Idag var jag på begravning. Det där att se föräldrar följa sina barn till sista vilan känns aldrig rätt, men skulle det hända mig skulle jag vilja ha alla mina vänner runt mig. Tanken om begravningen är till för den som har dött eller för de efterlevande slog mig, men jag kom fram till att det väl är båda.

En god man som gick bort allt för tidigt för några år sedan hade varit sjuk under en tid och hade därför haft tid att förbereda sig inför det oundvikliga. Han hade skrivit ett brev till alla i det fullpackade kyrkorummet och det var så fint att höra hans syster läsa upp det. Han fick lov att göra bokslut och den tacksamhet han uttryckte tror jag många tröstades av. Begravningar får mig att påminnas om hur viktigt det är att vi inte har några löst hängande trådar, ouppklarade schismer eller surdegar som inte har tagits omhand. Vi vet ju inte hur morgondagen ser ut!

Jag fick uppleva min egen begravning i en väldigt levande dröm en gång och vaknade och tänkte ”men den där musiken vill jag inte ha på min begravning”. Jag har talat om för min familj ungefär hur jag önskar att det ska gå till, men jag ska se till att skriva in allt i Vita Arkivet. Jag vet av erfarenhet hur svårt det kan vara för närstående personer att behöva tänka på dikter och musik och gravsättning när de bara vill lägga sig under ett täcke och gömma sig.

Den här har tröstat mig många gånger. Tack Kenneth och Ted Gärdestad:

I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

i den stora sorgens famn..

De senaste dagarna har jag försökt få ordning på mina tankar. Mina ambitioner att leva frimodigt fick sig liksom en törn innan jag ens hann köra igång ordentligt. Jag vill verkligen inte vara någon dystergök, men jag kan inte hjälpa att min förmåga att sätta mig in i andra människors känslor nästan sätter krokben på mig när det blir för mycket. Vad gör man när det på kort tid och utan förvarning blåser upp till storm på det här viset?

• det har visat sig att båda mina föräldrar har riktigt svåra hälsoproblem att tackla i år
• en släkting som var viktig för mig en gång i tiden hittades död på toaletten lagom till jul (hen var gammal, men ändå)
• en av mina fina vänner väntade smått, men fick på första ultraljudet reda på att det inte blir någon bebis
• en annan nära vän kämpar på med svårigheter på hemmafronten
• en vän i en annan stat är på väg hit till Utah för att begrava sin son på måndag
• två vänner sitter i sådana rävsaxar som före detta makar verkar vara förtjusta i att placera ut

Egentligen finns det ju massor av fantastiska och härliga saker också. Mitt hem är min borg och när jag är här är jag omgiven av människor som jag älskar, de älskar mig och vi ger varandra trygghet. Jag är alltid tacksam över det nätverk som alla föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder och kusiner utgör, men jag tar det inte för givet. Jag är begåvad med ovanligt fina och fantastiska vänner och bekanta och känner att skulle det behövas så finns det många som skulle hjälpa till att lyfta och putta på.

Nu är det dags att börja varje dag med en liten tacksamhetsmeditation igen. Just tacksamhet verkar vara det som ger min själ bäst näring och också det som hjälper mig över de svåraste guppen.

Jag vet att vi alla har våra utmaningar, men idag önskar jag just dig ett lite lättare liv och luft som är lätt att andas. Peace.