Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Grattis Finland på självständighetsdagen! Min svägerska som är stolt finska skickade den här länken till Sibelius Finlandia och jag passade på att dra i mig lite finskt svårmod och sisu dagen till ära. ( S mamma är finska medan makens mamma är svenska.)
6.09 in i filmen börjar ett av de vackraste musikaliska teman jag vet. Förresten, lyssna inte bara, utan titta också på den otroligt vackra naturskildringen.
Förra året hittade jag en så fin DIY-stjärna som Martha Stewart hade på sin hemsida. Maken och jag samarbetade och vips hade vi fått till en egen:
Vi var jättenöjda och den lyste upp vår balkong på det minimalistiska och sparsmakade sätt jag älskar. I år plockade jag fram stjärnan, pluggade in kontakten och kunde konstatera att året som gått sedan stjärnan sist användes hade fått så många lampor att gå att inte en enda lampa lyste. Inte orkar man sitta och testa två slingor om det är minst 20 lampor som är pajko och man inte ens vet vilka det är… Vi bestämde oss för att vara riktigt miljövidriga och slingorna åkte i soporna.
Nej, det blev en ny slinga med LED-lampor på koppartråd, s k fairy star lights, och en ny monteringsteknik som Ingenjören fixade. Den nya stjärnan lär inte bara lysa längre, utan är också finare.
Den senaste tiden har jag hållit på med ”produktutveckling” och det har legat You Do-prylar överallt på skrivbord, under skrivbord, på golvet och på andra ställen också. Nog för att jag verkligen gillar mitt arbete, men oreda har jag svårt att ha fördragsamhet med! Idag bestämde jag mig sålunda för att röja eftersom S hade bra skoluppgifter som inte krävde massor av insatser från mig. Hjälp! Alltså, när jag röjer blir det oftast jättebra tillslut, men tiden mellan start och mål är rätt kaotisk… Jag förstår inte hur mycket skräp som kan ackumuleras på ett ställe av en person. Nåja, vissa personer i familjen har direkt och indirekt bidragit, men ändå. Mest var det här mitt skräp och mina viktiga papper. Hoppsan, tur att räkningen jag hittade inte ska betalas förrän 20/12!
Första blompåsen lyfte jag på vid niotiden i morse. Den sista sopsäcken slängde jag tolv timmar senare. Fint! Det känns rätt fantastiskt att på två dagar både ha rensat upp hela värmesystemet och städat kontoret. Värmesystemet består av rör där varmluft blåses från en central i tvättrummet och ut i alla andra rum. Jag hade köpt en Living Social-deal där jag fick en tjänst som vanligtvis kostar $250 för $57! Ett kap. Vår operatör sa att det inte var det värsta systemet han sett, men att han inte trodde att det rengjorts ordentligt sedan 70-talet då huset byggdes. Jag har försökt skruva bort plåtarna och har dammsugit lite med vår vanliga dammsugare, men en sådan förslår inte särskilt långt. Sådan här doningar ska det vara:
Till vänster ser du hur det såg ut när killen satte igång. En närbild kanske?
Åh, mysigt! Och den här stackaren hade mött sitt öde på vår adress. Lilla plutten…
Nu är det rent i alla fall, alla dammklumpar och eventuella bakteriehärdar är bortskrapade, uppsugna, bortgnuggade och bortdesinfekterade och när varmluften sprutas ut i huset kommer nu inte en massa guck och äckel med i denna luft. Jag är så tacksam! Det luktar mycket bättre, det känns fräschare och det är som att en tunn hinna av damm har försvunnit som av ett mirakel.
