Jag är så tacksam för vår yngsta dotter. Hon älskar att plocka bär, skörda grönsaker och hon njuter verkligen av naturen på många sätt. Igår drog hon på sig sin morfars gamla mc-polisoverall och gav sig på björnbärssnåret här på tomten. Hennes händer revs sönder alldeles, men nu ligger flera liter björnbär i frysen medan några liter väntar på att hitta hem till några som vi tror kan uppskatta dessa bär, men inte kan plocka själva.
Alla gillar inte björnbär. Färska tillhör de mina favoriter, efter att ha varit frysta gillar jag dem bäst tillsammans med annat eller i form av sylt eller marmelad. Färgen är så vacker! Det enda som är jobbigt är när fröerna sätter sig mellan tänderna och vägrar att röra på sig.
S har också plockat upp all löken som nu ligger på tork. Vi ska lägga dem i stenkällaren och hoppas att de håller bra så. Vissa förvarar grönsaker i sand. Kanske det vore ett alternativ? Mina syskon har tillgång till sand i Klackamåla, så helt svårt att skaffa borde det inte vara. Jag är så tacksam över att det trots allt blivit så mycket att stoppa undan i år. Får jag bara bukt med äckelsniglarna också kanske vi får åtminstone några chilifrukter (alltså, chili verkar vara mördarsniglarnas bästa godis…) och vi har även flera auberginer och paprikor på gång. Kan jag hoppas på att de får fortsätta växa i lugn och ro?
”When life gives you lemons, make lemonade.” Detta uttryck har jag hört hur många gånger som helst och jag har säkert använt det lika friskt från mitt håll. Jag tycker att det ordspråket är så talande. Det är ofta livet presenterar en ymnighet av sådant som kanske inte känns särskilt välkommet och det är inte alltid helt lätt att hantera. När något jobbigt har hänt kan vissa bli peppade av ”ryck upp dig”, men andra blir snarare mer nerstämda av ett sådant uttryck.
I min senaste Coursera-kurs, De-Mystifying Mindfulness, går vi igenom hur det kommer sig att vården idag använder sig av både MBSR, mindfulness-baserad stress-reducering och MBKT, mindfulness-baserad kognitiv terapi. Det är intressant att se olika vägar leda fram till målet. Något de alla verkar ha gemensamt är att åtminstone lära sig acceptera livets skeenden och kanske med stor övning till och med klara av att hantera stora utmaningar utan att bli lamslagen av dem.
I år satte jag inte så många squash- och pumpaplantor, men de jag satte har jag vårdat med stor ömhet. Efter förra årets katastrof tänkte jag igenom allt. Jag har behandlat sorgmyggor med nematoder, gödslat efter alla konstens regler, vattnat, gullat. Trots det har jag bara tre plantor kvar. De har alla växt sig stora och fina på friland, men de har sinsemellan bara producerat en enda pumpa. Denna blev såklart uppäten av något djur i tidig ålder, något som jag tog rätt stoiskt. Nu var det dags att växla upp och klara nästa nivå. Mina plantor producerar nämligen bara hanblommor och då blir inte många barn gjorda kan jag säga. Idag plockade jag sålunda in ett gäng (det har jag gjort förut, men de hann jag aldrig göra något med) och lagade till dem till något av det godaste jag ätit på sistone. Har du samma problem som jag och vill hantera det utan att behöva deppa allt för mycket rekommenderar jag följande recept. Så gott!
Ricottafyllda squashblommor
6 stora eller 12 små squashblommor 100 g ricottaost 3 msk riven parmesan några finhackade myntablad färsk timjan, persilja eller annat önskat kryddgrönt
Skölj försiktigt blommorna och låt torka på handduk. Rör ihop oströran och fyll varje blomma med passande mängd. Snurra ihop blomtopparna så blommorna blir till små knyten. Var varsam, blommorna går lätt sönder.
Hetta upp olja, 5 cm högt, i en kastrull. Rör samtidigt ihop följande frityrsmet:
100 g mjöl (vete eller glutenfritt substitut) 40 g majsmjöl 0,5 tsk bakpulver lite salt 2-2,5 dl kallt vatten
Passa frityroljan. När en brödbit puttrar lite fint brun är det dags att doppa de fyllda blommorna i smeten och lägga i två blommor åt gången i kastrullen. Fritera gyllenbruna, lägg upp på hushållspapper, låt rinna av och njut!
