Ditten och Datten

Gotland 2025.

14 kommentarer

När svärsonen var färdig med sina ingenjörsstudier fick han genast ett bra jobb trots att han hade två släpkurser. Maken är helt för uppmuntring medelst härligheter, så han sa ”om du tar ut ingenjörsexamen bjuder vi dig och familjen på en helg på Gotland”. Tydligen var detta ett tillräckligt motiverande incitament, för i maj kunde svärsonen hämta ut sagda examen. Därmed var det dags för maken att leverera. Vi bokade in ingenjörsfruns födelsedagshelg i september, för ska det ändå firas kan det lika väl göras rejält. Vi har varit på Gotland i september förut. Lite vanskligt vädermässigt, men så skönt att slippa turistmassorna. (Nej då, jag ställer inte oss högre än någon annan, men det är skönt med luft och jag tror att de boende också gillar att besökarna sprider ut sig lite i tid.)

Vi bokade in två nätter på St Clemens, hotellet vi verkligen föll för då vi var här sist. För att utnyttja tiden bättre bestämde jag och maken oss för att ta färjan över redan dagen innan lilla familjen kom eftersom våra färjetider inte riktigt gick ihop. Planen var från början att maken skulle flyga oss från Kalmar, men väderleksrapporten tipsade om att det vore klokt att tänka om. Vi bestämde oss för att boka in ett billigare boende den första natten och fastnade för vandrarhemmet Visby Logi. Under femhundringen för oss två, fast då fick vi ta med sängkläder och handdukar själva och dela dusch och badrum. Var det värt det? Tja, sängen bjöd på en grop i mitten som vi liksom rullade ner i vilket innebar att sömnen blev sådär. Däremot var själva boendet väldigt fräscht och väl underhållet och det ligger väldigt centralt, så vi var nöjda.

Vi vaknade till en strålande vacker lördagsmorgon och efter att ha packat ihop och checkat ut tog vi bilen ut till Södra Hällarna, ett naturreservat som tidigare var ett militärt skjutfält. Det bjuder på vackra promenadstigar högt över vattnet och jag påmindes på en gång om vilken ynnest det är att kunna gå utan smärta! Vi satte oss på en bänk och åt resterna från gårdagens matsäck till frukost. Det var så mysigt att sitta där, hälsa på hundägare och andra turister och prata om högt och lågt. Vi funderade över Gotland, historien som ständigt är närvarande då man är här, vi tänkte på Hansan och rikedom och skatter och förvaltande och Sverige och naturens makalösa generositet. När vi hade kommit fram till Kneippbyn (stängt för säsongen, men heller inte intressant för oss) tog vi oss tillbaka till parkeringen. Så fin promenad!

Vi fick lov att checka in tidigt på St Clemens, såg att Katarina Henryson (The Real Group OG) skulle ha konsert med en kör i samband med en workshop i ruinen på eftermiddagen och bestämde oss för att ta en runda på muséet som ingen av oss besökt tidigare tills ungdomarna anlände. Var ska förresten man gå på museum om inte i Visby? Hela stan är som ett museum och historiens vingslag susar högt överallt där man går.

Fornsalen, Gotlands museum, är Gotlands äldsta kulturhistoriska museum. Inte helt oväntat tillhör det ett av Sveriges mest välbesökta muséer. Att det bjuds på mängder av bildstenar, skatter i form av mynt och smycken och väldigt många spännande historier är nog väntat, men jag gillar även anknytningen till dagens Gotland. Jessica Lundebergs installation var till exempel jättefin! Det måste vara väldigt speciellt att bo på en så stor ö som bara går att nå sjövägen. Jag vet att somliga känner sig instängda av detta, men gissar att det ger andra trygghet.

”Har du hål i huvudet” var ett ofta upprepat uttryck bland tonåringar då jag själv var i den åldern. Denna stackars man är själva bilden av vad detta kan innebära i verkligheten. Tänk att gå till historien för att man dog med huvudet fullt av spjutspetsar… Människan står på ett stort ondskekapital. Det är viktigt att komma ihåg att vi värderar så olika saker i livet och att godhet inte alltid innebär samma definition för olika personer.

Ungdomarna kom och installerades i sitt fina rum där lilla Titti hade fått en egen säng. Efter ett par skyfall låg vattenpölarna tätt, men vi bestämde oss ändå för att ta oss till ruinen och lyssna på konserten som var utlovad. Så härligt att höra toner komponerade på 1200-talet eka under valven i St Clemens! Wow, det kan ha låtit nästan precis så?! Visby var en otroligt rik stad och det byggdes stora kyrkor i varje hörn. Idag finns bara S:ta Maria domkyrka kvar, alla de andra togs över och stängdes under reformationen. De fick förfalla och man använde stenarna till andra byggen i stan. På 1800-talet insåg man dock att det fanns ett kulturhistoriskt värde i ruinerna och sedan dess har de vårdats. Efter skönsång gick dottern och svärsonen samma museirunda som vi tagit innan medan vi andra satt och gungade i trädgården och fick vara med om spännande förlovningsäventyr. Kvällen avslutades på ett nästan okej hak, men vi blev mätta iallafall.