Idag var det också dags för lite bak av pepparkakshus. Tjejerna hade bjudit in några kompisar och jag njöt av att höra hur varmt och trevligt det lät. Inga svordomar, inga kaxiga ”name callings”, inget fulspel… (Kom ihåg att jag var lärare för ungdomar i den här åldern under rätt många år och var van av att ”vänskap” såg annorlunda ut än då jag växte upp.) Sju tjejer från 11 till 16 år lyckades alltså fixa och dona, skratta och busa, spela spel och baka ut delar till sina pepparkakshus. Det gick bra ända tills monteringen. Då anlitades pappa till att smälta socker, för kristyren som jag hade hittat recept på funkade inte alls som monteringsmassa. Man ska alltså inte tro på allt man läser på nätet, men det visste vi väl redan?
Alla gjorde samma lilla fågelholkshus, men de såg väldigt olika ut när de var färdiga. Här kommer själva grundhuset (man kan se vissa spår av den misslyckade monteringskristyren) och en av tjejernas slutgiltiga resultat:
Själv var jag mest förtjust i de fina polkagrisstängerna. Smaken är inte direkt imponerande, men de är verkligen vackra!
En av makens vänner, O, bor här hemma just nu. Egentligen är han ju bara på besök, men han är med oss lite som en hustomte, jobbar på alla tider om dygnet (beroende på var ifrån i världen jobbet kallar) och tar långa promenader. Däremellan äter han med oss ibland, tycker att jag lagar jätte-, jättegod mat (exakt citat) och att det luktar jätte-. jättegott här hemma, precis som ett hem ska göra. Förutom dessa lovord har jag också fått höra att jag är en kanonbra komfortoperatör i vår familj och att vårt julkort är fantastiskt, så grattis till dig som får det i brevlådan om några veckor. 😉 (När det gäller det där med komfortoperatör bör han veta då han har flera års erfarenhet av denna tjänst på SJ. Arbetsbeskrivningen finns här och det är bara att byta ut tåg mot hem så har du en av mina tjänster i ett nötskal! Han har nog rätt, den där O.)
Det är intressant att prata med O. Han har levt ett tufft liv och när det gäller familjerelationer är hans och mina erfarenheter som från två olika planeter. O är väldigt intelligent, har studerat internationella relationer och diplomati och han fördjupade sig bland annat i asylhantering. Han vet väldigt mycket om detta ämne rent akademiskt och dessutom har han själv invandrat till Sverige från ett land i f d Sovjetunionen och har erfarenheter från insidan av vad det innebär att vara invandrare i Sverige.
Idag sa jag ”Hörde du att det blir nyval?” och sedan fick jag en en timme lång redogörelse om hur galet det har blivit i Sverige och hur svenskarna håller på att sätta krokben på sig själva med hjälp av invandrarfrågan. Han berättade om så mycket att jag blev alldeles vimmelkantig i huvudet efteråt. Han tyckte inte alls att det var konstigt att SD fick så många röster i det förra valet även om många som är engagerade i partiet verkar vrickade i huvudet. ”Att man säger STOPP, nu måste vi ta hand om människorna som redan finns i Sverige innan vi fortsätter ta in fler betyder inte att man hatar invandrare. Varför tror folk att det är så?” eller följande konversation mellan O och en annan invandrarvän efter frågan Fattar svenskar hur många invandrare som utnyttjar systemet? som han ställde till mig: ”O, varför tar du inte emot socialbidrag nu när du är arbetslös, du har rätt till det?” ”Jag samlade ihop pengar när jag hade jobb och nu lever jag på de pengarna. Ingen annan ska behöva betala för mig.””Du är ju dum.” eller ”Förstår inte svenskar att det inte finns någon bottenlös skattkista?”
Nej O, många svenskar förstår inte det. De tror att staten kan ”skapa” jobb. De verkar inte heller ha koll på vad pengar är eller att man inte egentligen bidrar till ett samhälles ekonomiska utveckling genom att ha en tjänst som bekostas av skatter. Jag tror att många svenskar blivit invaggade i något slags falsk trygghet där staten förväntas klara av att fixa allt oavsett vad frågan gäller. Jag läste i en artikel som någon lagt ut på Facebook att det är Jan Björklunds fel att det går åt Tjottahejti med den svenska skolan. Tillåt mig småle. Förvisso hade herr Björklund en massa galna idéer som skolminister, men att ställa honom som ensam ansvarig för hur det är vore lika idiotiskt som att påstå att det var Yaras rektors fel att hennes moster och morbror slog ihjäl henne.
