Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Jag återupptäckte spellistan jag gjorde till min femtioårsdag med låtar som har betytt mycket för mig genom livet. Så mycket bra musik som ger mig en riktig känsloresa, på ett positivt sätt alltså. Kanske hittar du något som också ger dig goda vibbar?
Häromdagen tog jag mig ut till Östersjön på en helt vanlig, rask morgonpromenad, precis som så många gånger förut sedan 2017. Problemet är bara att jag inte kunnat använda min fot ordentligt sedan början av året pga en envis hälsporre. Jag har därför inte gått en riktig promenad sedan dess. Jag har förstås gått ändå, alldeles för mycket för någon som bör vila ut en åkomma. En dag var dock smärtan bara borta. Puts väck! Första veckan vågade jag mig inte på några utsvävningar, men till slut blev lusten att gå ut till havet för stor. Det gick hur bra som helst och gav inga men. Jag är fortfarande envist noggrann med att hela tiden använda mina fula ”cloud-skor”, men smärtan under hälen är borta.
Så fort jag var ute på Sommarvägen i höstskrud kände jag hur det pirrade i hela mig. Jag älskar verkligen den här promenaden!
Ljungen är ljuvlig, både i skugga och sol. Till helgen kan jag ta mig an hela Uttorpsrundan, för det är ute på naturreservatet ljungen exploderar vid den här tiden på året.
Naturens under. Den höga luftfuktigheten avslöjar hemligheter som annars är lätta att missa.
Inte all förmultelse handlar om höst. Somligt handlar om torkdöden. Livet som växt på vår ö är nog ganska tufft. Ofta torka och vindar som inte precis gör situationen bättre.
Hurra, bara några hundra meter kvar!
Östersjön, hur ljuvligt är det inte att se dig igen på det här sättet?! Jag satte mig en stund på kanten till Fiskeklubbens badbalja och bara tog in allt det fina. Fåglarna levde rövare och luften var precis lagom frisk.
Inte en människa mötte jag på hela promenaden. Denna väg är det inte många som tar eftersom den inte riktigt syns och är lätt att missa om man inte vet om den. Just denna dag var jag väldigt nöjd med att få vara bara med mig själv.
Hemma igen och inte ont någonstans. Tänk. Det är så lätt att ta hälsa och en fungerande kropp för givna. Inte förrän något inte funkar kommer jag ihåg det och minnet är dessvärre kort. Jag hoppas att jag inte går miste om det fina i att faktiskt kunna röra kroppen med mer frihet denna höst.
En sak som jag ogillade i skolvärlden var att vi blev anmodade att påbörja så många stora förändringar som påverkade både personal och elever, men som aldrig utvärderades utan bara skrotades då de gick dåligt. Visst fanns det sådant som gick bra, inte tu tal om saken. Mycket annat plockades dock upp av energiska individer som imponerats av någon modell som kanske inte hade lyckats hela vägen någon annanstans, men som nu med entusiasm och inställning presenterades som att ”vi kommer såklart att lyckas”. (Som kommunismen ungefär. Det är en fantastisk livsåskådning, problemet har bara varit att den har utförts lite fel så sisådär 100 000 000 människor mist livet under dess genomförande… Jag ber inte om ursäkt för den sarkasmen.) Nu när jag har gått igenom varenda foto som jag finns med på och som jag själv har tagit fram till januari 2017 (där fick jag stoppa lite, det var en väldigt jobbig tid) har jag insett att jag fått världens chans att faktiskt utvärdera mina egna ambitioner och analysera min utveckling. Jag gör ingen stor grej av det, utan sorterar mest tankar under tiden som jag slänger foton och bestämmer vad som får stanna. Mitt årsord ALIGN jobbar dock hårt och det är som att jag haft det i handen under hela tiden som vi har städat, slängt, organiserat och gjort om. Jag fick någon kommentar under tiden då jag presenterade årsordet att jag väl nått åldern då jag skulle kunna luta mig tillbaka och inte behöva jobba så hårt, utan acceptera vem jag är. Jag gillar tanken på acceptans, jobbar både privat och professionellt med den, men detta är något annat. Det handlar kanske om att min tid börjar kännas dyrbarare och att jag inte vill ödsla bort den.