Söndag morgon fick vi chans att uppvakta dottern på hennes 27-årsdag tillsammans med en fullsatt frukostrestaurant på St Clemens. Kul att många av körmedlemmarna från dagen innan hade sovit över på samma hotell. Skönsången var rys-vacker när alla andra gäster stämde in i födelsedagssången, även om vår dotter tyckte det var pinsamt att bli så publikt uppvaktad. Livet ska firas varje gång chans ges, det tycker jag.

Dottern fick välja lunchmatsäck på ICA vid Söderport. Det är ett av de bästa utflyktsknep som finns, att fixa plockmatslunch, även om det naturligtvis är fint att stötta lokal näringsverksamhet också. Just vid raukarna på norra Fårö finns det dock mest sten och vatten, så jag tror ingen skämdes. Efter en uppfriskande promenad bland den märkligt formade kalkstenen valde somliga att kissa i skogen medan andra avstod. Vi njöt dock alla av den medhavda matsäcken medan födelsedagsgratulanterna avlöste varandra. Följande hade vi med:

  • rustikbaguette
  • fröknäcke
  • Zeinas hummusmix
  • minitomater
  • salami
  • småcitrus
  • Gotlandschips i två smaker
  • biskvier
  • go’dricka

När vi kom tillbaka till Bunge gick vi på Skolmuseum. Jag älskar verkligen denna plats! Man får chans att uppleva skolsalar från olika tider, men även se hur läraren bodde. Här fick vi öva bokstäver i sandlåda, skriva med doppbläck och imponeras av vad barnen kunde för hundrafemtio år sedan.

Så här skrev till exempel den 12-årige Niklas 1877. Han kunde kanske inte tala engelska, men skriva vackert kunde han sannerligen! (Jag måste ta reda på hur Niklas är släkt med en av Strindbergs bästisar, Anton Stuxberg, upptäcktsresande.)

En riktig firarresa innebär goda måltider, så är det bara. Söndagkvällen avslutades på restaurangen Mille Lire (filial finns i Bromma) där både de vanliga och de glutenfria pizzorna gjorde oss mer än nöjda. Vi laddade upp i bilen innan vi tog oss ut i den regniga kvällen. För övrigt hade hela Gotland gul varning för skyfall och upp till 80 mm regn. Visst regnade det mycket, men mest när vi ändå skulle sitta inne på restaurang och då vi låg och sov. Så lyckat!

Efter en natt i våra vackert inredda och trevliga rum var det dags att äta. Igen. Frukostbuffén på St Clemens är otroligt fin och är säkert en av anledningarna till att inte bara vi väljer att komma tillbaka. Lilla Titti var mycket nöjd med upplägget precis som resten av sällskapet.

Vi bestämde oss för att tillbringa måndagen i Visby. Dottern önskade shopping, så vi besökte en del trevliga butiker. (Butiksdöden verkar inte ha drabbat Visby på samma sätt som Karlskrona.) Inne på Visby Glasblåseri fick vi också möjlighet att se detta konsthantverk utövas! Det är alltid lika fascinerande att se glas formas. Visby Glasblåseri återvinner drickaflaskor från restaurangerna i Visby och skapar nya, vackra tingestar. Verkligen fint koncept. Dottern ordnade en present från farmor här inne, en vacker, grön vattenkanna med skönt handgrepp i mitten. Själv hämtade jag inspiration till en ny mobil som jag vill göra.

Vi tog ännu en tur i Botaniska trädgården, denna gång tillsammans med de andra. Denna plats är så inspirerande. Jag frågade ut två av trädgårdsmästarna om deras knep för att hålla trädgården så vacker trots den stora vattenbristen. Egen brunn, dagvatten, nedgrävd bevattning och digital timer som stänger av bevattning under veckor då det regnar var tydligen knepen.

Den här får du bara för att lilla Titti är så rysligt gullig.

Ett besök inne i S:ta Maria domkyrka som i år firar 800-årsjubileum var också på sin plats. Kyrkan var full av turister. Jag gillade den nya installationen av tusentals fredsduvor som du ser i bakgrunden på den högra bilden.

I vanlig ordning njöt jag också av de makalösa blyglasfönstren i denna vackra kyrka.

