Tre veckor sedan:
Idag:
Inne:
Fortsättning följer. 120 personer på Skansen blev 12 i Uttorp. Det blev fantastiskt trots coronaviruset.
Magiska under.
Da’n före da’n.
Livet blir aldrig precis som man tänkt sig. Coronasituationen har ställt till mycket oreda över hela världen, så en minivigsel med en uppskjuten bröllopsfest kan verka vara ett litet och världsligt problem. Man kan likna det vid skröfset i den gamla skottkärran på bilden. Vem hade väl kunnat tro att det skulle hamna här och till på köpet bli vackert och dekorativt?
Imorgon är det dags för äldsta dottern att gifta sig med sin fine fästman. Trots den skröfsiga situationen kan jag säga att det kommer att bli fantastiskt! Med stora insatser från flera av makens och mina syskon kan man tro att det var nästan precis såhär det skulle vara. Peace!
Sommarblå påskägg.
Jag hittade en vacker äggfärg som är helt naturlig och är såld! Här är resterna av gårdagens omelett blåbärsfärgade och jag är sugen på att skaffa nya ankägg och blåsa ur för att färga på liknande sätt. Hoppas att du njuter av det fina vädret och äter många ägg. Eller choklad. (Tack för tipset, Trendenser!)
Glad påsk!
Påsken är igång för fullt, corona eller ej. Här hemma ligger dock stort fokus på bröllopsförberedelser. Hur det nu blir så kommer det att bli bröllop här på lördag och gläds åt detta trots att det blev ”påtvingat” pga omständigheterna. Förberedelserna har varit otroligt roliga så här långt och framför våra ögon händer nu små och stora mirakler hela dagarna. Vem hade kunnat tro detta för två månader sedan? Vi vet fortfarande inte hur situationen ser ut då det är dags för studenten, men festlokalen kommer åtminstone att stå färdig.
Blombyttan utanför dörren har fått påsktema och välkomnar nu skärtorsdagen. Min syster tog hit en av tupparna som vi tror att far kom hem med någon gång. Jag ville ta bort den, eh, lite för kitschig, men den får faktiskt stå kvar. Glad påsk!
”Temat på skärtorsdagens gudstjänst är nattvardens instiftande, ”Det nya förbundet”. Den liturgiska färgen är vit, vilket symboliserar glädje, och det betyder att textilierna på predikstol, altare och prästens kläder är vita. Altaret dekoreras med vita och röda blommor och sex ljus. Denna dag firar kristendomen att Jesus instiftade nattvarden då han den natten firade den judiska påskmåltiden tillsammans med sina lärjungar. Namnet, skärtorsdagen, kommer av att Jesus tvättade lärjungarnas fötter före måltiden. Skär betyder ren. Skärtorsdagen utgjorde helgdag i Sverige till år 1772.”
Är det konstigt att man längtar bort ibland, del två.
Som komplement till inlägget igår vill jag bifoga de här ”virtuella” rundturerna. Tänk att man kan känna sig närvarande trots att allt bara är en film! Jag blev genast sugen på gamla hederliga dokumentärer med trygga speaker-röster som gör en djupt intresserad oavsett ämne. Någon som David Attenborough till exempel, eller allas vår Bo Landin!
Jag älskade min resa till Gotland i höstas och hade kunnat tänka mig en dokumentär med början i den här scenen som sedan berättar om Gotlands viktiga position som handelscentrum. Medeltida höjdpunkter, andra språk, sjukdomar, maktkamper – något helt annat än den resa i ensamhet som jag företog mig.
Med tanke på att man kan få mätbart goda resultat av att sätta in en grön krukväxt i sitt arbetsrum (även om det är snäppet bättre att ge sig ut på hajk i naturen) borde vi kunna lura oss själva till att bli nästan lika tillfredsställda av en dokumentär som av en riktig safari. Dessutom ger ju filmkameran bonusen att kunna krypa tätt intill för detaljer man aldrig kan uppleva på plats. Fast vissa upplevelser är svårslagna. En promenad i månsken till exempel. Men tänk, vad billigt och ”klimatsmart”! Ta på dig kläder och sköna skor, gå ut, njut. Det uppmanar jag dig till att göra ikväll eller imorgon då det är fullmåne.
