Ditten och Datten

Att hålla historien i sin hand och inte kunna släppa taget.

2 kommentarer

Den fjärde november 1799 undertecknades ett dokument gällande något jag inte har full koll på, men jag antar att det är Carin Buesdotter, änkan efter Pehr Carlsson Stålbåge, som säljer Uttorp no. 1 (ursprunget till vår gård) till bröderna Ola och Måns Mattisson. Dokumentet är skrivet med näst intill oläslig stil av Jean Lindblom, men jag och maken ska göra gemensam sak och försöka uttyda det hela vid tillfälle.

Det är ingen hemlighet att jag vurmar för det som hänt i historien. Jag försöker hitta vad jag kan om båtsmannen Pehr Carlsson Stålbåge och fascineras av att jag hittar en hel sida tillägnad honom. Jag undrar såklart vad som hände hans första fru, Kerstin Larsson, och varför hans son Karl från första äktenskapet inte tog över gården då Carin och Pehr inte fick några barn tillsammans. Jag är även lite konfunderad över att herr Stålbåge stod som båtsman i Bredavik. Flyttade hans änka till sitt föräldrahem efter makens död? Detta får bli mysterier till en annan dag.

Papperet dokumentet är skrivet på är av en helt annan kvalitet än dagens kopieringspapper. ”Charta Sigillata (inseglat papper) gavs ut första gången år 1660. Trycktekniskt har de stora likheter med sedlar. De användes för att ta ut avgifter på olika handlingar som skickades in eller ut från myndigheter.” (Läs mer på sedelmynt.se.) Jag lägger tillbaka papperet från den sista samlingen dokument från gården i högen på bordet i verandan och tänker på Carin som gått på samma ställen som jag. Var hon fin, kärleksfull och härlig? Var hon besviken och förbittrad efter att ha blivit änka efter bara tre år som gift och att hon aldrig fick några barn? Eller gjorde hennes utmaningar henne stark och driftig? Jag känner att jag vill veta mer, mer, mer.

Continue Reading

Funderingar

Om att välja rätt.

12 kommentarer

Igår satt jag och läste på bussen då jag snubblade över boken ”Curation: The power of selection in a world of excess”. I Michael Bhaskars bok kan man läsa om hur viktigt det har blivit att kunna göra rätt urval i vår samtid. Vi presenteras med ständiga överflöd och det finns ingen ände på all information och alla val vi behöver göra. Att kunna ”kurera sitt liv” likt en museikurator har därför blivit något slags nödvändighet.

Mina tankar har uppehållit sig en hel del runt detta kurerande i mina tankar runt AI. Jag uppehåller mig en extra sekund vid en annons eller en videosnutt och helt plötsligt har AI bestämt sig för vad jag är intresserad av. Ju mer jag tar del av detta specifika, desto mer intresserar detta ämne mig. Ja, alltså enligt AI som är ansvarig för att kurera just mitt flöde. Jag får kanske ett ännu större smörgåsbord att ta del av, men utbudet av rätter krymper i takt med att jag visar vad jag gillade första gången jag tog del av innehållet på det dignande bordet.

Att göra val, prioritera och sortera är något vi ägnar hela livet åt. Somliga val får knappt märkbara konsekvenser, andra byter riktning åt ett helt annat håll. Jag undrar vad det gör med oss människor att aldrig få lov att bli vuxna och fatta egna beslut. Först har vi våra föräldrar, men så fort vi börjar ta del av den ”smarta” (AI-baserade) skärmvärlden är det något annat som börjar bestämma över oss. Jag tror att detta är en bidragande orsak till infantiliseringen av det samhälle vi lever i idag.

Vi har försökt pränta i våra barn att vi vill att de ska lära sig göra val baserat på vad som är rätt, inte vad någon ser oss göra i en specifik stund. För att kunna fatta rätt beslut måste vi lära oss hur man gör det. Många gånger innebär det att vi behöver fatta fel beslut några gånger. Testa och göra om. Hitta sätt att göra bättre. Blir livet verkligen bättre genom att AI låter oss komma enkelt undan, begränsa vår värld genom algoritmer? För många val gör livet jobbigare (fråga bara någon som ska välja gymnasieinriktning idag jämfört med 1986), men vem är det isåfall som ska begränsa utbudet för att det ska bli bättre? Jag fortsätter fundera.