”Vilken influenserbild!” Jaja, ibland hinner man inte tänka efter före. Jag vill bara avslutningsvis berätta att Gotlatos gelato KAN vara den godaste glass jag någonsin smakat. Varje smak och konsistens var fulländad. Saffransglassen hade ingen bismak, körsbärssmaken var fulländad och trots att pistageglass alltid är mitt förstahandsval var denna otroooligt god. På bilden ser du dotterns och svärsonens val. Till och med chokladen smakade gott, jag som brukar säga att jag inte gillar chokladglass. Och med det var denna septembersemester tillända! På turen till Oskarshamn blåste det riktigt rejält, men jag lyckades undvika sjösjuka trots det. Fjäderfäna verkade glada att träffa oss igen och även om borta var superbra var det skönt att komma hem igen.

Continue Reading

Ditten och Datten

Sådant jag inte riktigt förstår.

14 kommentarer
  • make up-modet som kallas ”glow”, men ser ut som att man har problem med överproduktion i talgkörtlarna
  • sko-modet som klämmer in fötterna och ger hallux valgus och nageltrång
  • kläd-modet som utgår från ett size zero-ideal
  • inrednings-modet med soffor som man inte kan sitta skönt i eller komma upp ur utan lyftkran
  • livsstils-modet med beröringsskräck, där interaktion sker via individers smarta telefoner istället för mellan själva individerna
  • mat-modet som utgår från ingredienser som rest runt halva jordgloben (men vad skulle man ge småbarn i mellanmål om bananer inte fanns?)
  • hållbarhets-modet utan konsekvenstänk (vindkraft, elbilar, batterier…)
  • hälso-modet som kräver injektioner, syntetiska droger och träning på gym
  • föräldra-modet som kräver appar för snart sagt allt som rör barnens ve och väl
  • sociala medier-modet som leder till att man anpassar de viktigaste stunderna i livet för kontonas publik istället för nära och kära

Det är inte alltid lätt att vara tant, men jag kämpar vidare!

Continue Reading

Ditten och Datten

En historia jag inte ens hade kunnat tänka ut själv.

17 kommentarer

Nu ska du få höra en otrolig historia. Igår var vi i Visby. Jag och maken skickade iväg vår dotter och svärson på en egen tur till Gotlands museum och satt i vårt hotells trädgård med lilla Titti. Hon blev rastlös, så jag tog med henne till Botaniska trädgården som ligger på andra sidan gatan bakom porten. Det finns mycket härligt för en nästan-tvåårig att göra i denna vackra park. Vi kunde klättra, springa, balansera och titta på stora träd till exempel. Snart fick lillan syn på det vackra lusthuset och satte kurs mot det. När vi stod nedanför hörde jag att det var några som satt där och tisslade och tasslade, så jag ville inte störa. Vi började därför ta oss därifrån, men rätt vad det var hörde jag någon som ropade ”Hej Monica! Vi har PRECIS förlovat oss!” Jag vände mig om och kisade upp i motljuset. Vem kunde det vara? Var det inte… Jo, men visst var det! Historien är deras och jag vill inte outa dem, men det är ett ungt par i min närhet. Från Karlskrona! Sedan februari har de klurat och funderat för att hitta det ultimata förlovningsstället. Att jag skulle råka vara där, i Botaniska trädgården i Visby, vid samma tillfälle var ju bara så märkligt. Eller inte?! ”Vi tänkte att vi kanske skulle kunna be någon förbipasserande ta kort. Att det skulle vara du var ju bara otroligt roligt och oväntat!” Just då fanns ingen annan i närheten, bara jag och lilla Titti. Nog blir detta en spännande historia att berätta under lång tid framåt?

Kan ni se de unga tu bakom den taffliga bildredigeringen? Jag är så glad att jag fick vara med om denna speciella stund! Tender mercies…

Continue Reading

Ditten och Datten

Ge mig en höstdag…

6 kommentarer

… av vindar och moln, av svampar och regnbågar, lycka och sol. Där snodde jag känslan i Österlenvisan som jag sjungit så många gånger i olika körer fast jag aldrig bott i Skåne. Kanske är denna text något av det vackraste som skrivits om en plats? Sturkö är inte dumt det heller, kanske skulle folk vilja trängas här också om somrarna om någon komponerade en visa i klass med denna om vår vackra ö…

Syrran var och jobbade med maken, så vi passade på att gå en lunchpromenad tillsammans innan maten. Det var en god idé, för vi hittade ett helt gäng med Karl-Johan som fick följa med hem. Jag vispade ihop en omelett på damernas ägg och gjorde en svampstuvning som blev riktigt smarrig. Till gårdens tomater med mozzarella blev det en lunch med stark förankring i Uttorp! Ute på reservatet gick kossorna och betade, kanske skulle jag ha bett dem om lite gräddmjölk?!

