It’s not how fast you can go The force goes into the flow If you pick up the beat You can forget about the heat More than just survival More than just a flash More than just a dotted line More than just a dash
It’s a test of ultimate will The heartbreak climb uphill Got to pick up the pace If you want to stay in the race More than just blind ambition More than just simple greed More than just a finish line Must feed this burning need In the long run
From first to last The peak is never passed Something always fires the light That gets in your eyes One moment’s high And glory rolls on by Like a streak of lightning That flashes and fades In the summer sky
Your meters may overload You can rest at the side of the road You can miss a stride But nobody gets a free ride More than high performance More than just a spark More than just the bottom line Or a lucky shot in the dark In the long run
You can do a lot in a lifetime If you don’t burn out too fast You can make the most of the distance First you need endurance First you’ve got to last
Står du tillräckligt länge på ett ben blir du jättestark i det benet. Å andra sidan blir musklerna i det andra benet så försvagade att de förlorar sin förmåga att fungera och ryggen blir sned. I vårt samhälle prioriteras det att köra halsbrytande balansakter. Wow! En person som jonglerar ”allt” och samtidigt dansar på lina får ofta pryda förstasidan. Jag har inte förmågan att göra ”allt”. Jag har prioriterat familjen och lägger ingen prestige i min jobbtitel. Jag har haft möjlighet att leva ett jättespännande liv, många gånger utmanande. Som min syster en gång sa: ”du har verkligen gått din egen väl, det märks att du inte bryr dig om vad andra tycker”.
När barnen var små var det jobbigt att hantera andras, nästan uteslutande andra kvinnors, frågor som i mina öron blev till anklagelser. Hade jag tänkt på min karriär? Kan man verkligen vara hemma med barn i så många år utan att det påverkar ens mentala hälsa? Pensionen då? Och om maken skulle lämna mig, vilken botten skulle jag hamna på då?
Kvinnokampen kan ibland vara som vägen till helvetet, kantad med goda intentioner. Jag minns den tonåriga kvinnosakskvinnan som föraktfullt berättade om sin dumma kusin som bara hade som mål att ”bli mamma”. Jag frågade denna Goda Unga Kvinna vilket slags kvinnosakskvinna det gjorde henne till om det var hon som kastade sten på sin kusin för de val denna själv gjorde. Är lika möjligheter eller lika utslag din kamp? Min är att vi människor ska kunna göra de val som är bäst för oss själva och de människor som är beroende av oss. Vi är inte enskilda öar. Många agerar som om de bestod av många enskilda öar på en gång. Balansakten blir svårhanterlig då ens öar börjar ta sig friheter och hoppar ur famnen rakt i den stora oceanen, eller kanske rymmer sin väg. Hur ska man kunna vara nöjd med sig själv om man inte ens ger sig själv möjlighet att balansera på ett hälsosamt sätt?
Igår satt jag och jobbade med texten som jag ska ha på min hemsida. Jag raderade och skrev om den mängder av gånger och jag är fortfarande inte nöjd. Jag vill att det ska vara kort och koncist och samtidigt hade jag velat berätta om varenda liten detalj som gör att jag känner mig så välrustad för att agera samtalsstöd till mina blivande klienter. Min personliga erfarenhet är definitivt en av mina största meriter, men det får man dessvärre inget studieintyg på.
Fortsätt balansera för all del! Det är en naturlig del av livet och något vi måste lära oss förhålla oss till. Glöm bara inte bort att stå fast förankrad med båda fötterna i myllan ibland. Och är du en balansaktsdansör så se åtminstone till att byta ben emellanåt om du vill göra dig själv en tjänst. Har du lagt till lindans till din rutin så se åtminstone till att sätta upp och förankra ett skyddsnät ordentligt. Det är mycket svårt att komma igen från ett fritt fall rakt ner i backen.
På mjölkpallen bortanför kyrkan står den här fina och frodiga planteringen i en zinkbalja till glädje för alla som går förbi. En annan granne har hängt ut en låda med päron och en ”Varsågod!”- uppmaning. På Facebook undrar någon om vi köpt hem höstblommor än och någon annan har packat undan sommarkläderna. Vi sover med öppet fönster och får perfekt temperatur och vaknar till regnets smatter mot fönstret på andra sidan huset, i köket. Det är fortfarande grönt ute, men både björkarna och oxeln på uppfarten har fått gula blad som fallit till marken. Igår kväll satte jag på mig arbetskappan i ylle när vi skulle gå en kvällspromenad. Vi befinner oss i ingenmanslandet mellan sommar och höst. Flipflops på dagen, yllekofta och tända stearinljus på kvällen.