Sista våren i Orem, 2016, var upp och ner på så många vis. Att veta att ens mamma ansågs behöva palliativ vård, att hennes äggstockscancer hade tagit över, gjorde att mattan drogs bort under mina fötter. Vi hade två barn som hade gått klar high school och som fortfarande bara var på medföljande visa och därmed inte fick söka jobb. En döende mamma och två familjemedlemmar som skulle behöva dra igång sina vuxenliv i Sverige – det var så självklart att jag behövde åka dit. Att jag, maken och yngsta dottern skulle flytta tillbaka för gott bestämdes dock inte. Jag har en orolig själ i grunden, men har aldrig drunknat i min oro utan kunnat hålla den i schack. Nu var det dock omöjligt för mig att komma ur ältande tankar och ju mer jag ältade, desto mer elände drogs in. Jag promenerade en massa, ventilerade med fantastiska vänner (som jag saknar, men är ok med att det var där och då vi hade den kontakten) och insåg att jag måste häva denna självdestruktiva tankevärld om jag inte skulle drunkna i tjära. Jag fokuserade på praktiska detaljer, jag packade och fixade, grät glädjetårar och avskedstårar över fyra år som hade varit livsförändrande på ett positivt sätt och såg till att njuta av livet i Orem. Jag följde uppmaningen på kortet som jag hade satt upp på kartan i arbetsrummet. ”Ändra dina tankar, ändra din värld.” Detta livsråd följer jag fortfarande. Ältande tankar är icke välkomna i mitt liv. Utvärderingen då, det var ju det detta skulle handla om. Tog vi rätt beslut som blev kvar i Sverige? 100% ja! Jag kan vara väldigt nostalgisk över där och då, men vet att det vi hade då aldrig kommer tillbaka. Och utvärdering två, går det att ändra sina tankar? 100% ja! Och även detta är något som jag påminner mig själv om då och då.
Vi har ju flyttat fram och tillbaka till USA tre gånger. Vad har jag lärt mig av det? Hur mycket har det påverkat mig? Hur mycket har det format mig? Ja du, det är svårt att utvärdera detta. Allt jag kan säga är att jag aldrig har ångrat att jag gått med på makens äventyrliga önskningar gällande detta även om mina första reaktioner varit ”nja, eller nej, jag vet inte om jag vill”. Alla flyttar har kostat pengar, energi och annat också. Våra barn fick tonår som både blev bättre och tuffare än vad de hade blivit om vi bott kvar i Sverige, det är jag övertygad om. Var det rätt beslut att flytta? 100% ja! Ingen av dessa flyttar har jag ångrat efteråt, det finns bara tacksamhet.
När jag ser var vi började om vårt liv här i Sverige i juni 2016 påminns jag om vånda, sorg och en tid som jag vet påverkade mig på djupet. Det var mycket i den processen som definierade mitt fortsatta liv. Det var självklart för mig att flytta hem till mina föräldrar och hjälpa till. Mamma skulle dö och far var inte riktigt kry. Yngsta dottern fick såklart följa med mig och de två äldsta fick flytta hem till syrrans två studentrum där de fick påbörja vuxenlivet under väldigt trygga förhållanden. Under tiden renoverade brorsan allt vad han hade här i Uttorp för att vi skulle kunna hyra det och ha något eget i närheten av föräldrarna. Ojojoj, det var märkliga tider. Och fina! SÅ mycket fint hände under denna tiden. Mycket av det hade det inte blivit något av om det inte var här vi hade varit. Kanske hade det naturliga för alla vettiga personer varit att vi alla flyttat till Stockholm som är ”hemma” för våra barn? Och vem flyttar hem till sina föräldrar som 46-åring och ”tar hand om dem” utan att bli tillfrågad? Jag var självisk, ville ha tid med mamma trots att jag visste att det inte skulle bli okomplicerat. Och hur skulle det bli för stackars far, hur skulle han klara sig själv? Nej, jag beslutade över deras huvuden att jag behövdes (men de uttryckte bara tacksamhet ska jag säga). Nu blev det inte som någon av oss hade tänkt. I februari 2017 gick far bort och sedan levde mamma med sin palliativa diagnos i ytterligare tio månader. Och vid det laget bodde maken åter med oss. Vi var hyresgäster här i Uttorp och gillade att bo här trots att jag i alla år spjärnat emot en flytt till Karlskrona. Var det rätt beslut att bosätta oss på Sturkö? 100% ja! Både maken och jag har stora delar av vår närmaste familj här i stan, vi älskar livet på landet och vårt trygga hem och barnen har ändå flyttat åt olika håll.