Jag fixade till lilla årstidsbordet. Nu känns det okej med varmare färger, även om behovet av tjocktröjor inte är särskilt stort än.

Syrran tipsade om att hon sett något lägga ormbunksblad i en sådan här anordning. Det är en vanlig vas med en ljushållare som funkar både för kronljus och värmeljus. Jag älskar att man kan göra nästan vad som helst till ljusstake med den! Tipset funkade utmärkt, jag tycker det blev jättefint med bräkenbladet i vattnet. Tänk hur små detaljer kan förhöja hemtrevlighetsfaktorn utan stora åthävor. Den vackra ljusstaken från Paradisverkstaden på Öland har jag fått av svärföräldrarna och ljusinsatsen köpte jag på julmarknaden på Kalmar slott. Allt annat är köpt för några tior på loppis. Att släppa taget om tings betydelse känslomässigt, att inte behöva HA så mycket har varit en process för mig. Det är skönt att veta att jag skulle kunna ge bort NÄSTAN vad som helst hemma utan att det skulle vara jobbigt. Kanske var det så mamma kände, hon som gav bort grejer så fort någon tyckte att de var fina? Det tål att tänkas på…

Continue Reading

Ditten och Datten

De tre vännerna (utan Jerry).

14 kommentarer

I lördags hade vi med oss Jenny hem från Öland och igår, torsdag, var första gången som trion kändes som en homogen grupp. Hackordning är verkligen en grej. De flesta av oss har varit med om ett kalas eller någon team-building-aktivitet där man ska sortera in sig på olika vis. Ålder, längd, antal arbetsgivare innan den nuvarande, osv. Vanligtvis tar ingen skada i en sådan situation. När en ny höna kommer till kullen är det däremot en strid på kniven. Vem är tuppens favorit? Vem står högst i rang? Vem har förstatjing på godbitarna? Det hackas och sparkas, det flaxas och markeras. Usch, det var inte trevligt att se på även om jag vet att detta är något som måste ske och som blir bättre så fort alla har accepterat sin plats. Även om Jenny inte gått utanför boxen med redet de senaste dagarna så hon har iallafall värpt (bra tecken). Igår hängde hon dock med sina nya vänner efter frukost och allt verkar lugnt.

I förgrunden Birgit och Nico. Jenny betraktar här en kaja som visar lite för mycket intresse. Jag gillar kajorna, men är rädd att de upptäcker hönsäggen och tar sig in i redet och snor dem. Tyvärr är ju kajor och kråkor inte ultimata att ha i närheten av höns, även om de inte räknas som rovfåglar. För övrigt räknar jag med att vi behöver utöka beståndet med minst tre hönor till för att gruppen ska bli balanserad, men än så länge uppför sig Nico som en gentleman. Dessa fjäderfän tillför så mycket glädje! Hemtrevlighetsfaktorn utomhus har verkligen fått sig ett skutt uppåt, även om hönsbajset inte är det roligaste. Får göra som våra vänner på Tjurkö och skyffla upp i en hink för att använda i trädgårdslandet.

Continue Reading

Funderingar

En sorgens dag.

16 kommentarer

Inatt har jag sovit dåligt. Jag låg på spikmattan och skulle precis lägga mig att sova då maken kom ner i sovrummet och berättade att Charlie Kirk hade skjutits. Charlie Kirk var en välkänd konservativ man, en yngling i min lillastesysters ålder, debattör och politisk aktör. Jag har hört honom i någon poddintervju och imponerades då av hans kvickhet och driftighet, men annars vet jag inget mer om honom. Det var inte att det var just han som hade dödats som gjorde mig upprörd, även om jag sörjer varje taget liv. Vad jag vet är dock att han dödades tio minuter från mitt trygga hem i Orem, på samma campus som ett av de absolut vackraste konstverk jag upplevt finns. Jag vet att jag har övertygelsen att en människa inte ska bort bara för att han inte tänker eller tycker som jag. Jag vet att händelser som denna aldrig löser något, bara eskalerar den problematik som redan finns. (Jag har inte skrivit om Israel-Palestina och kommer inte heller att göra det mer, men blodet som rinner där hamnar inte på Carl-Oskar Bohlins händer, utan det är ledarna för Israel och Hamas som badar i det. Sanna mina ord.)