Som sagt. Det blev en spännande timme. Det var TUR att jag hade yogan att avreagera mig på precis efteråt. Jag tror jag klarade alla mina rörelser lite extra bra då jag blivit så upprörd över några personliga berättelser som O delade med sig av…
Samvetsfråga till dig nu. Utnyttjar du systemet?
Innan valet var det flera av mina Facebookvänner som skrev ”Det är klart att jag har mina barn på förskolan så många timmar de får vara där oavsett om jag jobbar eller inte, det har jag rätt till, jag betalar skatt.” Det gjorde mig jätteupprörd då jag känner flera singelmammor som vänder sig ut och in för att kunna vara så mycket som möjligt med sina barn vilka har det stökigt på sina överfulla förskolor. Hur många av barnen som är ”överfulla” hade egentligen inte behövt vara där? Och ”Jag har rätt för jag betalar för förskoleplatsen.” Hur mycket kostar en förskoleplats egentligen och hur mycket betalar du för den platsen? Rätt svar? Kommunerna avsatte för flera år sedan över 100 000 kronor per barn och år till förskoleverksamhet, en kostnad som inte många har koll på.
I högra kolumnen procent på bruttoinkomsten som föräldrar betalar för förskola, den vänstra kolumnen visar maxtaxan per månad (siffror från några år tillbaka).
| Barn 1 | 1.260 kr | 3 % |
| Barn 2 | 840 kr | 2 % |
| Barn 3 | 420 kr | 1 % |
| Barn 4 | Ingen avgift | Ingen avgift |
Nu tänker jag inte skriva något mer om det här, men har du orkat läsa så här långt så får jag gratulera! Lycka till i nyvalet den 22 mars, Sverige. Jag har inga höga förhoppningar om att läget drastiskt kommer att förbättras, men hoppas kan man ju. Tjingeling!
Nu sitter jag här lite senare och tänker att mina tankar i morse, de var rätt tafatta. Det har varit en lång dag och faktiskt lite tung. Maken skickade ett sms med någon länk om att regeringens budgetförslag sänktes av SD. Oväntat? Knappast. Obekvämt? Rätt så. Nu blir det omförhandlingar och jag gissar att Stefan Löfven får det lite jobbigt ett tag framåt. Ja, precis som att han inte redan hade haft det. I perioder läser jag inga nyheter utom de mina Facebookvänner lägger upp. Det blir en och annan insändare och ibland också direktlänkar till något som hänt. Dessvärre kan världen te sig rätt mörk i ett sådant flöde. Jag blev därför jätteglad över det ”Good News Magazine” som jag fick i ett av paketen i går. Världen kan också vara fin och det finns många goda människor här!
Efter de där tristpolitiska nyheterna fick jag ett ännu tråkigare besked, ett som är mycket mer personligt och som stör mig riktigt ordentligt. Politik i all ära, men vem bryr sig om politiker då det finns personer som man älskar och som inte mår bra? Folk som har varit i dödsskuggans dal brukar säga att har man bara hälsan så har man inte mycket att oroa sig över. Det ligger väl mycket i det.
En av våra grannar fick stora hälsoproblem förra året. Inget dödligt, men ett livslångt handikapp. Han är en ung egenföretagare med fru och tre små barn och sjukdomen slog undan fötterna på hela familjen. Deras underbara hus är till salu, men tyvärr har man inte hittat någon seriös köpare som är beredd att betala för hantverket och alla fantastiska detaljer som huset bjuder på. Nu har huset lämnats över av mäklaren till en ”short sale”. Det är ju så sorgligt! Jag vill bara att allt ska bli bra för familjen som säljer och att det ska finnas några som vet att uppskatta detta konstverk! Det var också en av dagens tråkigheter.