I samband med att jag hade ensamma kvällar i Bredavik och föräldrarna hade gått och lagt sig läste jag mycket. Jag tänkte mycket. Jag skrev mycket. Nu när jag läser anteckningen från denna tiden ser jag att det jag ville fokusera på var självklart. ”Företag” som jag hade med i två punkter betydde att jag ville utveckla min verksamhet, men det blev det ingenting med. Jag skolade så småningom om mig istället och blev samtalsterapeut. Ett av mina bästa val i livet! De andra punkterna var ganska självklara val, men att det sedan var tufft att fokusera på dem när hela världen höll på att rämna kanske inte var så konstigt. Jag har varit en mycket närvarande förälder, definitivt curlande, men mycket kärleksfull. Under den här tiden fick alla våra barn i princip klara sig själva. Det där att jag hade som ambition att stötta mina barn från tonår in i vuxenvärlden blev det inte mycket med, åtminstone inte jämfört med hur det hade varit fram tills dess. De hade alla det tufft, men de fick ungefär lika mycket stöd från mig som BUP ger kämpande tonårsföräldrar. En klapp på axeln och några uppmuntrande ord! Ångrar jag att fokus låg mer på mina föräldrar än på barnen här? Faktiskt lite, men det gick ju bra ändå tänker jag. Och det var kanske inte så dåligt att jag tvingades sluta curla…
Något som jag tänkt mycket på är att det finns så många vackra foton. Kameran behöver service eller kanske behöver jag bara en ny, för den mår inte riktigt bra. Jag längtar efter att ta fler foton igen. Efter en sådan stor utrensning som jag gjort kanske inte det borde vara det naturliga valet, men jag ser hur mycket glädje jag haft av själva hobbyn fotografi förutom det faktum att vår familjs liv är väldokumenterat. Vi får väl se. Det blir iallafall den sista utvärderingen för dagen. Färre meningslösa foton, gärna fler foton på livet. Och med det fick du vara med om en rejäl utvärdering av en omvälvande tid i mitt liv. Hepp!
Idag bjuder jag på en lista med en massa av mina första genom livet. Finns det första jag ännu inte har upplevt? Absolut! Detta är en bra lista för tacksamhet, men kanske också inspiration inför kommande upplevelser? Håll tillgodo.
Luften är tung, varm och fuktig. Den tystar de ljud som vi har runt omkring. Duvorna kuttrar på som vanligt, men det låter lite som att de satt sitt huvud i en låda. Jag påminns om hetta och hög luftfuktighet i Philadelphia, går omkring lite kallsvettig hela tiden. Njuter av att se trädgården blomma upp lite efter den senaste tidens små och större regn och tänker att i år ska jag minsann hänga med och förbereda trädgårdslandet innan det är dags att lägga ner odlandet. Kålfjärilens larver pressas mellan fingrarna, vad annat kan jag göra? De äter och äter och äter och varje gång jag tror att jag tagit dem alla kommer det nya. Grannfrun går förbi då vi ska natta fjäderfäna med en sax i handen. ”Jag har klippt 120 stycken nu på en liten stund.” Vi kämpar båda på, med och mot naturen.