Continue Reading

Funderingar

Hur stor plånbok behövs – om konsten att hålla en budget.

2 kommentarer

Ibland förundras jag över inställningen till pengar, att många verkar ha dålig koll på inkomster och utgifter och att en skakig ekonomi inte alls behöver betyda att det finns ett för litet flöde in. Höginkomsttagare kan också hamna i skuldfällor, medan någon med en ganska oansenlig plånbok kan visa sig sitta på en guldkista.

Sedan vi flyttade till Sturkö är det framförallt två projekt som jag kunnat följa på nära håll som väckt mitt intresse. Det ena är ombyggnaden av Fredrikskyrkan (i vars kammarkör jag sjunger) och det andra är ombyggnaden av den sträcka av E22 som vi alltid åker för att ta oss till Karlskrona. Kyrkans ombyggnad bekostades av pastoratet medan staten stod för utgifterna för E22:ans transformering.

När jag började sjunga i kören övade vi i en byggnad i backen upp mot Stortorget och i Tyska kyrkan som också tillhör Karlskrona-Aspö pastorat. (Karlskronas torg flankeras av två stora kyrkor och under många år fanns tre församlingar i stan. Numera är dessa komprimerade till två.) Vi fick smyga in i Fredrikskyrkan och testa akustiken som är så mäktig i jämförelse med Tyska kyrkans medan byggplast hängde överallt och hela kyrkan var utblåst. Det tisslades och tasslades om att budgeten visst var överskriden, men kyrkan återinvigdes under stor pompa och ståt i mars 2018.

När det sedan var dags att sammanfatta hur mycket pengar som skramlade i börsen när det var dags att gå in i vardagen igen blev det oroligt på många håll och kanter. Renoveringsbudgeten var satt till 30 miljoner riksdaler, men landade på 135 (etthundratrettiofem) miljoner kronor!!! Vem som var ansvarig? I vanlig ordning var det ”någon annan”, som alltid då liknade historier ska skrivas. Huvuden behövde rulla och personal avskedades medan vikarierande kyrkoherde Eva-Karin Lindgren gjorde allt vad hon kunde för att få det att bli så bra som möjligt. En kyrkomusiker blev avskedad och ett flertal i administrationen fick gå. Eva-Karin gjorde ett fantastiskt jobb och engagerade sig mycket rent personligen, trots att hon ju indirekt var ett stort hot under tiden då hon skulle slimma budgeten. Hur kunde de som faktiskt var ansvariga agera så oansvarigt?!

Gällande ombyggnaden av E22 var det statliga medel som skulle användas. (Längst ner kan du läsa om projektet.) Jag har många gånger sett hur det utnyttjas när någon ska utföra jobb för stat och kommun. Allas pengar blir ingens pengar och det finns inget dåligt samvete då det gärna ska klämmas ut lite extra medel både här och där. För den här ombyggnaden som var synnerligen komplicerad (en Europaväg flyttar man inte på hur som helst) verkar det dock ha funkat bra både tids- och budgetmässigt. Visserligen har bygget gått på över en miljard, men det var det planerat för. Just nu håller de på att bygga om en ny sträcka i närheten, en bit av E22 mellan Karlskrona och Ronneby. Där har den största ekonomiska skandalen varit att Karlskrona kommun fick stå för planarbetet för 0,5 miljoner trots att de trodde att detta var en statlig utgift. I sammanhanget låter det som småpengar, men jag är glad att kommunpersonal engagerar sig och inte slösar. Kommunens pengar är de enskilda invånarnas, precis som att statliga medel är allas. Jag blir därför synnerligen irriterad då det slösas, används obetänksamt, eller till och med utnyttjas medvetet i form av välfärdsbrottslighet.