När skymningen just började lägga sig till det svarta mörker vi får här då det inte finns så många gatlyktor såg jag hur vacker månen var. Jag fotar mycket i perioder då jag får rutin på att ta med mig kameran överallt och för tillfället är jag dessvärre inte i någon sådan period. Det var därför rätt mysigt att skruva på kameran på stativet och gå ut på balkongen i kylan och titta ut på bergen och månen genom den lilla tittgluggen. Inte för att jag hade möjlighet att ställa in kameran ordentligt (jag har tappat bildplattan till vridvredet och vet inte vilken inställning som är vilken), men jag fick ändå en fin stund där ute i mörkret i Orem, Utah, USA, Världen, Universum… Det är den stunden jag ska ta med mig nu när jag lämnar över den här dagen i någon annans händer. I morgon är en annan dag. All kärlek till dig!
Och så kanske jag ska sluta med den här eftertänksamma texten som jag hittade på Facebook. (Skaparens hemsida finns med där.)
Jag satt och lyssnade lite på Spotify i morse. Kom ihåg hur jag liksom har en hatkärlek till Maia Hirasawa. Hon är världens sötaste människa och har en väldigt speciell röst som jag gillar för det mesta… Har du någon favorit-Maia?
Vädret här är så konstigt. Det går fortfarande att gå ut utan tjockjacka om dagarna även om det faktiskt ofta ligger frost på gräset då jag kör dottern till skolan (Försäkringskostnaden för att lägga till en 16-åring till planen håller på att förhandlas och det dröjer lite. Jag förstår försäkringsbolagen.) och jag kommer på mig själv med att nästan längta lite efter snön. Som tur är slipper vi det gråtunga ickeljuset här under dagtid och det har fått mig att klara november lite bättre än förväntat.
Jag gillar verkligen att pyssla. Surprise! Nu i december har vi en julkalender med olika projekt att utföra fram till jul i You Dos blogg. Till dagens inlägg pysslade jag ihop 3-dimensionella stjärnor som kan hängas lite var man tycker att de passar. Följ instruktionerna här så kan du också få lite stjärnglans hemma hos dig!
Idag är jag fri att skriva om vad jag vill och hur jag vill, men jag vet inte om det blir så mycket roligare för det. Jag har jobbat en massa hela dagen, både som lärare och som allt-i-allo till You Do, men jag har också hållit på med Ett Litet Ord för att knyta ihop säcken då det gäller reach. Jag har följt Ali Edwards egna tankar runt detta projekt med ledord och har fått nya uppgifter en gång i månaden. Jag hade bara gjort några av dem, men under lovet och idag har jag klarat av några till. Det är bra att jag har bloggen och dagboken att gå tillbaka till. Här hittar du information direkt på Ali Edwards hemsida.
Det jag kan säga är att det har gett mig jättemycket att arbeta med reach! Det var inte ett ord som kom sig helt naturligt att välja, så jag är glad att jag känner så. Sammanfattningen kan jag lägga upp här i bloggen när jag är färdig om du vill läsa vad jag kom fram till.
Idag kom det inte ett, utan tre paket på posten. Jag blev så glad, så glad. En vän från Huddinge hade skickat ett välfyllt må bra-paket med allt från en underbar svensk tidskrift som heter ”Good News Magazine” – bara goda nyheter till ett fint kort, en Tara (tidning för kvinnor i min ålder) och en massa godis. Det mesta har jag lagt undan! Det gäller att hia sig när det kommer sådana överraskningar… Min syrra hade hört hur sugen jag var på Juleskum och hade skickat två påsar: en till familjen och en egen till S som snart fyller år. Det tredje paketet var en gratiskalender från Shutterfly. Vet inte var jag ska hänga den eller om den ska ges bort. Vi får väl se!
Äldsta dottern har börjat hänga med mig till yogans måndagspass. Det är jättekul att göra något så uppbyggande tillsammans, att ha något att dela med sin tonåring. Det kan varmt rekommenderas.
