Arbetsfirande i Klackamåla.

För några år sedan köpte mina två nästföljande syskon (jag är äldst) och deras familjer loss vår farfars föräldrahem i Klackamåla. Det var i riktigt risigt skick, men de senaste ägarna hade iallafall börjat renovera och såg ett liv tillsammans där i framtiden. Nu blev det inte så. Detta är ett långtidsprojekt och det är väldigt mycket som behöver fixas. Att komma hit då och då och inse hur mycket som faktiskt har åtgärdats är alltid lika roligt. Syrran har önskat sig ”arbetsdag” i present av oss i familjen de senaste åren. Bra drag. Det är mycket som kan fixas en solig vårdag. I år passade vi också på att fira maken som fyller år idag. (Hans familj kommer i eftermiddag.)

Min syster är duktig på växter och experimenterar med sticklingar och annat. Det senaste året har hennes projekt varit att föröka mammas honungsros. Det har funkat så här långt, nu håller vi tummarna för att den trivs i sitt nya hem!

Det största trädgårdsproblemet är parkslide, denna invasiva växt som sprider sig på alla andras bekostnad. Då huset övertogs var trädgården helt övervuxen och man såg det knappt för all växtlighet. Lite i taget blir det dock mer trädgård och mindre vildvuxet. Brorsan har en plan med parksliden, så det är bara att testa. Mitt jobb igår var att fokusera på att köra stenar till markutfyllnad, skräp och kompost. I komposten får ingen parkslide bo. Gamla nässlor, löv och perennrester blir dock ett välbehövligt tillskott till jordförbättringen.

Det var många som fixade i trädgården. Annat jobb som utfördes var vedklyvning och att bila upp i källaren för kommande rörläggning. Det där att alla som vill hjälpa till har en uppgift gillar jag!

När jag pratade med brorsdottern som var på väg satt hon och åt en Snickers. Jag bad henne (på skämt, fast jag var sugen) spara två millimeter till mig. Hon var generös och gav mig minst en centimeter! Detta energitillskott togs tacksamt emot. Till lunch var det sedan dags att föda alla arbetare med…

… korv såklart. Dagens födelsedagsbarn fick vara Grillmeister. Här sitter de tre av mina syskon som bor här i Karlskrona. Älskar att hänga med dem!

Brorsonens pappa täljer skapelser värdiga en konstnär och gossen har fått lära sig hantera en täljkniv sedan tidig ålder. Igår täljde han till marshmallowpinnar till alla hågade. Det där med att lära sina barn hantera farliga saker istället för att låta dem undvika dem är en uppfostringsteknik jag gillar. Själv har jag oroliga gener och har säkert varit för beskyddande, men jag gör vad jag kan för att förändra detta till nästa generation.

Den täljande unge herren tillverkade även barkbåtar. Dessa roade sig sedan han och hans kusiner med då det inte längre fanns lust eller energi att hjälpa till.

Snygg barkränna, eller hur?

Efter ännu lite arbete var det dags att fira födelsedagsbarnen med finkakor och en ”skogsgrön” prinsesstårta. Grönare tårta hade nog ingen av oss sett innan, men jag vet inte precis om det gjorde den skogsgrön, hehe. Gott med grädde och marsipan, mmmmm.

Festligt att vi är så många fast långt fler än hälften inte är på plats!

Min hälsporre sände mig till bilen den sista halvtimmen. (Den besvärar nu vanligtvis mycket mindre, men nu tryckte jag väl på lite för mycket.) Väl hemma började förberedelserna för makens firande nummer två, men det tar vi en annan dag. Den här soliga dagen kan jag bära med mig länge, länge.

Continue Reading

Bordläggning, eller bordlagning.