Efter en lång dag i skytteltrafik mellan ladan och huset är nu ännu mer städat och organiserat. Färdigt? Nej. Njet. Nope. Men vi har två bord med stolar ställda som att det skulle kunna sätta sig folk där, mammas kusins gungstol står på plats bredvid bokhyllan och KP:s svärfasters Amerikakoffert. Två nya sopsäckar och mycket mer skräp till tisdagens utflykt till soptippen, tre flyttkartonger och två kassar redo för någon av Second Hand-butikerna. Det har tagits beslut om sådant som kaaanske skulle få stanna, allt har fått avslag. 500-bitarspussel från våra amerikanska hemtrakter kanske moster och morbror vill låna? De gillar pussel. En del pyssel får brorsbarnen, de andra brorsbarnen får några bokserier. Det här rensandet har nästan fått ett eget driv, det blir lättare och lättare att ta beslut om vad som är rimligt att spara och vad som verkligen är bra att ha. Under tiden som jag fokuserar på festsalen gör maken klar skohyllan till äldsta dottern som var förra årets födelsedagspresent. Ja, löftet om en alltså. Nu står den klar, två veckor innan själva födelsedagen, och fin är den. Långt mer avancerad än vad jag hade tänkt mig. Han har blivit finsnickare, maken! Fixat vackra kanter med överhandsfräs och allt möjligt.
Jag får slita mig för att ta hand om lite annat också. Byttan på verandatrappan får lite nya inneboende. Jag har satt den mjöldaggsdrabbade klövern och kärleksörten i varsin kruka bakom huset. Går det att komma igen efter ett sådant anfall? Kanske, om de överlever vintern. Efter att ha tömt ut en del av jorden hittar dessa kompisar sin plats. Jag tycker de är fina mot huset, den röda färgen på verandan som aldrig blev övermålad som tänkt denna sommar. Jaja, men nu blev det så.
Jag klipper överblommade dahlior och fixar en ny bukett att sätta i vardagsrummet. Så vackra färger! Jordärtskockornas gula solar får också vara med. Mässingsfatet från Röda korset har inget passande ljus, men det ska jag fixa. Det ska få lysa här om kvällarna. Liljeholmens altarljus passar hit. Barockkonsten faller mig i smaken, även om detta fat/ljusstake verkar vara från 1943. Mässing är min metall. Det tillhör åldern, då jag var yngre skulle allt gå i silvriga toner.
Maken lovar överraskning och när jag tittar ut blir jag så glad, så glad! Jag ääälskar att bada, men vi har varken badkar eller bubbelpool här hemma. Nu har han fyllt lilla Tittis badpool med varmt vatten (tills varmvattenberedaren sa vänta-nu-lite, jag-hinner-inte-med) och hängt ut mysbelysning i form av fotogenlampa och värmeljus. Vilken överraskning efter denna svettiga dag! Vi får en skön stund där ute. Stjärnorna döljs bakom de låga molnen, men jag vet ju precis hur de ser ut. Inget spektakulärt, inget pengalyxigt, men en bättre lördag har jag ändå svårt att tänka mig.
Min bloggsyrra var på uppdrag i Polen i veckan som gick. En annan av våra systrar följde med henne på denna slottsrunda och lät meddela att hon nu hade insett hur stor Copernicus verkligen var. Eftersom jag i princip inte kan något alls om honom, mer än att han blev bannad för att han påstod att planeterna kretsar runt solen, bestämde jag mig för att anlita den stundom pålitliga kunskapskällan Wikipedia. Där kunde jag läsa att Copernicus var en ”polsk astronom, matematiker, jurist, ekonom, militärstrateg, tolk, ambassadör, läkare, astrolog och kanik”. Ja, men då så. Alltså, jag var tvungen att läsa igen. Och så läste jag hela stycket. Efter det insåg jag att jag måste lära mig mer om denna renässansmänniska som lämnade så mycket efter sig.
Jag vill veta om Copernicus var märklig, eller om han också var socialt anpassningsbar. Många megaintelligenta personer är de facto varken ödmjuka eller medvetna om det sociala spelet. Att han aldrig gifte sig eller fick några barn tyder dock på att han kanske hade fullt upp med allt som hände i huvudet. Eller förresten, han var katolsk kanik, som en sådan fick han väl inte gifta sig? Att han skickades som förhandlare i krigssituationer borde ju visa på att han faktiskt var socialt smidig.