Att göra en budget kan vara klurigt nog, att hålla den är ännu svårare. Trots det tänker jag att alla som jobbar med någon annans pengar har ett ännu större ansvar att få budgeten att gå ihop. Jag tycker mig se att respekten för vad man faktiskt har att röra sig med har minskat. Staten trycker bara mer pengar om det saknas, bankerna behöver inte ta ansvar för att de ger lån till individer eller projekt som inte är solventa och barn växer upp med en ständigt öppen Bankomat (”swisha pengar”). Jag undrar om detta bara är en allmän ”det var bättre förr”-retorik från mitt åldrande inre? Alltså, jag vet mycket väl att allt inte var bättre, men jag undrar om folk ändå inte hade bättre koll på pengar (inte bättre ekonomi, alltså). Men vad vet jag?

Trafikverket bygger om E22 sträckan Lösen–Jämjö till en motortrafikled. Ombyggnaden ska öka trafiksäkerheten och framkomligheten samt förbättra boendemiljön i Jämjö, då huvudleden inte längre kommer passera genom orten. 

Byggnationen påbörjades under våren 2022 och färdigställs vintern 2024. Totalt 15 kilometer ny motortrafikled byggs mellan Lösen och Jämjö med 23 broar och två byggnadsverk. 

Ombyggnad av befintlig sträcka börjar öster om Lyckebyån i Lösen och fram till Ramdala. Öster om Ramdala viker E22 av i ny sträckning och går norr om Jämjö och ansluter till befintlig väg vid Norra Binga.

Körfält: 2+2 från Lyckebyån till Torstäva och 2+1 frånTorstäva till Norra Binga. 

Källa: Trafikverket

Continue Reading

Ditten och Datten

Femtiosexårig bröllopsdag och valborgsbrasa på vitsippsön.

12 kommentarer

Året innan jag föddes gifte sig mina föräldrar. Det var Valborgsmässoafton, det var festligt, brudparet var charmigt och Drömmen om Elin spelades många gånger under festligheterna. Jag gick till mammas grav och satte de sista tulpanerna i den fina stenvasen för att fira denna begivenhet.

Vi fick ett snabbt besök av syrran i Skottland som åkt på ”golfresa” i Skåne för att fira sin mans 50-årsdag. Jag ägnade mig åt annat än att fota, besöket var kort. Men jag bjöd iallafall på nybakade bullar. Finn sex personer i bilden…

Framåt kvällningen åkte vi till brorsans vitsippsö för att i vanlig ordning fira Valborg med en stund runt grillen. Härligt! Vädret kunde inte ha varit mer passande och med det porlande vattnet och barnens lek i skogen kändes det som ett perfekt avstamp in i nästa månad. Sköna maj, du är välkommen!

Continue Reading

Ditten och Datten

Lilla Titti tar över!

8 kommentarer

Vad händer då man hör en liten röst säga ”måmåååå” klockan 5.48 utanför sovrumsdörren? I min värld går man ut till den lilla morgon- (och kvälls-) pigga människan och skickar upp hennes mamma att sova i några timmar till. Det har blivit dags för några veckor jag längtat till. Dottern och svärsonen har nämligen båda några veckors heltidsjobb som överlappar, så mormor och morfar har anlitats som hjälp för att få detta att gå ihop. Vi körde igång med en rivstart – ett extra tidigt morgonpass.

Pippi Långstrump passar bra då morgongympan ska genomföras.

Sedan är det dags att städa. Schleichborsten är både liten och hård, så det tar en stund.

Det där lilla sovhåret! Så gulligt. 🥰 Vi har många fåglar i trädgården, något som blir helt uppenbart då en fågelälskande 1,5-åring installeras i huset. Dags att ta oss an dagen! Glad Valborg önskar vi dig, lilla Titti och jag.

Continue Reading

Funderingar

System och effektivitet.

8 kommentarer

Hur går du från det ena till det andra? Sömlöst, eller med stora procedurer? Utan att tänka på det alls, eller kanske genom en cykel av ältande, grubblande och motstånd?