I verandan står det lilla svarta bord som inhandlades för en billig peng strax efter sekelskiftet (eller i början av 00-talet som det också heter). Det fick inte följa med oss till Orem, men annars har det fått jobba hårt sedan det hamnade hemma hos oss. Jag målade om det i mattsvart för att det skulle bidra till den viktiga svarta detalj som varje rum bör ha, något som jag på den tiden lärde mig om i de Sköna Hem-tidningar jag ärvde från svärmor. Jag vet att min inredningsestetik mest påverkats av yngsta fastern, men svärmors vurm för vackra ting med smakfull placering har också varit viktig. Till Sköna Hem har jag en stark hatkärlek, samma typ av känslor som jag har till tonårens Veckorevyn. Jag gissar att sociala medier är det närmaste man kan komma idag. Sådant som bidrar och hjälper till att forma en, får en att drömma och önska, men som också slår kilar i ens självförtroende, skapar avund och får en att känna sig värdelös.

Hur som helst, det lilla bordet inhandlades på loppis för knappt några pengar alls. Hantverket är gediget och jag borde ha valt en annan sorts färg då jag målade, men vad visste jag på den tiden. Nu blev det som det blev och bordet har varit mycket behjälpligt genom åren! Det har i olika hem och hos olika personer fått agera årstidsbord, avlastningsbord, skrivbord, extrabord, matbord och numera står det i verandan och är helt enkelt ett bord där det ställs grrrrrrejer. På vintern är verandan extrakylskåp och förvaring, nu har odlingssäsongen kört igång och då är det trädgårdsrelaterade prylar som står där. Till sommaren är verandan ett extra mysrum/matrum och förvaringen hålls mest till sittbänkarna. Då får det lilla bordet bli blombord och jag har mest haft lite mer ömtåliga plantor där. Eftersom bordet har dragits mellan Sörmland och Blekinge rätt många gånger så hade det hunnit bli lite trött. Fogarna hade släppt, trots det gedigna arbetet. Igår fixade helt enkelt maken till det.

När jag målade bordet monterades det aldrig isär, så vi såg inte att trots att alla delar var väl uppmärkta så hade bordet blivit felmonterat. Varför skriva minnessiffror till monteringen om man sedan inte tänker följa dem? Långsidorna var placerade på motsatt sida. Det har uppenbarligen funkat, men ändå. Med lite Pattex och handkraft fick konstruktionen ny stabilitet.

Eftersom träet sväller beroende på luftfuktighet går det inte bara att limma på en bordsskiva. Här har det lösts med ett slags små ”monteringsklossar” runt hela bordsskivan. De har säkert ett särskilt namn bland personer som pysslar med möbelnickeri. Här ser man rester av den mörkbruna färg som bordet hade då vi köpte det. Jag hade velat veta årtalet för bygget…

Lite pilligt att fästa varje kloss i fåran, men det gick finfint. Visst är snickeri fascinerande? Jag önskar att jag hade haft mer tålamod och varit mer uppmärksam under trä- och metallslöjdslektionerna. Å andra sidan har jag fokuserat på annat i livet och nu har jag en man som är jättebra på sådant här. Det är jag tacksam för.

Kanske hade det varit smart att ta hand om färgen nu när vi ändå var igång, men det får vara. 2000-tals-shabby. Matt plastfärg blir inte direkt lika snyggt sliten som äggoljetempera eller linoljefärg. Jaja, nu är det som det är. Och bordet står stadigare än det gjort under alla år det tillhört oss, trots att det monterades fel från första början. Nästa vecka ska resten av verandan städas klar och efter det kan den som är hågad se bordet i den miljö det brukar känna sig hemma i.

Continue Reading

Trevlig, vad är det ens?

Är du en trevlig person? Gillar du trevliga personer? Hur definierar du ”trevlighet”? I en ordbok från 1870 beskrivs ordet på följande vis: ”Som gör att man trifves, finner sig väl, känner nöje.” Jag hade nyligen en diskussion med någon som sa att det känns orättvist att man måste vara ”framåt” för att anses vara trevlig. Jag motsade detta argument och sa att jag känner många trevliga personer som inte är särskilt extroverta. Å andra sidan får personer som inte trivs i sammanhang med många människor kanske förlita sig på en andra chans för att ”bevisa” sin trevlighet? Somliga funkar helt enkelt bättre tillsammans med färre personer. Och har man ett ”resting bitch face”, ett ansikte som i neutralt läge ser surt eller argt ut, vad gör man då? Tolkningen för någon som inte känner en är kanske ”ointresse” eller ”social oförmåga” vilket innebär att man eventuellt får anstränga sig lite extra vid första möten med andra.

