Uppbrott och avslut ställs mot nystart. Vår Sverigesommar närmar sig ett slut. Maken är tillbaka ”hemma” i Orem. Han fixar skolregistreringar och försakad trädgård medan vi andra ser till att suga ut det bästa av det vi har här. I går var jag till exempel på överraskningsfest för en snart fyrtioåring. Så trevligt! Jag älskar att träffa folk från när och fjärran. Födelsedagsbarnet bor i Frankrike, jag i USA och så träffades vi i Bergkvara. Helt naturligt i dagens samhälle.

Sonen har firat sin födelsedag på Sturkö nästan varje gång sedan han föddes. I morgon är det dags igen. Sjutton eller två – kalaset för kusinerna är viktigt tycker han, han som nästan är vuxen nu. Dags att kavla upp ärmarna och börja baka!

Tyst smyger jag in bakvägen. Det känns ovant och helt naturligt om vartannat, det här att vara tillbaka där så många känslor varit inblandade. Jag tittar åt hållet där Hon brukade sitta. Det sitter någon annan där nu. Hon är med mig ändå, men jag saknar henne.

Sitter man längst bak ser man allt ur ett annat perspektiv. Man ser hur livets verklighet liksom tynger ner människor, det mer än tyngdkraften.

Jag ser Hon som är där jag var då mina barn var lika små som hennes är nu. Jag tjuvkänner henne och jag önskar att jag kunde tala om för henne att hon är fantastisk och bra och cool och snygg och att hon ska fortsätta lyssna på många ljudböcker.

Jag ser Hon som jag också tjuvkänner. Facebooks roligaste citat (hon får dela platsen med min kusin), stark och med mycket medkänsla. Jag önskar att syrror som hon tar hand om mina nära och kära när det behövs.

Jag ser Hon som är min (enda) idol. Hon som har gjort mig så lycklig genom musiken hon sprider omkring sig, hon som har hjärtat utanpå kroppen och en personlighet som kan ta upp ett helt rum. Jag vill tala om för henne att det kommer att bli precis som hon vill, men jag svamlar bara. Egentligen vill jag säga att hon ska våga lyfta och låta kärleken till musiken bära.

Jag ser många fler, sådana jag känner lite, sådana jag vet namnet på, sådana som jag inte har en susning om hur de är eller vad de ägnar sin tid till… Jag känner kärlek, så där så jag inte kan låta bli att gråta fast jag verkligen inte vill. Jag tänker att jag önskar att vi människor skulle bli bättre på att se varandra och älska varandra, de goda och starka sidorna. Vilken nytta gör hat och avundsjuka och vad spelar det för roll för mig om någon annan väljer en alternativ livsstil? Jag smyger inte ut. Jag kramar mig ut. Ser in i ögonen, hoppas att de ser hur mycket jag bryr mig om dem. Hoppas att de kan se mina goda sidor och strunta i mina svagheter. Det räcker nämligen att jag bråkar med mig själv om dem.

Jag vet vem jag vill vara. Nu ska jag bara hitta Henne, den Jag som jag har inom mig. Och jag känner hopp. Vad känner du?