Förlitar man sig på Bondepraktikan behöver man inte undra över vilken årstid det är. September och oktober – där har vi hösten! November till februari utgör vintern. I mars blir det vår och sommaren kommer tillbaka i juni. Tror du mig inte? Andreas Johannes Arosiandrinus lämnade 1662 sin kunskap till eftervärlden.
En lijten Book, Som kallas Bonde-Practica, Eller Wädher-Book, Innehållande någhra sköna Reglor, huruledes man skal känna och lära heela Åhrens Lopp, alltijdh warandes åhr ifrå åhr
Stockholm, Tryckt och uplagdt aff Ignatio Meurer, åhr 1662
För dig som har lika svårt att läsa den gotiska texten med märklig stavning som jag kommer här en mer lättläst version från ett annat århundrade.
Jag gillar hösten. Äntligen kan jag andas lättare! Jag känner dock med alla stackare som liksom bara vaknar till liv under juni, juli och augusti. Just september kan lätt innebära början på den stora dimman. Håll ut, kära du! Det finns många guldkorn att se fram emot innan det är dags att klä midsommarstången igen.
I söndags plockade jag ihop den maskangripna fallfrukten från Ingrid Marie-trädet och skrapade ihop tillräckligt med fruktkött för att det skulle räcka till en äppelkaka. I vanliga fall brukar jag lägga äppelklyftorna i ett fint mönster, men nu var bitarna så små att de bara lades ut huller om buller på smeten. Smarrig som den är, men bättre med vaniljglass eller vaniljsås. Håll till godo!
Jag kom just på att de två nya ABBA-låtar som spelades in för flera år sedan fortfarande inte har släppts. Jaja. Den som väntar på något gott, eller hur det nu var.
Jag brukar ju skriva tacksamhetsdagbok i hela november som en del i mitt projekt ”Trettio Tacksamma Dagar”. Den senaste tiden har jag faktiskt plockat fram den bok jag skriver om tacksamhet i många kvällar i rad. För dig som läser här ofta känns det kanske tjatigt att ta upp den där tacksamheten, men under coronatiden har jag upplevt det som viktigt att inte glömma hur bra vi har det ”trots allt”.
Finns det alltid något att vara tacksam för? Ja, det hävdar jag. Man blir bättre på att hitta dessa saker om man övar på det och det kan också få en att må bättre. För någon som är helt ovan kan fokus ligga på väldigt självklara saker som familj, vänner, tak över huvudet, tillräckligt att äta varje dag eller vad det nu kan vara. Att hitta dessa saker kan till och med kännas svårt. Med övning kan det gå att hitta guldkorn också när allt verkar rasa runt omkring en. Förra sommaren hade jag, enligt mig själv, inte mycket att tacka för. Jag var så eländig, en smula bitter kan jag tycka i efterhand, och tyckte sanningen att säga synd om mig själv. En runda med tacksamhet förberedde mig för läkningsprocessen som låg framför mig så att jag kunde ta emot den. Det är spännande att läsa tacksamhetsanteckningarna från den tiden! När man ser sitt liv uppdelat i atomer och vägrar att bjuda in det som inte tillför något positivt kan mycket vackert skapas.
Igår blev jag, maken, en syster och en svåger bjudna på en fantastisk femrättersmiddag som del i någon annans tacksamhetsprocess. Denne andre är så tacksam över något som vi har hjälpt till med att han ville uttrycka det på detta sätt. Först kändes det överväldigande, sedan tackade vi och tog emot. Den här middagen kommer att minnas med värme av flera olika anledningar. Tänk så gott det kan vara med mat och dryck! Vinberga Vinkiosk serverar fantastisk mat, alltid utifrån den mat som presenteras från deras leverantörer. Det godaste av allt var nog en kokt potatis med örtsmörfyllning, finhackad lök och torkad, rökt och saltad torskrom. Just den rätten var så god att vi hann smälla i oss det mesta innan jag kom på att alla delar i middagen skulle förevigas.
Igår ramlade jag in på en inspirationssida med äppelrecept. Bilderna är otroligt vackert stajlade, men förutom det tror jag faktiskt att flera av de där recepten faktiskt smakar riktigt gott. Jag blev så sugen på äpplen att det var extra roligt att desserten blev ”bakat äpple och kolasås med vaniljgräddglass på syrad grädde”. Efter en hel kväll av ljuvliga smakupplevelser kändes det bra att landa i farmors kök. Eller ja, det gjorde jag väl inte direkt, men det kändes så. Jag hoppas att jag får möjlighet att äta på Vinberga Vinkiosk fler gånger i framtiden. Tack K! Det blev en toppenkväll.