Eller nej, det gör faktiskt inte särskilt ont. (Jag syftade på Karin Boyes bristande knoppar och att vi nu befinner oss på andra sidan då naturen börjar stänga grönskan för säsongen.) Vi har en lång sensommar framför oss och hösten är min favorittid. Jag har sett vänner längre norrut som påtalat att de korta sommarnätterna blivit längre och att mörkret är på intåg igen. Här på Sturkö har vi haft över 30 grader varmt idag och något regn har vi inte sett skymten av på väldigt länge. Synd att myggorna tagit sig ton just som kvällstemperaturen är helt perfekt!
Jag satte flera kilo solrosfrön, fågelfrö på rea, i våras. Det kom upp på alla ställen, men det mesta blev uppätet eller har torkat efter den torra, kalla sommar vi har haft. Jag vårdar det fåtal som nått vuxen ålder med stor omsorg.
Igår tog min syster och jag turen runt naturreservatet. Det är så vackert där nu så jag får gåshud. Sensommarljuset, ljungen, färgerna…
Tänk ändå, vilken otrolig skönhet naturen bjuder på om vi tar oss tid att upptäcka den. Ibland är den uppenbar, som här, men ibland får man leta lite mer för att hitta den. En vacker dag ska jag hitta skönheten i mördarsniglar, men den dagen är inte här än. Jag ska raskt sudda ut känslan av snigelslem på fingrarna och ersätta den med dagens dopp i Bredavik. Det kalla havsvattnet som omslöt min svettiga kropp, tystnaden precis efter hoppet och innan jag hade fått huvudet över ytan igen, det ljumma ytvattnet och doften av det bräckta vattnet… Det minnet tar jag med mig från idag.
Jag orkar inte plocka blåbär. Näpp. Jag är för bekväm för att uppskatta att själv ta tillvara denna naturens gåva som i år finns i överflöd. Förra veckan köpte jag fem liter av min svågers patient och den här veckan stod dottern för ytterligare sex liter, varav fem ligger i frysen och en i våra och andras magar. Jag skäms när jag skriver att jag är för bekväm. Istället borde jag ju ha åtgärdat anledningen till att det blir så jobbigt för mig. Jag har inte ont i ryggen i allmänhet, men mina bärplockarfasoner får ryggen att skrika högt i protest! Så tacksam jag är för att det finns andra som är mycket bättre på att hantera denna konst än jag.
I vårt hushåll brukar vi styckfrysa bären efter rensning. Jag häller ett några centimeter djupt lager i en rostfri form som bäst utnyttjar storleken på fryslådorna och låter bären frysa till i några timmar. Då de blivit genomfrysta delar jag upp dem i påsar. Storleken är inte viktig eftersom jag vid användning bara häller ut så mycket bär som jag vill ha. Vanligtvis blir det tvåliterspåsar med ca 500 g bär i varje.
Blåbär har mängder av hälsofördelar. Läs denna text i Kurera om du vill veta mer om detaljerna! Jag hoppas att dottern är sugen på ännu en blåbärsrunda, för jag känner att suget efter blåbär i havregrynsgröten kommer att vara stort i januaritristessen. Vilka bär brukar du ta tillvara?
En annan reflektion, förresten. Min syster funderade lite över ”skrytfaktorn” i att äta närodlat, ekologiskt och att odla själv. När vi växte upp var det sirapslimpor med Lätt & Lagom som kändes lyxigt då vi själva blev uppfödda på stenugnsbakat surdegsbröd från farmors källare och riktigt smör. Det är intressant hur trender kommer och går. Jag har inte längre Instagram-appen nerladdad och har sparat så mycket tid, och irriterande tyckande, på detta. Jag går dock fortfarande in och kollar ibland om jag blivit tipsad om något särskilt. Ekotipset har till exempel exploderat, och det finns väl inte en människa i Instagramsvängen som inte nu har lärt sig de enkla och effektiva husmorstips som fallit i glömska sedan hemmafruarna började utrotas. Vem ville använda ättika och bikarbonat när det fanns hemhjälp på burk? Jaja. Det är som det är och det blir som det blir, och så är det med det.
Det kom ett tjockt kuvert i brevlådan igår. Sådana är inte vanligt förekommande och gör mig alltid lika glad! Just detta gjorde mig om möjligt ännu gladare. Det var inte själva päronessensen, som gjorde kuvertet så tjockt, utan brevet som låg i. Orden var varma och kärleksfulla, och mycket personliga.
Senare samma dag kom två presenter till, denna gång personligt levererade av några andra själar som förbättrar världen med sitt ljus.
Den ena lämnade kvar ett mjukt, väldoftande tvål, särskilt passande i coronatider.
Den andra lämnade kvar ett konstverk i bokform hos mig.
Boken är perfekt och lyfter det som vi människor delar, den existentiella ensamheten och livets komplexitet. Den slutar dock i dur och lämnar en delikat eftersmak.