Förresten, jag höll ju på att glömma att jag, K och E var på Messiah Sing-In i Salt Lake City i går! Det var fantastiskt på alla sätt och vis. Utah Symphony spelade vackert och solisterna var duktiga. Publiken var oväntat skickliga vilket gjorde upplevelsen näst intill överväldigande. När orkester och solister blev inropade en extra gång efter konsertens slut kom de tillbaka och så körde de Hallelujakören igen. Konsertsalen darrade nästan av intensitet och jag slutade sjunga och stod där och grät för mig själv medan alla dessa änglastämmor sträckte sig mot himlen. Vilken upplevelse! Jag vill tillbaka nästa år igen…
Och så glömde jag att uppmärksamma min fina, fina pluttsyster. Jag har nämligen fyra småsystrar, men det är den yngsta som fyller 22 år idag. Det gör man bara en gång! Tänk att det har gått så många år sedan hon svepte in i vår familj som en stormvind. Du är bäst K. Puss och kram.
I går skulle jag skriva det sista Onekligeninlägget, men jag försöker alltid låta bli att sitta vid datorn på söndagar. Det hade ju annars varit roligt om jag hade glömt bort att skriva detta kom ihåg-inlägg… 😉
Det har varit intressant att ha färdiga bloggtitlar under den här månaden, men jag känner att det var en lite väl lång utmaning även om jag kunde göra den personlig genom att jag samtidigt körde mina trettio tacksamma dagar. När jag är färdig med det här kör jag dock vidare som vanligt!
Kom ihåg… Ja, vad ska jag uppmana dig att komma ihåg? Att livet är en berg- och dalbana och att när man är nere i ”dödsskuggans dal” så kommer de makalösa höjderna snart tillbaka kanske? Jo, det får det bli. Det går naturligtvis åt andra hållet också, men det finns inget uppmuntrande med en pessimistisk livssyn. Tro mig. Jag känner att det finns så mycket gott att åtminstone mitt liv blir mycket bättre då jag fokuserar på detta istället för på det som jag inte tycker om, det som sårar, det som skadar, det som gör ont, det som inte funkar eller det som stör. Jag förstår att alla inte upplever sina liv på samma sätt som jag och jag skulle aldrig jämföra mig med någon annan eller väga någon annans upplevelser mot mina egna.
Ska jag börja bli otacksam nu? Knappast. Jag är dock glad över att jag var tacksam i projektform i år igen. Jag blir onekligen en bättre människa och jag gillar mig själv bättre då jag är tacksam och då jag uttrycker denna tacksamhet. November är vanligtvis en av årets absolut tristaste månader på alla sätt och vis och det här projektet har ändrat på det.
Tacksamhetslista 30 november 2014
Trettio Tacksamma Dagar
Händels Messias
filosoferande människor
uppmuntrande ord
en god natts sömn
vackra färger
renstädade toaletter
julmusik
adventstiden
barnens tacksamhet över våra traditioner och att de uppskattar dem och tycker att de är viktiga
E och jag har provklätt en av stolarna för att se om tyget håller. Vi gillar den glada känslan!
Adventsstjärnan är uppe, julstjärnan står på bordet och vi har bytt ut soffbordslitteraturen till böcker med jultema.
Mormor Britta är med oss varje dag, men särskilt när vi adventspyntar varje år och vår förlovningspresent kommer upp på väggen.
Grenen har fått ny klädsel med halmdekorationer och fått sällskap av den gamle tomten.
Det blev test av nytt lussebullsrecept idag. Visst var bullarna goda, men nästa gång tar jag hjälp av Vår Kokbok igen.
Nytt lussebullsrecept
1 pkt jäst löses i
3 dl 37° mjölk
och körs tillsammans på medelhastighet i assistent med
400 g vetemjöl special
150 g socker
Plasta och låt jäsa i 30-40 minuter.
Mortla 1 g saffran med lite socker och häll tillsammans med vaniljpulver från en stång i
3 dl mjölk som ljummas till 37°.