För mig är en trevlig person någon som får en att känna sig väl till mods, någon som man känner sig trygg med och någon som bjuder in och låter sig bli inbjuden. Man behöver inte vara extrovert för att bjuda in. För mig innebär det att man visar ett ärligt intresse för den andre, men också delar med sig utan att slänga sin byk i knät på den andre och på något vis kräva att denne ska tvätta den, hänga upp den och lägga in den i skåpet. Somliga behöver lite mer tid för att andra ska uppfatta deras trevlighet. Tvärtom är det också så att någon som verkar varm och inbjudande kanske döljer något helt annat. Jag tycker dock inte att man ska gå omkring och misstänka alla andra för att vara potentiellt personlighetsstörda människor. Alla är varken narcissister eller psykopater, begrepp som är populära att slänga sig med så fort någon är lite för mycket.

Eftersom jag kommer från en familj med ironi ständigt närvarande får jag själv akta mig för ironisk humor. Alla förstår nämligen inte ironi och alla uppskattar det inte heller, det har jag fått lära mig. Personer som är uppriktigt roliga tycker jag ändå vanligtvis är trevliga, deras förmåga att få andra att känna sig bekväma är avundsvärd.

Jag vet att personer från somliga kulturer rent generellt kanske inte anses som just trevliga. För gemene svensk kan det bl.a. skava med högljuddhet, att skräpa ner med både kommentarer och ”vanligt” skräp, att inte respektera köordning och att vara (enligt oss) extrem rak. Min israeliska vän i Philadelphia (detta var runt sekelskiftet) berättade att det fanns en kurs på universitetet i Tel Aviv som handlade om hur andra kulturer funkar eftersom israeler som kom att jobba utomlands ofta ansågs otrevliga. Att vara ärlig i en relation anses allmänt som väldigt viktigt, men många blir sårade då det sägs sådant som kanske är sant, men som inte behöver sägas. Klassiker är då ovan nämnda vän som sa ”om jag var du skulle jag fettsuga min häck” då jag sa att jag gärna hade gjort en bröstreduktion. Vi hade inte känt varandra länge och jag hade lätt kunnat avsluta vår relation där och då. Barn nummer två var några månader gammal och jag kämpade hårt med mina ätstörningar i bakgrunden. Det kunde ju hon inte veta, men ändå.

Känner du att du behöver anstränga dig för att vara ”trevlig” då du träffar andra? Kanske det är dags att fundera på varför det är så. Och om du inte tror att andra personer tycker du är trevlig, vad bygger du det argumentet på? Om du sällan träffar andra som du anser vara trevliga, vad tror du ligger bakom det?

Continue Reading

Fira den som firas bör.

På fredag fyller syrran år. Vi ska fira henne i Klackamåla som traditionen påbjuder, men eftersom dottern inte är kvar här då åkte hon och jag in till stan när jag jobbat klart, plockade med oss sushi från Sumo Sushi och en påse godis från Hemmakväll och fixade en förfest. Kajsa Katt var inte direkt inbjuden, men fick gärna hänga med oss. Så mysigt att hänga och prata i timmar. Vi satt i jacuzzin medan vårkvällens mjuka ljus lät grenverket över våra huvuden komma till sin rätt och himlen började tända stjärnor. Det är så mysigt där på innergården där man har en backe upp till en gågata och ändå känner sig helt ifred! När vi var alldeles möra i huvudet av all värme och allt pratande var det dags för dottern att ge sin moster en presentmassage. Lyxig present! Vi körde sedan förbi Bredavik och plockade med oss dahliorna hem så jag kan locka dem att vakna i lugn och ro. Jag orkade inte hålla mig vaken när vi kom hem, utan lade mig på spikmattan, pratade antagligen rappakalja och dåsade bort. Har inte ens minne av att jag plockade bort den där spikmattan? Den tröttheten är helt underbar! Och det var den dagen.