Idag regnar det från en järngrå himmel. Det är precis så jag känner mig. Jag bedrövas över människors dumhet, förtvivlas över ondskan och är ledsen över att en händelse som den här ska behöva finnas inpräntad i historien. Det dödas människor överallt på denna jord, med all säkerhet i detta nu. I vår teoretiserade värld finns det inte plats på papperet för folkmord, familjemord, politiska mord, hedersmord, gängmord, skolskjutningar, rånmord, dödliga uppgörelser eller mord på en adoptivfar som behövde sätta gränser. Däremot är människan en så komplicerad varelse att den inte lever enligt teoretiska principer på ett papper. Det finns ondska. Det finns psykisk sjukdom. Det finns Jesuskomplex. Det finns dödliga politiska åsikter. Det finns alkohol och droger. Det finns kulturer som ser olika på liv och död än vad t ex jag gör.

Det här är vanligtvis inte en plats för elände på denna nivå, men denna morgon känner jag mig frustrerad och extra tungsint. Jag minns hur upprörd mamma var på sina flyktingar från Balkan som fortsatte sitt krig på flyktingförläggningen i Fur där hon undervisade i svenska. ”Ni har flytt från kriget, ta inte med det hit!” De lyssnade naturligtvis inte, min goda mammas naivitet blev väldigt tilltufsad under tiden på Fur, men hon fick också livslånga vänner. Hennes orediga, svenska naivitet (snacka om svensk kanon) blev också min. Inte har den precis rättat till sig igen. När jag väl hade gått ut i den värld som fanns utanför mitt godtrogna LaLaLand ville jag in dit igen, men nu är grinden stängd och murarna allt för höga. Och idag sitter jag här, tryckt mot muren, och gråter tillsammans med himlen.

Blyglasfönstren är en del av konstverket Roots of Knowledge på UVU. Jag har sällan blivit så tagen av en konstutställning/installation.

Continue Reading

Funderingar

Lite om att gilla eller ogilla.

10 kommentarer

Tänker du ibland på vad som gör att du gillar någon? Jag tänker ofta på det. Är det skillnad på ting och person? Ja, alltså, det är väl självklart att det är skillnad, vad menar jag? Jag tänkte på detta igår då jag gick och försökte göra ren vår grusgång som har en massa ogräs i sig. Ogräs är något som ständigt återkommer eftersom det finns fröer överallt i en frisk miljö som inte har besprutats. Samtidigt pratade jag i telefon med en fin vän som jag verkligen känner mig bekväm med. Vi har inte träffats sedan början av sommaren fast vi bor tio minuter från varandra, men det finns inga anklagelser från något håll om att vi inte haft tid. Vänskapen med henne är helt enkelt okomplicerad. Det är inte grusgången. Jag fixar och trixar med den, det finns alltid ogräs att rensa eller gränser att skärpa upp. Den tillför mycket och gör vår trädgård vackrare, men den är utmattande att ha att göra med.

Det finns många undersökningar och mycket forskning om vad som gör en människa tilltalande och vad som gör människor lyckliga. Det finns till och med undersökningar om vilka egenskaper en person som uppfattas som cool besitter. Egentligen tror jag inte att vi behöver läsa dessa rapporter för att veta vad svaret är. Detta är sådant som jag uppskattar i en medmänniska (och det har ingenting med att vara cool att göra):

  • får andra att känna sig bekväma
  • visar omtanke
  • ser andra
  • inkluderar andra
  • uppmärksammar andras ansträngningar
  • har fördragsamhet med andras tillkortakommanden
  • ställer upp känslomässigt och/eller praktiskt
  • delar med sig
  • söker inte bekräftelse i tid och otid
  • är inte känslomässigt småsint

Som du kanske förstår finns det kompletteringar till alla dessa punkter. Ingen av oss är perfekt. Vi har olika mycket att göra, olika förutsättningar gällande ork, olika psykisk eller fysisk hälsa, olika ekonomi, olika mycket tid osv i all oändlighet. Jag har fördragsamhet med andras tillkortakommanden eftersom jag är så medveten om mina egna. Det finns dock några saker som jag helt enkelt inte gillar. Högdragenhet, elakhet och snålhet har jag t ex väldigt liten fördragsamhet med.

I kören har jag som mål att alltid lära mig de nya körkompisarnas namn så fort de börjar. Säger hej och namnet (eller frågar igen om jag glömt) andra gången de kommer, tänker att de säkert är kompetenta men att det finns så många i vårt samhälle som går omkring i ensamhet utan att någon uppmärksammar det. Många är i detta sammanhang nya i vår stad och har ännu inget nätverk. Kören kan vara bara en kör för den nya körmedlemmen, men den kan också vara ett sätt att försöka skapa ett nätverk och ett sammanhang. Kanske är jag onödigt intresserad av mänskliga relationer, men för mig är det kittet i livet. Vi behöver inte många vänner eller stora familjer, men vi behöver ett sammanhang, någonstans där vi kan känna oss trygga och uppskattade. En plats där någon frågar efter oss om vi inte dyker upp eller hör av oss. Inte för att vara småsint eller irriterad, utan för att se om allt är okej.