Häll saffransmjölken i den jästa grunddegen tillsammans med
150 g socker
12 g salt
250 g rumstempererat smör
900 g vetemjöl special
och kör i assistent i 8-10 minuter.
Jäs gärna plastad i kylskåp över natten.
Ta ut degen 1 h innan den ska bakas ut. (Degen känns som lera.)
Dela i 50 g-bitar och baka ut till lussekatter.
Jäs i 10 minuter.
Pensla med 1 ägg+1 msk vatten hopvispat.
Grädda i 220° 8-10 minuter (jag fick ta ett par minuter extra i vår ugn).
Rufsige sonen var en utmärkt sockerbagare. Ja, eller lussebagare kanske är mer rätt benämning.
Någon stackare måste ju provsmaka då man har testat nytt recept och allt!
Mums, mums. Det här tycker jag är så fantastiskt gott!
Förra årets socksnögubbar har fått sällskap av en virkad kusin som yngsta dottern gjort på sin virkkurs. Gulligt!
Även om det är lov behöver man öva på pianoläxan varje dag.
Äldsta dottern håller på med nästa syprojekt. Den här gången är målet att få till ett par prickiga byxor.
Vår grannfru/min vän har norskt blod i sig och då ett av hennes stora intressen är Skandinavien och hon känner vår bästa vän från Palo Alto så var det extra roligt att det var just hon och hennes familj som flyttade in i vårt grannhus förra året. Hela familjen är supertrevlig och jag är så glad att de bor här!
Idag hade M bjudit in folk från sin norskkurs och oss till adventsbak. Tanken var att vi skulle göra sju sorters kakor, men det blev ”bara” sex till slut.
Som du ser var ingen direkt ledsen över att det saknades en sort. Godast av alla var rånen som vi fyllde med grädde och hjortronsylt och så klenärterna! Jag kastades många år tillbaka i tiden till min egen mormor och farmor som båda var jätteduktiga i köket och det kan hända att jag fällde en och annan nostalgitår…
Dagens bästa, och enda, fotobomb. 🙂
Vi har haft världens bästa Thanksgivinglov och jag är synnerligen tacksam över mitt här och nu. I morgon åker jag, maken och äldsta dottern på Messias sing-along vilket jag ser mycket fram emot. Sista gången jag var på en var för många år sedan i Storkyrkan och det jag kommer ihåg bäst från den kvällen var att Lill Lindfors skred in sist av alla i publiken och att hon hade på sig en stor päls. Vet inte vad det säger om mig, men rent musikaliskt kommer jag inte ihåg att det var storslaget på något vis. Jag var väl förblindad av pälsen…
… jag vet faktiskt inte. Jag ville skriva något jätteroligt här, men somligt passar sig inte i bloggform och annat blir inte så roligt när jag skriver det. Roligt kan vara roligt som i lite lagom skoj, det kan vara så tokigt så man ligger dubbelvikt och håller på att kissa ner sig, det kan vara mysigt som att man är glad över att någon har hittat sin drömpartner, det kan vara roligt som att man fnissar lite bakom en servett så att ingen ska se något… Det kan helt enkelt tolkas på så många olika sätt. Jag får nog återkomma till det här inlägget.
Tacksamhetslista 29 november 2014
nu närmar jag mig min tacksamma månads slut och jag känner att det har varit lika bra för min själ som förra året då jag gjorde samma sak
vi har hamnat bland underbara grannar som lyfter mig och min familj på olika plan
det är så adventsfint här hemma (förvisso inte utan en del hårt arbete)
Scandinavian Cookie Bake-Off hos grannarna hela eftermiddagen resulterade i rån med grädde och hjortronsylt, klenärter, norska mandelmusslor utan mandel, smördegskakor, pepparkakor och peppernøtter – nyttigt för själen (?!?!?!)
levande ljus
apelsinjuice med mycket fruktkött
familjen, alltså, familjen
julkorten är färdiga att adresseras och skickas
omklädning av köksstolar påbörjad