När jag stod och lagade middag stod plötsligt mammas vän Monica från Blomster City i dörren för att personligen leverera en grattis-bukett från lillasyster. Idag blev jag nämligen klar med de sista praktiska delmomenten i min samtalsterapeutkurs, och snart har jag bevis på att jag är ”certifierad samtalsterapeut med e-hälsa”! Jag har alltså blivit riktigt bortskämd, men jag är också väldigt tacksam.
Ps: Den här gåvan var inte heller fy skam. Kul att känna att jag yrkesmässigt är på rätt väg!
Stort grattis till vår härlige, förstfödde och spännande son som idag fyller 24 år! Jag kan knappt tro att det är så länge sedan vi var på väg till Södersjukhuset och fick hjälp av polisen för att komma igenom Midnattsloppets avspärrningar. Han har alltid utmanat oss föräldrar på olika sätt och att han nu studerar till ingenjör känns ungefär lika revolutionerande som att Darin kom ut som gay idag. Vi är glada över att ha den här fantastiske unge mannen i vår familj!
Förra veckan passade vi på att ha tårtkalas i Bredavik med kusinerna på min sida och hoppas kunna få till ett firande med pappakusinerna nästa vecka. Det kan tyckas märkligt att fira en 24-åring på det här viset, men i alla år har vi sagt hej då till sommarlovet såhär, för en ”vuxen karl”. För en traditionkramare är alla sätt bra utom de dåliga. Jag vill bara tala om att nästan alla sötsaker tog slut, trots att kalasandet delades upp på två delar. Det finns väl alltid lite extra plats i efterrättsmagen?
Konfettiballongerna är så häftiga! Jag köpte ett paket för länge sedan och de har räckt i många år.
Min syster är fantastiskt duktig på vackra presentationer. Det märks att det är hon som gjorde detta blomarrangemang…
… och detta, men att det var jag…
… som gjorde denna ”fantastiska” Pavlova. Ja, förutom ringblommorna då. Jaja, man är duktig på olika saker! Förresten var jag smart den här gången och bakade tre tårtor utan vetemjöl. Prinsesstårtan var en present till sonen och kladdkakan var den enda tårta han specifikt önskade sig. Tur att vi alla gillar olika!
Nu ska vi spela hjärter och bridge. Bridge är det ingen av oss som kan, men på födelsedagar måste resten av familjen ställa upp på födelsedagspersonens önskningar. Ja, så har vi det i alla fall hos oss. Hur gör du?
Jag blir alltid lika triggad då svenskarnas eviga förklaring på varför folk blir kriminella är att det är synd om dem. Det ”synda” beror på klass, men begreppet klass är lika flytande som forsande vårfloder i Norrland. Jag är nu färdig med min senaste kurs som fritt översatt heter ”Moral i det dagliga livet”. Där har jag hittat fler tankar som tangerar mina egna, men det är lätt att drunkna i allt som ska tas hänsyn till.
Den sista veckans studier rörde sig runt kriminalitet, något som naturligtvis den senaste veckans nyheter har handlat om. En av artiklarna jag läste handlade om ”brott och straff” i framtiden. Nu när färre människor är religiösa och vi vet mer om hur hjärnan fungerar borde straffskalan anpassas till dessa kunskaper, ungefär. Ett dilemma som t. ex. diskuterades var det om en man i fyrtioårsåldern som plötsligt blev pedofil, och en grov sådan. Han utvecklade i samma veva som han dömdes till straff svår huvudvärk och det visade sig att han hade en hjärntumör. När tumören hade opererats bort försvann de avvikande sexuella begären. Efter något år ökade dessa begär och det visade sig att tumören hade börjat växa igen. Efter ännu en operation försvann begären.
Så hur ska vi ställa oss till detta? Ska vi säga ”stackars man, han hade ju cancer” och låta honom slippa straff? Ska de 40% fängelseintagna som diagnostiserats med ADHD slippa eller få lägre straff då denna personlighet är mer impulsiv? Och om nu Amir Sariaslan befäster sambandet mellan genetiskt arv och kriminalitet, ska man få straffrabatt om ett DNA-test visar att man ÄR kriminell?
Kunskap om genetik och DNA skapar nya dilemman. Vem vill skaffa barn med någon som har ”dåliga anlag”? Och om nu Gud inte finns, vem ska då bestämma vad som är rätt och vad som är fel? Vad händer när vi plockar bort skuldbegreppet? ”Det är inte dens fel, den ÄR ju sådan.” Fundera på det. Och är du lika intresserad av de här frågorna som jag vill du kanske ta del av hur tankarna går hos diverse inblandade.