Vi vill nog alla bli accepterade för vilka vi är, men att vilja göra bättre där vi vet att det skaver tänker jag är en bra början. Om jag har problem att hantera starka känslor och slår människor runt omkring tycker jag inte att det ligger på alla andra att acceptera det. Då är det mitt ansvar att förstå hur jag funkar och göra vad jag kan för att inte fortsätta göra skada. Om jag ständigt lovar saker men aldrig ställer upp när det verkligen gäller behöver jag se över varför det blir så. Jag kanske är väldigt glömsk och behöver sätta larm. Jag kanske upprepar ett inlärt beteende som behöver rättas till. Jag behöver kanske omprioritera vad eller vilka jag lägger min tid på. Om jag ofta ber om hjälp, men aldrig erbjuder att hjälpa till eller säger nej när andra frågar kan jag fundera över om det är ett hållbart beteende, eller om det finns något jag behöver justera. Och så går mina tankar idag.

Continue Reading

Ditten och Datten

Höstdag i sommarvärme.

6 kommentarer

Det är helt galet, det är knappt så att nätterna är svala. Är det verkligen september? Jodå. Höstterminen är igång sedan flera veckor, men min utbytesstudent har inte fått en skolplats förrän nu. Igår var hon på besök i skolan med sin värdpappa och fick träffa sin ”klasscoach” (tror att det var så hon benämndes, nytt för mig, dessa ska ta hand om alla praktiska grejer så lärarna kan fokusera på att undervisa) och idag ska hon tillbringa första dagen med sin klass. Jag tycker de ungdomar som kommer som utbytesstudenter är så modiga! De flyttar från sin familj som 15-17-åringar och tillbringar en termin eller ett läsår i främmande land. Många gånger flyttar de till ett land där det talas ett språk som de inte alls kan. Sedan jag började med detta uppdrag 2016 har ungdomarna överlag helt klart blivit bättre på engelska. Vårt digitala universum ger en värld som ser så annorlunda ut än den värld jag själv mötte i den åldern. Hur som helst tog jag en otroligt vacker kvällspromenad med min student för att peppa inför skolstart. Som LC (local coordinator) är det mitt uppdrag att stötta studenter och värdfamilj. Det är inte alltid så lätt att jämka olika slags familjekultur, landskultur och personlighet, men för det mesta växer alla inblandade av denna upplevelse.

Innan kvällspromenaden hade jag hunnit jobba, plocka upp potatisen och vara barnvakt. Amandine fick en egen korg. Fin skörd! De andra sorterna fyllde helt en likadan korg. Vi har testätit dem alla, men i vanlig ordning vann Amandine smaktävlingen. Jag kan dock inte låta bli att testa lite nytt varje år. Jag satte förresten ett kilo Cherie, en sort vi redan provat och gillar, men de andra hade jag aldrig testat förut och kommer inte att sätta igen. Alltid lär man sig något.

Efter potatisen blev det snabbdusch innan jag skjutsade in maken till ”staun” och själv åkte och hämtade min brorson på fritids. Så många gånger jag hämtat honom och hans syster, men nu var det ny personal som inte ville släppa iväg honom med mig. Bättre att kolla en extra gång tänker jag och de var mycket nitiska. Det fanns dock redan ett papper som säger att jag kan hämta L utan att föräldrarna ska behöva ge lov varje gång. Nu är alla uppdaterade och till slut kom vi hem där storasyster väntade. Vi hann käka lite mellis innan hon åkte iväg på träning och jag och lilleman blev ensamma kvar. Efter detta påbörjades en UNO-omgång som höll på i nära två timmar innan det var dags att fixa middag. Jag förlorade turneringen trots att jag spelade ”på riktigt” – numera har den dålige förloraren arbetats bort såpass att det går. Jag undrar alltid hur länge man ska låta barn vinna för att vara snäll. I verkligheten är livet en strid och lär man sig inte att hantera svårigheter kan det bli väldigt jobbigt för en själv, eller så blir man en oskön person som folk inte direkt vill hänga med. Det är ett stort ansvar för vuxenvärlden att förbereda barnen på det tänker jag. Ett av våra barn var en extremt dålig förlorare, men det slipade åren i schackklubb helt bort! (Vi hade verkligen jobbat på det hemma, men det bet inte riktigt.) Barnets fantastiska tränare sa att varje parti gav en möjlighet att lära sig något, oavsett om man stod som vinnare eller ej. Efter det vände det helt.