För många år sedan frågade min lillebror hur jag kunde klara av att ha en arbetsdag som är så upphackad. ”När jag väntar på något att göra har jag jättesvårt att vara produktiv”, sa han. Jag hade inte ens reflekterat över det. För mig är det inte alls konstigt att ha en dag som innebär att jag har ett samtal mellan nio och tio och sedan får vänta till kl. 13 innan det är dags för nästa. Efter den där kommentaren upptäckte jag att det faktiskt var som brorsan hade sagt. Jag slösade ofta bort den där mellantiden! Sedan dess har jag infört bättre rutiner, så numera planerar jag in vad jag ska göra i tiden emellan jobbsamtalen redan på morgonen innan dagen ”sätter igång”. Det kan vara jobbrelaterade uppgifter, som att sköta administration eller läsa forskningsrapporter eller studier, eller privata göromål som att sköta tvätten eller göra något i trädgården.

Jag har en tendens att värka igenom något som jag tycker är jobbigt i huvudet, om och om igen. Det kallas att älta. Eftersom jag vet hur jag funkar är det bästa att helt enkelt ta itu med det jobbiga på en gång. För det första slipper jag tankarna på hur jobbigt det ska bli och dessutom är det allra oftast mycket mindre jobbigt än jag hade inbillat mig. Något som jag har ”fruktat” visar sig ta en kvart efter att jag har ägnat betydligt längre tid i huvudet åt att tänka på hur jobbigt det ska bli att göra det.

Listor är ett bra sätt att få koll och inte låta något falla mellan stolarna. Jag skapar dem dock oftast i huvudet, förutom inköpslistor som jag har på telefonen. Jag har flera syrror som liksom mamma skriver listor och bockar av/stryker över varje genomförd uppgift. Att skriva dessa listor tar jag oftast bara till då jag står inför en synnerligen komplicerad och mångfacetterad uppgift, som ett bröllop t.ex. Finns det oviktiga och ojobbiga grejer att göra lägger jag dem gärna i en hög där de hamnar längre och längre ner i takt med att annat hamnar ovanpå. Jag har försökt lösa det på olika sätt, men har insett att det är vad det är. Därför har jag efter att ha testat olika förhållningssätt återgått till att ha kvar den där högen. Varje måndag brukar jag jobba igenom den och som du kanske förstår kan det bli saker liggande trots min rutin. I skrivande stund har jag följande som har blivit kvar i högen i flera veckor eller månader: ett brev som ska besvaras, en gåva som ska skickas, en artikel som ska skrivas, ett intyg som ska skrivas ut i kalligrafi och en arbetsrelaterad bok som ska läsas.

Jag gillar att skaka om mina system ibland och testar gärna någon annans. Ett och annat har jag tagit med mig genom livet på det viset, men mitt grundsystem är fortfarande detsamma som då jag var tonåring. (Tur att jag alltid har gillat ordning och reda…) Har du något kanonrecept på att vara ”effektiv” får du gärna dela med dig! Mina öron och mitt hjärta är vidöppna.

Continue Reading

Funderingar

Hjälp till självhjälp eller stjälphjälp.

2 kommentarer

Jag gillar verkligen Kvartal och deras artiklar om högt och lågt. Jag kan oftast också lyssna på deras Veckopanelen utan att känna mig alldeles ihopdeppad, trots att de naturligtvis talar om nyheter som gör mig nedstämd. Där diskuteras vad som är på gång i omvärlden från olika perspektiv, både ålders- köns- och politiskt åsiktsmässigt.

Kvartals vetenskapsredaktör heter Henrik Höjer. Ibland är det han som skriver Kvartals nyhetsbrev (dessa nyhetsbrev läser jag ibland). Det som kom igår lockade. Han tog upp flera saker som jag själv tänkt på den senaste tiden. Som att det saknas ett ord för ens vuxna barn, något jag skrev om här i bloggen t.o.m. (Han efterlyser ett nytt ord eller en språklig lösning, inte avkomma som kanske är det närmaste vi har i det här skedet.) Jag pratade med en kompis om att kartan vi lärde oss är så inaktuell och vad det egentligen inneburit att länders gränser genom tiderna har dragits om. Höjer tipsade om ”Death of Yugoslavia”, en BBC-serie som jag sätter på listan över sådant jag vill titta på.