Continue Reading

När man får oväntat besök.

I måndags kom vår yngsta dotter hem för att tanka lite Sturkö. Så mysigt att ha henne hemma. Vardagen fortsätter som vanligt, men med henne som en härlig bonus.

Efter jobbet skulle jag skola om mina tomater och hon skulle hjälpa mig. Dessvärre hade jag glömt att vattna dagen innan och eftersom det var strålande sol och plantorna står i söderläge såg de inte glada ut då jag tog ner dem till köket. Jag vet att de oftast återhämtar sig efter sådana utmaningar, men det är väl onödigt att stressa dem så här tidigt. Nåja, idag ser de glada ut, så senare idag ska mjölkkartongerna få göra sitt jobb. Jag gillar tipset om att vika ner halva sidorna på detta sätt så är det bara att vika upp dem, tejpa med packtejp och fylla på jord när plantorna växer! Det låter otroligt smidigt, vi får väl se hur det funkar i praktiken.

Här kommer en uppdatering om rumslönns-sticklingarna. Två av dem har fått små vita prickar, början på rottrådar! Att rota en sådan stickling tar enligt utsago lång tid, så tålamod kräves.

Min bästa snödroppsvas slog jag sönder förra sommaren (buhu, men att gråta över prylar är ju bara för tragiskt), så jag fick rota lite i skåpen för att hitta denna lilla boll. Jag gjorde en ”fågelbokrans” av björkris för att det skulle se lite kul ut, men jag vet inte, jag. Snödroppar i ett fågelbo eller ett alldeles för hårt åtdraget skärp?

S hemma – musik i huset!!! Jag älskar att höra henne spela, sjunga och lyssna på nya låtar som jag inte hört förut. Hon satt och jobbade vid datorn medan jag började röja i verandan (alltså, jag kan inte ta annat än närbilder, för det är totalt kaos här hemma som det ju blir när verandan ska vårstädas och allt ska komma på plats). Så mysig eftermiddag då köksdörren kunde stå öppen ut till verandan utan att någon behövde frysa. Älskar denna tid på året. Tyvärr behöver vi måla om verandafönstren igen, något som känner övermäktigt denna sommar. Får skjuta lite på det projektet, eller ta det lite på om på. Nu är iallafall dalahästarna putsade och det är någorlunda rent runt omkring dem. Spindel- och flugskit kräver sitt. Om någon har ett bra sätt annat än att måla om för att få bort det sista får du gärna komma med tips.

Den här synen har varit igång sedan sjuttiotalet. Brorsorna löser problem tillsammans och de jobbar under tyst samförstånd. Har sett det många gånger de senaste sisådär trettio åren, men det var länge sedan sist. Även denna gång kom de fram till en lösning. Under tiden satt jag och dottern och åt ur en perfekt ”kurerad” godisskål. (Bara godis med papper, påsar tydligen köpta på Rusta.) Och det var den dagen.

Continue Reading

Om att vara generös eller girig i samspelet med andra.

För mig är det enormt spännande med relationer. Du som läser här lär veta att detta är ett av mina stora och långvariga intressen. Det är ett ämne jag i nuläget ofta får möta i mitt arbete som samtalsterapeut. I ett av mina senaste samtal handlade det om att hantera det faktum att man inte kan förändra andras beteenden eller reaktioner, bara sina egna. Det kan dock vara mycket behjälpligt att tala med den som finns på andra sidan om vad som händer när man har en konversation eller diskuterar en situation som skett tidigare. Om ett mönster upprepar sig gång på gång finns det ofta möjlighet att se vad det är som orsakar detta mönster.

