Intressant tillbakablick och analys av ett av 80-talets favoritprogram Solstollarna. Visst var det ett stolligt program, men karaktärerna lämnade outplånliga intryck. Intressant att höra Per Dunsös och Ola Ströms tankar runt vad det var som hände där bland ”gubbarna”, popstjärnorna och alla lättklädda tjejer.
Ibland blir det bara lite mycket.
Jag har varit engagerad i en diskussion på Facebook med en lärarstudent som med all säkerhet vet att hemskolning absolut inte kan vara ett alternativ till den allmänna svenska skolan. ”It’s better to be silent and concidered a fool than to open your mouth and remove all doubts.” säger jag tyst för mig själv, citat stulet från en annan inblandad i samma diskussion, här i bloggen. Ibland önskar jag att jag var sisådär 20 år och återigen hade alla rätta svar på livets svåra frågor.
Ta en semla! Nej, förresten. De är redan slut.
Kardemumma är en av mina favoritkryddor, både i bakverk och i matlagning. Indiska vegetariska grytor med kardemumma och kanel är till exempel mums. Den tunga kardemummakakan i Sju Sorters Kakor är en annan höjdare.
Vår kompis tog med sig några rullar mandelmassa hit i höstas då hon kom på besök. Vi hade använt upp allt utom en rulle till julbaket och upptäckte att den började närma sig ”bäst före-datum”. Tur att det är semletider! Det var bara att baka en sats släta kardemummabullar. Många vill ha fluffiga och luftiga konditoribullar, men det vill inte jag. Jag gillar den lite tyngre versionen. Fyllningen gör jag efter att ha skurit bort ett litet lock genom att gröpa ur bullen och blanda brödsmulorna med lite grädde och riven mandelmassa. Slutligen fylls bullen igen, toppas med vispad grädde (längtar till den svenska, ”vanliga” grädden), får sitt lock tillbaka samt ett tunt lager siktat florsocker som dekoration och smakförhöjare. Klart!
Som synes är det svårt att få den amerikanska grädden stadig trots att den innehåller karragenan. (Ur Wikipedia: Karragenan är ett broskartat, blekgult, slem- och proteinrikt ämne som utvinns ur de torkade rödalgerna Chondrus crispus (karragentång) och Gigartina mamillosa (vårtig rödalg) vilka samlas in vid Irlands kuster (”irländsk mossa”). Vid kokning löses karragenan till ett slem, som vid avkylning stelnar till gelé. Visst låter det mumsigt?) Nåja, gott smakade det i alla fall. Tack till R som gav oss möjlighet att njuta av dessa specialdelikatesser även i år.
Ps: Det går bra att göra egen mandelmassa också. Det är inte ens svårt. Ibland är det bara bekvämt att göra som man alltid har gjort!
Ps 2: Det här skumma fotografiet laddades upp från kameran. Det ser ut att ha rymt dit direkt från sjuttiotalet utan att ha passerat GÅ.
Gräv där du står…
… och det är väl där du har dina rötter? De senaste dagarna har jag varit helt uppslukad av ancestry, företaget som maken jobbar för och som erbjuder tjänster för att bokföra och söka sina rötter. Jag har fört in mycket av alla namn som min mamma forskat fram genom åren både från sin egen och min fars släkt. Hon ägnade hundratals, kanske tusentals timmar, för att söka igenom microfichefilmer som hon hade lånat på biblioteket. Jag satt ibland med henne och letade efter namn i födelse- och dödböcker. Dessa namn var oftast skrivna med väldigt snirkliga bokstäver och kunde vara svåra att uttyda, men varje gång vi hittade en bortglömd släkting var det till tjo och tjim och glada danser.
När jag nu har fört in dessa namn har jag med jämna mellanrum fått tips av ett litet vibrerande löv om födelse- och dödsuppgifter i avfotograferade böcker. Det är lika spännande varje gång det sker, men ännu roligare är det att hitta någon som har mina släktingar i sitt släktträd! Bara idag har jag skickat iväg sju mejl till olika personer som jag antagligen är släkt med på ett eller annat vis.
Vissa dokument berör mer än andra. Detta till exempel:
Margareta (Greta i födelseboken) SOFIA Hansson var min morfars mormor. År 1900 kom den ensamstående mamman Sofia ”i olycka” för andra gången i sitt liv, denna gången med tvillingar. Vid detta tillfälle jobbade Sofia hos en bonde i Klappmark. ANNA Sofia och Karl OSKAR föddes hemma i köket där Sofia var alldeles ensam. Lyckligtvis fick husbonden, som inte var hemma vid detta tillfälle, besök av en rådig man som hämtade släde och fru och tog hem Sofia och de två nyfödda till sig där nöddop utfördes.
Själva historien är inte sorglig i sig även om den vittnar om några tuffa livsöden. Jag kände redan till Sofias och Annas historia, men när jag såg kyrkoboken med två små bebisar som kallades oäkta blev jag ändå väldigt illa berörd. Fy sjutton. Den lilla oäktingen Annas liv komplicerades ytterligare av att hon under sitt första levnadsår drabbades av engelska sjukan och blev döv. Trots dessa utmaningar, eller kanske tack vare dem, visade hon sig bli en fantastisk kvinna som jag är ledsen att jag aldrig fick lära känna. Jag vet faktiskt inte ens om hon fick träffa mig. Hon dog 1972, så rent teoretiskt skulle det vara möjligt. Jag får väl fråga mamma…
Känner du till några spännande livsöden i din släkt?