Något jag diskuterade häromsistens med ett par andra väninnor var vad som händer när man omyndigförklarar sina egna barn eller andra vuxna och tycker att man själv måste vara den som ska lösa det svåra i deras liv. Som att överklaga betyg för en högskolestudent, söka jobb åt en artonåring eller låta sitt vuxna (fullt kompetenta) barn bo hemma utan att behöva tvätta, laga mat eller på annat sätt ersätta för sitt inneboende. Eller låta hela länder hamna i ett evigt bidragsberoende. Stjälphjälp, helt enkelt. Jag sa att jag tror att det är viktigt med en målbild som båda parter är klara över. Att det finns ett slutdatum, att den hjälpte får ta konsekvenserna om den inte gör det som krävs för att klara något. Mina väninnor höll inte med mig. De tycker inte att man alltid ska behöva motprestera, eller ens att man ska behöva vara tacksam över att bli hjälpt. När Höjer då berättade om The Economists artikel om att bistånd inte kan göra fattiga länder rika blev jag naturligtvis intresserad!

From 2014 to 2024, the world’s 78 poorest economies grew more slowly than in the decade to 1970, when aid was first emerging. This is perhaps unsurprising, given earlier studies. In 2004 William Easterly of New York University and co-authors found that, from 1970 to 1997, aid was just as likely to shrink the world’s poorest economies as to help them grow.

THE ECONOMIST

(”Från 2014 till 2024 växte världens 78 fattigaste ekonomier långsammare än under årtiondet fram till 1970, då biståndet först började uppstå. Detta är kanske inte förvånande med tanke på tidigare studier. År 2004 fann William Easterly vid New York University och medförfattare att biståndet, från 1970 till 1997, var lika sannolikt att krympa världens fattigaste ekonomier som att det hjälpte dem att växa.” Google Translate.)

Att hjälpa andra är något som är viktigt för mig och jag ägnar en stor del av min tid åt det. Jag älskar det och det är något som ger mening åt mitt liv. Jag kommer dock från en pliktstyrd tillvaro där jag som yngre också hjälpte mycket, men agerade ofta mer som en martyr än osjälviskt. Idag gillar jag känslan av att vara behjälplig. Det är den starkaste drivkraften bakom mitt jobb t.ex. Att jag verkligen önskar att de personer jag möter i terapeutiska samtal ska komma till en bättre plats. Jag tycker det är jobbigt att ta betalt, men vet att jag behöver en inkomst som alla andra, det är som det är. Tjänster och gentjänster har sin plats. Allra bäst gillar jag ”jag hjälper dig med detta och när någon annan behöver hjälp kan du väl hjälpa henom”.

Idag förstår jag på riktigt de kollegor på demensavdelningen som jag tyckte var lata. Eftersom jag inte hade någon vårdutbildning visste jag inte att personer som blir hjälpta för mycket blir sämre, och snabbt går det. Så länge det är möjligt ska de ta på sig kläder, sköta sina egna toalettbesök, fixa sin fika, äta sin mat, raka sig o.s.v. Varför försämras man så fort då man hamnar på ett boende? Tja, det finns inte tid helt enkelt. Det finns inte tid att följa med de gamla på toaletten, så de får blöja. Det finns inte tid för darriga händer att långsamt få i sig maten, så de blir matade. Och ju mindre man gör, desto svagare blir man och desto mindre kan man. Detta är applicerbart på oss alla. Ett barn som inte lär sig hantera ”farliga” saker kan inte hantera farliga saker och blir mer utsatt. En tonåring som inte får hantera jobbiga situationer som att ringa samtal och möta främmande människor själv kommer att ha jobbigare då de sedan måste klara sig på egna ben. En vuxen som blir daddad av sin partner kommer inte att kunna steppa upp. Det är applicerbart på så mycket! Och med dessa tankar börjar jag denna vecka. Hoppas den blir finfin för dig!

Continue Reading

Planttant

Arbetsdag.

4 kommentarer

Vackert väder och en oändlig att göra-lista. Bra kombination! Både maken och jag jobbade på i rasande takt. K klippte och samlade gräs som jag ska ha till täckmaterial medan jag höll på med detaljer som att samla upp fjolårsgräs och göra odlarlådorna färdiga för sådd. Jag kikade bara med ett halvt öga på syrenhäcken eftersom jag känt stor besvikelse över att den inte tagit sig så bra trots att jag lade ner så mycket tid på den förra året. Nu visade det sig att det finns liv i betydligt fler av de små skotten än vad jag trodde. Jag får nog sitta stilla i båten och vänta på utslagna blad för att se hur det egentligen gick.

