Jag tänker på en dag då jag kanske inte finns kvar längre, då du själv har blivit mamma och tröstar ett barn som inte vill gå och lägga sig. Jag undrar om den lilla har samma färg på ögonen som du. Lysande blå som de blir då solen skickar solkatter in i dem genom verandafönstret. Om hon är lika busig och bestämd som du. Om hon föredrar traktorer och flygplan framför dockor, men att hon kramar och pussar allt och alla som hon tycker synd om. Jag undrar hur mycket av mina gener som fått följa med till nästa lilla liv och om hon älskar musik lika mycket som du och jag. Än vet jag inte vilket instrument du kommer att föredra, men din pappa har lärt dig fingertrumma och spela luftgitarr och Pippi har lärt dig spela trumpet. Kanske väljer du att använda instrumentet du alltid bär med dig, rösten. Kanske blir du rocksångerska, kanske vill du sjunga i kammarkör som jag.
Jag vill berätta om min mamma när du blir större, vill att mormors mor blir någon du känner anknytning till så att du sedan kan berätta om henne för din lilla. Kanske blir ni båda lika duktiga på handarbete som hon, det hoppas jag iallafall. Och så hoppas jag att ni får hennes vackra handstil, för jag känner ingen som skrivit så vackert som hon.
När din mormors far hade gått bort skrev hans syskon en egen dödsannons. ”Syskonkedjan är bruten, Ivars plats är tom.” Så sorgligt. Jag tänker ju att hans länk är på plats även om han inte finns i livet. På lördag ska vi fira hans storasysters 85-årsdag. Jag är tacksam för att vi älskar vår släkt och jag hoppas att du, att ni, också ska göra det. Jag tänker att du är länken framför mig i en lång kedja där din mammas länk håller ihop dig och mig. Min mamma var då och din lilla blir sedan. Och jag älskar tanken på att det kan bli så.
Lämna ett svar