Där fick farmor påhälsning och uppsnyggning av graven och så fick barnen lära sig mer om sin gammelmormor, gammelmorfar, men även ta sig an min svärfars grav. Det står inte så många gravlyktor på plats än, men vi kom inte med de första. Jag tycker det blir så fint på kyrkogården med dessa ljus!
Söndagsmorgonen bjöd på färgprakt. Nej, det gick inte att fånga med kameran, men grant var det! Jag passade på att vila en stund till efter detta, för barnen hade inte vaknat än. Att ligga i samma säng som sparkande barn är mysigt, men innebär också störd nattsömn, hehe. Vi tog det lite lugnt, berättade roliga historier och gåtor, råkade ut för skojbråk med påföljande gråt, tandagnissel och blodvite, men när alla hade samlat ihop sig och bearbetat detta trauma blev det lyxfrukost med färgade pancakes. Tro mig att skarpt orange pancakesmet är att föredra framför läckert lila. De färdiga produkterna skiljer sig mycket åt i hur aptitliga de ser ut, men tydligen var de precis lika goda. Vi stekte fina nallepancakes med söta öron och varenda en gick åt.
Dagen var helt underbar, men kojlek gick före utkommendering. Små harar behöver äta morötter och blommor. Det fick de gärna göra, men på en vaxduk. Har jag blivit min egen mormor? Hallon fick dock uteslutas ur kosten på denna plats. Man har väl varit med förut… Vaxduken fick även ligga på matbordet medan vi testade Fimo Air, en lätt och lufttorkande lera som var rolig att göra dekorationer av, sådana som kan hängas på paket, i ris/gran eller i en mobil. Det finns säkert många andra sätt att använda den på, den det var detta vi gjorde. Hela havet stormar i hängmatta gick bra trots ett missöde då den lille gossen trillade ut. ”Jag tänkte lite på om jag skulle börja gråta, men det var ju inte så farligt så jag lät bli.” Aha. God förmåga att hantera sina känslor. Bra! Föräldrarna anlände färdiglunchade lagom till att vår mat stod klar, så de fick titta på när vi andra åt och vara med på bullefterrätten istället. Sedan gick vi igenom allas helgupplevelser, promenerade bort till andra brorsans bygge, oh:ade och ah:ade (fast femåringen tyckte inte alls det var fint, han gillar visst tapeter och golv bättre än betong och gipsskivor) och lekte sedan datten med alla vuxna och de två barnen. Oj, vad jag skrattade, vad vi alla skrattade! Vad viktigt det är att släppa in leken! Skrattet! Påhittigheten! Ledan! Det fria tänkandet! Samvaro med andra under lättsamma former!
Barnens föräldrar hade letat svamp på vägen hem och lämnade av kantareller till ett par kvällsmackor. Sjyst. Och bästa godiset, eller hur?
När barnen hade åkt hem byggde maken färdigt extrabordet så det kan stå stadigt och klara större belastningar medan jag ringde lite samtal och fixade inomhus. Söndagsfriden infann sig så småningom, inte minst…
… då årets första eld i den rengjorda vedspisen var igång. Den sköna värmen slår allt annat! För egen del slog den min vakenhet ur spel och jag fick inse att en tidig kväll var på sin plats. Tacksamhet för en fin helg var på sin plats och när dagbokens bokstäver flöt ihop slog jag ihop den och somnade på studs. Är inte detta en mormors liv, så säg? Jo, jag är redo. Och med det är detta inläggs säck hopknuten.
I min iver att läsa riktiga böcker har jag gått igenom mina egna hyllor och högar, där det fortfarande finns olästa utmaningar, och listan där jag samlat på mig tips från andra och sådant jag själv träffat på av olika anledningar. Hösten och vintern bjuder in till mysiga lässtunder i soffan, i hängstolen, i saccosäcken. Jag har med stor behållning precis avslutat Melankoliska rum av Karin Johannisson och ser fram emot allt det andra. Det är inte deckare (min goto-genre i lurarna då jag skrotar omkring i trädgården), utan böcker som kräver eftertanke, är rent estetiskt vackra och böcker som är mer poetiska.
Underbara vinter – Clara Lidström Hur kan jag låta ”en blivande klassiker för alla julälskare” gå mig förbi? Jag har flera härliga julböcker som är mina klassiker, men eftersom jag är en av de där julälskarna ser jag också att det finns utrymme för en till. Att Lotta Kühlhorn är inblandad gör inte precis saken sämre.
The Carrying – Ada Limón Några av Adas texter swishade förbi mig vid olika tillfällen då vi bodde i USA. De talar till mig, gör mig glad, öppnar något. Jag älskar mitt andra språk engelska. Kommer aldrig att tala det utan någon brytning, utan att behöva prata runt ett ord jag inte hittar eller kanske måste slå upp ord som kommit upp i en konversation eller i en text. Men det finns något som detta språk har som når längre in i mig än mitt modersmål. Några av mina ensammaste, tyngsta och svåraste stunder har jag haft i USA och har då ofta sökt tröst i texter. Jag ser fram emot att ta mig tid att landa i Limóns poetiska och eftertänksamma betraktelser.
Livets alla färger – Lisa Aisato Häromdagen lunchade jag med min vän på hennes jobb. Jag fick möjlighet att sitta en stund i soffan och bläddra i en bok som hennes kollega hade tagit med sig och blev alldeles golvad. Tårar kom och jag förstod inte att jag aldrig hade mött denna bok förut. Detta är ingen bok man lånar på biblioteket. Detta är en bok att vila ögonen i, njuta av och drömma sig bort med av den norska konstnären Lisa Aisato. Underbara illustrationer och korta små texter om en människas liv. Jag längtar tills den kommer! (Beställde den som födelsedagspresent till mig själv.)
Allt var så nyss: Berättelser om att åldras i Sverige – Mobila dokumentärredaktionen Om femton år hade jag kunnat kvalificera för att vara med i denna bok av och om ett gäng svenska pensionärer mellan 65 och 103 år gamla. Ålderdomen skrämmer mig inte direkt och jag vill inte leva i den i förtid. Däremot vill jag tänka smart så jag har möjlighet, om det nu är så att jag kommer dit, att leva ett så gott liv som möjligt. Denna bok plockade jag upp från ”ge bort-tältet” på återvinningen. Den liksom hoppade på mig fast den inte är särskilt vacker och dessutom är det en gammal biblioteksbok.
Jag skriver över ditt ansikte – Anna-Karin Palm Min kära svärmor har bidragit med böcker till ett mindre bibliotek genom åren. Det har gett hela familjen en fantastisk guldkant till livet! För ett tag sedan fick jag denna bok av henne och började läsa med stor behållning, men förlade den efter bara några sidor. Efter en rensning uppe vid myshörnan på övervåningen hittades den igen och nu finns det äntligen möjlighet att läsa klart!
Jag har fler, men dessa blir en bra början. Idag kommer brorsbarnen på övernattning, men innan dess tänkte jag börja putsa fönstren. Det är något av det absolut tråkigaste jag vet, men samtidigt väldigt tillfredsställande då man är färdig. Hej och hå, putsa på. Hoppas att du får en njutbar helg!