Jag gav AI i uppdrag att konstruera en bild av mig i stil med någon känd mangakonstnär vars namn jag ej minns. Hur som helst gillar jag bilden och att tänka mig själv gå omkring med en bukett blommor i handen med linneklänning och stickad kofta. Annars skrotar jag mest omkring med håret uppsatt för att inte flyga i ansiktet, militärskjorta och mjukisbyxor på och sällan koftor, för de fastnar i hagtornshäcken, viltstängslet, björnbärsslanorna eller allt annat som sticker ut både här och där i vår trädgård.

Maken klippte på bra och den där gräshögen är långt större än den kanske ser ut på bilden. När vi var på väg till spelkväll framåt kvällningen kom brorsan med åkgräsklipparen. Lockande att ha en sådan, men det första gräset vill jag gärna använda som täckmaterial. Ska bara komma på ett sätt att överlista mördarna i vår trädgård. Så här tidigt på våren tror jag mest på ölfällor runt en sådan här hög. Vi får se om jag lyckas!

Jag älskar verkligen rosenportalen och ser fram emot att se Prinsessan Marie blomma ännu mer överdådigt än förra året. Tänk så bra det blev, det här projektet! Rosor blir alltid sjuka på något vis, men vi njuter av allt det som är bra först.

Knoppar och blommor i alla möjliga olika stadier växer på alla möjliga olika ställen. Det ena päronträdet dignar av knoppar redo att slå ut och vårt lilla körsbärsspö från Lidl gör detsamma. I år får det chans att blomma även om det är så litet. Det får vara så. Maskrosor, ska de verkligen få chans att bre ut sig? Ja, har man bin är dessa gula solar varmt välkomna. Pyttorna anses vara ogräs, men hur glad blir man inte av dem? Vi har små öar av olika nyanser mellan vitt och rött på flera platser i gräsmattan som väl mest består av olika gräsliknande ogräs. Det är okej, det ser åtminstone jättefint ut då det är nyklippt och vi har nått dags datum.

Här kommer ännu en bild av backsippan och verkligen trivs där den står. Så vackra blommor! Tänker alltid på Hurtigs backe dit vi åkte med makens mormor varje vår. Vacker plats i Uppland där backsipporna böljade och det fanns fina bestånd till årets omgång nässelsoppa.

Att ha en trädgård ger livskvalitet även om det också innebär att det alltid finns mer att göra. Tack för allt det vackra och fina.

Continue Reading

Ditten och Datten

Magnoliaskogen i vitsippshavet.

10 kommentarer

Längst ner på Frändatorpsvägen här på Sturkö, på vänster sida, hittar man frukten av en mans intresse för magnolior. Han har under flera år utökat sin magnoliapark. I år såg vi dock att det verkar som att flera träd gett upp och att de grävts upp. Vi har gjort utflykter hit under sista veckan i april under flera år. Alla är välkomna att ta en runda om man bara respekterar stigar och växtlighet.

Jag hade redan gett mig själv lite vitsippshav vid tidigare tillfälle, men en bonusrunda tackar man inte nej till! Så här har det faktiskt inte sett ut, jag tror att vitsippsblomningen måste ha varit lite försenad just i år.

Magnolior är så vackra och spännande träd, men vi kommer inte att ha några här hemma. Därför är jag mycket tacksam för de exemplar jag får njuta av då vi åker förbi eller till och med besöker en plats som denna.

Jag vet inte om det är någon uppdatering av telefonkameran som gör så att blommor tagna i porträttläge (besöket var inte planerat, så jag hade inte kameran med mig) ser smått märkliga ut. Hahahahaha! Det är inte helt lyckat, men effekten är ändå rolig. Så varsågod, här kommer mina flygande/flytande magnolior.