Igår stod jag och pratade över stenmuren med min träningsgranne. Ingen av oss har varit på gymmet sedan april och han har bestämt sig för att träna vidare i skolans idrottshall som är mer anpassad till ”klassisk” tyngdlyftning. Jag var inne i gymmet för några veckor sedan för att kolla läget, men då var det outhärdligt där. Ingen luftkonditionering och mitt under värmeböljan. Nu är läget annorlunda, så jag ser fram att köra igång nästa vecka igen.
Som det ser ut nu promenerar jag bara. Träningsmässigt känns det rätt mesigt, men det är fantastiskt som själslig aktivitet då det är gudomligt vackert ute i naturen just nu. Jag har försökt läsa in mig lite på hur 50-åriga tanter ska tänka för att förebygga värk och ohälsa så långt som det är möjligt.
I 50-årsåldern ändras förutsättningarna för kroppen dramatiskt då kvinnan genomgår klimakteriet. Minskade östrogennivåer påverkar både ben- och muskelmassa, och inte är det till det bättre. Dessutom får många en lägre ämnesomsättning vilket även det gör att det blir svårt att hålla vikten om man inte ändrar sitt ätbeteendet. Något som otroligt många i västvärlden råkar ut för är insulinresistens, och därmed är steget till diabetes 2 inte långt… Många har i den här åldern redan fått känningar av artros. Jag har problem med både en axel och ett knä, men de smärtorna uppkom båda i samband med specifika händelser. Det gör att jag misstänker att kroppen inte klarat av att läka dessa skador så effektivt som jag hade önskat.
Den där listan känns inte särskilt inspirerande, men jag har för länge sedan insett att jag mår mycket bättre då jag samarbetar med min kropp än om jag tjurar och sätter mig i ett hörn och går upp tio kilo i vikt. Den här sommaren har bjudit på en och annan insikt och det har vuxit fram en plan i bakgrunden utan att jag varit riktigt medveten om det.
Jag saknar yogan! Det är länge sedan jag plockade fram yogamattan och jag saknar känslan av en riktigt härligt stretchad och uppvärmd kropp! Höftöppnarna mest av allt. Det känns viktigt att behålla smidigheten som jag tillskansade mig rätt sent i livet. Därför ska jag yoga, helst varje morgon, med korta program.
Alla förordar träning med vikter, eller muskelmotstånd, för kvinnor i min ålder. Jag har ju kvar medlemskapet i vårt lilla gym och planerar att återigen besöka det tre gånger i veckan. Där har jag goda rutiner sedan innan.
Vid flera tillfällen i sommar har olika kostval varit på tapeten. Mamma led av övervikt och hade diabetes 2. Själv är jag inte precis smal. Däremot har jag inga problem med blodsockret och känner mig överlag nöjd med maten vi äter. En huvudsakligen vegetarisk kost med riktigt bra kött när det ska ätas animaliska proteiner mår jag bra av. Jag vet att man vid diabetes 2 når mycket goda resultat om man drar ner jättemycket på kolhydrater (paleo, keto, lchf), men eftersom ingen i familjen har diabetes känns det varken viktigt eller aktuellt att följa en sådan diet.
Jag är bara i ”förklimakteriet”, men vet att jag inte kommer att tillföra syntetiskt östrogen när den dagen kommer. Det finns så många indikationer på att detta inte är bra. Hur jag ska hantera den biten har jag inte riktigt fått kläm på än, men det ger sig väl!
Promenaderna fortsätter jag med, men något springande kommer det säkert inte bli mer för mig. Allt har sin tid. De senaste springomgångarna har jag märkt av knän och höfter lite mer än jag hade önskat och det tror jag är en indikation på att kroppen säger ”hitta en annan träningsform”.
Ja, men det var väl det. Planen känns hållbar, odramatisk och sund. Jag är nöjd.
”Ta av dig ryggsäcken”, säger någon Medan en annan uppmanar till omfördelning av packningen Offerkoftan hänger tungt på de smärtande axlarna Och kedjorna håller dig fast Medan de mjukt sjunger att du ska landa här och nu Nu, nu, nu och nu Just du, just nu Andas lugnt, andas i fyrkant, andas igenom ena näsborren Andas in, andas ut Slut ögonen, lyssna på vågornas brus och skogens sus
När solen så går ner kan du vända dig om, Förundras över högen med stenblock som du brutit Klappa dig själv på axeln över väl förrättat värv Sova gott och möta morgondagen med nya ögon
Vilken dag vårt hörn av Sverige fick igår. Ett gammalt par här från ön hittades döda i sin bil på havets botten på den plats dit vi styrt kosan kvällen innan för en kvällspromenad. De låg med all sannolikhet redan i vattnet när vi var där, men det var för mörkt för att se något. Usch, tanken på det är lite skakande. Stort uppbåd av polisbilar och ambulanser här ute på vår ände igår morse och sedan var allt som vanligt igen för alla andra. Stackars deras döttrar som i ett slag förlorat sina föräldrar utan att hinna vänja sig vid tanken…
Nästa tidningsrubriker nämnde fallet med den försvunne mannen i Karlskrona och att brottsrubriceringen för de två misstänkta kidnapparna ändrats till att de nu är misstänkta för mord. Vi är flera i familjen som blivit förhörda i samband med detta ärende p.g.a. att vi befann oss samtidigt på en specifik plats, men våra observationer har nog inte lett någon utredning vidare. Hela detta fall är mycket tragiskt och jag hoppas innerligt att mannen hittas och får en ordentligt begravning.