Copernicus morbror steg fram och stöttade den tioårige C då fadern dog. Jag älskar verkligen mina syskonbarn och hade gärna hjälpt dem alla, men hade jag sett deras potential på det sätt som den här morbrodern verkade göra? Ställdes det krav på att han skulle göra allt det där han gjorde, ”or else”… Jag tänker på min egen livsgärning och tänker på hur olika vi alla är. Förvisso gillar jag matematik, men inte ens med denne morbrors hjälp hade jag kunnat bli en ny Copernicus. Nä, jag får nöja mig med att hjälpa till att föra vidare de kompositioner som en gång skrevs av musikaliska genier utan AI, att låta dem leva i all sin ofullkomlighet utan att finslipas av datorer. (Jag sitter här och lyssnar på juloratoriet för att undermedvetet öva.) Jag får nöja mig med att älska, hjälpa och odla. Jag får nöja mig med med att sortera och ordna upp den historia som jag och maken lämnar vidare till våra barn. Jag får nöja mig med att vara en förvaltare, inte en uppfinnare. Jag får nöja mig med att förundras över andras förträfflighet utan att trycka ner mig själv. Jag får nöja mig med det lilla livet på landet. Och när jag skriver ”nöja mig med” menar jag det på ett positivt sätt. Det må finnas ett oändligt antal möjligheter och stor potential för oss alla, men jag älskar förnöjsamheten i mig. Jag älskar att jag har insett hur dåligt det varit för mig med ett ständigt strävande efter perfektionism och att jag kan klappa den yngre Monica på axeln och ändå stötta hennes ambitioner. Och efter att ha förundrats över hur cool Copernicus var landar jag där.
Ps: AI-skapad gratisbild
Varje torsdageftermiddag ser jag till att uträtta ärenden och träffa människor i Karlskrona eftersom jag ändå ska till kören på kvällen. Nu ligger inte stan särskilt långt bort, men tar jag ändå bilen känns det bra att utnyttja den till att kunna ta mig runt. Det går bra att åka buss också, men då blir det betydligt krångligare att ta mig till olika platser.
Igår handlade jag en del, lämnade tillbaka annat, lämnade lite grejer på Pingstkyrkans second hand (naturligtvis var vi inte färdiga, det dyker upp nya grejer att göra oss av med hela tiden) och tog mig en runda där för att spana in utbudet. Jag träffade mannen som tog den underbara finska väven mitt framför ögonen på mig (haha, har jag inte släppt det?) och insåg att han varje gång dammsuger efter värdefulla grejer som han säljer vidare. Han ringde till en kompis och pratade högt och tydligt om hur han hittat ”en sådan där tavla till i serien” för 25 kronor, en tavla som tydligen var MYCKET värdefull. Bravo! Själv köpte jag en underbar stor polsk vas för hela 65 kronor. Den ska stå på vår trappa med utomhusbukett, men det får bli till sommaren eftersom dess mönster passar bättre med midsommartider. Nöjd! (Men jag borde inte vara nöjd med att fylla på med annat då vi gjort oss av med så mycket annat, förvisso sådant som vi inte använt.)
2023 var min jättebra frisör föräldraledig, så jag struntade i att klippa mig och väntade ända tills i våras då det verkligen behövde göras något. Jag klippte mig på samma salong som vanligt, men med en annan frisör. Efter lite lirkande berättade hon att Sofie Koskenkorva hade startat egen salong på Pottholmen. Jag var bara nöjd med klippningen i en dag (så länge håret höll stylingen), men kunde inte med att gå och klippa mig på en gång. Igår var det så dags! Nu hade det gått lagom många månader… Sofie är så bra. Jag vill gärna sprida ordet om salongen Noura och få fler att hitta till henne och hennes kollega Isabell. Just nu är Pottholmen en stor byggarbetsplats, men så småningom kommer denna salong att fronta den park som är inplanerad där det nu ligger en temporär parkeringsplats.
Efter klippningen var det dags att ta en tur till Stortorget och Fredrikskyrkan. Vem det nu är som planerar Karlskronas blomplanteringar så är det någon som kan sin grej. Det är alltid så fint i byttor och rabatter. Här syns inte riktigt chokladskäran, men sådana dansade omkring i flera av byttorna jag åkte förbi på väg upp till torget. Se bara, vilken ögonfröjd… Jag var glad redan innan repetitionen och ännu gladare efteråt. Vi jobbar effektivt, med glädje och precision. Nästa gång är det dags att börja repetera Bachs juloratorium. Vilken lycka att äntligen få sjunga detta verk, och till det med den underbara barockorkestern som spelade till oss härom året. Hurra! Och det var den dagen.