Dagen efter fullmåne och även om telefonkameran inte gör synen rättvisa var promenaden med min student mycket vacker. Här var jag på väg till min syrra där maken väntade. Eller väntade, han var i full färd med att hjälpa svågern att genomföra syrrans vision om ett mer effektivt förråd. Det kommer att bli så bra när det är färdigt! Jag och syrran satt i deras mysiga gästrum och pratade medan de andra byggde. Så fint att ha tid att göra det ibland.

Väl hemma var det dags att inviga det nya, gigantiska ljuset. Jag fick köpa ett kyrkljus för att diametern på den gamla mässingsstaken skulle passa. (4 cm i diameter, 35 cm högt.) Liljeholmens ljus är lite dyra, men de har verkligen ljus som passar till allt. Till de flesta ljusstakar funkar annars den stearin IKEA eller ICA bjuder på i sina produkter. Paraffin undviker jag som pesten, men bivaxljus luktar helt ljuvligt! Vi har en vaxstapel som jag köper ett bivaxljus till med ojämna mellanrum då de är så dyra. Det är dock en vardagslyx som gör långa, mörka kvällar trevligare. Lite ljus och lite värme. Tänk vad livet kan vara bra ändå.

Continue Reading

Ett Litet Ord

ALIGN – hittar jag ner på djupet?

8 kommentarer

Du tror väl jag blivit alldeles nipprig, men jag har redan satt ordet till nästa år. Det kom till mig i veckan som gick. Det finns ett helt kvartal att känna på det, kanske ha kvar andemeningen men ändra själva ordet. Vi får se! Jag ska suga på den karamellen tills vi närmar oss nyår helt enkelt.

Genom att lära sig mer om psykologi, om naturen, om mänskliga relationer, om moral, om tro, om samhällsfrågor och om sin egen roll i den fantastiska världen kan man förkovra sig och bli bättre på att få kunskap om hur man ska kunna nå fram till detta ”sanna jag”. Eftersom vi alla har olika förutsättningar betyder det att vi behöver vara öppna för att lärdomar står att finna i allt från hur vi interagerar med våra medmänniskor, vad vi lär oss genom att agera utifrån egen vinning eller att vår grupp ska få det bra till hur vi använder fysiska, mentala och andliga resurser. Vi kan ha jättemycket kunskap utan att ha kommit det minsta närmare vårt sanna jag, för någonstans handlar det om att vi också måste göra, agera, omsätta denna kunskap. Ju mer dessa tre parametrar (vårt sanna jag, teorin och det praktiska utövandet) justerar sig till varandra, desto bättre kommer vi att må. Det klack till i mig och jag tänkte att precis denna justering är det jag vill jobba med under 2025.

Så där skrev jag då jag presenterade mitt årsord i december förra året. Jag är inte redo att utvärdera det än, men jag påminner mig själv med jämna mellanrum vad det egentligen var jag ville med detta ALIGN som årsord.

När vi var på inflyttningsfest spelade vi ett roligt spel. En i taget fick ta ett frågekort och ställa frågan till valfri deltagare som sedan fortsatte på samma sätt. Frågorna inbjöd verkligen till eftertanke. Jag fick till exempel fundera över följande:
”Berätta om något som du har lärt dig av en vän.”
Det som stannade med mig gällande dagens ämne var dock något annat.
”Vilket personlighetsdrag hade du valt att komplettera dig själv med?”
Personen som svarade berättade att hen hade önskat kunna säga nej utan att skämmas för det, något som jag verkligen kan sympatisera med! Jag lärde mig just detta den hårda vägen och för mig var det så det behövde vara. Somligt sitter hårt, kanske ända tills man (bildligt talat) står där med kniven mot strupen. När själva livet hänger på en tråd måste man ibland jobba hårt med eller mot sig själv för att överleva. Jag är tillmötesgående till min natur och växte också upp i en familj och i ett sammanhang som uppmuntrade ett sådant beteende. Detta är ingenting jag är missnöjd med, men wow, det ligger verkligen något i att kunna säga ”nej” vid rätt tillfälle.

En av mina klienter sa ungefär ”jag vill inte bli en sådan person som jag själv har fnyst åt, någon som blir egoistisk efter terapi”. Jag frågade då om personen/personerna ifråga på riktigt hade blivit egoistiska (dålig terapi), eller om det var störande för min klient att dessa personer som förut aldrig hade sagt nej nu hade lärt sig att hantera livet på ett bättre sätt (positivt resultat efter terapi). Klienten tyckte att det var en mycket relevant fråga och bad att få fundera vidare på detta. Ibland kanske man ÖNSKAR säga nej, men det rätta är att säga ja som medmänniska. Ibland kanske man VILL säga nej av ren egoism. Somliga kan göra detta utan att rynka på näsan (ses ofta som lata av omgivningen), medan andra inte för sitt liv kan göra det trots att det varit skönt med lite luft i schemat (ses ofta som härliga människor). Ibland kanske man inte ORKAR säga ja trots att hela själen ropar efter att kunna hjälpa till.

