Usch! Det känns pinsamt att klaga då jag bor med två människor som alltid har ont och har ett nedsatt allmäntillstånd, men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin mått så här dåligt. Får du den här influensan är det bara att säga tack och hej i några dagar. Se till att ha febernedsättande medicin, soppa, Piggelin och värmedyna hemma och var beredd på att hela kroppen protesterar högljutt. Nu ska jag sova igen.
Nu kan vi akuten.
Det är mycket nu. Många känslor, surrande bakgrundsstress, mycket att hålla reda på, upp som en sol och ner som en pannkaka. Inspelade minnen om fornstora da’r och en annan tid, inte alltid så gammal eller god. Hopp och rädslor blandade med praktiska göromål och utrensning. Det är inte alltid lätt att svara på frågor från barska sjuksköterskor när man oroar sig för att hålla reda på om 95 är okej som syresättning eller som blodvärde, eller kanske inte som något av dem. Att veta att ens älskade föräldrar båda är på väg mot en oundviklig ändhållplats till vilken tidtabellen verkar vara synnerligen komplicerad och helt irrationell gör det inte helt lätt att hjälpa och stötta, men jag är otroligt tacksam över det nätverk som finns runt omkring dem. Så mycket kärlek. Peace.
Samtidigt som allt detta ogreppbara pågår tuffar vardagslivet på i sakta mak precis som vanligt. Ibland händer det dock att turschemat ändras. I morgon är det till exempel dags för äldsta dottern att pröva sina vingar genom att påbörja en ny och spännande utbildning. Heja!
Det ena du vill…
Häromdagen kom min lillasyster hem med en spettekaka till far. Det är nästan det bästa han vet, tillsammans med liljekonvaljer och skumbananer som han också fått i gåva de senaste veckorna. Själv tycker jag nog att både spettekaka, liljekonvaljer och skumbananer är rätt okej, men mina preferenser ser annorlunda ut. Hade någon kommit med ett sådant paket till mig hade jag säkert blivit tacksam, men också önskat något annat. Det är konstigt, det där.
Mina tankar har det senaste halvåret handlat väldigt mycket om önskan ställt mot behov och att komma ifrån känslan av ”Det ena du vill, det andra du skall, så plägar det gå i dylika fall”, drottning Kristinas bevingade ord. Ebba Brahes ”Jag är förnöjd med lotten min och tackar Gud för nåden sin” gillar jag mycket bättre och hoppas att jag en dag kan komma dit på något vis.
Dagen efter stormen.
En dag i København.
För ett tag sedan pratade äldsta dottern ihop sig med sin moster och kusin. De bestämde sig för att den här veckan åka till London för att gå på Harry Potter-utställningen The Making of Harry Potter. Det visade sig att biljetterna var slutsålda och Londonresan blev därmed uppskjuten. Eftersom E börjar studera på måndag ville hon gärna hinna hitta på något roligt, så hon och jag bestämde oss för att resa till København lite hastigt och lustigt.
Köpenhamn är en trevlig stad. Gemytlig, ganska lätt att hitta i och ovanligt ”liten” för att vara en storstad. Egentligen ska man väl vara där längre än över dagen, men det blev rätt perfekt ändå. Nu för tiden är det lite tråkigt att man har tillgång till samma butiker i alla länder, men det kändes ändå på sin plats att besöka Søstrene Grene och Joe & The Juice. Vi var också inne på Illums Bolighus, en annan av mina danska favoriter. E och jag hittade förresten en ny favoritbutik: Arnold Busck Boghandel på Købmagergade. Det gjorde ingenting att de flesta böcker var på danska… Vilken inspirerande miljö! Jag vill så gärna att bokhandlarna ska överleva. De har det inte lätt och en efter en går under. Nog för att jag gillar Adlibris, men det finns inte mycket som går upp mot att stå och bläddra i nya böcker i en så inspirerande miljö!
En av dotterns stora intressen är att besöka vintagebutiker och second hand-affärer. Vi hittade flera sådana med mycket intressanta varor. Inne på Time’s Up hade vi lätt kunnat göra av med många tusenlappar om vi hade haft sådana att slänga oss med, men det var spännande nog att känna på läckra sidentyger, pälsar och Chanelkjolar från 70-talet. Så mycket snygga kläder det har producerats och burits genom tiderna! Det är ändå rätt trist att vi inte klär oss lite bättre överlag, hehe.
Det finaste minnet från den här resan, förutom att det var väldigt mysigt att få tillbringa en hel dag med dottern, var ändå att få träffa en av de vänner jag har känt längst i livet. S och jag blev brevvänner i sexan då våra fröknar började ett vänortsutbyte med våra klasser. Först skrev vi alla några brev till någon i den andra klassen och sedan åkte svenskarna till Hillerød på skolresa framåt vårkanten. Jag tror inte att någon av de andra klasskamraterna har kontakt med varandra, men S och jag har följt varandras öden och äventyr genom åren. Våra liv har utspelat sig ganska lika parallellt på varsin sida Öresund och det är alltid lika härligt att få träffa varandra! Tänk, så tacksam jag är för fröken Kerstin som gav mig den här vänskapen. Till dig som läser vill jag tipsa om Conditori La Glace. Varm choklad och Othellotårta! Hur gott som helst. (Tusen tack S, både för fikat och för att du tog dig tid att komma in till stan. Jag hoppas det inte dröjer tills vi träffas nästa gång!)