Jag vaknar och sträcker på mig. Kollar på klockan. 6.17. Två minuter tidigare än de senaste dagarna. Hur kan kroppen fungera med så stor precision? Jag har ingen tid att passa så här tidigt, så det finns ingen inneboende stress. Detta är bara min naturliga rytm. Jag mår inte bra av att vara vaken till efter midnatt, men hade jag varit det hade jag fortfarande vaknat samma tid. Ja, åtminstone brukar det vara så.
Det är inte konstigt att jag funderar mer över mina vanor vid den här tiden på året. För en gammal lärare blir det kanske lätt så. Mitten av augusti är årets andra nyår, helt enkelt. Som du kanske förstår om du brukar läsa här så har också allt sorterande påmint om tid som varit och därmed tid som kommer. Kalendern bjuder på ny frisyr idag och AW med vänner imorgon (en ny konstellation med en återinflyttad gammal vän och hennes bekantskapskrets som utgångspunkt). Kören har dragit igång och jag har även uppdaterat dess historik som jag är ansvarig för. Efter sortering och alfabetisering av allt jag sjungit med Fredrikskyrkans motettkör som sedan blivit Fredrikskyrkans kammarkör kan jag konstatera att det är många noter som gjort korta besök och andra favoriter som blivit ”våra”. Vi har en Allhelgonakonsert, adventskonserter och delar av Bachs juloratorium att ta oss an i höst. Årets Allhelgonakonsert ser på ett ungefär ut såhär:
Denna konsert brukar vara fullsatt, en stund att få begråta alla man saknar och allt elände i världen. Bättre att koncentrera det till en stund än att ständigt gå omkring och känna sig tyngd tänker jag. Jag älskar dessa konserter som är en blandning av musik och ord, efteråt brukar jag känna mig alldeles mjuk i kanterna. Många har uttryckt att det varit läkande att vara där och då, få känna sig igenom både det vackra och det svåra.
Resten av hösten innehåller födelsedagsfiranden, hönsvakteri, en runda till Gotland, konserter, sommarstugestängning, häng med vänner och lite annat smått och gott. Jag ser fram emot nya, fina jobbsamtal och fortsatt utveckling för mig själv. Jag har spanat in lite kurser på Coursera, men är också intresserad av att skaffa kompetens som EMDR-terapeut. (Det får kanske bli lite längre fram. Jag har gått på kurs hos Jeanette Niehof förut och har stort förtroende för henne.)
Annars njuter jag väldeliga av att kunna gå igen utan att ha så ont! Om jag nu får det som jag vill kommer tacksamhet för en fungerande kropp att få ta större plats under hösten. Samtidigt vet jag att det är så lätt att ha detta som ambition, men att glömskan är stor och att det också ska vara så. Fokus på stunden är ändå inte dumt. Och nu är luften varm och fuktig. Sommaren och hösten möts kanske precis här och nu, alldeles utanför mitt öppna fönster. Torsdagen den 28 augusti klockan 8.35. Den känslan tar jag med mig nu när själva livet utanför mitt skrivande tar vid.
Hade du levat på ett annat sätt om du visste dagen för din sista stund på jorden? Inte vet jag min sista stund, men jag ser bokstavligen hela livet passera revy mitt framför mina ögon just nu som en bieffekt av att vi på riktigt började ta itu med utrensningen av ladan i våras. Det skulle vara trevligt att kunna säga ”jag ångrar ingenting”, men så är det inte riktigt. Däremot ropar jag högt till alla som vill lyssna att jag har levt ett rikt liv, att så många underbara människor har slagit följe med mig, att några har stannat medan andra liksom finns kvar fast de inte är tillgängliga längre, att jag har haft drömmar och önskningar som har fört mig framåt mer än hållit mig tillbaka, att jag har släktingar och familjemedlemmar som har gett och ger mig trygghet och kärlek i överflöd, att livet är en berg- och dalbana, att solnedgångar alltid känns speciella, men bör upplevas utan något kameraobjektiv framför ögonen, att småbarnsåren var sjukt roliga och jobbiga, att makens äventyrslust gett oss chanser som jag aldrig ens hade kunnat drömma om, att det som känns självklart idag inte nödvändigtvis är det imorgon, att alla kommer med sitt bagage och att det är okej och slutligen att det är väldigt roligt med dokumentation av olika slag, men att det också är klurigt att bestämma vad som får stanna och vad som får gå.