Jag inser att detta är något som ska upplevas och att det är svårt att fånga precis hur vackert det är i bilder, men har du aldrig besökt en magnoliaskog eller park kanske du blir sugen på att lägga det till din planttantslista. Ja, om du nu har en sådan. (Det har jag uppenbarligen, hej Keukenhof och Sissinghurst.) Jag är så tacksam över naturens under och allt makalöst spännande och fantastiskt vi kan få ta del av om vi öppnar ögonen. Varje årstid har sin charm, men just nu exploderar det verkligen av det mest spännande.

Som avslut bjuder jag på min ena av årets två tulpanbuketter från vår trädgård. Denna plockade jag i Lilla Rotterdam och nu står bara en massa bladmassa kvar. Gissa vem som tänker trycka hundratals lökar i jorden i höst? Med denna ledande fråga önskar jag dig en fin dag.

Continue Reading

Kreativitet

Lek mer!

11 kommentarer

I början av året påminde min syster om vikten av att leka. Hon hade lyssnat på Fredrik Lindströms vinterprat från 2024 och rekommenderade det varmt. Jag vet att det påverkade henne mycket och att hon sett till att tillåta sig att leka mer sedan dess. Det har bl.a. spelats roliga spel, som Hitster. Spel som inbjuder till skratt, välbehag och känslor av gemenskap. I snart fyra månader har jag alltså tänkt lyssna på det här programmet istället för att bara läsa om det, vilket jag har gjort på flera ställen, men nu var det dags!

Var det värt tiden? Absolut! Här får du länken igen om det nu är så att du inte heller har lyssnat.

Hur ofta tillåter du dig att skratta? Att skratta fritt, sådär från magen. Att släppa på allt tillrättalagt och rentav tillåta dig att vara fjantig? Om någon som känner mig väl skulle beskriva mig skulle jag med all sannolikhet bli beskriven som någon som älskar människor, relationer och processen som leder fram till dåliga eller bra relationer. Jag är högst delaktig i samspelet med andra, men de samtal jag har blir ofta djupa. Att hänga med min syster Festen leder också till djupa samtal, men hon är också väldigt rolig. För att inte tala om hennes man som har fått mig att hänga dubbelvikt över en stol utan att kunna hämta andan av skratt. Det här skrattet fick nog i princip aldrig komma ut då jag var barn eller ungdom. Jag har nämligen inga minnen av gapskratt. Jag hängde med näsan över en bok, spelade piano eller fiol, hjälpte till jättemycket med mina småsyskon. Jag hade en trygg och underbar barndom, men kom nog i ett hämmat paket. Efter fyrtioårskaoset hände något. Känslan av att jag faktiskt inte behövde upprätthålla något slags fasad försvann. Sedan dess har jag haft mycket mer roligt. Jag vågar fortfarande inte slänga mig utför stup och sådant, men jag gör bort mig inför andra utan att darra på morrhåren (som ju ändå är fler med min stigna ålder, hehe).

”I hela mitt liv har jag nämligen känt mig så otroligt hämmad och liksom inbunden i mig själv. Inte hemma med min familj, men överallt annars. Som om den person som finns där inne sitter fast och inte kommer ut.” (Clara Lidström) Underbara Clara presenterade för ett par dagar sedan ett avsnitt till sin och Malin Wollins podd med en text som fångade mig. Hon fick många fina och peppiga kommentarer skrivna av äldre kvinnor som känt liknande, men ”kommit ut”. Ofta i samband med klimakteriet. Jag är definitivt en av dessa hämmade kvinnor som hittat ut. Det är förlösande att våga. Att våga ha roligt, att ge sig själv rätten att skratta, att inte bara vara duktiga och plikttrogna Marta utan också något slags lekfull om än inkännande Maria.

I samband med att jag skulle skriva om leken hittade jag också denna artikel som jag gillade. I den hittar du en lista på åtta olika slags lekpersonligheter och jag kunde direkt zooma in på ”konstnären” som använder skapandet som lek. Det är jag! Jag har plockat fram symaskinen igen för att beta av ett gäng projekt i helgen. Varför inte kombinera systugan med att lyssna på musik med fyndiga och roliga texter?! (Snälla, hjälp mig hitta fler kvinnliga textförfattare med humoristiska texter, mer än Lisa Ekdahl!) Hoppas att du får en lekfull, rolig och kanske lite äventyrlig helg.

Continue Reading