Att det var närmare -10° kallt och väldigt ruggigt idag gjorde faktiskt ingenting. Våra hjärtan värmdes av allt vi fick tillbaka av vår danska grannhuvudstad! Nästa gång åker vi dit när vi kan gå ner i den mysiga hamnen och njuta av sommarvärme. Leve Danmark! (Utropat av den danskälskande svensk jag är… Trots allt hade jag varit dansk om vi bara hade tagit oss tillbaka till 1658 då Blekinge fortfarande var en del av Østdanmark.)
Det blauser!
Hujedamej, vilket väder vi har haft idag! I Kalmar blåste en farbror ut i vattnet med sin bil och många av gatorna inne i Karlskrona fick stängas av p g a det höga vattenståndet. Galet! Jag har aldrig sett vägen här på Sturkö täckt av havsvatten, men det är alltid spännande att få uppleva nya saker. Äldsta dottern är här i några dagar innan hon börjar plugga. Hon följde med mig ner till havet några timmar efter att de här bilderna hade tagits. Hon tyckte det kändes ruggigt att se stora, böljande havsvågor slå upp mot oss på vägen och undrade om det var dags att börja bygga en ark eller något… Inte utan att jag så smått undrade samma sak. ”Gula stugan” hade inte tagit in vatten, men jag såg att fukten hade börjat smyga sig uppåt väggarna i hörnet som stod med fötterna i vatten. Hoppas det torkar upp snabbt, lätt och utan bestående fuktskador.
Inne i stan såg mamma och jag några unga killar som med skräckblandat intresse försökte flytta sina parkerade bilar som stod i flera centimeter djupt vatten på kajen efter lunch. En av dem kröp in i förarsätet från passagerarsidan. 😀
Jag tänkte en tanke. Eller två.
Dagar kommer och går, bara minnen består. Är det så man brukar säga? Allt samlas i något slags bok och blir till ens liv. Min bok börjar bli rätt välfylld. Den innehåller stort och smått, ont och gott, sorg och glädje, viktigt och oviktigt. Vissa minnen önskar jag ärligen att jag hade kunnat slippa medan andra fyller mig med värme, glädje och tacksamhet. Under hösten och vintern har jag fått ta del av många av mina föräldrars återblickar av olika slag. Jag har återupplevt saker och ting tillsammans med dem, den här gången mer mogen, eller åtminstone med mer livserfarenhet. Det har varit roligt, sorgligt, givande och ibland också rätt upplysande. Jag ångrar lite att jag inte har filmat eller spelat in något. Å andra sidan är det rätt skönt att inte alltid vara uppkopplad, sådär som vi lite var till mans och kvinns är nuförtiden. Känslan av att sitta runt lägerelden och dela upplevelser med varandra generationer emellan är guld värd och allt behöver inte dokumenteras. Ett minne kan leva gott i hjärtat.
De flesta dagar skriver jag en liten tacksamhetstanke. Idag slutade jag med ”och Far lever fortfarande”. Sådant ser mitt liv ut nuförtiden. Peace.
Själslig föda.
I kväll var vi ett gäng som tog oss till restaurang Landbron för lite god mat och umgänge. Vi hade det stora nöjet att få njuta av underbar musik från gitarristerna Christian Fridh och Pelle Holmberg och ett gäng musiker som verkade veta vad de höll på med. Sköna tongångar av jazz och västkustfusion letade sig fram i lokalen och för en stund kändes det nästan som att vi satt på The Baked Potato i LA. Tänk så mycket glädje musik ger!
Har du inte lyssnat på Larry Carlton förut har du missat något. Jag ger dig ”It was only yesterday”.
Ett Litet Ord 2017 – VÅRDA
2017 kommer att bli intressant. VÅRDA blir mitt ord och det känns rätt, starkt och positivt. Mot Sherwoodskogen!
vårda verb ~de ~t
• ge omsorg, sköta om
• vårda sig om (att vara snyggt klädd), vara angelägen om
Ett Litet Ord, alltså. FORTSÄTT blev inget aktivt ord som LYFTA och REACH, men det hjälpte mig framåt alla de gånger jag velat slänga in handduken av olika orsaker under året som nu ligger bakom oss. VÅRDA valdes för att jag vet att det är något jag kommer att behöva fokusera på under 2017. Jag var mentalt förberedd redan i våras, men nu ligger det praktiskt närmare verkligheten att inte bara ”ge omsorg” utan också ”sköta om”. Jag tror att mitt nya ord blir en fin medhjälpare. Har du något fokus för 2017?
Ett Litet Ord 2017
Nu står vi mitt emellan det som varit och det som blir…
2009 ordning
2010 kärlek
2011 skapa
2012 lyfta
2013 förändring
2014 reach
2015 fearless
2016 fortsätt
2017 —
Vad ska mitt nya ord bli? Livet är fullt av osäkerhet just nu, så jag hade så gärna velat hitta ett ord med fötterna stadigt i marken. Frid? Förtröstan? Historia? Tro? Det här blir intressant…





