Jag rensar foton och memorabilia och sorterar med något slags mani. Känner att jag vill rida på vågen av lust för detta projekt och påminns om att det är så lätt att bara låta saker och ting vara när något blir överväldigande. Därför fortsätter jag. Dag efter dag. Digitala filer, negativ från olika platser som sorteras in i tidsordning, många tusen fotografier. En del åker i soporna. Solnedgångar och växter utan sammanhang. Suddiga bilder utan estetiskt eller dokumentärt värde. Sådant som var oviktigt då och oviktigt nu. Några stora semestrar samlas ihop för att få en egen plats i familjelådan.
Alla barn har varsin låda. Maken och jag har varsin låda med sådant från tiden fram tills vi träffade varandra. (Alltså, jag har gjort många fotoalbum till barnen, dessa foton är sådant som ”blivit över” eller aldrig hamnat i något album.) Vi har en låda med storfamiljens foton och dokumentation av olika slag (min och makens ursprungsfamiljer, våra mor- och farföräldrar). I en låda samlas alla dokument och ett fåtal foton vi hittat från den här gården. Den tillhör huset så klart. Jag samlar allt i lådor från Smart Store Dry som motstår fukt, lukt, damm och odjur. (De är för övrigt riktigt bra och jag kan varmt rekommendera dem. Locken klarar dock inte hur tungt som helst.) Fotona lägger jag inte i rätt tidsordning, det känns övermäktigt och dessutom kan jag inte vara precis gällande det. Hade livet hängt på det hade jag kunnat gå igenom alla negativ, de finns ju sparade. Lådan med dem får stå någon annanstans än på ladans vind om det ska vara någon mening tänker jag. De ska väl mest vara en backup om något skulle hända med fotona.
Snart är den här delen av genomgången klar. Den har varit roligast skulle jag vilja säga. Prylar i all ära, men de betyder faktiskt inte mycket för mig. Vi har gjort oss av med SÅ mycket, men det finns ändå mer än nog kvar. Gällande gamla brev och liknande får de vara kvar till stor del. De innehåller kanske ingenting revolutionerande, men mina brevvänner är en del av en historia som våra barn kanske aldrig kan förstå utan dessa bevis. Riktiga flygbiljetter, pappersdokument, blåkopior. Tänk ändå vilken fantastisk utveckling jag fått vara med om så här långt! Jag förstår att det är lätt att tro att man nått vägs ände gällande utveckling, men vet att det inte är så. Livet som det var kommer aldrig tillbaka och så ska det vara. Det är ändå skönt att landa i den känslan! /Hälsningar Nostalgikern
Jag är helt inne i mitt sorterande av bilder, negativ, dagböcker och gamla sparade dokument av olika slag. Att samla ihop allt från olika lådor och platser för att få till en hållbar lösning är klurigt. Fler lådor är inte bra, vi vill snarare ha färre. Vi får se var vi landar till slut! Barnen och vi har roligt då det skickas olika bilder som de aldrig sett eller inte sett på många år i familjechatten. Allt detta roliga till trots pågår det vanliga livet vid sidan om. Det ska jobbas, rensas, skördas och vattnas. Och lagas mat! Igår blev det en av favoriterna från denna tid på året. Skala och klyfta rödbetor, olja och krydda med flingsalt, färsk rosmarin och svartpeppar, kör i ugnen på 200° i 40 minuter. När det återstår 10 minuter smulas fetaost över det hela. Dra ev. igång grillen de sista minuterna för att ge osten lite krisp (men akta rödbetorna). Servera med välrostade solroskärnor och balsamico. Så gott. Här ser du för övrigt Birgits ägg nummer fyra till höger och ägg nummer åtta till vänster. Hon jobbar på bra! Vi är tacksamma för att hon delar dessa skatter med oss. Hon håller fortfarande Nico kort, men de har ändå blivit ett riktigt radarpar som spatserar omkring. De har hittat sin favoritplats bakom huset, en plats där Birgit aldrig var då hon gick med Brutus. Maken har lyckats handmata båda två, men så är det också han som nattar dem och alltid gosar lite med dem då. Det kan tyckas som att fjäderfän är självgående på många sätt, men de mår bra av tid och omtanke.