Klassikern är att plocka fram den osynliga lådan med oförrätter varje gång det hettar till mellan två personer. I den har båda lagt händelser och kommentarer som hänt eller uttalats någon gång för kanske trettio, fem eller ett år sedan. Somliga lappar kan man knappt läsa längre, men man vet att det som utspelades var orättvist, fruktansvärt, obetänksamt och det känns skönt att minsann få trycka in den där lappen i ansiktet på den man har konflikten med. Detta förhållningssätt, att inte gräla om det som hände nyss utan något helt annat, är inte hälsosamt. Det är dock många familjer som har en låda av detta slag stående hemma i köket eller på någon annan plats varifrån den är lätt att plocka fram. ”Ska du säga, du som aldrig fanns där för mig när jag var tonåring, men lillsyrran skjutsade du förstås varje gång hon vinkade med lillfingret!” ”Du är verkligen orättvis nu, precis som att du skulle vara bättre. Kommer du ihåg när vi var på fest hos Svenssons 1970 och du limmade på Svens syrra?”

”Jag gör allt här hemma, min partner gör ingenting.” Den kommentaren har jag både hört från vänner och från klienter. När man gräver ner sig lite visar det sig många gånger att det inte är sant. Visst finns det lata personer som har på sig offerkoftan och är fullt upptagna med att tala om för alla som vill och inte vill höra om hur synd det är om en. Det finns kanske varken tid eller energi över för att ägna sig åt något annat då. Det är nog mer vanligt att båda i en relation gör mycket, men av olika saker. Det man gör själv värderas mycket högre än det ens partner gör. Checklista för en jämställd vardag är otroligt bra för att få en värdig diskussion om hur det egentligen står till. ”Familjens projektledare säger upp sig” är den riktigt arga boken som handlar om hur värdelösa män är och som väl beskriver hur kvinnor curlar dem. Själv tycker jag det är en rätt dålig bok, för Gunilla Bergensten kommer inte med någon lösning. Vad sägs om att en partner faktiskt tar ansvaret som familjens projektledare, vågar axla rollen? Säg det företag som funkar med två VD:ar. En familjs rent praktiska angelägenheter kräver ledning. Att ta beslut om vem som tar ansvar för vad på förhand borde väl rimligtvis vara en god idé?

För inte så längesedan mötte jag en person som jag inte gillade. Varför gillade jag inte hen? Det hade jag ingen aning om. Det är en person som funnits i periferin i nästan hela mitt liv, en person jag aldrig direkt har samarbetat med eller haft några djupa samtal med, men jag visste att jag inte gillade hen. Inför ett möte vi skulle ha bestämde jag mig för att ta ansvar för mina känslor och försöka förstå vad det egentligen var som skavde. Dagen efter kunde jag konstatera att det sannolikt handlade om avundsjuka. Japp. Inte för att jag brukar gå omkring och vara avundsjuk på folk, men nog var det detta som hade ställt till det här. Jag kunde konstatera att jag har absolut noll mandat att utnämna personen ifråga till en ”dålig person”, utan att hen tvärtom verkar vara en osedvanligt driftig och käck människa. Jag var stolt över mig själv som tog ansvaret över mina känslor och tror att jag hade varit lika stolt om jag hade kommit fram till en annan slutsats.

Att vara generös eller girig gentemot andra människor, vad betyder det? Jag syftar inte på att faktiskt ge bort grejer, utan att det går att bestämma sig för hur man vill förhålla sig till sina medmänniskor. Det finns absolut vissa som man helst aldrig hade velat behöva möta, men det finns också många som man hade kunnat ha en mycket bättre relation med än vad som är fallet. Jag har tagit ett medvetet beslut om att försöka gilla folk tills de bevisar att de inte är värda min generositet. Det innebär att jag har samlat på mig en hel hög människor som folk generellt inte direkt gillar av olika orsaker, mestadels att de är lite socialt märkliga. För många år sedan hade jag en studierektor som var lite barsk och bestämd, men hen var riktigt bra på sitt jobb. Däremot gjorde hen inte alltid som mina kollegor ville. Min tolkning var att hens uppgift var att få en väl fungerande verksamhet, inte att inordna sig i lärarhierarkin som fanns på skolan. De som hade jobbat länge fick inte längre outtalade fördelar gentemot en nyutbildad kollega och detta ansågs (av de gamla) som ”orättvist”. Det är också vanligt att folk som säger sådant som är sant, men som alla andra håller tyst om, blir de som puttas ut från gemenskapen och värmen.