Är det konstigt att man längtar bort ibland?
Det är många som börjar känna sig instängda och mycket begränsade med anledning av den konstiga situation vi befinner oss i. Vi har fullt upp med att planera plan B, eller plan C, för äldsta dotterns vigsel, så jag hinner inte riktigt längta efter något annat än Uttorp. När Amerika-kofferten rotades fram i ladan igår kunde jag dock inte låta bli att drömma mig bort lite. Tiden har misshandlat etiketterna, men det går att uttyda vissa tecken på specifik aktivitet. Carlskrona och Liverpool, en ångbåt verkar ha varit inblandad, och… Sven Olof Larsson som byggde vårt hus 1913, och samtidigt byggde ut ladan, kom tillbaka från USA efter att ha emigrerat 1893. Jag antar att det är hans koffert och är glad att den inte slängts i någon renoveringsiver.
Jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna utläsa texterna på de angripna etiketterna. Då skulle jag veta mer om Swen Olofs äventyr i det stora landet västerut. Jag ger inte upp! Jag vet i alla fall att den här gården hade varit i Sven Olofs familjs ägo sedan 1745, men att sedan Elsa och Anton köpte den 1958 då de gifte sig. Vad jag vet var varken Elsa eller Anton släkt med Sven Olof. (Han och hustrun Hilda fick aldrig några barn, men de skulle ju kunna vara släkt på något annat vis.) Jag kommer att fortsätta försöka tyda etiketter. Jag gillar verkligen att vara deckare då det gäller så här positiva och spännande ärenden!
Coronafundering.
Hur länge ska riskgruppspersoner inte få träffa andra människor för att undvika att smittas av coronaviruset? Jag ser ingen ände på isoleringen, åtminstone inte förrän det finns ett vaccin. Viruset kommer inte att försvinna och uppenbarligen tar det lång tid att uppnå en flockimmunitet. För de som har någon annan går det väl lite bättre, men hur går det för de ensamma? Agnes Wolds make är riskperson. Hon ser inte att det finns någon möjlighet för henne och maken att umgås med barn och barnbarn ens i sommar. Det är förståeligt. Det verkar som att vi får acceptera att riskgruppspersoner är förvisade till att leva i ensamhet tills det det där vaccinet finns tillgängligt. Beräknad tid? Läs The Guardians artikel. Den ger inte direkt något hopp om någon snar möjlighet till socialisering mellan riskpersoner och andra.
Jörgen Huitfeldt har funderat runt detta i en lite spännande text. Tack för olika infallsvinklar till diverse samhällsskeenden!
Lyssna inåt.
Den första helgen i april är alltid lite speciell för mig. Jag fokuserar mer på det som verkligen betyder något för mig och försöker lyssna inåt för att ge mig själv en bättre chans till ordning och reda i sinnet. De senaste åren har bjudit på många tillfällen att just lyssna inåt. Människor har olika förklaringsmodeller på det som jag upplever då och då. Vissa talar om himmelsk vägledning, andra om intuition, ödet, (dag)drömmar eller kanske slumpen. Åter andra förklarar det med att det är skyddsänglar eller döda personer som leder vägen. Kanske förklaras det med att vara allmänt ”öppen”, eller andlig. Mina egna upplevelser har varit mycket försiktiga i sammanhanget, men de har kunnat hjälpa både mig själv och andra.