Att leva med ALIGN som mitt årsord bjuder på tankar liknande dessa:

Vem är jag om jag inte…?
Hur kommer det sig att jag…?
Hade jag reagerat likadant tidigare i livet om … hade hänt?
Vem/vad har påverkat … (en personlighetsförändring) mest?
Vilka händelser har varit mest formande?
Varför gör jag ingenting åt …?
Hur gick jag vidare efter…?
Vad vill jag uppnå med…?
Finns det något jag vill ha mer/mindre av i livet?
Vad behöver jag för att stå stadigt då det stormar? Behöver jag åtgärda något för att uppnå det?
Hur ska jag bli bättre på…?
Vad vill jag uppnå med…?

Det är alltid intressant med utveckling och inveckling (egen betydelse av ordet) tycker jag. Somliga gillar varken det ena eller det andra, vare sig det gäller en själv eller andra. Och kanske är det så att jag har nått en ålder då jag bara skulle kunna luta mig tillbaka och vara helt nöjd, men vad gör det då med mig? Nej, jag gillar verkligen de här årsorden som ger mig skjuts i olika riktningar. Just detta år innebär det att jag rotar runt en del i mitt inre och i min historia, något du helt säkert märkt av om du läser här ibland. Det är mycket givande, bjuder på känslor av alla de slag och har rent allmänt gett mig en skjuts i rätt riktning. Blir det som jag känner just nu kommer jag att ha ett ord som riktar in sig på ett fåtal känslor under 2026 och det känns också väldigt spännande.

Bilden visar tre av mina tidigare årsord. Jag gillar att ha något handfast som påminner mig om ordet och det är jätteroligt att ha kvar dessa minnen.

Continue Reading

Hus och Hem

Andras hem.

10 kommentarer

Sommaren var svettig och det fortsätter denna brittsommar att vara. Nätterna är dock svala och luften är mättad av fukt. När vi hälsade på brorsonen och hans fru i nya boendet i Bergshamra kändes det som att vi befann oss utomlands. Studentboende på UPenn:s campus, Philadelphia, cikador och 100% luftfuktighet. Förväntan att en kackerlacka skulle rassla fram över golvet var stor. Jag funderade lite över vem som var arkitekten bakom vad som såg ut som sådana där temporära skolbaracker, fast med en gjuten grund. Hur kan man bygga hus som är så uppenbart otilltalande för ögat? Runt fönster och dörrar har man satt ”härliga färger”, som om tanken varit att kollra bort sinnena med chockverkan. Den första tanken var inte att fotografera miljön, men här har du bilder att spana in. Lägenheten inne var fantastiskt fin, en stor trea med ett mini-u-kök med mycket förvaring som gick att komma åt med pall. Jättefint badrum. Stor skillnad mot vår trea i Philly rent estetiskt. Ingen bajsbrun inredning. Och inga kackerlackor.

Igår på hemvägen hämtade vi en kompis till Birgit och Nico på Öland. Vi kom till en fantastisk gård med uppfödning av olika hönsraser, någon annans hem med annat fokus än vad vi har. Det gick fjäderfän överallt, den ena vackrare än den andra. Jag ville inte ta med mig alla hem, men betydligt fler än den enda vi var där för att hämta. Vi fick välja på två Hedemorahönor, samma som Nico. Jag fick genast kontakt med den större av dem och gick omkring med henne i famnen medan vi fick kolla in resten av hönsen. Två höns på en tupp är ingen bra kombo, vi kommer att behöva fler hönor om det ska funka.

Vår nya, vackra vän heter Jenny. (Ej på bild, hon är dock väldigt lik Nico till vänster.) Kanske ser du temat?

Birgit (Nilsson)
Nico(lai Gedda)
Jenny (Lind)

De här första fjäderfäna har fått lite mer klassiska namn, men jag har fler förslag med mer variation på lager. Vad sägs om Dolly (Parton), Lady (Gaga) och Whitney (Houston)? Det finns olika bud på hur många höns som behöver dela på en tupp. Fem till åtta låter rimligt, så vi får väl se hur det blir. Det passar perfekt att ha höns här, men samtidigt hade vi inte planerat det. Passning krävs och livet blir långt mindre fritt när man är ansvarig för levande varelser. Men – det blir också mycket roligare! Sällskapet är fantastiskt charmigt när tuppen inte skickar iväg karatesparkar. Vi får hoppas att dessa divor hittar sin plats och tänker att de har kommit till en plats som känns som hemma.

Continue Reading