Rabatterna ser väl ”sådär” ut. Efter systersonens bröllop har jag bara vattnat två gånger. Det har kommit 2×6 mm regn, men det hade behövts mer. Jag har iallafall fortsatt rensa överblommade dahlior och plocka en del annat, så nu när det blivit svalare och kanske också börjar regna mer kommer det enligt erfarenhet att blomma upp igen. I dahliarabatten syns massor av knoppar, de mår bra av ”dead heading” (att plocka, plocka, plocka).
Här är fyra av de endast tio sorters dahlia jag har kvar. Musattacken förra vintern och virus som fanns med ända från då jag införskaffade dem har gjort att jag blivit av med de andra. Nästa år kanske jag vågar mig på att köpa några nya sorter, fast jag egentligen har mer än nog. Jag tycker bara att det är roligt med variation!
Detta är en liten del av den plats som jag kallar ”varma perennrabatten”. Den som är observant ser mest annat än perenner, men jag jobbar långsamt här, hehe. Ettåringarna som jag både försådde och slängde ut har haft en tuff sommar med de kopiösa mängder av sniglar som jag har fått slåss mot. Guldzinnian som jag hade tänkt skulle komplettera bra har äntligen börjat blomma, men istället för mängder av plantor finns det bara ett fåtal kvar. Dagöga, en underbar perenn som faktiskt har tagit sig bra (de tre av 4-5 plantor jag hade från början) vill jag ha mer av. Dem skulle jag såklart ha toppat i början av säsongen, men det visste jag inte. När jag väl tog reda på det fick plantorna chans att tjocka till sig lite och ge fler blommor. Jag älskar det brungröna bladverket. Att det finns några solrosor kvar är ett rent mirakel. Jag satte ut massor av kraftiga småplantor och vaktade dem både morgon och kväll, men många åt ändå sniglarna upp. Det konstiga är att de verkar ha satsat hårt på ”specialarna” medan de enklare sorterna klarade sig och nu börjar blomma så smått.
I skottkärran nere vid ladan satte jag fem plantor av vad jag trodde var minisar, men de är lite halvhöga. Jag tog alltså egna fröer från förra årets minisar, men på något vis blev deras telingar högre. Det ser ändå helt okej ut. Slingerkrassen klarade sig tyvärr inte alls. Stackarna, det verkar inte alls ha varit något krasseår trots att de är så tåliga i vanliga fall. Åtminstone blev det så här på Sturkö.
Jag har inte tagit kort på de fina kålrötterna eller grönkålen som jag nu försöker rädda med allt jag har genom att klämma kålfjärilslarver. De har redan ätit upp det som fanns kvar av vitkål och spetskål. (Du får en bild från trädgårdslandet i juli.) Årets potatis är jättegod och vi har rikligt av både tomater och gurkor. Chili och paprika blev inte alls lika lyckat som förra året, mycket för småkryp som tar sig in i frukterna. Någon sa att myrmedel hade hjälpt mot det, så nya tag nästa år. En spetspaprika verkar dock mer härdig, så jag har skördat en hel del från den. Kul att det blev så pass bra ändå. Purjolöken börjar tjocka till sig efter att sent omsider ha kommit ut i sin låda och där växer även en del rotselleri som förhoppningsvis blir fin. Det känns skönt att jag inte är trädgårdstrött i år och att det finns stor chans att alla lådor blir både rensade och täckta innan de vintras in. Mycket mjöldagg har vi dock haft, så jag vill inte gräva ner resterna av sockerärterna t ex. Det blir nog bra ändå. Och det var den rapporten. Klart, slut!