Jag tror att vi alla har tillgång till den här ”vägledningen” även om jag vet att en del känner sig mer bekväma med att det händer än andra. Det är inte ovanligt att människor som är extra mottagliga råkar ut för att bli utskrattade, eller åtminstone inte förstådda. Det finns de som förklaras mentalsjuka, något som kanske inte är helt svårt att förstå då religion och mental ohälsa kan dela vissa typer av upplevelser. Det är i Sverige mycket lättare att använda sig av buddhistiska förklaringsmodeller än kristna och det är i dagens läge inte otroligt att en kristen präst inte anser sig tro på Gud ens en gång. Mindfulness (bygger på buddhism) är en starkt accepterad behandlingsmodell vid psykisk oro eller ohälsa, medan en psykolog knappast skulle förorda ”be till Gud”.
Jag läste det här examensarbetet med behållning. Jag har i min omgivning allt från djupt bokstavstroende från olika trossamfund till lika djupt troende ateister (jag vet, ateister hävdar starkt att ateism inte är en tro, men jag ser många likheter). Av släkt, vänner och bekanta jag ens talat tro med verkar det finnas fler agnostiker än ateister, även om det naturligtvis skiftar med sammanhanget. Bland troende finns det många olika sätt att hantera De Stora Frågorna och jag tycker mig ha märkt att djupt religiösa upplevelser inte alltid kan hanteras ens av de flesta som anser sig ha en stark tro. Det är inte svårt att förhålla sig till en andlig upplevelse som handlar om föraningar, att någon känner Guds kärlek, eller kanske får vägledning i en viss fråga, men sådant som innehåller andra typer av element, som att få en bokstavlig uppenbarelse eller höra Guds röst tydligt tala till en, blir ”lite för mycket” oavsett sammanhang. (Detta gäller i högsta grad mig. Jag har varit med människor som varit psykotiska med religiösa moment och har då inte direkt tänkt ”wow, vilken trosstärkande upplevelse”, utan ”den här människan behöver hjälp”.)
Oavsett hur det är tycker jag att det är intressant att tänka sig livet i olika dimensioner. Som naturvetare gillar jag att ha koll på läget. Jag gillar de tre tydliga dimensionerna längd, bredd och höjd. Ja, och så det där med tiden. Det känns skönt att luta sig tillbaka på att allt som händer i kroppen bara är kemiska och fysikaliska processer. Det är bara det att jag inte kan nöja mig med det. Jag har upplevt saker som inte kan förklaras med detta och tänker också att hur smarta människor det än finns på jorden finns det ingen smart nog att ha koll på hela läget. Det finns sådant som faktiskt inte går att förklara i ett laboratorium, inte än i alla fall. Och när jag står en stjärnklar natt och tittar ut i universum och tänker tankar som liknar den här lilla filmen så känner jag mig trygg i att tro och våga landa i att allt kanske inte är så fyrkantigt som våra ateistiska vetenskapsmän försöker få det till.
Växtkraft.
Den här tiden på året blir så uppenbart en nystart. Allt som vaknar till liv, kommer tillbaka efter en slags dvala, växer och visar hopp omsatt i praktiken. De här små violerna växer utanför min brors och svägerskas sommarhus där mamma och far bodde. Mamma hade alltid väldigt fina vårblomsterarrangemang stående utanför dörren. Jag tycker det är så fint att tas emot av de vilda violhobbarna fast ingen bor här permanent längre.
I vår trappa upp till glasverandan växer den här lilla sötnosen. En spricka i betongen var allt som behövdes för att ge plats för en droppe jord och ett frö som har grott. Tänk!
I ekollonsvasen har jag nu stoppat det enda ekollon som jag inte gett bort eller som ”inte blev något”. Jag hoppas få en liten ek här vad det lider. Som sagt. Det hopp om nytt liv som funnits fortsätter spira här i glasvasen och jag njuter av att följa processen.
Och sedan alla de här! Det får bli efter bröllopet. ? Hur blir odlingsåret 2020? Efter de två senaste åren är mina förväntningar inte direkt skyhöga, men jag ger inte upp. Är man planttant så är man!
Små stunder av lycka.