Vivian Park till Bridal Veil Falls.
Jag vaknade i går och kände att jag måste komma ut och rensa huvudet ordentligt. Tre av fyra familjemedlemmar hakade på och efter visst gnissel över den inte helt lätta promenadvägen och de iskalla vindarna blev det en fin långpromenad med inslag av både det ena och det andra. Bergen alltså. Jag vet inte om vintern verkligen kommer i år. Vi har knappt fått någon snö och de som vet är oroliga över årets vattenreserver. Vi får väl se hur det blir.
Om att känna historiens vingslag.
Det känns lite trist att säga att jag inte kände min morfar eftersom han inte dog förrän jag var 15 år, men så är det. Han hade sin första hjärnblödning min första jul och sedan kom det fler. För varje gång hans hjärna attackerades förändrades hans personlighet lite grann och det är mest genom alla andra jag fått veta att han måste ha varit den bästa människan på jorden. Alla som kände honom, och då menar jag alla, vittnar om hans fantastiska personlighet. Visst är det väl så att döden kanske lätt får en att putsa någons resumé lite lagom sådär, men inte så här extremt.
Vad vet jag då om Karl Reinhold förutom att han tydligen var otroligt snäll och kärleksfull? Jag kommer ihåg hans vackra norrländska och hans intensiva blick. Jag kommer ihåg att han uppmanade oss barn att inte använda målarböcker utan att vi skulle teckna själva för att utmana vår kreativitet. Om vi nödvändigtvis ville använda de där böckerna, och det ville vi, skulle vi se till att dra alla tuschstreck åt samma håll. Morfar var hobbykonstnär. Han var inte överdrivet fantastiskt och många av hans tavlor skulle kanske kallas ”Hötorgskonst”. Det finns en och annan skapelse som är fantastisk. Jag älskar till exempel porträttet på amiralen (?) som hänger i sommarhuset på Sturkö. (Tavlan med kattungarna är dock så ful att den knappt får hänga på yttervinden…) Morfar tro betydde otroligt mycket för honom och han målade till exempel en stor väggmålning med hela skapelseberättelsen. Han ägnade stora delar av sitt vuxna liv till att dela med sig av sin tro.
När man diskuterar arv och miljö finns det inget som pekar på annat än att man varken kommer undan det ena eller det andra. Det kan sägas vara både på gott och ont. Min kreativa sida tror jag kommer från morfar. Idag var vi hemma hos mammas kusin som är dotter till morfars syster. Vi fick se på tavlor som morfars mor målade och en receptbok som morfars systerdotter hade plitat ner sina bästa recept i. Det går inte att förneka att det sög till lite i magen då jag tänkte att det säkert är från morfars mor, till morfar, till mamma, till mig som intresset för att skriva väl har kommit. Skrev du så här vackert då du var 15 år?
Tillbaka till Sweden.
Om två veckor är det dags. Då får jag träffa några av de här galningarna och hjärtana.
Den galnaste av dem alla är dessvärre hemma i Skottland, men det är bara att plocka fram detta foto för att känna mig nära henne.
Hennes tunga ser frisk ut, eller vad säger du? Ögonfransarna har jag alltid varit avis på och mascaran hon använder på detta kort ger precis den effekt jag önskar. Tyvärr är Revlon Bold Lacquer helt fel och ligger nu i soptunnan:
Något som är helt rätt däremot är att bjuda på fika. Grannen kom över på te och våra favoriter, glutenfria muffins med chocolate chips i. Vi pratade om högt och lågt i flera timmar tills det var dags att åka till ridskola och slagverkslektioner. (Ja, ungdomarna fick sköta skolan själv en stund, men det verkar ha gått bra.)
Ta det lugnt i trafiken!
800 S, rondellen, Will’s Pit Stop, korsa University Avenue, AmBank, Clinton Building, bromsa!!!! Det är bra att påminnas om att det aldrig går att slappna av då man kör bil. Rådjuren tar till exempel inte hänsyn till några trafikregler. De hävdar att de var här först… (Det kan hända att detta är självupplevt. Ingen kom dock till skada.)
De flesta bilolyckor jag ser här orsakas av att man inte håller avståndet till framförvarande bil. Far inpräntade detta i mitt sinne så till den milda grad att jag känner att det är A och O för att göra vad man kan för att inte förorsaka någon olycka. Dessvärre får man inga garantier för att ens medtrafikanter lyder samma regel, hm.
Jag hör att vägarna hemma i Sverige har varit förrädiska på många håll. Var försiktig!
Aj.
Jag satt och lyssnade på iTunes och blev slagen i magen. Så kan det gå, men du är ändå välkommen in genom dörren som blivit pimpad med ett glitterhjärta för $1,99 från Walgreens. Kliché…
Nu har vår gäst åkt tillbaka till Europa. ”Jag åker inte hem, jag åker bort. Det här är mitt hemma nu.” Fint att han har trivts så bra här. Det kommer att bli tomt!
Det finns skrik som ingen hör.