Efter den tunga inledningen kan jag säga att dagen slutade mycket roligare. Igår fyllde en god vän 50 år och jag och dottern åkte dit en sväng för att uppvakta jubilaren. Det är härligt att fira livet! 50 är en stor och viktig dag. Halvvägs till 100. Inte ung längre, men inte heller gammal. Erfaren, men förhoppningsvis inte alltför medfaren. Det finns fortfarande möjlighet till utveckling och styrka! Fint på alla sätt och vis.
I samband med firandet hade vi möjlighet att träffa vännens käresta för första gången. Efter ett visst pusslande kunde vi komma fram till att han har delar av sina rötter i Bredavik och att hans farmors mor bodde på grundfastigheten där vi nu har vårt sommarhus. Jag kunde inte låta bli att gräva ner mig lite och leta efter vårt släktskap, men tror att jag kanske hade fel i mitt antagande om detta. Däremot hade min väninna, grannen, en massa information! Dessutom är hon ingift i hans släkt. Detta är sådant som är helt ointressant för vissa, men som jag tycker är hur spännande som helst.
Idag är det dags att få ner lite grejer i jorden, nu när det inte är snustorrt längre. Annat ska upp. Lite mangold ska skördas och förvällas och jag ska njuta av att det faktiskt är några fruktämnen på gång på mina squash- eller pumpaplantor!!! Sent omsider, men jag vet ju hur fort de växer om de bara får lite näring och vatten. Tjingeling! Ha det fint, och kom ihåg att uppvakta just din Rolf på namnsdagen. Det är han värd!
Igår satt jag utanför syrrans villavagn i Bredavik och njöt av utsikten. Enligt SMHI skulle det vara sista soliga och sköna dagen på ett bra tag, så jag försökte verkligen ta in känslan. Mindfulnesskursen jag gick under sommaren har bjudit på tillfällen att öva på olika typer av ”mindfulness” och den sista övningen jag gav mig på var en sittande, tyst halvtimme med bara klockor som inledde och avslutade sessionen, men som också ringde några gånger till ”avstämning”. Först tänkte jag dra igång den eftersom jag både satt och hade med mig mina hörlurar. Jag bestämde mig istället för att bara vara. Det blev en fin stund, men snarare nostalgisk än ”mindful”.
Mindfulness, att vara här och nu, slippa oro och måsten, släppa tankar som kommer och i vissa fall känna sin kropp och allt som har att göra med den, acceptera hur den är i denna, denna och denna stunden… Vissa praktiserar mindfulness som en del i sin religion, andra använder det som ett stressreducerande verktyg.
Det är lite poppis att utöva mindfulness och meditera, särskilt hos De Goda Människorna i väst. Det är intressant att så många av de människor som fördömer islam och kristendom som en helhet har så lätt för att plocka ut delar av buddhismen och lovsjunga dem utan att ha koll på buddhismens helhet. Det följer för mig ungefär samma logik som att svära på ett annat språk. En svensk slänger sig gärna med ”Shit!” i alla möjliga situationer trots att de inte skulle utropa ”Helvete!”, vilket ju faktiskt är rätt översättning. Ordet har ingen tyngd, betyder helt enkelt inte samma sak för svensken som amerikanen. Shit betyder alltså inte skit i kraftuttryckssammanhang, så nu vet du det.
Kursen jag gick hade som mål att ta bort mystiken runt mindfulness, att klargöra de vetenskapliga resultaten från studier som berör vilken effekt mindfulnessövningar har på psyket och att undervisa om syftet med mindfulness för en praktiserande buddhist. Den har varit väldigt upplysande och faktatung (på ett bra sätt) och jag har uppskattat att få ta del av tankar från andra studenter från hela världen. Kommer jag att fortsätta med dessa mindfulnessövningar, eller rekommendera andra att testa själva? Absolut. Det protestantiska, arbetssamma arvet tillsammans med förmågan att ibland sakta ner och släppa alla måsten tror jag är en vinnande kombination. Vad tror du?