Mitt längsta projekt gällande att vara snälltolkande och generös gentemot en specifik person har hållit på i kanske 20 år, men att personen ifråga hälsar med nästan-ett-leende idag ser jag som en vinst. Ibland är det tungt att vara människa. Dessvärre är det vårt ansvar att själva hantera alla känslor som kommer med det. Kanske är det just den biten som gör att det är så svårt att snälltolka ”idioter”?

Continue Reading

Sista stickprojektet för säsongen?

Barnbarnets små sockor är klara. De gick snabbt att sticka, även för mig som är en långsam stickare. Jag är en ovanligt snabb diskare (min familj hade många barn, men ingen diskmaskin) och en ovanligt långsam stickare för att ha stickat så mycket som jag har gjort genom åren. Ibland hade det varit skönt att vara nöjd trots lite mer slarv. Men nej, jag mäter på millimeter, plockar upp om någon maska blivit lite för stor, fäster med omsorg och vill att även det som inte syns ska tåla att granskas av någon som är petigare än jag.

Nu har planttantssäsongen dragit igång. Jag vill tro att det finns lust och tid att sticka ändå, så jag ska leta fram något som får bli nästa projekt. Det är möjligt att detta inte blir färdigt förrän till hösten eller så, men det är okej. På ett sätt är det skönt att vara periodare. Det ger ny lust och glädje istället för ”om-bara-detta-blev-färdigt”-känslor då något plockas fram igen efter ett någorlunda långt uppehåll. Jag har några underbara härvor kashmirgarn i vackra färger som jag köpte på utförsäljning då vi bodde i USA. Kanske är det dags för en ny spetssjal? Det var länge sedan och är något som jag tycker kan vara jätteroligt. Å andra sidan gillar jag att ha kontinuitet i ett sådant mönster, för när det sätter sig i muskelminnet går det mycket fortare. Ja, ja, det reder sig nog. Idag skiner solen och vintern som var här så sent som igår morse känns långt borta. Än äter dock fåglarna maten i fågelmataren, så kanske är vi fortfarande i vårvintern? Den här veckan ska tomaterna skolas om och jag har massor av fröer jag vill få i jord, så vi får väl se om det blir något mer stickat.

Continue Reading

Danska PostNord slutar…

… dela ut brev i Danmark. De kommer att montera ner sina 1500 brevlådor under andra halvan av 2025. Läs detta igen. De gamla vanliga, danska brevlådorna ska inte längre sitta uppe.

Tipset om denna revolutionerande nyhet kom från min tyska syster som är mer på hugget gällande viktig information än jag själv. Detta är så stort så jag vet inte vad. Min syrra skulle skicka ett vykort från Skottland till vår moster i Nynäshamn häromdagen. Det gick på motsvarande 37 SEK. The times they are a-changin’!!! Sannerligen.

Med ett hjärta som bankar hårt för brevvänner, julkort och vinstbrev har jag så svårt att ta in allt detta! I julas blev det bara inte av att få några julkort skickade. Det var planerat trots att det skulle bli en dyr historia att dels få julkorten tryckta och dels köpa porto till lite för många utlandsbrev för att det skulle vara roligt. Å andra sidan har jag skickat flera små paket till minsta systerdottern och vår lilla dotterdotter till mycket skäliga priser de senaste månaderna. Marknaden anpassar sig till en verklighet som jag tycker är väldigt tråkig. Kommer våra barnbarns barnbarn ens att kunna skriva med sina händer? Läsa min skrivstil? Ibland känner jag mig väldigt, väldigt gammal.