Fredag förmiddag. Jag är färdig med veckans studier och har förberett mig inför första samtalet med min ”examensklient” som går av stapeln efter helgen. Idag gäller förberedelser inför (den eventuella) vigseln nästa vecka. Utomhus, med oväntad vigselförrättare, med en mycket decimerad skara deltagare och… Ja, kanske inte direkt så som vår äldsta dotter och hennes blivande man hade tänkt sig för några månader sedan. Den stora bröllopsfesten är framskjuten några månader. Kommer vi att komma tillbaka till något slags normalitet inom en greppbar framtid? Corona har blivit den största rädslan av alla, mina kackerlackor, naturkatastrofen som inte tar hänsyn till några regleringar eller något rättvisetänk. Jag har försökt hålla humöret uppe, men ibland är det svårt att känna annat än mörker.
Nästa vecka är det påsk. Jag är så glad att jag såg till att göra det lite påskfint inför makens 50-årsdag, annars hade det nog inte blivit gjort. Jag är glad över att ha vuxit upp i ett hem där det varit viktigt att göra mysigt, ofta med små medel. Att vara traditionsbunden verkar inte ses som någon styrka i dagens samhälle, men jag ser på våra barn att det varit något som gett dem trygghet och tillhörighet, precis som det gett mig. Äggen i glasburken på bilden hittade jag hos World Market då vi bodde i Orem och de gör mig alltid lika glad! Tupparna är loppisfynd som jag fick för mig att göra rena till en påsk. De var väldigt söta med färg på, men tålde dessvärre inte det ljumma vattenbadet jag gav dem. De fick bli helvita istället. Det funkar ju, det också!
Här är mammas novemberkaktus som jag trodde hade gett upp förra året. Dessa kaktusar mår jättebra av att stå ute i halvskugga under sommaren, men jag glömde bort att hälla av det överflödiga vattnet efter något stort regnoväder och höll därför på att döda plantan på det vanligaste sättet av dem alla – ihjälvattning. Efter att ha planterat om den och låtit den torka ut ordentligt började den till slut till och med släppa nya segment och nu blev det alltså en härlig påskblomning! Sorgmyggor har tyvärr invaderat oss, så nu har jag gjort stor behandling med nematoder på både krukväxter och grönsaker i den provisoriska ”växtbarnkammaren” (gästskrubben). Det hade ju varit tragiskt om småplantornas rötter skulle bli uppätna av sorgmyggelarver…
Så här såg det ut när jag var inne i boden härom dagen. Detta är mitt nästnästa drömprojekt. Skulle detta inte kunna bli ett mysigt kontor/gästhus så säg? Jag tror att det hade kunnat bli hur fint som helst! Drömmar kostar ingenting, men jag förstår att det skulle kosta en bra slant att faktiskt göra något av det. Det är viktigt att renovera innan boden faller ihop, för det är alltid mycket krångligare att försöka be om bygglov än att ta hand om något befintligt.
Här har jag stött på patrull. Vi har köpt gården av min bror och svägerska, men här står mycket från renoveringen som är min brors. Jag får anlita honom en dag då det är lite lugnare. Men jag kan tala om att det finns potential här! Jag älskar färgen på väggarna och hoppas att det kan se ut ungefär såhär i framtiden också, men utan allt skräp. Bakugnen då? Nja, kanske inte. Den som lever får se.
Första inredningsdetaljen är redan redo att sättas upp. Jag har nu rengjort och fixat till fotot som stått på spiselkransen tills nu. Jag rådfrågade Sturkö Samhällsförenings Facebookgrupp om vilka dessa barn är och fick en massa svar. Det är Kullens skolas ett-tvåa läsåret 1960-1961! Skolan låg på Sturkö skolas nuvarande parkering och blev efter skoltiden till bibliotek. Byggnaden revs av min far och brorsan och det känns ändå lite fint att den på något sätt får finnas kvar här. Sisådär, här blev det ett helt inlägg utan allt för mycket Coronakackerlacksångest. Livet går vidare.