Continue Reading

Kung Bore hittar fel.

Vi har haft en väldigt mild vinter här på Sturkö och har inte behövt skotta en enda gång. Någon gång har jag för mig att jag borstade av bron med piassavakvast, men det var väl allt. Igår morse började det snöa lite då jag gjorde mina morgonbestyr och sedan fortsatte det resten av dagen. Det blev kallare och kallare och så mycket fåglar som besökte fågelstationen har jag inte sett på hela vintern! När våra helggäster så bullrade in framåt 20.30 berättade de att de ringt maken som var på väg hem för att varna för blixthalkan som lämnat en bil voltad i Bredavik.

Nu på morgonen vaknade jag av ett intensivt ljus och hela världen var blåvit och solvarm.

Skatbona var översnöade, men i häcken levde ändå småfåglarna om. De lät lika glada som vanligt, kvittrade och höll på.

Tomt i fågelmataren, dags att fylla på nya fröer.

Solljuset in på väggen gav en mental energi-shot och jag tänkte att jag verkligen längtat efter denna känslan.

Det röda verandaglaset, amaryllisen och det varma vårmorgonljuset som fått snöskjuts – krock i skallen. Inget är som det ska, men på det bästa sätt som tänkas kan. Den här dagen kunde inte ha börjat bättre! Hoppas att du får en fin helg.

Continue Reading

Elsas lilla krog.

Mitt favorithäng i Karlskrona är Elsas. För mig som inte äter vetemjöl finns det alltid goda alternativ, atmosfären är härlig, personalen trevlig och tillmötesgående och det går att få både lite brus och känsla av storstad och att kunna sitta nere i källaren och få lite mer lugn och ro. Det är hit jag brukar ta mina utbytesstudenter som håller sig i Karlskronatrakten om de inte som många ungdomar hellre går till Espresso House (inte min favorit). Igår var det dags för mostersfika med makens systerson. Jag säger alltid fastersfika till dem eftersom deras mamma är mina barns faster. Förvirrande, det där. Jaja.

Växande och hungriga tonåringar behöver mat mer än fika, så det blev en bowl till den unge herren. Vi talade om livet och skolan och livet och tonåren och livet och matte och livet och barndom och livet och glädje och livet och tiden och livet och hur det är att flytta till ett nytt ställe. Och livet. Så mysigt! Jag är glad att få de här stunderna med kidsen.

Innan den unge herr’n kom hade jag en stund för mig själv. Satt och tittade ut på en långsam eftermiddag med få flanörer utanför fönstret. När Polenfärjan kommit in ser man turisterna som tar sig an detta världsarv oavsett om det är väder för det eller om något är öppet eller ej. Karlskrona är en underbar sommarstad. Precis som i många andra svenska orter är just denna tid på året kanske inte den då man helst åker hit. Det finns inte så jättemycket att göra inomhus och är man inte intresserad av historia och allt det där som rör anledningen till att just Karlskrona blivit världsarvsstad kan det nog kännas lite bleh. Vi har många studenter på BTH och Hyper Island som har lite svårt att fördra det lite långsammare tempot.

Jag tänker många gånger på vilket ansvar vi alla har att skapa det samhälle som vi vill ha. Att stötta stickgrupper, bokcafén, friluftsinitiativ, brädspelsklubbar, schackklubbar, idrottsverksamhet, körer och lokala näringsidkare. Stan dör långsamt, det är svårt att överleva som företagare när folk handlar på Amazon, Temu och alla andra onlinebutiker. Ja, där hamnade jag idag. Men jag vill sluta med att säga att Karlskrona är väl värt ett besök, SÄRSKILT om man är intresserad av friluftsliv (ARK 56, Blekingeleden) och de där vanliga turistattraktionerna (Marinmuseum och flera andra museum, Visit Karlskrona har koll både på evenemang och ställen att besöka). När man sedan är hungrig eller sugen på en fika efter allt upptäckande är det bara att sätta sig på Elsas en stund.

Continue Reading